De blå timmarnas tid

De blå timmarnas tid
Tidig vårkväll. Ljuset återvänder.

2012-01-31

Pengarna rullar när (s)amhällsbyggarna styr

I går kunde vi läsa att landstingsrådet (s) Jonas Karlsson ville investera 9 miljarder i nya tåg till Stockholm. Kostnaden per år skulle bli 400 miljoner kronor för de landsting som kanske skulle dela på denna kostnad. Och skälet? Att SJ bara kör lönsamma tåg och att landstinget därför måste ta ansvar för de olönsamma resorna.

Grunden för Karlssons resonemang är principiellt riktigt. Men han hamnar helt fel.

Sverige behöver mer kollektivtrafik för att fortsätta en långsiktigt hållbar utveckling och tillväxt. De riktigt stora städerna klarar inte av mer biltrafik. Framtiden där heter kollektivtrafik av olika slag, under överskådlig tid traditionellt spårbunden trafik, men i en framtid förhoppningsvis med nya, mer flexibla lösningar.

Om Örebro ska fortsätta med en bra utveckling för att ta plats bland tillväxtcentra i Sverige behövs enklare resor, framförallt till och från Stockholm. Vi ser att arbetsmarknaderna blir allt mer gemensamma mellan Mälardalens (inklusive Örebro) olika regioncentra. Vi ser också behoven av bättre kommunikationer för universitetets och spetsföretagens behov av hög kompetens.

En av de möjligheter som står till buds är därför att öka tågtrafiken. Men frågan är vem som har ansvaret? Och vem som ska betala.

Jonas Karlsson, som den socialistiske samhällsbyggare han är, tar det som självklart att han kan det bättre än staten. Därför ska landstinget ta över både ansvar och utgifter.

Om Jonas Karlsson ledde ett landsting med god ekonomi hade det väl varit enkelt att stötta honom. Men Jonas Karlsson är tillsammans med Marie-Louise Forsberg-Fransson huvudansvarig för att Örebro Läns Landsting idag går med 130 miljoner kronor i förlust. Det är hans ansvar att vårdpersonal, sjuksköterskor och undersköterskor, går på knäna. Det är hans ansvar att vårdcentraler står utan läkare och att läkare som har den kompetens USÖ behöver inte finns i tillräcklig omfattning.

Om Jonas Karlsson fick bestämma, skulle landstinget låna upp ytterligare några miljarder, och satsa hundratals miljoner per år på kollektivtrafik. Det låter bra. Men vem betalar? Det finns bara två alternativ. Antingen så tvingar han sjuksköterskor och vårdpersonal att jobba med ännu större press, eftersom deras kollegor fått gå från jobbet. Eller så höjer han skatten. När Karlsson berättar om sina stora planer, vore det också klädsamt om han berättade varifrån pengarna kom.

Jonas Karlsson har en kompis i Örebro. Björn Sundin och Jonas Karlsson har länge varit parhästar i socialdemokratin i Örebro. Nu basar de över samma områden, i kommun och landsting.

Björn Sundin är också en samhällsbyggare. Lika socialistiskt inriktad. Och även i Örebro rullar skattebetalarnas pengar. Det investeringprogram som nu ligger, designat av Björn Sundin, riskerar att föra Örebro in i en ny socialdemokratisk lånespiral. De pengar Folkpartiet sparade ihop under fyra år har socialdemokraterna satt sprätt på under två... Den kommunledning där Björn Sundin sannolikt är den som i verkligheten styr, har inte heller koll på ekonomin. Sparbetingen duggar tätt.

Men Björn Sundin nöjer sig inte med detta. Han vill också bygga tåg. I hans fall handlar det om att lägga tågtrafiken genom Örebro antingen i en tunnel eller ovanpå en bro. Kostnaderna är enorma. Minst fyra miljarder (4.000.000.000:-) kronor beräknade tjänstemännen det till för några år sedan. De årliga kostnaderna bara för räntor och amorteringar för Örebro kommun skulle bli ett par hundra miljoner om året (200.000.000:-) vid ett ränteläge på 4 % och en avskrivningstakt på 1 %. Det är lika mycket som en skattehöjning på knappt en krona. Eller lika mycket som 400 lärare eller 550 undersköterskor.

Men det berättar inte Björn Sundin. Lika lite som att Jonas Karlsson berättar om vad hans samhällsbyggnadsprojekt skulle kosta. Det är ju inte intressant. Det är ju inte medialt. Nej - det är de högtflygande (eller nedgrävande) planerna som är det intressanta. Det är ju enklare att visa en spännande bild på ett nytt tågset, eller en ny stadsdel ovanpå en nedgrävd järnväg, än att visa på en välfärd satt på undantag.

Jonas Karlsson och Björn Sundin agerar mot staten, SJ och Banverket, istället för att agera tillsammans med dem. Det naturliga är självklart att samarbeta med SJ för bättre tågförbindelser mellan Örebro och Stockholm. Det självklara är naturligtvis att samarbeta med Banverket för att om möjligt skapa en ny prioritering för investeringar i eller kring Örebro. Men för en socialistisk samhällsbyggare är det viktigare att bygga egna monument än att lära av och samarbeta med andra.

För oss i Folkpartiet är utveckling central. För Örebros möjligheter att växa och bli det regionala centrum vi borde bli, är bättre, miljövänligare och långsiktigt hållbara kommunikationer avgörande. Men de får inte byggas på ruinerna av den välfärd som kommunen och landstinget har huvudansvaret för.

Vi visade att det gick att värna välfärd och bygga för framtid när vi styrde. Och vi gjorde det med ansvar för ekonomi och långsiktighet. Vi kommer, när vi åter styr i Örebro, att fortsätta att ta ansvar för välfärd och ekonomi. Och vi kommer på en stark ekonomisk grund att tillsammans med staten bygga den infrastruktur som behövs för ett växande Örebro.

Media: Radio Örebro, Tvärsnytt, Radio Örebro2

2012-01-30

Till (val)frihetens försvar


Våga stå upp för valfriheten.

Hösten innebar en ökenvandring för många av oss som tror på en större valfrihet för fler. Problemen baserades delvis på en ren faktabakgrund. Men fakta övertolkades av såväl politiker med en annan agenda, som av media.

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, rapport kring effektiviteten av konkurrensutsättning var på flera sätt startskottet. Men redan före detta hände hade diskussionen om fristående förskolor och skolor startat. Våra motståndare var tydliga och hade en klar agenda. Alternativ inom skolan skapade problem. Det handlade såväl om kunskaper som om integration. Deras lösning var ibland underförstådd men alltid självklar – det offentliga klarar saken bättre. Återkommunalisera. Återförstatliga.

Och sedan kom hösten. Och Carema. Och diskussionen om huruvida det överhuvudtaget skulle få finnas privata alternativ inom äldreomsorgen blev naturlig. Jag har diskuterat detta i flera tidigare bloggar och diskussioner. Dels om det oacceptabla i att ett bolag hanterar åldrande människor på det sätt Carema gjort. Men också försökt bredda och fördjupa diskussionen. Pekat på bland annat det som hänt i Kumla. Visat på att Carema och andra privata aktörer på andra boenden lyft en verksamhet som i kommunal regi inte fungerat. Men det mediala genomslaget för att bredda och fördjupa diskussionen har varit ringa, för att inte säga noll.

Det nuvarande läget är att alternativa utförare inom såväl förskola, skola och äldreomsorg är något som är rätt att ifrågasätta. Vänsterpolitiker talar med förakt i rösten om hemska "riskkapitalbolag som priofiterar på våra äldre" och om att "man kan köpa skolor på Blocket". Vänsterpartiet är tydliga i sitt alternativ. Återförstatliga. Återkommunalisera. Socialdemokraterna är nästan lika tydliga i sin retorik, men lägger inga alternativa förslag. Deras agenda är tydlig - populistisk retorik följs inte upp av konkreta förslag.

Tyvärr är de liberala rösterna svaga i försvaret av valfriheten. Eller kanske är det så att de inte tillåts höras. Det finns en mainstreamad politikdebatt i Sverige där bara en åsikt i taget får plats. Och nu handlar det om att det privata är dåligt, och att det offentliga är bättre.

Men om man ska gå tillbaka till SNS rapport säger den inte så. Det finns inget som talar för att det offentliga skulle vara bättre än det privata. Men det finns inget som säger det motsatta heller. Det finns helt enkelt för lite kunskap.

  • Sannolikt behövs det en förändring kring hur vi ser på privat ägande av offentligt finansierade tjänster. Sannolikt behövs det en förändring i hur vi arbetar med upphandling, utvärdering och uppföljning av offentligt finansierade tjänster, oavsett om de drivs offentligt, privat eller civilt.
  • Sannolikt behövs det en förändring av flera olika lagar och regelverk kring såväl äldreomsorg som skola.
  • Sannolikt behövs det en diskussion om valfrihetens gränser.


Men det krävs också ett kraftfullt försvar för valfriheten. En utveckling där allt fler människor blir starka individer krävs mindre politisk styrning av vem som får välja vad. En ökad egenmakt skapar också starkare individer och större möjlighet till utveckling.

För vad är alternativet? Vem vill tillbaka till 1970-talet då politiker bestämde allt? Då du själv inte kunde bestämma vilken skola ditt barn skulle gå i. Då du själv inte fick bestämma vilket äldreboende dina föräldrar skulle få vård och omsorg hos? Då någon annan bestämde vilken offentlig service du var berättigad till och vem som skulle ge den till dig.

Det är enkelt att ha en populistisk retorik kring de problem valfriheten skapar. För den skapar problem och utmaningar. Men det är uppenbart att de som kommer med denna populistiska retorik sällan klarar av att ge ett lika populistiskt alternativ. För de vet att de flesta människor vill välja förskola, vill välja skola och vill välja vem som ska ge dem omsorg och vård under livets slut.

Liberalism är frihetsrörelsen. Och vi måste alltid bära med oss att friheten är ett mycket större begrepp än valfrihet. Men valfriheten är en av frihetens byggstenar. Därför måste vi liberaler försvara valfrihetssystemen, vara tydliga i att valfriheten också skapar utmaningar och lägga förslag som möter utmaningarna, utan att begränsa vare sig valfrihet eller frihet.

Media: DN, SVD

2012-01-29

Tre liberala utmaningar

Ibland gäller det att lämna det övergripande för att bli konkret. Men i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med. Denna dualism, vision och verklighet, är en av politikens svåraste avvägningar. Min mening är att svenska politiker alldeles för ofta hamnar i det konkreta, i procentsatser och detaljer. Ofta handlar det också om journalister som tycker det är enklare att mäta och att kunna hitta personer som drabbas av en procentförändring än som vill eller kan skriva om hur dagens procentförändringar påverkar morgondagens samhälle.

Min egen utmaning är den motsatta. Jag tycker inte att detaljfrågor inom politiken är speciellt intressanta. För att ta en liknelse: Det är inte företagsekonomin som är min drivkraft, det är nationalekonomin. Men en nationalekonom som inte kan förklara varför exempelvis euron är bra för småföretagandet har ingen framtid, i vart fall politiskt.

