Örebro är bäst!

Örebro kommun har fått pris från IFS, Internationella Företagarföreningen i Sverige, har pekat ut Örebro som en av två kommuner som är bäst i Sverige på att låta invandrare ta vara på sin vilja att skapa företag och bli entreprenörer. Vi och Gävle blev de första nybyggarkommunerna i Sverige. Det är hedrande!

Örebro kommun har en lång väg att vandra innan företagsklimatet och synen på entreprenörskap och företagande är bra. Det finns en lång historik av misstro mot företag från framförallt den offentliga sektorn. Det har synts på hur kommunen behandlat friskolor och entreprenader. Det syns fortfarande i de skilda syner på hur kommunen ska agera konkurrensneutralt som finns mellan oss och oppositionen. De vill inte ha en genomlysning av alla verksamheter som riskerar att konkurrera med den fria marknaden. Vi vill och vi genomför!

Fortfarande är denna kommunalsocialistiska ådra stark inom landstinget. Örebro läns landsting ser inte alternativa driftformer som något positivt, även fast det visar sig att de ofta kan skapa välfärd när landstinget inte kan - som i fallet när privata vårdcentraler fungerar när landstinget misslyckats. Det är illa för näringslivsklimatet även i Örebro kommun.

Men vi jobbar på. Vårt strategiska mångfaldsarbete, från första budgeten och framåt, får påverkan även på hur invandrare kan etablera sig som företagare. Vi har tydliga beslut om hur vi bland annat använder språket som grund för företagsetableringar av invandrare. Vi arbetar med nya förslag för att än mer sänka trösklarna.

Örebro har haft stora problem i sitt förhållande till företagande och entreprenörskap. Örebro har haft stora problem med utanförskap. Nu ser vi de första tecknen på att vi håller på att vända denna utveckling. Vi är inte framme än, det är lång väg kvar. Men vi är på väg!

Vem kan man lita på?

Har i kväll fått ett telefonsamtal från en föreningsaktiv som berättar att det kommit ett brev från kommunen. I brevet berättar kommunalrådet Murad Artin om att kommunen vill att alla föreningar ska engagera sig mot kungafjäsket i Örebro 2010. Eller?

Vid tre (kända) tillfällen har nu oppositionspartierna valt att använda kommunala resurser för att sprida sin egen propaganda. Det är unikt och det är om detta telefonsamtal stämmer ett skamligt utnyttjande av kommunala resurser. Förut har socialdemokraterna gjort det vid två tillfällen. Nu är det vänsterpartiet.

Vi har pratat med oppositionen om det oacceptabla i detta, att använda kommunala resurser till partipropaganda. Två gånger har de lovat att det aldrig ska ske igen. Men vad är dessa löften värda? Ingenting!

Det märkliga utifrån deras perspektiv ät att detta kommer samma dag som de i en gemensam artikel hävdar att de minsann vill spara pengar på den politiska organisationen. Men när det kommer till kritan använder de kommunens resurser som om det var deras egna. För mig är det inget nytt. När vi i förhandlingarna efter valet skulle bestämma hur stor den politiska organisationen skulle vara, var beskedet från framförallt (v): Ge oss mer. Mer resurser till oss i vänsterpartiet. Så sent som för en vecka sedan ville detta parti också ha ytterligare rum i Rådhuset för sina medarbetare. Jag sade naturligtvis nej.

Men det är enkelt att vara populist och bara ta ansvar när man håller högtidstal eller skickar brev på andras bekostnad.

Valfrihet som förändrar

Var på seminarium i förmiddags. Socialstyrelsen inbjöd till en timme om tacksamma tanter som förvandlas till kunniga kravställare. Det handlar om en ny generation äldre som inte accepterar att bara tacka och ta emot. Allt mer kommer man att kräva att få sin omsorg och sin vård individualiserad.

Det är bra.

Samtidigt visar det sig att Lagen om Valfrihet, LOVen, kommer att förändra Sverige för alltid. 50 kommuner har infört LOV. 150 håller på. Socialstyrelsen visar på flera olika sätt att just kraven på att själva kunna välja är centrala för dagens och morgondagens äldre. LOVen är kanske det bästa sättet att uppfylla dessa krav. Till och med PRO stämmer in i kören om att valfrihet är bra och behövs.

Det är också bra.

