Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2005-11-28

Döden i Afghanistan

En, kanske två eller tre, svenska soldater har dött i Afghanistan. Var deras död till nytta för afghanerna och världssamfundet?

Det finns olika syn på hur världsfreden ska säkras. Den tydligaste linjen idag är den USA-inspirerade krigslinjen. Det är kriget mot terrorismen som ska säkra freden. Det är våldsanvändning som ska säkra vapenfrihet. Denna syn går igen i både hur FN agerar, liksom i hur enskilda stater hanterar situationen. Storbritannien, Danmark och Spanien är bara några av exemplen på länder som traskar patrull.

Tyvärr finns också i Sverige och i mitt parti våldsförespråkare. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton (fp) är en av de värre. Tilltron till våld som konfliktlösningsmetod sitter stabilt i denna liberala(?) själ.

Kanske det är omöjligt att dra tillbaka de militära styrkorna från Afghanistan i dagens läge. Landet skulle kanske kastas in i inbördeskrig och än mer våld. Men problemet är att den situation som finns i landet idag till stora delar är skapad av det land som nu krigar där mest. Afghanistan och talibanerna sågs tidigare som ett gott verktyg för USAs Sovjetpolitik. Landet destabiliserade Sovjetmaktens sydostgräns. Talibanernas uppbyggnad skedde med amerikansk hjälp. Nu får man skörda storm där man sått vind.

På samma sätt är det i Irak. Landet var tidigare en av USAs och flera västländers hjälpare. En motkraft till Iran. De vapen som byggde Husseins terrorvälde skapades inte av öknens sand. De importerades av villiga vapensäljare i väst. Husseins största misstag var att han trodde att USAs tyglar var lösare än de var. Om han fortsatt att vara en god oljeproducent och bara bråkat inom landet, hade nog aldrig vare sig USA eller väst ingripit. Irakiernas människovärde kan tyvärr mätas i olja. Nu finns västvärlden där. Våldet har på kort sikt säkrat oljetillförsel och en spirande demokrati. Men frågan är vad som händer på sikt. När USA lämnar landet - och den dagen rycker allt närmare beroende på amerikansk inrikespolitik - vad kommer då att hända? Inbördeskrig? Total destabilisering? Eller finns ändå fröet någonstans hos det irakiska folket att bygga en ny, demokratisk framtid. Man kan bara hoppas!

En god liberal sade en gång: "Våld är den odugliges sista tillflykt." Tyvärr finns så många oduglingar i världen.

2005-11-23

Integriteten igen

I dagarna funderar flera av oss om Dawit Isaak är fri eller inte. Har Eritreas represiva regim släppt honom tillfälligt eller är han verkligen frigiven. Vilket spel spelas bakom kulisserna?

Jag känner inte närmare till förhållandena i Eritrea. Det är ändå märkligt att det inte varit större opinionstryck i Sverige för att få regimen att frige denne regimkritiske skribent. Tänk om alla länder hade en verklig informationsfrihet.

Men det är inte ens så att vi i det fria västerlandet har en fri media. Det räcker med att se hur medias roll speglar konflikterna i Mellanöstern för att inse att det finns problem. Det är en hårfin skillnad mellan tankarna från USAs konservative president om att bomba ett annat lands TV-station och Eritrearegimens fängslande av oliktänkande.

Tyvärr verkar det påstådda kriget mot den internationella terrorismen att få de västerländska demokratierna att visa upp sina sämsta sidor. Jag tänker på attackerna mot den personliga integriteten som finns både i Sverige, EU och USA. Vem kan garantera att den information som de "goda" staterna samlar in inte kommer att användas mot samma staters medborgare? Ingen kan det! Den goda staten existerar bara så länge det finns ordentliga lagar som inskränker statens makt över de egna medborgarna. Där eroderar nu de västliga demokratiernas grundvalar.

Bäva månde vi små människor.

2005-11-22

Måste man vara feminist?

I går ledde jag ett samtal mellan två av Sveriges ledande feminister. Birgitta Ohlsson (fp) och Gudrun Schyman (fi). Samtalet kretsade mest kring frågor om arbetsmarknad och löner, men även en del familjepolitik.

Det var inte så svårt att se var gränslinjerna går mellan Folkpartiet och F!. Synen på människan som individ eller del i ett kollektiv, på offentlig och privat sektor, på sex timmars arbetsdag, och så vidare. Men visst fanns det saker som förenade. Familjepolitiken är inte så olik.