Därför krävs konkretion. Men för att upprepa: "i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med."

När detta skrivs sitter jag på Lundsbrunn eftersom jag leder ett par seminarier om socialpolitik på Folkpartiets västkonferens. Konferensen ska lägga en grund till det pågående partiprogramsarbetet. Det handlar om att finna partiets plats i ett förändrat politiskt landskap. Vilka utmaningar står vår tolkning av liberalismen för de kommande åren? Det handlar om såväl kort sikt och lång sikt.

Ofta hamnar diskussionerna på detaljnivå. Det är svårt att frigöra sig från det vardagliga politiska arbetet. Mitt inspel handlar då om att "i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med." Och det går. Låt mig ta tre aktuella exempel ur dagens media som pekar på det liberala uppdraget:

Enligt SVT finns idag en majoritet för att skrota alliansens skattereform, den reform som skulle göra det enklare för enskilda att starta och driva företag. Skälet är att storföretag misstänks utnyttja ensamföretagare för att kringgå LAS. Vänsterpartierna vädrar morgonluft. Storföretagen är de facto dåliga. Företagare ser bara pengar.

Eller? För oss liberaler handlar det hela tiden om att slå vakt om den lilla människans individuella möjligheter. Att få en F-skattesedel kan jämföras med hur den liberale prästen Anders Chydenius för nästa 300 år sedan slogs för böndernas rätt att själva sälja sina varor på städernas marknadsplatser. Nu vill vänstern stänga stadsportarna för bönderna, bara för att några krämare utnyttjar deras arbetskraft. Det liberala vägvalet måste vara tydligt: Värna den enskilda människans rätt och möjligheter att starta och driva egna företag. Det måste vara den enskilda människans dröm om hur man själv ska forma sitt liv som ska få bestämma.

Och de onda storföretagen då? Om några regler måste ändras, måste det ske på ett sådant sätt att inte grunden för företagande försämras. Välfärden byggs inte av politiker som reglerar individens möjligheter att driva egna företag!

På DN-debatt skriver Jesus Alcalá om förbud mot heltäckande burka. En fråga som de flesta tassar kring som katten kring het gröt. Skiljelinjen mellan religionsfrihet och jämställdhet ställs på sin spets.

Jag menar att Alcalá har helt rätt. Heltäckande slöjor i skolan, där könskampen blir tydlig, är inte liberalt. Kvinnan görs till ett objekt. Men även mannen görs till ett objekt. I det ena fallet handlar det om att försvaga kvinnan, hon behöver skydd för männens blickar. I det andra handlar det om mannen som maktsymbol, stående över kvinnan. Men i båda fallen handlar det om att göra skillnad på människa och människa enbart beroende på kön.

I vilka andra fall skulle vi acceptera en liknande uppdelningar, byggt på religion och kön? Vi som inte ens tillåtit prästvigning av kristna män som menar att kvinnan inte får bli präst? I de flesta etiska och moraliska frågor som fått en politisk reglering finns religiösa toner. I vilka andra fall är det rätt att låta den egna, religiösa uppfattningen gå ut över andra människor? I vilka andra fall accepterar vi att kvinnor och män strukturellt och regelmässigt särbehandlas enbart på grund av deras kön? I vilka fall accepterar vi det när dessa kvinnor och män inte ens är vuxna, utan fortfarande är barn?

Ett samhälle måste bygga på ett antal grundprinciper. För ett liberalt samhälle, byggt på individualism, är dessa gemensamma grundprinciper ännu viktigare. Vi måste våga vara tydligare i vilka våra grundprinciper är. Människovärde. Demokrati. Jämställdhet. Frihet.

I Svenska Dagbladet pågår debatten om euron, EU och Sveriges roll i Europa. Vänsterpartiet har varit tydligast i sin kritik. Men det finns en enormt bred uppslutning bakom ett svenskt utanförstående när det gäller en av EUs mest centrala delar, den gemensamma valutan. Och grunden för denna uppslutning är tydligt nationalistisk. Det har gynnat Sverige att stå utanför. Låt européerna (det vi uppenbarligen inte fullt ut är) ta hand om sina problem själva.

Man kan rikta massor av kritik mot såväl EU som euron. Men det finns ett antal saker man inte får glömma. EU byggdes för fred och samverkan mellan europeiska stater som krigat i århundraden. Euron var ett politiskt projekt för att än mer smälta samman det tidigare så krigiska Europa. EU och euron handlar om fred, om samverkan, om samarbete, om mänskliga kontakter och om demokrati.

Genom euro-krisen hotas alla dessa numera självklara europeiska fundamenta. Förhoppningsvis hamnar vi inte i ett sönderfallande Europa där fientlighet åter råder. Men bara för 20 år sedan delades Europa av en järnridå, och terrorbalansens balanspunkt låg i Berlin. Det är lätt att glömma.

Och det som blir den liberala grundsatsen när det gäller euron handlar faktiskt om något mer än Europa, EU och euron. Det handlar om grunden för vår internationalism. För en liberal handlar internationalism om att bygga en värld för människan, oavsett ras, religion, social- eller ekonomisk bakgrund. Det kommer att innebära utmaningar för såväl länder som individer. Ibland handlar det om att dela med sig av sin styrka, eller sina ekonomiska överskott. Vi kan inte alltid stå bredvid och peka finger och kräva att de där andra ska lösa sina problem själva innan vi svenskar kommer in och samarbetar.

Euron blir därför en vågdelare mellan de partier som ofta säger internationalism, men som med det menar att vi bara ska samarbeta när vi själva tjänar på det, och oss liberaler som alltid sätter människan, oavsett var hon befinner sig, i centrum. Fundera på hur en värld skulle se ut, om Jonas Sjöstedts (v) tankar om internationell solidaritet - grundade i hans syn på EU och euron, fick bestämma. Eller de tankar som Jimmie Åkesson (sd) framför - så lika Vänsterpartiets... Och fundera på hur olik den världen är en liberal värld, hur ofullkomlig den än må vara.

Företagande på individens villkor.
Vaktslåendet om ett antal liberala grundprinciper.
En djup och radikal internationalism.

Det går att få ihop visionen och konkretionen. Det är det arbetet vi måste intensifiera de kommande åren för att skapa en starkare svensk liberalism.

Media: DN, DN2, SVD1, SVD2, SVT

Acta iacta est!

Så är då tärningen kastad. I vart fall en av de tärningar som kommer att kastas inför supervalåret 2014. Samtliga åtta riksdagspartier har nu formerat sina partiledarstrukturer. Men det är olika förutsättningar för olika partier.

Låt oss börja med de som inte bytt ledare:

Moderaterna lever i högönsklig välmåga. Fredrik Reinfeldt är oifrågasatt. Så länge opinionsmätningarna visar på 30+ är risken för kritik minimal. Men de nya moderaterna är inte så nya längre. De saknar framförallt berättelsen om vilket Sverige de vill bygga. De är ett gott förvaltande parti.

Hos oss i Folkpartiet säger vi nu att vi har det bra, kanske alltför bra. Jan Björklund leder ett parti som lutar sig tillbaka i förvissning om att skolfrågorna bär och burit partiet. Men konfliktlinjerna med andra partier blir allt otydligare ju mer det visar sig att Björklund haft rätt. Och är liberalism bara utbildning? I nästa blogg ska jag fundera över det.

Sverigedemokraterna lever vidare med Jimmie Åkesson. Partiet försöker omforma sig från ett rent främlingsskeptiskt, till någon form av mycket värdekonservativt, parti. Men medlemmarna ute i landet befinner sig ofta långt från den bild av ett ansvarsfullt parti som partiledaren vill sätta.

Och så sorgebarnet Kristdemokraterna. I går vann Göran Hägglund den senaste partiledarmatchen. En sådan seger till och han är förlorad. Om han inte redan är det. Vilket mandat har Hägglund när en tredjedel av hans parti vill ha honom utbytt? Vilken politik ska partiet föra? Partiet innehåller människor från högraste höger, där Uppsala/Stockholmsfalangen dominerar till "mer socialdemokrat än socialdemokraterna själva" som en kristdemokrat från Örebro nyligen sade om sin lokala partiledare. Ett parti med 30 % i stöd kan möjligtvis härbärgera en sådan spännvidd. Men ett parti med 3 %? Vilken väg ska Kristdemokraterna gå?

Min personliga bedömning är att Hägglund, som jag verkligen gillar både som person och som politiker, valt fel. Ett mer liberalt och pragmatiskt Kristdemokratiskt parti har inget berättigande i svensk politik. Inget parti kan överleva på att vara för ett vårdnadsbidrag, och sedan inget mer. Kristdemokraterna borde, för att kunna försvara sin roll i svensk politik, vridas rejält åt det värdekonservativa hållet. Kristdemokraterna borde inse att deras huvudmotståndare heter Sverigedemokraterna, en sverigedemokrati som oblygt flirtar med de värdekonservativa grupperna i samhället. Men vare sig Hägglund, Odell eller någon annan i partiets ledning vill, vågar eller kan göra en sådan omsvängning. Fast - visst vore det bättre med en kristdemokrati på 7 % och SD på 3 % än tvärsom!

Och så bytarpartierna:

Socialdemokraterna vet ingen något om just nu, annat än att de har en ny partiledare som heter Löfven. Men vilken politik ska partiet föra? Sannolikt vet de inte det själva. För till vänster lurar nu en mycket medialt smartare vänsterpolitiker. Och det nya maktpartiet moderaterna har visat sig betydligt bättre på just makt och styrning än de gamla socialdemokraterna. De kommande månaderna måste partiet bekänna färg. Och de måste våga ändra självbild. Den socialdemokratiska eran som 30, 35 och 40 % parti är förhoppningsvis slut.

Miljöpartiet surfar just nu på framgångsvågen. Men det är oklart varför. Miljöpolitiken är mer eller mindre död, i vart fall i realiteten. Inte ens partiets egen miljöpolitik har vare sig sammanhang eller konkretion. Men det låter bra. Och det verkar som om det räcker för att attrahera de storstadsbor som tycker att miljöpolitiken borde vara bättre (bara det inte påverkar deras eget sätt att leva). Miljöpartiet bedriver framgångsrikt svensk "nånannanism-politik".

Centerpartiet trodde Annie Lööf skulle lyfta partiet bara för att hon var ung och kvinna. Hittills har lyftet uteblivit. Kanske kommer det när partiet får mer media i en valrörelse. Men Centerpartiet har, liksom folkpartiet, alldeles för mycket lugn i sitt parti. Det fungerar rätt väl helt enkelt. Trots det har Centerpartiet en besvärligare resa än Folkpartiet. För Centerpartiet har ingen egen fråga längre, och den fråga de möjligtvis har vill de inte veta av. Centerpartiet är fortfarande delvis ett parti för landsbygden. Men i partiledningen härskar storstaden...

Och så Vänsterpartiet. Lars Ohlys hårda, konservativa korporativistiska socialism har ersatts av Jonas Sjöstedts milda röst och blida utseende. Sjöstedt inser att han idag har en unik chans att plocka missbelåtna vänstersossar. Och han gör det oblygt. EU, privata alternativ, mer pengar till offentlig sektor, kvinnolöner och jämställdhet, klimatfrågan - alla områden där det finns en konflikt mellan höger och vänster inom socialdemokratin profiteras skickligt av Sjöstedt. Frågan är hur långt det räcker.

