JUST NU

Under åren har min bloggs innehåll förändrats. Det har varit lokalpolitik, rikspolitik och EU-politik. Det har handlat om miljöpolitik, ekonomisk politik och allmän politik. Den kommande tiden kommer bloggen att handla om hur samhället ska byggas bättre tillsammans med de miljoner som nu blir äldre. Om den spännande tid som förr kallades pensionstiden.

Och - bara så du vet - jag vill förändra världen, därför att

FRAMTIDEN TILLHÖR DE GAMLA!

De blå timmarnas tid

De blå timmarnas tid
Tidig vårkväll. Ljuset återvänder.

2012-03-30

Vart går LO

Läser med intresse dagens debattartikel på DN-debatt. Tobias Baudin är inte bara kandidat till LO-ordförandeposten. Han är också en av socialdemokraternas centralfigurer. Som viceordförande i den socialdemokratiska partiavdelningen Kommunal har hans åsikter sannolikt stöd även utanför det egna fackförbundet (eller om det nu är en partiavdelning...).

Det finns tre saker som är intressant med Baudins artikel.

För det första blir det uppenbart att alla de som inte är socialdemokrater, inte heller ska vara med i vare sig Kommunal eller LO om Baudin blir ordförande. För Baudin är nämligen Kommunal bara ett redskap för att bedriva socialdemokratisk politik "när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet". Det låter som ett eko av Stig Malms 1980-tal. Frågan är om det är det som är framtiden för en fackföreningsrörelse i kris?

Sannolikheten är att LOs medlemstapp i stor utsträckning beror just på kopplingen mellan facket och ett parti. När inte ens hälften av medlemmarna röstar eller sympatiserar med partiet blir situationen ohållbar. Och den fackligt-politiska samverkan har så många baksidor. Varför ska moderater, folkpartister och miljöpartister bidra till socialdemokraternas valkassa? Hur kan jag som liberal behöva acceptera att de ombudsmän som facket utser spelar huvudrollen i sossarnas valkampanjande, på tvärs emot mina egna åsikter?

Den fackligt-politiska samverkan som varit makt-axeln i det svenska socialdemokratiska maktbygget borde vara något oacceptabelt i vilken demokrati som helst. Ett parti tillskansar sig mångmiljonbelopp för kampanj och politik år efter år. I utbyte får socialdemokraternas fackliga gren den politik och lagstiftning man efterfrågar, oavsett om den går med eller emot medlemmarnas intressen.

För det andra är konfliktlinjen mot arbetsgivarna skarp. Bilden av Baudin är inte en bild av en pragmatisk och resonerande kandidat. Istället utmålas arbetsgivarna som rätt skrämmande. Ett par citat: "Lägre ingångslöner, lägre ungdomslöner, fler osäkra anställningsformer, sämre arbetslöshetsförsäkring och att vi ska jobba upp till 75-årsåldern. Så låter det, och så blir politiken, när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet." eller "De slimmade organisationerna, prispressen och arbetsgivarnas övertag skapar nya problem på arbetsplatserna."

Här gör sig Baudin till tolk för den fackföreningsrörelse som inte vill, kan eller vågar se de utmaningar svensk arbetsmarknad står inför. Istället för att se till de som finns utanför arbetsmarknaden, värnar facket bara dem som finns innanför. Baudin bygger murar mot ungdomar, mot invandrare, mot utanförskapet för att hans medlemmar ska öka sin trygghet innanför murarna.

Baudin beskriver också en vardag: "Många har i dag osäkra anställningar år ut och år in. Arbetsvillkoren är ibland rent av usla, inte minst för de många som tvingas sova med mobilen under kudden för att inte gå miste om tillfälliga påhugg. De vet inte om lönen kommer att räcka till hyran, och de kan inte planera sina liv mer än någon dag i taget." Men här går inte verkligheten ihop med hans partipolitiska anslag. Baudin är viceordförande i Kommunal. Den huvudsakliga arbetsgivaren för en Kommunalmedlem är en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande. Det är i många av dessa socialdemokratiskt drivna kommuner som de många vikariaten finns. Det är i de offentliga sektorn, i förskolan, skolan och inom äldreomsorgen, som alldeles för många jobbar under alldeles för osäkra villkor. Här kunde Baudin börja sitt jobb, på hemmaplan. Men mycket lite sker.