Det är bara att inse att den gammalsvenska modellen, byggd ur socialdemokratins ideologi, håller på att raseras. Åldrandet har länge varit en kollektiv process. Nu blir den individuell. Det går åt samma håll som tidigare förskolan och skolan. Förr skulle politiker bestämma vad som var bäst för dig, för dina barn och för dina föräldrar. Nu får du allt mer bestämma själv.

Det är bra.

Visst kommer det alltid att finnas människor som inte kan eller vill bestämma själv. För dem måste vi skapa system som tar hand om och rättar till, som stödjer och lyfter. Men de är förhållandevis få. De stora, generella systemen måste inriktas på alla de som kan och vill vara med och forma sina liv, även upp i mycket hög ålder.

Det är också bra.

Kvällen tillbringades i Almedalen, först med trekvart med Ullenhag utfrågad av Västsvenska Handelskammaren. Det var en avspänd tillställning. Sedan med Björklund från stora scenen. Mycket folk. ABBA-låtar. Sol och värme. Och talet då?

Det var ett tungt tal. Stora frågor. Många detaljer. Rätt i det mesta. Men som så ofta i svensk politik saknar jag visionerna, den där känslan att vara en del av något större, drömmen om förändringen till ett bättre land, en bättre värld. Den försvinner bland alla detaljer. Jan Björklund är på det sättet en i raden av alla de svenska politiker av alla färger som är mer administratör än visionär. Jag kan nog räkna upp sex andra i riksdagen i dag!

Jag tror inte Obama hade uttryckt sig på samma sätt...

Den bittra vänstern

På plats i Visby. Dagen har ägnats åt resande från tidig morgon till eftermiddag. Seneftermiddagen blev frukosthandling och ett kort besök i Almedalen där Vänsterpartiet hade ordet. Lyssnade på först en deppande artist och sedan Ung Vänsters ordförande medan jag vandrade i parken. Ohly hördes på avstånd på strandpromenaden.

Det som är så slående är hur den svenska vänstern bygger upp sin politik kring aggression, vrede, bitterhet - ibland nästan gränsande till hat. Det handlar om att ställa människa mot människa. Direktörerna, vilka de nu är, är favoritobjektet. Det är deras ärende regeringen går, mot alla vanliga människor. Denna politik ska motarbetas på alla sätt. Ung Vänsters ordförande gick så långt att hon i en mening sade att hon tänkte ge ungdomsvåldet ett ansikte om inte en del av den nu förda politiken ändrades.

Det är svårt att lyssna på ett sådant tal. Jag förstår vare sig verklighetsbeskrivningen eller skälet till att skapa dessa motsättningar. Är det revolutionsromantiken som ändå finns där som bas?

En annan sak som är så slående, idag som så många dagar, är att vänsterpartister sällan verkar ha kul. Det är få vänsterpartister som bedriver politik med en glimt i ögat, med ett skratt i mungipan, med distans både till partiet, till partiets politik och ideologi och ofta även till sin egen roll. Men ser man det i ljuset av hur man bygger upp sin politik blir det förståeligt.

Om Vänsterpartiets politik handlar om att vara mot, att skapa klyftor och konflikter mellan människor, att bygga upp en grund av vrede för att därefter handla (kanske mer ordlikt våldsamt än reellt) är inte glädjen det man först tänker på. Det drag av bitterhet som ofta förekommer förstärker det hela.

Jag tror att svensk vänster behöver mer glädje, mer humor, mer positivism. Mer glimtar i ögonvrån och leenden i mungipan som inte bygger på att göra ner andra människor utan som gläds med dem. Men det kanske ideologin inte klarar av. Då rämnar hela partibygget...

Förresten finns det undantag även inom detta parti. Jag känner åtminstone en vänsterpartist i Örebro som jag gillar skarpt. Där finns både glimt och glädje. Så det finns kanske hopp;)

Hur många miljoner

människor har idag bloggat om Michael Jacksom? Satt uppe och kollade textTVn i går natt när första meddelandet kom. Hoppades att det var en skröna. Men inte. Mannen som tog popen in i en ny dimension är borta för alltid. Trist. Extra trist eftersom han förberedde ett återtåg med ny musik och nya konserter. Det hade känts bättre för många av oss om han hade fått möjigheten att sluta som artist, och inte som den före detta artisten.

Det finns ett antal artister som formar ens liv. För mig har det varit Stewie Wonder som varit med från början. Hans musik håller jämt, även om en del smörsånger från 80-talet aldrig snurrar hos mig.