---

Svensk politik är inne i ett formativt skede. Kanske är det till och med ett paradigmskifte vi ser. De tre, eller möjligtvis fyra, strömningar vi kan ana är formandet av ett nytt maktcentrum, denna gång med moderata förtecken. Det är en splittrad vänsterrörelse byggd av tre partier. Det är en sverigedemokrati med ett tydligt värdekonservativt mål. Och det är tre mindre partier som söker sin plats i svensk politik. Kommer något av de tre att lyckas?

I nästa blogg ska jag beröra några av grundutmaningarna för Folkpartiet.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, EX1, EX2, EX3, AB1, AB2, AB3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA

2012-01-27

WUC - frågor utan svar

På onsdagens kommunfullmäktige var oppositionens frågor kring nedläggningen av Wadköpings Utbildningscentrum, WUC, det stora ärendet. Som vanligt fanns egentligen inga ärenden att besluta om, socialdemokraterna väljer som vanligt att fatta beslut i slutna rum och bakom stängda dörrar. Så istället för att vi ska diskutera, väga och sedan fatta beslut om viktiga saker, som exempelvis WUC, får vi istället debattera frågor utan att besluta. Detta sätt som socialdemokraterna ser på demokratin är djupt oroande.

Det gavs egentligen bara två tydliga svar under debatten. Thomas Esbjörnsson var tydlig i att hela skolan ska läggas ner. Men beslutet är inte taget! Snacka om demokratiskt underskott. Gång efter gång återupprepar Esbjörnsson att något beslut inte är fattat. Samtidigt berättar han om vad som ska ingå i det beslut som ännu inte fattats...

Och Lena Baastad var lika tydlig i att hon inte kommer att agera vare sig efter reglemente eller lagstiftning. Beslutet ska tas i gymnasienämnden, trots att beslut om lokaler enligt reglementet ska fattas av programnämnd Barn- och Utbildning och principiella ärenden enligt Kommunallagen ska fattas av Kommunfullmäktige. Men Baastads regering är märkt av att fatta beslut så långt från medborgarna som möjligt. Nu blev det bara extra tydligt...

Men de flesta frågorna blev utan svar. Jag ska spalta upp några nedan:


  • Vad kommer kommunen att spara in på en nedläggning av WUC? Lena Baastad kunde inte svara.
  • Vad kommer att hända med vård- och omsorgsprogrammet? Thomas Esbjörnsson kunde inte svara.
  • Vad kommer att hända med eleverna som går på program som anpassats för elever med Asperger? Vare sig Esbjörnsson eller Begic kunde ge några svar.
  • Vad kommer att hända med fordonsutbildningen? Ingen kunde ge svar.
  • Vilka andra överväganden har gjorts kring andra skolor? Ingen kunde ge svar.


Och så vidare...

Det enda vi vet är att socialdemokraterna fattat ett beslut om att lägga ner WUC. Skälet är enkelt. Ett vallöfte om att bevara Rudbecksskolan. Konsekvenserna av deras beslut är underordnade. Konsekvenser för elever, för de som behöver samhällets stöd, för lärare, för kunskap och utbildning och till och med för kommunens ekonomi är av underordnad betydelse. Och man vill till och med sätta de demokratiska reglerna som man själv varit med och fattat beslut om, ur spel.

Tänk om politik ibland kunde vara mindre av prestige och mer av samtal. Då kunde även Lena Baastad säga: Ja - vi kanske tänkte fel, eller om inte fel så i alla fall inte helt rätt. Låt oss ta detta ett varv till. För det är bättre att göra rätt än att göra snabbt.

Bloggar: Maria, Fredrik,

2012-01-26

Slutet, och början?

Stefan Löfven blir ny partiledare för Socialdemokraterna. För första gången tar en person det direkta klivet från LOs innersta kärna, sannolikt den person efter LOs ordförande med mest makt inom LO, till att bli ordförande för det forna arbetarepartiet. Det är historiskt.

Lika historiskt är sättet Löfven tillsätts på. Ett parti i sönderfall sätter de normala interndemokratiska processerna ur spel och låter styrelsen tillsätta partiordförande. Man har inte råd att vänta på demokratin. Man har inte råd att vänta på en kongress. Istället visar det sig tydligare än kanske någonsin att socialdemokratin är en toppstyrd rörelse, där den interna dialogen ersatts av information - uppifrån och ner. Kanske har det alltid varit så. Kanske är det de socialistiska rötterna som format detta parti där hierarikerna är så tydliga.

Och alltid är det toppen som bestämmer och rötterna som lyder. För mig med rötterna i den liberala rörelsen är denna acceptans att bli ledd rätt märklig och ofta skrämmande. Under den förra mandatperioden blev det övertydligt. Ena kommunfullmäktigemötet häcklade socialdemokraterna den liberala utbildningspolitiken. Men sedan, när deras skolpolitiske talesman valt att lägga partiets politik närmare den liberala, glömde de helt sin nyligen framförda politik för den nya som överheten bestämt. Så skulle det aldrig fungera i Folkpartiet. Att liberalism är en ideologi för individens rätt och rättigheter påverkar också det interna partiarbetet.

Nu blir alltså en LO-bas högst ansvarig för socialdemokratins framtid. Åter tydliggörs den ohälsosamma kopplingen mellan fack och parti. Frågan är vad det kommer att innebära, politiskt såväl som ekonomiskt.

Löfven har sina goda sidor. Han har visat förståelse för behovet av tydliga spelregler för arbetsmarknadens parter och verkar också inse det privata näringslivets centrala plats för såväl välfärd som tillväxt. Han känns i vissa lägen som en ganska pragmatisk gråsosse, en form av gammaldags samhällsbyggare.

Men vem vet var han egentligen står politiskt? Kommer han att kunna ena den sönderfallande socialdemokratin? Kommer han att klara av att hålla gränsen klar mellan parti och fackförening, eller kommer nu socialdemokratin att än tydligare bli en intresseorganisation för de socialdemokratiskt lagda fackombudsmännen? Kommer han i så fall att klara av att locka några andra än den innersta ombudsmannakretsen?

Och Löfven kommer också att stå inför utmaningen att leda ett parti som inte vet vad eller vart det vill och som har framtiden bakom sig. Ska han leda partiet mot ett mer pragmatiskt sätt att hantera vardagen? Vad händer i så fall med partiets rätt socialistiska vänsterflygel? Och om han likt en Juholt oblygt flirtar med denna vänsterfalang i högtidstalen - kommer han att klara av att lägga bättre förslag än Juholt när det väl kommer till kritan?

I skuggorna bakom socialdemokratins kris pågår det kristdemokratiska rikstinget. Innebär också det en förändring av det politiska landskapet? Kommer Hägglund att bli kvar, och vilket mandat kommer han i så fall att ha? Kommer partiet, trots sin litenhet, att klara av att hålla ihop - eller blir den värdekonservativa falangen så besviken om Hägglund sitter kvar att den lämnar för något nytt? Och vad händer om de verkligt värdekonservativa tar över? Vad händer i så fall med den mer allmänborgerliga delen av partiet? Vilket parti lockar dessa väljare?

Svensk politik står inför rätt många paradigmskiften just nu. Det politiska spelfältet blir allt smalare, alla samlas i mitten. Det innebär att utspelen, framförallt de som aldrig kommer att genomföras, blir allt yvigare. Frågan är om det är en framgångsväg för en stark, stabil och framtidsinriktad demokrati. I vart fall ser vi idag slutet på ett parti i svensk politik. Socialdemokraterna kommer oavsett hur det går för Löfven inte att vara samma parti i morgon som det var i går. Frågan är bara vad detta slut är början på?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, EXp1, EXp2, EXp3, AB1, AB2, AB3, NA1, NA2

2012-01-25

En stad för människor!

Idag fattade kommunfullmäktige ett beslut om att förändra hela Sörbyängen. Genom ett så kallat "reservationsavtal" har socialdemokraterna i Örebro beslutat att sälja en stor del av en kommunägd fastighet till ett bolag. Detta bolag ska, enligt de skisser som finns, bygga två mycket stora byggnader på de nybildade fastigheterna.

Det ansvariga kommunalrådet, Björn Sundin, socialdemokrat, motiverade detta med att bolaget inte fanns i Örebro och att man därför sålde mycket mark på ett ställe. Annars hade bolaget sannolikt fått köpa flera mindre fastigheter på fler olika platser i Örebro.

Från Folkpartihåll reserverade vi oss mot detta och begärde att kommunstyrelsen skulle se över försäljningen. Vi tyckte att det vore bättre att det blev fler, mindre fastigheter, där husen skulle kunna se olika ut och ha olika upplåtelseformer.

När man bygger en stad behöver man fundera över hur man bygger staden och för vem man bygger. Örebro har en historik av att man byggt en stad av delar, inte en hel stad. Det har bland annat inneburit att Örebro är en av de mest segregerade städerna i sin storlek i Sverige. Man har byggt stora områden med likartade bostäder. Alla de bostadsområdena har samma sorts hus som ser likadana ut. Och det är en starkt medverkande del till segregation och utanförskap.

Nu riskerar socialdemokraterna i Örebro att skapa nya sådana områden. Idag är det inga risker med en sådan utveckling. Men det var ingen som räknade med det i de områden som byggdes på 1960- och 1970-talen heller.

Vad bygger en god stad? Det är en svår fråga att svara på. Men mångfald och variation både vad gäller hur husen ser ut och deras funktion är viktig.

I ett sådant läge förhandlar Björn Sundin och socialdemokraterna med en fastighetsägare och gör ett upplägg som går på tvärs mot det som vi tidigare varit överens om. Ingen mångfald. Ingen variation. Stora, ensartade hus som låser och stänger såväl område som gatumark. Men i norrcity är det en annan politik som gäller...

Örebro växer. Det är fantastiskt. Ett växande Örebro är en förutsättning för ett mer attraktivt Örebro. Men hela tiden då vi växer måste vi bära med oss för vem staden är. För oss i Folkpartiet är det självklart att vi ska bygga Örebro för örebroarna, både de som finns idag och de nya som flyttar in.

På 1960-talet ville socialdemokraterna bygga bort det gamla Sverige och bygga det nya folkhemmet. Vi ser resultaten av det arbetet idag. Utanförskap. Segregation. Sociala problem. Fokus låg inte på människan utan på byggbolagens möjligheter att bygga snabbt, effektivt och ekonomiskt. Nu håller de på att göra samma misstag igen.

Media: NA, SR Örebro

2012-01-24

Tid för liberalism?

Ingen kan väl ha undgått att följa den grekiska tragedien kring Håkan Juholts uppgång och fall. På tio månader har han bildlikt företrätt den svenska socialdemokratins tio gånger så långa historia. En uppgång med stora ord och många löften och ett slut där politiken inte längre finns.