Ibland är det som sker också kontraproduktivt. Kommunals krav på ovillkorlig rätt till heltidstjänster riskerar att innebära ännu fler vikariat, ännu fler tidsbegränsade anställningar, ännu mer otrygghet. Och om den ovillkorliga rätten till heltid blir allmänrådande, riskerar det tusentals jobb i de många små företag som vare sig har ekonomi eller arbetsuppgifter för heltidsanställda.

För det tredje verkar Baudin bryta med samförståndsandan vad gäller svensk lönebildning. Det som sker inom Handels idag, när ett fackförbund går ut i strejk för orealistiska lönehöjningar, har uppenbarligen stöd hos Baudin. Åter är det som ett eko av 1970- och 1980-tal. Men som Peter Wolodarski skrivit i DN var det inte under de åren som löntagarna fick mer i plånboken. Istället var det under de senaste 15 åren, med måttliga löneökningar och låg inflation, kombinerat med Alliansregeringens skattesänkningar riktade mot människor med låg inkomst, som allt fler fått allt mer i plånboken.

Baudins sätt att resonera bygge på ett gammalt, nationalistiskt sätt att agera. Sverige är sig självt nock. Sverige behöver inte bry sig om omvärlden. Sverige kan leda och världen kan följa. Men världen ser annorlunda ut idag. Sverige är en mycket liten del på en global marknad, en marknad där jobben på ett ögonblick kan flyttas till en annan del av världen. Sverige måste förlita sig på att vår kompetens är högre, våra arbetsplatser bättre, vår produktion effektivare, våra produkter intressantare än de som andra länder producerar. Man kan inte göra den offentliga sektorn till mall för hur det privata näringslivet ska fungera.

I ett läge där Sverige behöver mer av en liberal politik för arbetsrätt, lönevillkor och företagande står Baudin för det motsatta. Det kan, som så ofta, låta tryggt att visa på en svunnen tid då allt var bättre. Men för en fackförening som vill agera och offensivt gå in i en framtid där förändringen är norm, är det en återvändsgata.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1,

Blogg: Martin

2012-03-28

Nu hårdnar skolkampen

I och med dagens debattartikel i DN, redovisar socialdemokraternas skoltalesperson Ibrahim Baylan sitt partis skolpolitik. Eller i vart fall de första delarna av den. För det mesta i artikeln är rätt innehållslöst. Låt oss gå igenom punkterna:

1) En sammanhållen skola.
Jaha, och hur ska det ske? Det finns inget i artikeln som beskriver det Baylan och socialdemokraterna vill göra. Bara det mål de vill nå. Det om något är traditionell socialdemokratisk skolpolitik. Goda mål. Men ingen aning om hur man når dit. Och underförstått i artikeln finns den vanliga socialdemokratiska flumskolan. Inte mäta. Inte fokusera på prestationer.

2) Resurser efter elevernas behov.
Och hur ska socialdemokraterna klara det? Det är uppenbart att socialdemokraterna är på väg att avskaffa merparten av det kommunala självstyret. Nyligen stod man bakom ett utskottsinitiativ i socialutskottet i riksdagen där det fanns ett krav att staten skulle bestämma över bemanningen inom äldreomsorgen. Med ett enda beslut skulle stora delar av kostnaderna för den sociala välfärden flyttas från beslut i kommunen till staten. Och nu ska staten bestämma över hur kommunerna ska använda sina kostnader för skolorna. Jag är ingen kommunal-självstyrelse-kramare. Kommunerna kan i stor utsträckning ha spelat ut sin roll. Men det värsta sättet att styra, är när den lokala demokratin bara blir en schimär, en kuliss, för beslut som fattas av staten. Vem vill vara aktiv i kommunpolitiken om besluten man ska fatta egentligen redan är fattade av någon annan?