Sedan Michael Jackson. Jackson five var ofta lysande 60-talspop in på 70-talet. Och sedan solokarriären. Det finns så otroligt mycket bra. Musiken, men lika mycket dansen som när han var som bäst var rent fantastisk. Dagens mimande hopklippta hoppare skulle inte platsa ens i sista raden i Thriller!

Ja, ja. Det finns mycket att fundera över i livet, varför det är som det är, blir som det blir och aldrig blir som det borde. Det är bara att vara tacksam för det man fått uppleva och det andra gett till en.

Höjda skatter???

Oppositionen på riksplanet går ut med att de vill höja skatterna för att värna kommunerna och landstingen. De menar att de har svenskarna bakom sig. Det är möjligt, men i så fall är svenskarna långt, låååångt bakom.

Det finns många fel i tron att skattehöjningar behövs för att värna välfärden, framförallt i dagens läge. Skattehöjningarna kommer att slå mot den privata konsumtionen, som just idag är det som håller hjulen i gång. Mindre privat konsumtion = färre i anställning = lägre skatteintäkter = ännu mer höjda skatter = ännu lägre privat konsumtion = ännu högre arbetslöshet = lägre skatteintäkter och ännu sämre välfärd.

Sedan måste man fråga sig hur dessa skattepengar ska fördelas. Till de kommuner och landsting som skött sig dåligt och som har stora underskott på grund av det? De kommuner som har befolkningsminskningar och som har underskott på grund av det? Eller till alla, även de som har ekonomin under kontroll?

Det har länge varit en sanning i Sverige att mer skatter behövs för bättre välfärd. Men det är en osann sanning. Det finns mycket litet som talar för att mer skatter är samma sak som bättre välfärd. Inte minst den statliga utredningen, Innovativa processer, som den förra regeringen beställde och fick, visar att det snarare borde vara tvärsom. För att värna välfärden långsiktigt borde alla kommuner och landsting bli effektivare att göra det vi gör, mer välfärd för mindre pengar, helt enkelt. Annars kommer vi aldrig att klara de demografiska förändringarna som vi är på väg mot med stormsteg.

Midsommarnatt

Sitter i Rättvik och tittar ut över Siljan. En av de vackraste utsikterna i Sverige, säkert i världen. Dagen har varit regning och kall. Kvällen något bättre. Korvgrillning utomhus.

Förra helgen fick Rättvik enligt grannarna 100 mm regn. Gissar att dagsnoteringen handlar om 20 mm. Det är mycket.

Nästa vecka kommer sommaren. Man kan fundera över om juli blir torr och het. Klimatförändringarnas spår leder mot ett obestämbarare väder. Osäkerheten blir större när vädersystemen går i spin.

Men ännu är sommarnätterna ljusa över ängar och hagar. Rosenfinken sjunger från lönnen nere i backen. Midsommarblomstren blommar i kapp med de sista syrenerna, med smörblommor, förgätmigej och de första rosorna.

Svensk sommar är underbar, mitt i kylan och regnet!

Ny minister

Tobias Krantz blir ny högskoleminister. Ett ganska givet val. Johan Pehrson har inte rätt profil, han blir minister efter nästa val. Erik Ullenhag blir riksdagsledamot efter EP-valet och behövs som partisekreterare detta valår. Helene Odenljung behövs i rikets andra stad.

Tobias Krantz passar väl in i rikspartiets profilering. Han är kunnig och duktig på högskolefrågor. En typisk folkpartityp, välutbildad, välformulerad, vältänkande.

Tyvärr är också Tobias Krantz en del av det nya, rätt enspåriga, Folkpartiet. Han är en god representant för den högerinriktning som inleddes under Lars Leijonborg och som nu fullbordas under Jan Björklund. Jag förstår om partiledaren vill ha likatänkande som sina närmaste medarbetare. För att prestera väl kan man inte ha sina största motståndare närmast.

Men det som händer i Folkpartiet är något unikt. Den gamla frisinnade traditionen inom partiet är snart bara ett minne, något som man kan tala om i högtidstal men som inte betyder något reellt i politiken. I partiledningen finns i dagsläget ingen med rötterna i frisinnet. I regeringen saknas också denna profil. Det är en medveten strategi som innebär en total förändring av den ideologiska bas som en gång grundade partiet.