För mig, som inte har jämställdhetspolitik som min vardag, var det intressant att höra de olika utgångspunkter som fanns. Fortfarande är det svårt att göra sig fri från att de traditionella höger - vänsterskalorna är centrala för all politik. Det spelar ingen roll om man menar att miljö, feminism eller andra stora frågor går utanför denna vänster - högerskala. Förr eller senare hamnar man ändå där.

Personligen har jag problem med att kalla mig feminist. Jag inser att rent vetenskapligt så står jag bakom någon slags mainstreamad feminism, betydligt mer åt Birgitta Ohlssons sida än Gudrun Schymans. Men ordet, och för mig har orden stor betydelse, ordet feminism leder mina tankar fel. Feminism kan inte översättas med jämställdhet. Feminism handlar rent ordmässigt om kvinnan. Undertoner hos Gudrun Schyman, och betydligt tydligare hos andra inom F!, talar också om att det mer handlar om könskamp än om samarbete för jämställdhet, mer om att nu är det kvinnornas tur att ta över, än att skapa en värld där både män och kvinnor har rätt och möjlighet att bli de människor de kan.

Tänk om man kunde få bli egalist istället!

2005-11-17

Varför ska vi vara med i EU?

Tilltron till EU fick sig idag ytterligare en törn. Det förslag till kontroll över de tiotusentals kemikalier som produceras, säljs och sprids i miljön gick idag i graven. Av Margot Wallströms stolta idéer blev i princip inget kvar.

Istället för att värna människans hälsa och vår gemensamma livsmiljö, valde europapolitikerna att rösta för att den nedsmutsande industrin även i fortsättningen ska få riskera våra och våra barns hälsa och liv. Ekonomin gick åter igen före allt annat!

Gång efter gång ser man att EU inte är den organisation för en bättre miljö som den skulle vara. Gång efter gång ser man att EU sätter ekonomi före människa, miljö, hälsa, solidaritet.
Varför ska vi ha EU om inte organisationen kan klara av att lösa de problem den borde kunna vara ett instrument för? Har vi gått in i EU för att få billigare sprit, okontrollerade kemikalier, mer avlyssning och mindre integritet?

Även för den som stod med på Folkpartiets lista till Europaparlamentet kan frågorna ibland bli alldeles för många och svaren alldeles för få.

Lokal budget

Läser dagens Nerikes Allehanda och deppar ihop. Hundratals timmars arbete nedlagd på en Folkpartibudget. Timmar och engagemang på att få ihop en allians. Och resultatet?

NA väljer att skriva om Rådhuset som en såpa. En sosse får avsluta artikeln med ett obemött påstående om att vi vill att folk ska betala för välfärden, vilket är en ren lögn.

Är lokal demokrati inte värt mer? Är inte de lokala väljarna värda att få ta del av en debatt som rör skillnaderna mellan vänster och höger, mellan socialism och liberalism? Borde det inte vara intressantare att skriva om synen på frihet och valfrihet, om kollektivism kontra individualism och om synen på om kommunen har pengar eller inte, än att ta ett citat om Rådhuset som en såpa?

Är det den demokratin vi vill ha? Ska vi som är politiskt aktiva enbart fälla meningslösa oneliners? Eller finns fortfarande plats för den djupa demokratin?

2005-11-10

Mörker

Det brittiska parlamentet, med liberaldemokraterna i spetsen, sade nej till någon av de värsta inskränkningarna av personlig integritet som regeringen Blair ville genomföra. Hotet från den internationella terrorismen får västerländska politiker och regeringar att genomföra den ena inskränkningen av personlig integritet efter den andra.

I Sverige är det tyvärr likadant. Justitieminister Bodström sitter i samma eländes vagn som Blair. Tyvärr hänger Folkpartiet med på boggien. Justitieutskottsordförande Pehrson ser inte stora bekymmer i att det parti som hittills alltid stått på den lilla människans sida numera arbetar för storebrorssamhället. Mer buggning, mer avlyssning, mer registrering, mer lagring, mer säporapportering.

Det är inte några problem med att flytta gränserna, säger dessa maktens män. Vi flyttar dem hit, men inte längre. Och den överskottsinformation som finns kommer inte att utnyttjas. I en bisats kan man höra ekot (i vart fall inte mot oskyldiga).

Men den information som finns kan inte skyddas till 100 %. Det samhälle vi bygger kan inte försäkras vara det goda samhället. Det räcker med att gå tillbaka till 1970-talet, IB-affären och hela myglet kring den dåvarande socialdemokratiska regeringen, facket och åsiktsregistreringen för att inse att också den "goda" svenska statsmakten kan korrumperas och felutnyttja information.