Det är inte heller svårt att se att det fattas något när man analyserar vad skälen till avgången egentligen var. Bristen på ideologi och politik är uppenbar. Läser man exempelvis vad några av de som lokalt hållit i yxan sagt och skrivit blir det övertydlig. Vare sig Björn Sundin eller Jonas Karlsson har några om ens någon egentlig politisk grund för sin publika aversion mot sin numera avgångne partiledare. Istället handlar det om "många olika saker" om "framtoning" och om "misstag". Ur ett Örebro-perspektiv är det förståeligt. Socialdemokraterna i Örebro gjorde fantastiska resultat både i det ordinarie valet 2010 och i omvalet 2011. Men resultaten byggdes inte på ideologi och politik, utan på framtoning och yta. Och de löften som gavs före valet för att skapa en vacker framtoning är noll värda när valet väl är vunnet.

Detta sätt att låta en partiledare gå på plankan blir rätt bekymmersamt för efterträdaren av två skäl. Dels för att det blir uppenbart att den kommande partiledaren måste vara mer eller mindre perfekt, ofelbar. Dels för att Juholts många politiska misstag sannolikt beror på att det inte finns någon politisk färdriktning för partiet. Denna grundläggande problematik blir synlig i stort som smått. Till och med hur man ska utse en efterträdare blir en stridsfråga. Gårdagens Studio Ett med bland annat Thomas Bodström och Lena Hjelm-Wallén gjorde saken övertydlig. Bodström ville i vart fall öppna och erkänna partiets stora problem som bland annat yttrar sig i en extrem toppstyrning. Hjelm-Wallén ville inte ens erkänna att någon problematik fanns...

Nu fylls media av förståsigpåare som ger råd hur socialdemokratin ska återta sin roll i svensk politik. Det handlar ofta om att bli mer mainstreamad. Om att bli pragmatisk. Om att ta tillvara allmänitresset. Helt enkelt om att än mer lämna ideologin bakom sig och försöka bli ett parti för de många som helst vill att världen ska rulla på som vanligt, bara lite bättre i morgon än idag.

På flera håll kan jag läsa om att det inte fungerar om socialdemokraterna ska vända sig inåt, mot sin kärna, och bli mer ideologiskt socialistdemokratisk. Ett ideologiskt parti kan, som jag förstår det, inte räkna med att bli ett stort parti.

I Folkpartiet jobbar vi som bäst med att ta fram ett nytt partiprogram. Det ska upp till behandling på ett landsmöte 2013 och vara vår bas när vi går till val både till Europaparlamentet på försommaren och till riksdag, landstings- och kommunfullmäktige den andra söndagen i september 2014.

Hur ska det programmet formas? Vilken är liberalismens roll i svensk politik 2014 och de kommande åren? Hur ser vår självbild ut? Vilket parti är vi och vilket parti vill vi vara?

Finns det helt enkelt en tid och en plats för liberalism a la Folkpartiet i svensk politik?

Som folkpartistisk partistyrelseledamot är väl det självklara svaret ett rungande JA. Men att svara så skulle vara lika illa mot liberalismen som det som nu pågår inom socialdemokratin. Liberalism har inte ett enda svar på samhällsutmaningarna. Liberalismen har alltid varit inriktad på att lösa dagens problem för dagens människor utifrån ett individuellt perspektiv. Om inte ett parti uppfyller de kraven har det inte heller någon roll att spela i politiken.

Jag menar att det kommande partiprogramarbetet är avgörande för Folkpartiets framtid och därmed också för hemvisten för svensk liberalism. Vi måste både hitta de frågor som människor idag ställer och de svar med liberal nyans som behövs. Och vi måste våga prioritera. En del av de frågor som ställs har inte, och ska inte ha, en politisk lösning. Det är sannolikt så att också en del av de svar vi idag ger, och de verksamheter vi driver i offentlig regi och med offentlig finansiering, i en liberalare framtid inte är vare sig offentligt drivna eller kanske inte ens offentligt finansierade.

Ibland säger vi liberaler att kristdemokraterna måste överge sina moralpolitiska frågor för att kunna växa. Jag skulle vilja påstå att vi liberaler har en liknande utmaning. De individualistiska perspektiven har vunnit de flesta moraliska strider man givit sig in i. Visst finns mycket värderingsarbete kvar att göra, men det offentliga uppdraget är numera relativt begränsat.

Den framtida liberalismen måste våga fundera i andra banor. Hur ser ekonomisk ekonomisk politik med individen i centrum ut de kommande åren? Hur ser en liberal rättspolitik ut där individen sätts i centrum? Hur ser en liberal, individcentrerad arbetsmarknadspolitik ut? Och hur bygger man ett liberalare samhälle, både med investeringar i reella tillgångar och i socialt kapital?

Och till dessa liberala frågor, läggs som ett extra perspektiv de frisinnade tankarna. Synen på människans värde. Insikten om att alla människor inte alltid klarar av att vara starka individer. Generationsperspektiven både bakåt, med oändliga värden, och framåt, där miljö och natur är självklara politiska utmaningar.

Så finns det tid för liberalism i Sverige idag? Svaret blir att det ligger i våra egna händer.

Media: SvD, SvD, DN, DN, Expr, Expr, Expr, AB, AB,

Bloggar: Björn Sundin, Kent

2012-01-20

Jäv - att gå för långt?

Nerikes Allehanda menar idag på ledarplats att en kristdemokrat ska avstå från att delta i ett beslut om WUC eftersom hans son är lärare på WUC. Det skulle enligt NA anses som jäv.

Så här säger Kommunallagen om jäv:

En förtroendevald eller en anställd hos kommunen eller landstinget är jävig, om 1. saken angår honom själv eller hans make, sambo, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående,

Det kan i första hand verka glasklart. Fahlström har en son som jobbar på WUC. En nedläggning av WUC angår hans son. Därför är han jävig. Eller? Frågan är väl vad orden "saken angår" betyder.

Det är svårt med jäv. Jäv handlar egentligen om att, som regeringen och SKL skriver i en gemensam publikation: Medborgarnas förtroende för den offentliga förvaltningen fordrar att vi som verkar i denna inte låter oss påverkas av ovidkommande önskemål eller hänsyn i vårt arbete. Och när man talar om klara fall kring närståendejäv handlar det om att en närstående ansökt om något eller är direkt part i en fråga. Tolkningen av orden "saken angår" blir då ganska snäv.

Men ska arbetsplatsen för en vuxen son avgöra om man kan delta i ett beslut eller inte? Låt oss dra frågan vidare:

Hur många av de förtroendevalda i gymnasienämnden (om det nu är där beslutet om WUC ska fattas) har närstående på WUC? Föräldrar, barn, makar, syskon eller sambos? Som lärare, annan personal eller elever påverkas de direkt av beslutet.

Men även alla andra gymnasieskolor påverkas. Om man lägger ner WUC kan det bero på att någon har en knytning till någon av de andra skolorna och därför vill rädda den. Därför måste man också fråga sig hur många av de förtroendevalda i gymnasienämnden (om det nu är där beslutet om WUC ska fattas) som har närstående på Rudbecksskolan, på Virginska skolan, på Risbergska skolan, på Karolinska läroverket och så vidare.

Men det gäller inte bara de förtroendevalda. Även handläggande tjänstemän ska granskas. Vilka av de handläggande tjänstemännen har granskats, och hur ser deras kopplingar ut? Har någon av dem närstående på någon av gymnasieskolorna? Ska de därför inte delta i handläggningen av ärendet?

Om ärendet går vidare till programnämnd, kommunstyrelse och kommunfullmäktige vilket det borde, ska i så fall alla de förtroendevalda i alla dessa församlingar ställa sig samma fråga: Har jag någon närstående som är anställd vid, eller elev vid, någon av kommunens gymnasieskolor? Ska jag i så fall avstå från att vara med vid beslutet?

Är det rimligt att gå så långt? Jag tvekar. Örebro är en rätt stor kommun. Här finns det i alla fall sannolikhet att en förtroendevald inte har kontakter med de kommunala verksamheter han eller hon beslutar om. Men i en liten kommun där exempelvis kommunstyrelsen fattar de flesta strategiska besluten blir det sannolikt nästan omöjligt om jävsreglerna ska tolkas så extensivt som Nerikes Allehanda gör.

Ett exempel från den gångna mandatperioden: Lennart Bondeson, ansvarigt skolkommunalråd, hade en närstående som arbetade inom skolområdet. Många av de beslut han förberedde och beslutade i påverkade hans närstående direkt eller indirekt. Innebar det att han var jävig? Innebar det att han egentligen inte skulle kunnat vara skolkommunalråd?

Det är inte det enda exemplet. Jag vet många förtroendevalda från många partier, inte minst socialdemokratiska kommunalråd, som haft närstående i de förvaltningar man styrt över.

Jävsreglerna är enormt viktiga för att medborgarna ska kunna känna ett förtroende för att de beslut som fattas, fattas på en grund av relevanta fakta. Ovidkommande önskemål eller hänsyn ska inte påverka.

Nerikes Allehandas i och för sig vällovliga tolkning kan i sin förlängning göra det omöjligt för många att ha förtroendeuppdrag, framförallt i mindre kommuner, utan att ständigt behöva avstå från beslut på grund av närståendejäv. Den utvecklingen vore olycklig.

Media: NA, SR Örebro

2012-01-19

Ständigt denne Juholt, men...


För oss som är politiskt aktiva, och för de som har politisk granskning som jobb, är frågan om Håkan Juholts varande och inte varande den heta potatisen idag. Kommer Verkställande Utskottet att kräva hans avgång? Kommer han att vägra att avgå? Kommer istället ett möte i morgon, eller nästa vecka, eller nån annan dag att bli hans sista? Vilka ”tunga” socialdemokrater har idag övergivit honom?

Detta spel om makten i Sveriges före detta statsbärande parti är möjligtvis en intressant historia för oss politiker och de politiska journalisterna. Men i vart fall jag upplever en annan känsla för spelet hos de vänner jag har utanför politiken. Det handlar mer om trötthet, om att inte bry sig, om att vända ryggen till ett parti och till politik i allmänhet. Och det handlar om att socialdemokratin inte längre är en intressant politisk kraft i Sverige längre.

För detta får Håkan Juholt ta skulden. Och det är väl en del av ledarskapet. Men jag har sagt det förr och säger det igen; socialdemokratins kris är betydligt större än Håkan Juholt. Juholt är vald därför att han är den han är och att han upplevdes vara den som bäst kunde ”återförnya” partiets politik.

Men vad är denna återförnyelse? Vilket utrymme finns det för ett parti som haft makten som ideologi? Vilken politik återstår för en socialdemokrati som inte längre tror på socialismen? Vilken partiledare kan leda ett parti utan framtid?

Åter: Socialdemokraternas kris är betydligt större än Håkan Juholts. Hans lägenhetsaffärer är ett självklart black om foten och skulle i andra partier säkerligen lett till en snabbare avgång. Men den osäkerhet, som exempelvis den om stabilitetspakten här senast, som blir en del av hans felaktiga hantering av politiken, är egentligen bara ett symptom för socialdemokratins kris. Är man EU-vän eller EU-skeptiker? Står man för en öppen internationalism, eller är fackets ofta rätt nationalistiska politik också partiets?