Jag vill ändå önska Tobias Krantz lycka till som högskoleminister. Vi behöver en synligare minister som vågar ta stora och viktiga beslut, gärna ett beslut om en läkarutbildning i Örebro.

S och V vill stänga Storstenshöjden (och Ånnabodas spår)

I går på kommunstyrelsen fattade vi i majoriteten ett beslut om att Örebro kommun under det kommande året ska återta driften av Storstenshöjdens backar och göra en direktupphandling av denna drift av Storstenshöjden AB. Verkställigheten av att sälja backen skjuts upp ett år i avvaktan på en ny vattendom.

Mot detta reserverade sig s och v. De ville först återremittera frågan och sedan bara yrka avslag, men efter en viss vägledning blev alternativförslaget att de istället ville ha en diskussion med alla parter kring Storstenshöjden och Ånnaboda.

Visst låter det bra? Men, för det finns alltid ett men, det innebär i verkligheten att Storstenshöjden läggs ner och att Ånnaboda troligen står utan spår i flera år. Varför?

I dagsläget finns bara en reell möjlighet att sköta Storstenshöjden. Det är den nuvarande entreprenören som sitter på den kunskap och erfarenhet som krävs. Visst finns det en möjlighet för kommunen att bygga upp samma kunskap intern, men till vilka kostnader? Det handlar om många miljoner kronor, pengar som inte finns. Eftersom den möjlighet som finns att bibehålla entreprenören som driftansvarig för backen är det åtagande som kommunstyrelsen gjort, innebär oppositionens förslag faktiskt att man stänger Storstenshöjden. Stängingen är då också för evigt. Det finns inga reella eller ekonomiska möjligheter att återstarta backen om den en gång stängts.

Men vad händer då med spåret i Ånnaboda? Det arbete som nu pågår med den nya vattendomsansökan sker så snabbt det bara är möjligt. Grundförslaget innebär att kommunen ska säkra en vattentillförsel till både spår och backe på i storleksordningen 130.000 kubikmeter vatten.

Om man istället, före ett beslut om vilken typ av vattendom som ska sökas, vill ha en bred diskussion med alla parter, lär tiden gå både för den kommande och även nästa säsong. Vattendomsansökningar är ingen enkel sak och tiden från ansökan till dom är ofta ett år. Så antingen struntar man i den breda diskussionen och kör en vattendomsansökan på Ånnabodaspåret, eller så kör man diskussionen och struntar i spåret de kommande åren. Det senare alternativet blir alltså ännu värre än den redan bekymmersamma situationen för skidsporten.

Kommunledningens alternativ är att vi under den tid vi nu söker vattendom för båda områdena, ordnar upp driften på Storstenshöjden, tar en paus i försäljningsarbetet och jobbar på en tillfällig lösning för Ånnabodaspåret, diskuterar med de mest berörda föreningarna. Den diskussionen är redan på gång.

Alternativen blir därmed övertydliga. Kommunledningen arbetar på alla sätt för att lösa både Ånnabodaspåret och Storstenshöjden. Oppositionen vill stoppa, försena och därmed lägga ner både spår och backe.

Samma skillnader som så ofta.

Märklig ideologi

Idag hade vi flera ideologiska ärenden på kommunstyrelsen. Ett handlade om illojal konkurrens. Vi hade bett kommunledningskontoret göra en undersökning om kommunen sysslade med sådant och i så fall i vilken omfattning.

En tjänsteman har jobbat med frågan i ett halvår. Under den perioden kan man naturligtvis inte gå igenom alla verksamheter totalt. Istället handlar det om att skapa en översiktlig bild av vad kommunen gör.

Resultatet är att kommunen troligen i ett mindre antal fall tydligt sysslar med sådan illojal konkurrens. I högre utsträckning sysslar kommunen med sådant som finns i den gråzon mellan det acceptabla och det oacceptabla. Utredarens förslag blev att alla kommunens nämnder och styrelser skulle gå igenom sin egen verksamhet noggrannare och om man upptäckte illojal konkurrens, tydlig eller i gråzonen, ta beslut om att avsluta just denna del. Frågan ska upp i kommunstyrelsen för rapport om ett år.