Personlig integritet, rättsäkerhet och frihet från förtryck hänger ihop. När politiker börja tumma på dessa värden, har terroristerna redan vunnit.

2005-11-08

Demokrati - mångfald eller styrförmåga

I dagarna kan åter ett kapitel skrivas om den moderna, mogna, åldrande eller döende demokratins histora i Örebro. Åter lämnar (mp) majoriteten, inte helt och fullt, utan delvis och med förbehåll. Den budget som ska tas på nästa fullmäktige, den regeringsförklaring som gäller för Örebro 2006, saknar en majoritet bakom sig.

Jag har i lokal media kunnat få fram vad jag ansett om (mp)s agerande. Deras ansvar är stort, men det delas också av (s). (S) är som parti inget parti som kan samarbeta på lika villkor. Det visar sig både lokalt och nationellt. Stödpartier är bra, men koalitionspartners är dåligt - det är det stora partiets paroll. Den framtida demokratiska processen kommer förhoppningsvis att leda till att sådana partier som (s) - med makten som enda ledstjärna, och (mp) - utan bärande ideologi, förminskas.

Men det underliggande problemet för svensk demokrati som belyses av det som nu händer i Örebro är ett av demokratins två ben. Om det ena benet är rätten att rösta, att få vara med och bestämma vilka människor och åsikter som ska representeras i fullmäktige och riksdag, är det andra benet beslutsförhet. Redan i demokratins barndom diskuterades bland liberaler om det var viktigare att alla åsikter skulle komma till synes genom den breda representativa demokratin, eller om majoritetsvalens i enmansvalkretsar beslutsförhet var viktigare. Slutsatsen då var att representativiteten var viktigare.

Jag tror fortfarande på den starka representativa demokratin. Men varje gång partier agerar som (mp) i Örebro - att använda media att driva andra allianspartier framför sig i små frågor, eller som (s) - att försöka styra med maktfullkomlighet, sätts ytterligare en spik i den traditionella svenska representativa demokratins kista.

2005-11-07

Ökade klyftor - ökade problem

Vi har i flera dagar kunnat höra om oroligheterna i Paris. Socialt utsatta områden härjas. Oroligheterna sprider sig.

Frågan är: kan vi förvänta samma utveckling här?

Det finns säkert tusentals förklaringar till de problem som uppstått i Frankrike. Ett land är inte heller ett annat likt. Ändå finns tanken att dessa utanförskapsområden som finns runt Paris också har sina spegelbilder i Sverige.

För mig blir det självklart en uppmaning att fortsätta mitt arbete för en socialliberal politik. En politik som både syftar till att ge den enskilde individen den makt och de möjligheter hon har, men som också ser till statens och den offentliga sektorns stora ansvar. Klyftorna i samhället får inte öka. Risken finns att när de rika blivit så rika att de inte längre "hör till" oss vanliga i samhället och de fattiga blivit så fattiga att de också hamnar utanför, då har det demokratiska samhällets grundvalar krossats.

Ett samhälles framgång mäts inte av det höga antalet miljardärer, eller miljonärer, utan av hur få som är utanför och fattiga.

2005-11-02

Socialdemokratins vägval

Rapport efter rapport kommer från Malmö och (s)-kongressen. För oss som på behörigt avstånd följer rapporterna kan det tyckas som om det är mycket väsen för ingenting. Problemet är att ingenting kan kosta miljard efter miljard.

En av de frågor som rör mitt funderande kring politiken är vilka som känner sig representerade av socialdemokraterna. Är det den hårt arbetande entreprenören, snickaren, rörmokaren, datateknikern? Är det kvinnan i offentlig sektor som vill mer än vad det politiska systemet ger möjligheter till? Eller vem är det?

Den bild som etsar sig in i mitt sinne är att s-partiet idag är ett parti för systemförvaltning. Det är organisationen som sådan som ska bevaras. Fokus finns inte hos medborgaren, vare sig hon är rik eller fattig, svensk eller invandrare. Fokus finns i den offentliga sektorns struktur. Det är bidragssystemen som är det viktiga, inte vad bidragen ger till medborgaren och vad de innebär för samhället. Det är den offentliga sektorn som är viktig, inte vilka resultat den åstadkommer och vad medborgarna kan förvänta sig av den i framtiden.

S står idag inte för social ingenjörskonst. S står för systemförvaltning.