På samma sätt är det på nästan alla andra politikområden:
  • Är man för eller emot sänkta eller höjda skatter?
  • Är man för eller emot alternativ inom skola, vård och omsorg?
  • Är man för eller emot en större eller mindre offentlig sektor?
  • Är man för eller emot civilsamhället?
  • Är man för eller emot tuffare tag inom polis och rättsväsende?
  • Är man för eller emot tuffa miljökrav och naturvård?


Och så vidare. Och Folkhemmet är dött…

Om man har det med sig i bagaget är väl frågan mer: Vem (förutom då Håkan Juholt) vill styra ett sådant parti? Socialdemokratins kris är betydligt större än Håkan Juholt!

Sen en avslutande reflektion kring Håkan Juholt:

Hur orkar karln? Är det rimligt att en människa ska kunna bära den press han fått stå ut med nu i ett halvt år? Hur är man skapt om man kan gå igenom dessa kärr av misstroende, baktalande och ränksmidande som verkar pågå i och i närheten av partiet utan att påverkas? Hur klarar han av det utan att brytas ner? Mot vems axel gråter han när kamerornas ljus slocknat?


Media: NA, DN1, DN2, SVD1, SVD2, SR1, SVT1, SVT2, TV4-1, TV4-2

2012-01-18

De historielösa...

Jag följer partiledardebatten via olika media. Twitter, olika direktrapporteringar från olika tidningar och media, är bra följeslagare på tåget till Stockholm.

Och jag kan följa en del synpunkter på Jan Björklunds inledning om EU, euron och freden. Det finns såväl sossar som vänsterpartister och miljöpartister som verkar tycka det nästan vara lite roligt att någon ens kan tro att EU eller euron är någon del av ett fredsprojekt. Det är väl bra töntigt, och totalt överdrivet, att påstå att euron kan vara en del av det fredsskapande projektet för Europa. Och det är väl till och med löjeväckande att ens påstå att ett Europa utan euron riskerar ofred och krig!

Eller...

Jan Björklund är utbildningsminister. Det finns flera skäl till varför just vi liberaler värnar utbildningen mer än någon annan. Själva grunden i den liberala samhällssynen bygger på att starka och självständiga individer ska kunna göra så många egna val som möjligt. Och det är bara den individ som har kunskap, bildning och erfarenhet som gör sina val på en stabil grund.

Björklund har ofta beskyllts för att enbart driva en hård skolpolitik, inriktad på ordning och reda. Men det är en enormt förenklad bild. En av Björklunds hörnstenar är behovet av en historisk förankring inom skolan. Historia som kärnämne är en viktig del för att andra kunskaper och erfarenheter ska kunna sättas i ett sammanhang.

När det gäller EU och euron verkar det behövas. Är vi svenskar så nationella att vi inte kan eller orkar se det övriga Europa, de utmaningar och problem som Europa haft genom århundraden? Vill vi, bara för att vi inte var med i världskrigen, förneka att det är här - på vår kontinent - man egentligen kan sätta epitetet "Krigens, konflikternas och antihumanismens kontinent"? Det är här, i Europa, som nazismen spred sin död och förintelse. Det är här, i Europa, som kommunismens omänskliga brott mot mänskligheten hade sin vagga. Det är också här, i Europa, som vi åter ser höger- och vänsterkrafter vädra morgonluft.

Det var i ruinerna efter det andra världskriget som EU uppstod. Då var det ett naturligt fredsprojekt, "Aldrig mer krig i vår tid", var en självklar slogan. De europeiska stormakterna skulle bindas samman genom handel och mänskliga kontakter. Till och med det kritiserade enorma jordbruksstödet hade sin grund i fredstanken, helt enkelt för att en av grundstenarna var att mätta människor inte krigar.

EU är en framgångssaga. Det är internationell solidaritet i verksamhet. Jag - som röstade nej i folkomröstningen - måste erkänna det utan omsvep. EU har inte bara klarat av att få tidigare fiender att bli vänner, Eu har varit drivkraften när Sydeuropas diktatorer fallit. EU har också klarat av att lyfta det kommunistiska oket från Östeuropa och göra Europa mer helt igen.

Euron var för den tidens europeiska ledare en självklar fortsättning på det fredspolitiska projektet. Visst var vi många som redan då tvivlade på möjligheterna i ett framgångsrikt projekt. Men grunden för euron, ett ökat europeiskt samarbete och en ökad europeisk integration, var självklar. Nu visar det sig att förutsättningarna för euron är sämre än vad i princip alla trodde. Och då vill vänstern, socialdemokraterna och miljöpartiet stå utanför och peka finger. Det är illa. Minst lika illa är det att exempelvis centerpartiets nya ledare tar i princip samma ståndpunkt.

Det är bara Folkpartiet som fortsätter våga arbeta för en stark europeisk politik i Sverige. Men varför gör vi det? Hur stor del av opinionstappet vi haft de senaste månaderna har berott på att vi stått upp för EU och euron när det blåst motvind av stormstyrka?

I kommentarerna till partiledardebatten blir skillnaderna i grundsyn på EU och Europa övertydlig. Vänsterpartiet har en i princip lika nationalistisk politik som Sverigedemokraterna. Sverige är sig själv nock. Internationell solidaritet ska vi visa på annat sätt. Och de andra partierna passar, står vid sidan om, är oengagerade, EU-skeptiker och euro-motståndare.

Mot detta rider Jan Björklund storm. Det är rätt. Det är liberalt. För freden är inte given i Europa. Den är det inte nu och den har aldrig varit det.

För 20 år sedan lämnade jag Zagreb i ett plan som avgick 17.40 den 25 juni. Några timmar senare bröt det gamla Jugoslavien ihop i oroligheter och krig. Människovärdet åsidosattes och tidigare grannar blev nu fiender. Fortfarande idag ser vi delar av det forna Jugoslavien som ett oroligt hörn i ett stabilt Europa.

Men alldeles för många i Sverige är historielösa. De verkar inte kunna eller vilja minnas. De verkar inte kunna eller vilja ta ett större grepp över de händelser som påverkat Europa i går och gör det idag.

Europa är en av de viktigaste delarna i den svenska framtiden. Vi kan välja att stå utanför och peka finger, eller gå in med själ och hjärta och delta i det hårda arbetet att skapa en solidarisk politik för framtiden som sträcker sig utanför vårt eget lands gränser.

Det liberala valet är självklart. Det är människan och hennes välfärd, var hon än befinner sig, vem hon än är, vilket språk hon än talar, som är vår politiks mål och medel. Vår internationalism sträcker sig längre än till högtidstalens stora ord. Vår internationalism gör verkstad av orden.

Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2, NA,

2012-01-17

Om kompromissandets natur

Lyssnade på Thomas Esbjörnsson i Radio Örebro. Om kompromisserna kring WUC. Det finns skäl till en kort kommentar.

Det politiska livet är, precis som Esbjörnsson säger, fyllt av kompromisser. Det går också bra att ta kristdemokraternas ultimativa krav på införandet och bibehållandet av det kommunala vårdnadsbidraget som exempel. För kristdemokraterna är vårdnadsbidraget en del av deras ideologiska bas. Det handlar om en annan syn på individen och familjen, än exempelvis den liberala. Det är därför möjligt att förstå deras inspel kring kompromissandet.

Men vad gör socialdemokraterna? Är bevarandet av Rudbecksskolan en del av deras ideologiska bas? Knappast. Även om det skiljer eoner mellan exempelvis liberal skolpolitik för kunskap och bildning och den socialdemokratiska flumskolan, är inte bevarandet av en enskild skola någon ideologisk bas. Istället handlar det om hur de ska hantera en opportunistisk och medial bild som de själva skapat. Rudbecksskolans bevarande (och det indirekta löftet att bevara alla andra skolor också) var en av de frågor som "vann" valet åt socialdemokraterna.

Men det löftet, liksom löftena kring ÖBOs hyror och arbetslösheten, var illa underbyggda. Det fanns ingen ekonomisk analys, Det fanns ingen analys av vad det betydde för vare sig elever, lärare eller verksamheten totalt. Som opposition kan man ta sig något större friheter med ekonomin, man har helt enkelt inte samma förutsättningar som man har som majoritet. Men det gäller att kunna byta fokus om man kommer i majoritet. Det har inte socialdemokraterna lyckats med.

Socialdemokraterna i Örebro bedriver fortfarande oppositionspolitik trots att de är huvudpartiet i kommunledningen. Hittills har deras politik i huvudsak baserats på utspel som sannolikt är tänkta att vara mediala, opportunistiska och populistiska. Det handlar hela tiden om att satsa. I augusti 2011 var det mer pengar till verksamheterna. Sen har det varit kommunala satsningar på järnväg, på länstrafik, på bolag, och nu sist en enorm investeringsbudget. Men alldeles för sällan har satsningarna varit underbyggda med fakta. Det har mindre handlat om att styra kommunen, och mer om att försöka optimera partiets potential.

Om man ska kompromissa, bör man veta varför och från vilken grund. En kompromiss som bara bygger på att man tagit ställning för det mest populära förslaget riskerar att slå tillbaka med full kraft när verkligheten kommer ikapp. Det är det som nu sker för socialdemokraterna i Örebro. På sätt och vis är det en parallellprocess som den partiet på riksplanet genomlider. Vare sig lokalt eller nationellt finns längre någon ideologisk kompass. Denna kompass har istället bytts ut mot ett vått finger i luften. De stora orden staplas på hög i pressmeddelanden, bloggar och högtidstal.

Men när det kommer till att betala notan för högtidsorden, står socialdemokraterna tomhänta.

Det krävs mer att leda ett land eller en kommun, än vad det krävs att vara i opposition. Den läxan håller förhoppningsvis socialdemokraterna i Örebro på att lära sig nu. Om de inte lär sig, kommer Örebro sannolikt att ledas ut på en lång ökenvandring. Då är inte nedläggningen av WUC, eller uppsägningarna av nattsjuksköterskorna, det enda steget för att få kommunen i ekonomisk balans. Då kommer det sannolikt mer att handla om svulstiga ord och stora löften som lika snabbt omsätts i panikbromsningar, nödstopp och välfärdsutarmning.


Bloggar: Kent, Maria, Fredrik, Niclas, Karin

WUC igen

I dagens media, NA och Radio Örebro, kan vi läsa att majoriteten nu knakar ordentligt i fogarna när det gäller nedläggningen av WUC. En kristdemokrat, Lars-Ruben Fahlström, säger så här enligt NA:

Lars-Ruben Fahlström anser att WUC är den gymnasieskola som håller bäst kvalitet i kommunen. Han påpekar också att lokalerna är i bra skick och inte behöver någon renovering.
– Rudbecksskolan är i behov av stora renoveringar, och man har hyrt ut delar av den till privatskola. Jag kan tänka mig att man samlar Komvux och Vuxam där i framtiden.


Hans resonemang är likt det vi i oppositionen, tillsammans med lärarna på WUC, fört. WUC har bra resultat. WUC har bra lokaler. WUC håller ekonomin i goda tömmar. WUC har ett bra läge. WUC har inga renoveringsbehov. WUC ligger rätt i förhållande till sina utbildningar. WUCs Vård- och omsorgsprogram och specialutbildningar för Aspergerbarn bör inte rubbas. Och så vidare.