Det är bra. Kommunledningen tog ett bra beslut. Bra - för att Örebros privata näringsliv inte behöver konkurrens med kommunen som är en gigant i förhållande till i princip alla lokala företag (Atlas Copco undantaget). Vårt näringslivsklimat skulle bli bättre om vi inte serverade mat i öppna restauranger, bytte däck och hyrde ut bilar eller sålde konferenslokaler. Fler företag skulle få möjlighet att växa, anställa fler och skapa nya marknader både lokalt, nationellt och internationellt.

Men den illojala konkurrens-frågan har också en intern sida. Kommunen har inte som uppgift att vara en försäljningsorganisation med enskilda som kunder (annat än i undantagsfall som VA, miljötillsyn och avfall men där finns också speciallagstiftning). Våra ekonomisystem är inte uppbyggda för att vi ska vara affär. Hur löser man då både den interna och externa redovisningen av några sålda luncher, eller något annat av mindre omfattning? Kan vi vara säkra att pengarna går dit de ska gå? Att de redovisas rätt, skattas rätt, att allt är genomsynligt för både revisorer och allmänhet? Jag tror inte det.

Det märkligaste i det hela var att oppositionen röstade nej till detta. De ville bara lägga utredningen till handlingarna. Tydligare kan man knappast visa att vägen från de fina orden om näringslivsvänlighet till verklig handling är lång för våra vänner från vänster. Det finns ingen annan tolkning än att s och v vill hålla dörren öppen för kommunal verksamhet som konkurrerar på den öppna marknaden.

I och för sig är detta inte förvånande. Den gamla kommunledningens inställning till det privata företagandet var inte alltid glasklar. Det handlade mycket om att stoppa och bromsa de krafter som ville förnya offentlig sektor. Det gör det fortfarande. Det är synd.

Örebro behöver en tydligare delning mellan vad som är det offentligas uppdrag och vad som är privat sektor och civilsamhällets uppdrag. Det jobbar vi hårt för att göra. För örebroarnas och välfärden skull.

Morotsbomber och Open Art

Var med och invigde Örebro Open Art i fredags. Landshövdingen hade ställt slottet till förfogande. En viss skillnad mot i fjol då jag klättrade på trappställningen utanför Konsthallen och ropade åt de församlade.

Örebro Open Art är fantastiskt. Det är tragiskt att kulturjournalisterna så sällan hittar utanför förorterna. En meningslös marginalföreteelse i Sundbyberg skulle troligen få mer uppmärksamhet i riksmedia än ÖOA...

Konsten kan definiera en stad, ett samhälle. Arkitekturen, musiken, teatern, dansen... Det finns saker som skapar en stads själ. Dalhalla förändrade Rättvik en andra gång, liksom långbryggan gjorde det en första. Öresundsbron och Turning Torso har förändrat Malmö, liksom Gaudi förändrat Barcelona. I smått och i stort finns definitionen, själen.

Örebro har nu en fantastisk möjlighet att skapa den själ staden i så mycket saknar. Alldeles för många utifrån svarar "Ingenting" när de får frågan om vad Örebro är känt för. Med Örebro Open Art, gärna i skön förening med Svenska Kammarorkestern, kanske med Raande Vo som en tillfällig gäst, kan Örebro finna en plats, kanske inte i var mans hjärta, men i allt fler människors sinne.

Det finns all anledning att vara stolt över att vara örebroare!

Och morotsbomberna då? Kanske säger de mer om vår tidsbild och våra rädslor än vad konstnären till och med anat. Jag såg ett par av bomberna på slottet, tyckte de var rätt roliga. Men i terrorrädslans tidevarv blir till och med morötter farliga, bara situationen är den rätta, eller kanske den felaktiga. Hade vi fått samma reaktion före 11/9 2001? Jag tvekar.

De skyldiga går fria...

Pågår en liten kampanj i den "oberoende" televisionen mot beslutet att avbryta det uttag av vatten från södra Ånnabodasjön som anmälts till åklagare. 14.000 skidåkare (skulle gissa att det inte handlar om 14.000 enskilda personer utan 14.000 skidåk av betydligt färre personer, men det vore ju roligt för Ånnaboda om det verkligen var 14.000 olika personer som varit där) använde spåret den gångna säsongen. De, liksom flera andra, är sura. Jag förstår dem. Som gammal Vasaloppsåkare, 13 lopp i klassiska och Öppet spår, vet jag hur viktigt det är med en god och lång säsong. Ännu viktigare är det för de ungdomar som fortfarande på dessa breddgrader tränar längdskidor. Jag lider med Garphyttans IF, dess medlemmar och alla engagerade.

Problemet är att det inte är så enkelt som att säga att vi använder vattnet till längdspåret istället för backen. En ny vattendom, som flyttar rätten till spåret, måste till. Är det svårt? Kanske, kanske inte. Men det finns ingen garanti för att en sådan vattendom skulle vara klar till säsongen. Risken skulle vara uppenbar att vare sig spår eller backe i så fall skulle kunna drivas nästa vinter.

Om det ändå skulle gå, skulle kostnaderna bli minst 2 miljoner högre för säsongen, eftersom backen i så fall troligen skulle bli nedlagd, inte bara ett år utan för all framtid. Var ska dessa pengar tas? Jag fick frågan om kostnader och svarade på den men TV klippte bort. Vem ska betala dessa två extra miljoner? Skolan? Omsorgen om de äldre? Vem?

Det värsta är att de skyldiga i detta går fria. Vi som nu får hantera situationen har inget att göra med att den uppkommit. Vattendomen söktes och beslutades 1981. Men den dåvarande kommunledningen (s) kollade inte ens upp att kraven i domen, till exempel en pegel (vattennivåmätare) sattes upp. När man år 2000 började spruta snö i spåret, kollade inte kommunledningen (s) upp att det var OK. När man skulle sälja något år senare, kollade man (s) inte heller.

OK - vi borde kanske dubbelkollat när vi tog över makten att all kommunal verksamhet sker enligt de lagar och de beslut som gäller. Men det gjordes inte. Man tar för givet att det ändå är så.

Men detta visar mest på hur illa det har varit med Örebro kommun, en kommun som bara skrivit mål och aldrig kollat om målen uppfyllts. En kommun där budgeten varit allt, och bokslutet inget. Det är ett bekymmer.

Och att de skyldiga nu går fria. Något för Tvärsnytt att göra ett reportage om kanske?

Mat för äldre

Har varit och lyssnat och talat på en konferens med temat "Mat för äldre". Ett intressant område. Allt intressantare faktiskt. Kanske för att man själv blir äldre. Men även för att jag fått förmånen att vara ordförande i beredningen på Sveriges Kommuner och Landsting som hanterar frågor om äldreomsorg. Kunskap föder intresse.

Samtidigt är det som att återvända till mina ursprungliga funderingar kring yrkesval. Mitt första riktiga jobb var som sjukvårdsbiträde på Skebäcks nyöppnade sjukhem. Nattpersonal på avdelning 502. Ett bra jobb.

Nåväl. Idag handlade det om mat. Det finns mycket att säga om ämnet. Men jag koncentrerar mig på ett par tankeområden.

Det första är synen på de äldre. Vi lever tyvärr kvar i en alldeles för kollektivistisk syn på åldrandet. Jag menar att grunden till detta är politisk. Socialdemokratins samhällsbygge var i grunden kollektivets samhälle. På område efter område har denna kollektivism brutits. Barn och unga har idag rätt till individualiserad undervisning. Vi skapar service inom alla områden i kommunen som bygger på medborgarens behov, inte organisationens. Till och med lönesättningen är mer individuell.

Men de äldre lever fortfarande kvar i denna vänsterns gråhet. De individuella valen motarbetas fortfarande. När du blir gammal kan du inte välja, menar de. Det är synd. Det får också påverkan på maten. Eftersom du inte kan välja kan du inte heller be om den mat du vill ha. Alldeles för ofta finns en eller två rätter, kött eller fisk, och inget mer. Du ska äta när det passar organisationen, inte när du vill. Du ska sitta med andra, eller ensam, beroende på vad andra vill, inte hur du själv vill ha det.

Mat är inte bara näring. Det är måltid, gemenskap, livskvalitet, valfrihet. Vem vill leva i ett samhälle där det bara finns en lunchrestaurang som bara serverar två rätter? Vem vill sluta vara individ och bara ingå i ett kollektiv? Snart är det nog ingen.

Det andra är synen på utförande. Vem ska laga maten? Vem ska köra den? Vem ska ge den till den gamla? Hittills har kommunen gjort alldeles för mycket av detta jobb. Det kommer inte att hålla, framförallt inte i ett läge där antalet riktigt gamla människor ökar väldigt kraftigt. Vi måste hitta fler aktörer som kan hjälpa till, och samtidigt öka valfriheten och individernas rättigheter.