Det Fahlström egentligen pekar på är att kommunledningen, med Baastad och Esbjörnsson i spetsen, fortfarande inte redovisat några konsekvensanalyser av sitt panikbeslut att lägga ner WUC. Det är intressant att nu majoritetspolitiker börjar inse det.

För just kristdemokraterna borde detta vara en läxa man lärt sig. Jag erkänner villigt att processen kring Rudbecksskolan från början inte var den bästa. Det fanns ett ovanifrånperspektiv och en brist på dialog när diskussionerna påbörjades. Huvudansvarig för detta var Lennart Bondeson, kristdemokrat. Men det tog nästan två år tills beslutet fattades, och under den tiden fick bland annat jag jobba rätt hårt med dialog och diskussion både med lärare, elever och politiker av olika färg. Det innebar också att beslutet förändrades. Från en nedläggning till en sammanläggning. Från en avslutning till en förändring. Vi beslutade om en ordentlig utredning kring hur framtidens gymnasieskola skulle se ut, med möjligheter till en nystart av en ny Rudbecksskola när elevkullarna någon gång i framtiden blev större. Men då som den modernaste och mest nyskapande gymnasieskola som funnits.

Nu är det socialdemokraterna som kör överifrånperspektiv. Det är uppenbart att Baastad och Esbjörnsson kör över merparten av kristdemokraterna och centerpartisterna. Det finns sannolikt ett mycket större missnöje bland dessa partier än vad som hittills synts. Frågan är hur länge de kan hålla ihop om en politik ingen egentligen tror på.

Lika intressant är det som Dennis Begic (s) säger:

Just Rudbecksskolan debatterades mycket innan senaste valet.
– Vi lovade att behålla den. Jag som socialdemokrat röstade för vårdnadsbidraget bara för att få behålla Rudbeck, säger Dennis Begic.


Det finns två intressanta saker med detta. Det ena är att Begic är tydlig med grunden till att socialdemokraterna valde att lägga ner WUC. Det var bara vallöftet kring Rudbeck. Det finns inga andra skäl. Pedagogik, ekonomi, elever och lärare är underordnade. Det är vallöftet som ska infrias.

Problemet är att vallöftet var större än så. Det var inte bara Rudbeck som skulle räddas. Det var alla gymnasieskolor. Ingen skola skulle behöva läggas ner för att Rudbeck sparades sade såväl Baastad som Esbjörnsson. Men valsveket kring WUC är tydligen lättare att bära än sveket kring Rudbeck.

Men sedan blir det än intressantare. Det Begic säger är egentligen att grunden för den nuvarande majoriteten inte är en samsyn kring utvecklingen av Örebro. Deras förhandlingar har snarare grundats på olika oeftergivliga krav. Socialdemokraterna kräver att få bevara Rudbeck. I utbyte kräver Kristdemokraterna att få vårdnadsbidrag. Jag gissar att ett av Centerns krav var att inga besparingar skulle ske inom socialtjänsten. Frågan är hur långt dessa krav och motkrav gått.

En sådan bild gör dagens beslutsbrist inom snart sagt alla nämnder förståelig. Det finns nämligen ingen majoritet. Det finns tre partier som jobbar tillsammans i en kommunledning. Men man gör det som någon form av terrorbalans, snarare än ett gott samarbete. Det handlar om oeftergivliga krav. Det handlar om att spela ut varandra. Och det handlar om att köra egna race. Vi vet redan att ingen i kommunledningen har en aning om vad Björn Sundin planerar och gör. Det berättar många med bekymrade suckar. Vi ser att Thomas Esbjörnsson kör skolan som om det vore hans egen ficka. Vad Rasmus Persson och Lennart Bondeson gör är mer oklart. Och vi ser en kommunstyrelseordförande, Lena Baastad, som inte finns.

En kommunledning som arbetar på det sättet är en kommunledning som egentligen inte fungerar. Det är som att återgå till perioden 2000 - 2006 då kriserna inom den dåvarande majoriteten (S+V+MP) var legio och då såväl V som MP förde diskussioner med mig om att bryta samarbetet. Det innebar att kommunens verksamheter gick dåligt och att ekonomin rasade.

Är det inte samma tecken vi ser idag? Och de som får betala är till exempel WUCs elever och de mest sjuka gamla!

Media: NA och Radio Örebro

2012-01-15

Det gäller att prioritera!

Läser i Nerikes Allehanda om att kommunledningen nu planerar att dra in nattsjuksköterskor. Det är ett förslag som drabbar de allra svagaste i samhället. Nattsjuksköterskornas arbetsuppgifter är att värna de mest sjuka gamla. Det är ofta vård till personer som befinner sig i slutet av livet. Det handlar om svåra arbetsuppgifter och svåra överväganden.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Fisun Yavas säger att hon ska följa upp beslutet noggrant. Men problemet är att hon och hennes centerpartistiske kommunalrådskollega, Rasmus Persson, redan prioriterat ned omsorgen om de äldre i sin budget.

Den socialdemokratiska (tillsammans med stödpartierna KD och C) budgeten var tydlig. De stora sparbetingen lades på utbildningsområdet och på social välfärdsområdet. Samhällsbyggnadsområdet klarade sig väl. Socialdemokraterna prioriterade helt enkelt det område där man har sitt starkaste kommunalråd (Björn Sundin) och där man trodde sig kunna hitta de mest opportuna förslagen. Med den enorma investeringsbudgeten som nu lagts blir prioriteringarna än tydligare. Det handlar om betong, asfalt och byggjobb istället för lärare, sjuksköterskor, omsorg och pedagogik.

Men även inom programområde Social Välfärd har kommunledningen medvetet prioriterat ned äldreomsorgen. I princip hela det sparbeting som programnämnden fått, har lagts ut på Vård- och Omsorgsnämnderna. Det innebär att kommunalråden Persson (c) och Yavas (s) menar att det är de äldre som ska bära hela bördan för deras misslyckade ekonomi.

Det hade gått att göra annorlunda. Vi i Folkpartiet har visat på det. Vi var försiktiga redan i augusti 2010 när kommunledningen lade ut miljoner i någon slags eftervalsglädjebudget. De miljoner man slängde ut där hade gjort mer nytta det besvärligare året 2012. Vi var försiktiga i vår egen budget med ofinansierade satsningar på länstrafik och järnvägsnedgrävningar, ökade kostnader för fritidsverksamhet och nya bolag med oklara uppdrag. Och vi var mycket tydliga i våra prioriteringar av välfärd, omsorg och skola istället för många politiker med meningslösa uppdrag och den stora administrativa överbyggnad som följer av dessa politikermängder.

Men vi har också varit tydliga i programnämnden. Vi värnar de äldres trygghet. Vi värnar de mest sjuka gamlas livssituation. Det handlar helt enkelt om människovärde. Om vi inte har ett samhälle som kan ta hand om de mest sjuka, de äldsta, de med störst behov av samhällsservice och de med de svagaste rösterna, så bygger vi in oss i ett samhälle där människans värde riskerar att ifrågasättas.

Det är den vägen socialdemokraterna i Örebro har valt. Istället för att värna de mest sjuka äldre satsar de på vindkraftbolag och järnvägsnedgrävningar. Istället för att värna om de mest sjuka äldre satsar de på parkeringsplatser för lastbilar och nybyggnationer av kombiterminaler. Det är sådana saker som man kan jobba med om man har en stabil ekonomi och verksamheter med god kvalitet. Men idag, när socialdemokraterna styr i Örebro, skakar ekonomin och välfärdens verksamheter undergrävs.

Det borde stå klart för alla, inte minst efter de senaste månadernas mediala rapportering, att svensk äldreomsorg har kvalitetsbrister. Det spelar ingen roll om den bedrivs kommunalt eller privat. Äldreomsorgen måste söka nya lösningar på svåra problem. Det gör man inte genom att prioritera ner och spara in.

Media: NA

2012-01-13

Varför Europa?

Jag lyssnade på den gamle socialdemokratiske ledaren Persson igår. Under sin statsministertid var han kanske inte känd som den mest nyansrike mannen i svensk historia. Han hade säkerligen sina fel och brister. Men han hade en klar agenda för vad han och hans parti skulle vilja. Hur han sedan genomförde sin vilja, om det var en så tydlig användning av härskartekniker som det utifrån verkar, är ändå en annan sak.

Den nuvarande socialdemokratiska ledningen känns mer som jello, gungande hit och dit beroende på vem som puttar och åt vilket håll. Det är ett besked, ofta åt vänster, när det handlar om högtidstalen. Men sedan när det ska bli realpolitik av talens löften så finns inte mycket av de stora löftena kvar. Det är delvis ett problem för Juholt som ledare, men i huvudsak för ett parti som inte längre har någon inriktning för sitt arbetet. Kaoset kring höstens budgetmotion är sannolikt bara en del av det kaos som verkar råda inom partiet.

Skillnaden blir övertydlig när det handlar om Sveriges hållning till EU, euron och Europa. När Håkan Juholt reagerar gör han det med det blöta fingret i luften. Det är inte svårt att känna vart vinden blåser i opinionen. Euron är skit. Socialdemokraterna har alltid haft en stor EU-skeptisk falang. Därför blir det direkt nej till den nya finanspakten. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir vare sig för Sverige eller EU. Det är opinionen som styr partiet.

När Göran Persson resonerar gör han det med en större internationell utbilck, men också med en stabilare hållning i någon form av socialdemokratisk ideologi. Han inser att det kanske inte är det bästa att hamna i samma vagn som Jonas Sjöstedts vänsterparti, eftersom de helt saknar insikt om vad som skulle hända om euron och EU skulle bryta samman. Men Persson förmår att se längre samband. Ett sammanbrott för euron skulle innebära stora problem för EU. Och ett sammanbrott för EU skulle kasta Europa tiotals år bakåt i utveckling, innebära högre murar mellan länder och därmed ökade spänningar, sämre tillväxt, och en marginaliserad position i en värld som skulle behöva mer inflytande av en stark demokratisk union.

Euron har sina fel och brister. Sättet som euron infördes var, sett i backspegeln, en katastrof. Kunde man göra om och göra rätt, skulle euro-samarbetet säkerligen se helt annorlunda ut idag. Men ingen kan vrida klockan tillbaka. Vi har det samarbete vi har i Europa. Och vi har ett val att gå med eller stå utanför.

Vänsterpartiets väg är klar. De säger nej till internationellt samarbete byggt på demokratiska grunder. Deras väg är utanförskapets väg. Tyvärr verkar de ha stöd av såväl socialdemokrater som miljöpartister idag.

Den tydligaste motpolen till Vänsterpartiets nationellt navelskådande socialism är självklart det liberala, internationalistiska Folkpartiet. Det är sannolikt rätt många partistrateger som vrider sig av oro när Folkpartiet, mot alla opinionsvindar, går ut och kräver att Sverige inte bara ska bidra till den nya finanspakten utan även fortsätter sin politik för ett svenskt euro-medlemskap. Men partiets politik är byggt på värderingar som inte kan kullkastas av tillfälliga opinionssvängningar. Liberalism är internationellt samarbete. Liberalism är nedrivna murar mellan människor och stater. Liberalism är frihandel. Liberalism är ökade kontakter mellan människor av olika ursprung och nationalitet.