Kanske den lokala pixzerian blir en del av hemtjänstens matservice. Kanske ett socialt företag blir ansvarig för caféet på servicehuset. Kanske Röda Korset eller den lokala idrottsföreningen tar ansvar för att dela ut mat till de äldre, naturligtvis med kommunal finansiering i botten. Kanske lokala restauranger, privatägda naturligtvis, går ihop och erbjuder pensionärer att komma samman och äta god, vällagad och välserverad husmanskost till ett lägre pris (det finns faktiskt redan i en kommun i Stockholmsområdet) utan kommunala subventioner.

Framtiden kräver förnyelse inom många olika områden. Äldreomsorgen är kanske det tydligaste exemplet. De två vägarna i svensk politik blir här övertydliga. Vänsterut vill man förändra tillbaka till hur det var förr. Det är en återvändsgränd som dessutom inte fungerar eller är bättre för någon. Vi vill istället bejaka förändringen och alla de krafter som tillsammans gör livet mer värt att leva för de gamla, för oss alla som räknar med och hoppas på att vi också ska få bli både 80, 90 och 100 år.

Intressant kommunresultat

Folkpartiet i Örebro gör ett bra EU-valsresultat. + 3,5 % är rätt hyfsat...;) Tre mandat i Bryssel var vad man kunde hoppas en solig majdag, men inte något man vågade räkna med. Det ska bli intressant att se om personkryssen betyder något.

Lika intressant är att se fördelningen mellan de övriga partierna. Miljöpartiet gör ett kanonval. Socialdemokraterna och vänstern backar och rasar. De fem koalitionspartierna spräcker tillsammasn 50%-vallen, mot vänsterblockets 33 %.

Det är ganska roligt att vara en i den koalition som leder Örebro kommun, även när valnatten denna försommar långsamt blir dunklare.

Avgå Lagerbäck!

Har just sett första halvlek, Sverige-Danmark. 0-1 är ett gräsligt resultat även om det bara är halvtid.

Men värre är det obefintliga svenska spelet. Det är tragiskt att se hur lite fotboll som spelas i detta lag. Rasmus Elm är bra. Men sedan...

Det finns alldeles för många föredettingar i det svenska laget. Michael Nilsson, Daniel Anderssson, Henke Larsson, bara för att nämna några. Det är inte roligt. När man dessutom tror att Anders Svensson är lösningen är bekymret totalt...

Oavsett hur det går i matchen har inte detta svenska lag något i VM att göra. Ett spel som bygger på långbollar på Zlatan är inte roligt för någon. Knappast för Zlatan heller. Det måste vara rätt frustrerande att byta Inter mot svenska landslaget.

Det som nu måste ske är att fotbollsförbundet börjar bygga något nytt. Använd Zlatan som grund och bygg nytt. Sebastian Larsson, Albin Ekdahl, Adam Johansson, Rasmus Elm (men även Alvbåge) och så vidare. Det är dessa spelare som nu måste få chansen att skapa något nytt.

Det gör man inte under Lars Lagerbäcks vingar. Jag har inget personligt mot LL, men alla förbundskaptener, och tränare, fastnar lätt i det lag man en gång haft. Vill man ha förnyelse måste något nytt komma till. Då finns inte tränarduon i Svensk fotboll idag kvar.

Oavsett hur det går i matchen.

EP-kampanj

Kollar just på några nya opinionssiffror. Nedåt för (m), uppåt för (s). Tillsammans får de hälften av alla röster. Jämför man med de nationella siffrorna är det rätt stor skillnad. Där får de två stora partierna 2/3 av alla röster.

Varför? Kan det bero på att (s) leds av en kandidat som överhuvudtaget inte vill ha EU? Det är för mig svårt att förstå att någon vettig människa överhuvudtaget kan tänka sig att rösta på (s) i detta val. Vem tror att Ulvskog ska få något uträttat, när hennes främsta vallöfte är "mindre högerpolitik" (Svd)?

Kan det bero på att (m) inte har någon kandidat som drar alls? Partiet har inte visat framfötterna överhuvudtaget i EU frågor. Inte ens jag, som är rätt påläst och även kandidat, vet vad han vill i EU. Hur ska då allmänheten veta det?