Folkpartiets Jan Björklund var tidigt ute och krävde ett svenskt deltagande i arbetet med den nya finanspakten. Han fick mothugg från vänsterhåll, både från (s) och (v), men inte heller statminister Reinfeldt var tydlig i vad han ville. Nu verkar det som om allt fler bedömare hamnar på Folkpartiets linje. Statsministern borde bli än tydligare i vad ett svenskt deltagande, men också vad en vandring i utanförskapet, kommer att betyda.

Och sedan borde beslut tas om ett svenskt deltagande i den nya finanspakten. För Europas skull. Och för den grund för fred, demokrati och mänskliga kontakter som EU faktiskt är.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2, Exp1 och Exp2,

2012-01-11

Baastad fortsätter slösa

Idag presenterade socialdemokraterna sin investeringsbudget. Man kan säga mycket om den. Som:
Att Björn Sundin (s), ansvarig för de hårda frågorna tar hem storkovan igen. Han behövde inte spara så mycket som äldreomsorgen, förskolan och skolan behövde i sossarnas budget. Och nu får han sätta sprätt på 60 - 65 % av kommunens investeringsbudget. Skola och förskola får nöja sig med 11%. Äldreomsorgen likaså...




Att den nuvarande kommunledningen satsar på asfalt och betong istället för på barn, unga och gamla i behov av kommunal service blir allt tydligare. Gymnasieskolan borde, enligt Thomas Esbjörnsson, spara 50 - 55 miljoner nästa år. Det betyder, om man klarar av att lägga ner några skolor, ändå att mer än 100 lärartjänster hotas. Men det finns nästan obegränsade resurser till att investera.

Titta på nästa graf, som kommunens ekonomikontor gjort. Den visar investeringarna under en sjuårsperiod. 2012 kommer att gå till historien som det år då det investerades mest. Kanske blir 2013 värre, eftersom det inte finns någon uppgift om Örebro Portens investeringsvolymer detta år.



Sen kan man jämföra investeringsvolymerna med årets resultat för åren 2006 - 2010:
Fem år i sammandrag 2006 2007 2008 2009 2010
Resultat före extraordinära poster, mnkr 294    268    97    396    234   
Det är en rätt intressant läsning. För den som är lite ekonomiskt intresserad, vilket knappast Lena Baastad eller någon annan i kommunledningen verkar vara, är det en självklarhet att resultaträkningen och investeringsvolymerna hänger ihop. Ett gott resultat klarar av att hantera de ökade kraven på avskrivningar som ökade investeringar innebär. Ett gott resultat klarar av att hantera ökade kostnader för drift, räntor, underhåll och allt annat en investering innebär.

Under åren 2005 - 2010 var resultaten goda. Mats Sjöström (s) insåg till slut att man inte kunde leda en kommun som om ekonomin var oviktig. Efter ett antal svaga år mellan 1995 och 2003, blev det uppenbart även för honom och den dåvarande socialdemokratiska kommunledningen att de var tvungna att göra något. Deras hemmasnickrade kris innebar att kommunen hade en obalans mellan intäkter och utgifter på mer än 300 miljoner kronor per år. Örebro var i princip moget för statlig tvångsförvaltning. Åren 2003 och 2004 blev det därför kraftiga besparingar. Flera hundra personer fick avsluta sina anställningar hos kommunen. Investeringar lades på is. Underhåll eftersattes. Det var anställningsstopp och inköpsstopp. Vi i den dåvarande oppositionen ställde upp på dessa kraftiga besparingar, vilket gjorde att kommunen klarade av elddopet.

Men det var egentligen ett meningslöst elddop. Om Sjöström hade valt att leda kommunen på ett bättre sätt de tidigare åren, hade Örebro stått betydligt starkare, och besparingarna hade aldrig behövt genomföras.

När vi i Koalition Örebro tog över var min uppgift att se till så att ekonomin gick ihop sig. Och det gjorde den. De fyra åren 2006 - 2010 var goda år för Örebro kommun, trots en enorm internationell lågkonjunktur. Vi skapade överskott på närmare en miljard. Vi investerade rejält och vi satsade på välfärden. Under vår period fanns det år då exempelvis äldreomsorgen fick alla de resurser de frågade efter.

Resultatet, välfärden och investeringarna hänger ihop. När vi lämnade makten 2011 var kommunens låneskuld i princip noll. Men nu håller det mesta på att rasa.

2011, då Sveriges ekonomi fortfarande växer med rekordfart - drygt 4 %, administrerar Baastad & Co fram ett resultat för Örebro kommun som närmar sig noll. Hon började sin period med att låtsas som om det inte fanns någon internationell kris. Långt fram på hösten berättade hon i offentliga sammanhang att det inte fanns skäl till oro och att kommunens ekonomi var stark. Men när budgeten för 2012 skulle läggas blev sparbetingen tydliga. Och det var välfärden som fick stryka på foten. Äldreomsorgen skulle få spara upp emot 20 miljoner. Förskolan och skolan 30 miljoner. Och det var innan man ens hade insett att vallöftet om Rudbecksskolan (och löftet att inga andra skolor skulle beröras) kostade 50 miljoner. Så idag måste skolområdet sannolikt spara osannolika 70 - 80 miljoner!

Ändå så anser man sig ha råd att investera rekordartat. Titta igen på det andra diagrammet. 2012 anser sossarna att Örebro kommun har råd att investera mer än 600 miljoner kronor! Det är mer än något tidigare år, eftersom man måste räkna med Futurums investeringar, som tidigare låg inom Örebro Kommunfastigheter. Samtidigt närmar sig resultatet för 2011 noll. Det blir inga 70 miljoner i resultat, som ändå var för lågt. Kanske kan man komma upp till hälften. Oavsett vilket innebär det att möjligheterna att investera borde vara begränsade. Men det verkar inte kommunledningen förstå.

Vad innebär då detta? Just nu klarar kommunledningen sina investeringar tack vare de tidigare kommunledningarnas goda ekonomiska resultat. Man tar allt som finns kvar av de pengar som vi värnade om. Men snart är de slut. Så här skriver ekonomikontoret:


Det innebär att nästan en miljard kronor måste lånas av banker och finansinstitut. Det mesta lånas av bolagen, eftersom kommunen tar tillbaka de pengar som man lånade ut till bolagen under de goda åren. Men när 2012 är över är dessa pengar sannolikt slut. Så om man ska investera vidare 2013 så innebär det antingen att man måste göra ett jättebra resultat 2012 (men det har man inte budgeterat för utan snarare tvärsom) eller att kommunen måste låna. Och det är då det blir otäckt.

Om Lena Baastad leder in Örebro kommun igen på den gamla sossevägen, där ekonomin aldrig var prioriterad och där de trodde att det alltid skulle lösa sig, så är tiden fram till nya nödstopp, nya uppsägningar, nya panikåtgärder kort. Externa lån äter upp såväl resurser som välfärd i en alldeles för snabb takt. Är det den kommunledningen örebroarna verkligen vill ha?

Så här ser det ut, svart på vitt. Och om resultatet för kommunen inte blir 70 miljoner, vilket ekonomikontoret redan säger att det inte blir, närmar sig lånebehovet en miljard. Baastad & Co kom till det dukade bordet. Men efter ett drygt år kommer det knappt ens finnas rester kvar...



Man kan tycka vad man vill om hur Örebro utvecklades under min och Folkpartiets ledning. Men vi höll i alla fall ihop kommunen, värnade välfärden, investerade för framtiden och klarade av kommunens ekonomi i tider av oro. Det hade varit bra om alla partier orkat inse att välfärden byggs på en stabil ekonomisk grund. Nu är vi istället åter till den socialdemokratiska slösarpolitiken.

Media: Radio Örebro, NA, Tvärsnytt

Bloggar: Kent

2012-01-10

Det var aldrig allvarligt menat...

Så har man suttit igenom ett möte kring gymnasieskolornas framtid. Jag kan omedelbart erkänna att mina förväntningar inte var så högt ställda. Men det som blev var kanske ännu sämre än förväntat.

Alla partier hade hörsammat inbjudan. Jag gissade att det var fler än jag som trodde att vi skulle ha någon form av underlag att diskutera utifrån. Men det fanns ingenting! Vi har ännu inte sett någon konsekvensanalys av beslutet att lägga ner WUC. Det finns vare sig någon beskrivning kring minskade utgifter eller ökade inkomster. Det finns ingen beskrivning av avd detta innebär för eleverna eller för lärarna. Det finns inga konsekvensbeskrivningar vad gäller påverkan på andra skolor.

Om det funnits någon reell vilja bakom mötet hade vi kunnat förvänta oss ett material som beskrev flera olika alternativ. Vad innebär lokalminskningar på WUC i förhållande till andra skolor? Vilka alternativ finns det och vad har de för för- och nackdelar?

Kristdemokraterna tyckte att det var oppositionens uppgift att ta fram dessa siffror och dessa alternativ. Det är en märklig och rätt odemokratisk syn på de roller som vi har. Majoriteten "äger" alla kommunens utredningsresurser. Deras ansvar är att ta fram relevanta beslutsunderlag. När det gäller nedläggningen av WUC brister det i alla delar. Det finns denna dag inte ett enda tydligt beslutsunderlag!

Nu kommer sannolikt WUC att läggas ner. Det är ett på många sätt orimligt beslut. Man ställer Aspergerelever mot väggen. Man försämrar för vård- och omsorgsprogrammet. Man vet inte hur man ska hantera elever med behov av arbetsmaskiner. Man har inte koll på vad man sparar. Man vet inget om alternativintäkter.

Beslutets enda grund är att sossarna måste rädda sitt skinn när det gäller Rudbecksskolan. Det kommer att innebära stora risker för försämrad kvalitet på undervisning och kunskaper.

Socialdemokraterna vann valen på tre löften: Rädda Rudbeck. Sälj inte ÖBO och höj inte hyrorna. Fler i jobb. Sju månader efter valet ser vi konsekvenserna. WUC läggs ner och Rudbeck blir en spillra. ÖBO rekordhöjer hyrorna. Arbetslösheten minskar. Och kommunens ekonomi går mot botten.

Om två år är det valår. Vi får hoppas att örebroarnas minne är tillräckligt långt.

Bloggar: Kent och Maria och Fredrik och Karin och Niclas

På väg...

Dagens Demoskop visar att ett antal trender fortsätter.

Miljöpartiet fortsätter sitt framgångståg. Det är en intressant utveckling. Frågan är vad det innebär för partiets identitet. Miljöpartiet har hittills hämtat de flesta av sina nya sympatisörer hos de andra vänsterpartierna. Samtidigt är partiet starkast i de liberalt färgade storstäderna. Vad kommer det att innebära för partiet? Klarar man av denna splittring? Vilken politik ska man föra? Socialistisk planekonomi som lösning på klimatfrågorna? Eller hoppas på att liberal individualism ska lösa desamma? Vad innebär det för partiets gamla kärna? Klarar Fridolin av att göra en Reinfeldt, att göra om hela partiet, utan att man för den skull förlorar sin identitet?