För oss i Folkpartiet är det ganska bra läsning. Vi har en av de tydligaste kandidaterna i Marit Paulson. Vi är det enda partiet som är helhjärtat för, såväl EU som euro. På samma sätt kan man se att Mp tjänar på att många vet att klimatfrågorna är något som EU måste hantera.

EP valet är lite hela havet stormar. Piratpartiet, utan politik, lär nog komma in. Sedan beror rätt mycket på hur många som går och röstar. Törs man hoppas på drygt 40 % i år? Och 15 % för Folkpartiet?

Mer torg?

Det är rätt tydligt att det pågår en kampanj mot torginvesteringarna i Örebro. Att den har stöd från socialdemokraterna är rätt tydligt. Intressant - eftersom de samtidigt på alla möjliga informationstavlor och i all annan partireklam säger att vi just nu ska investera oss ur krisen. Men som vanligt hänger inte politiken ihop. Det är alltid någon annan som ska göra jobbet. Som vanligt är det väl regeringen som ska investera, inte kommunen. Som om regeringen hade mer pengar...

Det finns två frågeställningar som varje intresserad örebroare borde fundera över. Den ena handlar om kostnaderna för, och intäkterna av, investeringarna. Den andra handlar om bilden av Örebro.

Den budgeterade kostnaden för denna etapp av torgen är 30 miljoner. Men en generell avskrivningstid på 50 år (träden står förhoppningsvis längre, annat har kortare livslängd) blir avskrivningskostnaden 600.000:- om året. Dagens räntenivåer innebär att ytterligare 300.000:- ska läggas till. Låt oss jämna ut det hela och säga att kalaset kostar en miljon per år. (De politiker (och i vissa fall journalister) som påstår att man ska jämföra 30 miljoner med driftbudgeten är som vanligt ute och cyklar).

Intäkterna då? Inte lika enkelt att räkna på. Men säg att torgen sysselsätter 10 pers per år. Skulle gissa att det är lågt räknat. Årsinkomsten är 300.000 i snitt. Med en kommunalskatt på 21.22 blir det (förenklat) 60.000:- per arbetare. 10 pers innebär alltså intäkter på 600.000:-. Om det istället är 20 pers som jobbar är investeringen i hamn redan då.

Om vi dessutom lyckas värna några jobb i handeln blir kalkylen än bättre. På samma sätt är det positivt att vi kanske kan klara några byggjobbare från a-kassan, eller utförsäkringen - mindre kommunala kostnader.

I fjol flyttade rekordmånga till Örebro, nästan 1850 stycken. Slår man ut skatteintäkter och statsbidrag per invånare innebär det att varje ny örebroare är värd 40.000:- för kommunen. En attraktiv stad lockar fler. Det räcker med 25 fler örebroare så är torgen i hamn...

Den som menar att torgen är fel idag är fullständigt fel ute!

Visst är det ett bekymmer om oppositionen väljer att använda slarviga argument för att försöka vinna populistiska poäng. Men det finns ett än större bekymmer. Oppositionen (inte alla men allt för många av de betydande) tar inte ansvar för Örebro kommun. Partipolitiken betyder mer än det som är bäst för kommunen. Flera gånger har man skickat brev till Örebroföretagare och berättat hur dåligt det är i kommunen under nuvarande majoritet. Vem förlorar på det? Mest örebroarna - som riskerar färre företag och färre jobb.

Nu är det torgen, och för vänstern även Örebro 2010, som är klagoobjekten. Det är ett bekymmer.

Örebro behöver positivism. Örebro behöver framtidstro. Örebro behöver engagemang. Örebro behöver satsningar för framtiden.

Det finns hur många exempel som helst på kommuner (socialdemokratiska som borgerliga) som lyckats vända negativa trender till positiv utveckling genom medvetna, ansvarsfulla satsningar. Kalmar (s) 1997, Göteborg (s) 1995, Malmö (s) 2000- är bara några exempel. Men i Örebro går det inte för (s).

Mitt största uppdrag är en ansvarsfull ekonomisk förvaltning. Men det är inte att låta Örebro stanna i det förgångna. Fler satsningar behövs. För miljön och klimatet, för företagande och entreprenörskap, för civilsamhälle och människovärde, för idrott och kultur. Ibland med totalt kommunalt ansvar. Men vi behöver mer ansvar från företag och föreningar.

Örebro har framtiden för sig. Kanske borde vi satsa mer, både på torgen och på Örebro 2010!