Sannolikheten är betydligt mindre att miljöpartiet lyckas än vad den var för moderaterna. Miljöpartiets politik bygger på en sakfråga, miljöpolitiken, betydligt mer än vad moderaternas gjorde. M kan aspirera på makt för maktens skull. Men ett miljöparti utan ordentlig miljöpolitik, som bara går för makt, är inte speciellt trovärdigt.

Kristdemokraternas marsch mot undergång verkar fortsätta. De interna stridigheterna har sannolikt inte gjort saken bättre. Problemet är väl att partiet, för att kunna fortsätta motivera sin existens, borde bli betydligt mer värdekonservativt. Men ingen i partiets ledning verkar vilja driva partiet i den riktningen.

Men det mest intressanta är naturligtvis socialdemokraternas fortsatta ökenvandring. Är de på väg ner mot de 15 - 16 % som jag tidigare bedömt vara botten? Och vad är felet? Jag säger det åter. Håkan Juholt är ett symptom på deras problem, inte ett problem i sig. Dagens socialdemokrat har ingen politisk bas att stå på. De inser att de inte kan flirta med socialismen på samma sätt som Vänsterpartiet helt enkelt därför att de fortfarande minns hur det var att regera ett land. Och socialism är ingen ideologi för den som vill regera väl.

De skulle sannolikt vilja vara mer opportunistiska, lova mer pengar till både det ena och det andra, men då har de en formidabel motståndare i Anders Borg. Och hittills har ingen annan sosse ens varit i närheten av Borgs trovärdighet i ekonomiska frågor. Varje utgiftsökning möts av ett antal frågor så relevanta att ingen s-märkt politiker klarat av att besvara dem med någon bibehållen trovärdighet.

De skulle sannolikt vilja driva en mer nationalistisk politik i den bemärkelsen att de önskar att globaliseringen inte slog igenom så illa kraftigt. Det var enklare att vara god folkhemsbyggare när man verkligen kunde bestämma vad som skulle ske i Sverige. När man kunde lova det ena och det andra utan att titta på vad konkurrenterna gjorde i Kina, Indien, Brasilien eller Kenya. Nu kan man inte ens garantera att höjda skatter innebär ökade statliga intäkter. Kanske är det till och med tvärsom...

Och nu kommer också vänsterpartiet smygande med en ny partiledare som sannolikt är lika mycket kommunist som Lars Ohly, men som låter betydligt vänligare. Hur många bakåtsträvare på den socialdemokratiska vänsterkanten kan han locka? Hur många socialister finns egentligen inom socialdemokratin?

Och Folkpartiet står och stampar. Det är inte helt svårförståeligt. Vi har en politik som är stark på ett område. Folkpartiet är utbildningspartiet. Men utbildningsfrågorna är idag inte lika heta som för tio år sedan, då socialdemokraterna i rask takt var på väg att montera ner den svenska bildningsskolan. Nu triangulerar de istället hej vilt och lägger sig så nära Folkpartiet de kan. Det innebär att det idag inte finns några tydliga skiljelinjer inom skolpolitiken, och utan tydliga skiljelinjer inga politiska strider och därmed minskad uppmärksamhet.

2011 satte Folkpartiet igång med sitt partiprogramsarbete. 2012 går det in i nästa fas. Detta arbete kommer att bli livsavgörande för det svenska liberala partiet. Hittar vi en liberal agenda för 2000-talets stora frågor? Kan vi söka liberala svar på hur vi ska hantera klimatkris och integration, på arbetsrätt och ekonomi, på demokrati och globalisering, på kultur och människovärdesfrågor? Och naturligtvis - hur förnyar vi skolpolitiken till version 2.0?

Liberalismen har en svaghet - och en styrka. Vi har inget bestämt slutmål för vår politik. Liberalismen arbetar alltid med individen som centrum men sätter de politiska utmaningarna i ljuset av hur vardagen ser ut just nu. Det var därför prästen och liberalen Anders Chydenius för 250 år sedan jobbade för att de östfinländska bönderna fritt skulle få sälja sina varor på stadens torg. Det var därför liberalen Fridtjuv Berg för 130 år sedan såg behovet av att fler fick lära sig räkna, läsa och skriva. Det var därför Karl Staaf för 100 år sedan drev igenom den svenska demokratin. Det var därför Bertil Ohlin för 50 år sedan jobbade för en starkare social välfärd, byggd på en stark samhällsekonomi. Alltid individperspektiv. Alltid denna vardags utmaningar. Alltid ett bygge av starkare individer. Alltid ett underifrånperspektiv.

Och nu - 50 år senare. Vad är det liberala uppdraget idag? Var finns dagens vardagliga utmaningar? Hur bygger vi starkare individer som själva och tillsammans kan bygga en än bättre värld? Vilket perspektiv är underifrånperspektivet idag?

Om ett liberalt parti inte söker svaren på dessa frågor har de inte något berättigande i politiken. Det är därför vårt programarbete är livsavgörande för den svenska liberalismen. Livsavgörande idag, som alltid.

Media: MetroSvD, SVD2, SVD3DNDN, DN3ExprABNyheter24,

2012-01-08

Behovet av vila och eftertanke

Det har gått nästan tre veckor sedan mitt senaste blogginlägg. Jag har låtit möjligheten att driva politik denna lågintensiva nyhetsperiod gå mig förbi. Inte ett inlägg. Knappt en tweet. Inte ens inne på Facebook.

Och det har varit medvetet.

Politiken blir allt mer en dagligvaruhandel. Eller en nyhetsredaktion. Det handlar om att tycka, tänka och skriva om allt och lite till. Antingen ska man reagera på det som skett, som att Vänsterpartiet fått en ny kommunist som partiledare, eller att de tänker förbjuda bemanningsföretag för att människor har rätt till tillsvidareanställning (hål i huvudet faktiskt eftersom bemanningsföretag ofta erbjuder människor som annars är hänvisade till korta vikariat just tillsvidareanställning...). Eller så ska man agera. Attackera någon. Släppa någon nyhet. Vara arg på något.

Och det ska upprepas. Gärna varje dag. Gärna flera gånger om dagen.

Jag läser i normala fall en del politiska bloggar. Både av meningsfränder och ibland av motståndare. Och jag ser väldigt sällan något som skrivs med kvalitet. Ofta är det upprepningar av det redan sagda. Eller så är det alldeles för grunda analyser, för korta tankebanor, för populistiska antaganden. Och det är väl egentligen helt OK, eftersom bloggen ofta används som just det korta perspektivets megafon.

Men det måste finnas en motvikt. Ibland ser jag den på sidor som DN, där Peter Wolodarski och Hanne Kjöller ofta (men absolut inte alltid) gör djupare analyser av olika skeenden. Ibland träffar även SvD rätt, men det verkar tyvärr som om den allt grundare moderata ideologin återspeglar sig i tidningens kommentarer. Alldeles för många moderata bloggare och åsiktsprofeter upprepar samma tema om och om igen, ofta bara med några ord utbytta (och alldeles för ofta med alldeles för dålig svenska...).

Läser man Wolodarski idag är det en intressant krönika om politikens avideologisering. Om det moderata vinstkonceptet och grunderna för det socialdemokratiska sönderfallet. Det är enkelt att utifrån den första läsningen bara fundera (som SvD gör) kring att regeringens framgång beror på oppositionens svaghet. Och för en dagspolitiker är det sannolikt jätteintressant.

Men det finns större och bredare skeenden som borde väcka fler tankar, och fler bloggare. För vad som nu händer i svensk politik är sannolikt ett större paradigmskifte än maktskiftet mellan (m) och (s). Kan det till och med vara så att vi idag ser de första tydliga exemplen på 1900-talsdemokratins död? Striden mellan de ideologier som varit kännetecknande för det sena 1800-talet och hela 1900-talet förbyts i något annat. En administration av ett allmängiltigt politiskt system? En personifiering av politiken? Partiernas död och något annats födelse? Hur påverkar det oss som politiker? Det bör man nog ta några dagar att fundera kring.

Under min mediala tystnad har jag tänkt rätt mycket kring politikens yta, djup och former. Ibland är det nödvändigt. Ibland är det nödvändigt för oss som nästan alltid tror att politiken är alltings centrum att ställa sig utanför. Därför att där utanför politiken inser man snabbt att de allra flesta som inte är politiker har en helt annan bild av såväl politik som politiker. Poltiken är inte centrum, möjligtvis ett av flera centrum i de flesta människors liv, och väldigt sällan ett centrum som prioriteras speciellt högt. För de allra flesta människor finns en verklighet som inte inbegriper vare sig politik eller politiker. Och det är också något vi som är politiskt aktiva bör fundera över.

Det finns en uppenbar risk att den politik som tidigare var baserad på ideologiska ställningstaganden, och som påverkade många människor på djupet, istället blir ett spel för gallerierna. Istället för att ideologerna vinner valen, blir det spindoktorerna. Vi kan se det hos såväl moderaterna nationellt som hos socialdemokraterna lokalt. Sätt en bild av partiet och partiets profilerade personer. Sätt en annan bild av motståndarnas personer och partier. Och det är inte sanningshalten i bilden som är det viktiga, utan att man får ut en medialt och populistiskt trovärdig bild med eller utan sanningsgrund. Och vart leder detta demokrati och politik? Sannolikt behöver vi som är politiskt aktiva fundera över flera jul- och nyårshelger över detta.

Och vart är världen på väg? Klimathotet, som denna milda vinter som aldrig vill bli utan som mer verkar vara en ständigt pågående höst, blir allt akutare. Europas kris som hackar framåt och där USAs och Kinas respektive framtider både är möjligheter och hot. De demografiska frågorna och de ekonomiska utmaningarna kring välfärdens finansiering? Människovärdet, etik och moral i en värld där det inte längre finns någon gemensam moralisk grund ens i teorin. Jag skulle nog behöva någon dag till för att fundera över detta:-)

För mig har detta funderande lett fram till ett antal ställningstaganden. Ett av dem rör mitt eget partis politik och framtid. Jag tror att vi måste bli betydligt tydligare liberaler. Men att den liberalism vi bygger måste ha en betydligt tydligare värdekärna. Liberalismen är den starkaste ideologin i det allt mer ideologilösa samhället. Kanske beror det på att vem som helst kan tolka in vad som helst i det man menar vara liberalims. Det är sannolikt därför det finns människor som kallar sig liberaler i nästan alla partier. För oss som är Folkpartister och som bär det liberala arvet med oss innebär det två utmaningar. Dels att hålla det arv levande som tidigare liberaler efterlämnat, utan att för den skull bli konservativa. Dels att skapa en framåtsyftande och i viss mån samhällskritisk liberalism för morgondagen, utan att släppa de universella värden som en gång låg till grund för de första liberalerna.

Hur ska det då ske? På den frågan har jag idag inga klara svar. Men ett antal funderingar. Jag ber att få återkomma.

Media. DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, Expressen1, AB1, NA