3) Blandade elevgrupper.
Kommunerna och de privata skolhuvudmännen ska, enligt Baylan, få i uppdrag att barn- och elevgrupperna i förskola och skola är socialt och etniskt heterogena. Och ingen skola ska få starta om den inte är heterogen som Baylan och sossarna vill. Vilken gräns som är acceptabel för socialt och etniskt heterogena skolor är oklart, som så mycket med socialdemokraternas politik. Som jag förstår det kommer det att innebära bussning av både små och större barn. För i vissa områden finns inte denna heterogenitet, vare sig etniskt eller socialt. Istället måste kommunerna börja flytta barn, alltifrån ettåringar och uppåt, till förskolor och skolor för att uppnå socialdemokraternas krav. Är det rimligt? Knappast. Det är ett förslag som till sin karaktär är mer än socialistiskt.

4) De bästa lärarna i skolor med störst utmaningar.
Åter en fråga för kommunerna. Åter en fråga där Baylan inte har makt eller rådighet över problematiken. Men det är värre än så. När Jan Björklund nu förändrat lärarutbildningen har det skett från de problem socialdemokratisk skolpolitik orsakat. Och ofta har Björklunds politik i vart fall i början mött kritik från samma socialdemokrater. Men Björklunds fokus är klart. Lärarutbildningen ska bli världens bästa, för att vi ska få världens bästa lärare. Björklund har gjort vad han kan. Nu återstår det som kommunerna ska göra.

Då är det intressant att se hur socialdemokraterna agerar i kommunerna och i SKL, kommunernas arbetsgivarorganisation. Försvarar de där lärarnas rättmätiga krav på högre löner, bättre arbetsvillkor och krav att politikerna har förtroende för lärarnas kunskaper? Nej - tvärsom. Socialdemokraterna är det parti som hårdast drivit hårdare tag mot lärarna, som hållit tillbaka kraven på högre löner, som hela tiden visar misstro mot lärarnas pedagogiska kunskaper och som vill göra läraryrket till en kontorsarbete, ett åttatillfem-jobb, där de ska ha koll på vad lärarna gör. Verklighetens socialdemokrater agerar på tvärs mot Baylans önskningar.

5) Investera i förskolan.
Jaha - på vilket sätt ska detta ske? Och vem ska besluta om det? Är det inte så att i fler kommuner än Örebro är det socialdemokraterna som inte vill skapa fler förskollärartjänster, utan behålla barnskötarna? Åter visar verkligheten på något annat än de socialdemokratiska värdeorden.

6) Utveckla mottagande av nyanlända elever.
Visst låter det bra. Och det borde vara en självklarhet. Men är det politik? Egentligen är det en styrningsfråga för rektor och möjligtvis skolchefer om det finns det. Det politiska anslaget i punkten saknas.

7)Höga positiva förväntningar och inkluderande förhållningssätt.
En självklar punkt för en liberal. Alla människor ska ha förväntningar på sig. Det är förväntningarna som gör att vi människor växer. Men förväntningarna måste alltid vara på rätt nivå. Det är individens enskilda förutsättningar som gör växandet möjligt. Men socialdemokraterna ser inte individer. De ser grupper, kollektiv. Exemplet i artikeln handlar om att lågt presterande elever lyfts in i klasserna och därmed skapar bättre förutsättningar för fler lärare. Men att ta ett sådant exempel som generaliserande blir direkt felaktigt. Alla elever är individer. Vissa lågt presterande elever har förutsättningar att klara sin utbildning i en vanlig klass. Andra har det inte. Det viktiga är att all undervisning individualiseras. Här har Folkpartiet slagits för en ökad individualisering, höga positiva förväntningar och tydligt bildningsfokus. Vår huvudmotståndare har varit socialdemokraterna. Det finns inget i denna artikel som motsäger detta.

8) Mindre individuellt arbete i skolan.
En punkt av självkritik. Intressant och medialt gångbar avslutning.

Under den senaste tiden har Folkpartiet till viss mån utmanats av socialdemokraterna under Stefan Löfven i utbildningsfrågor. Med denna artikel hårdnar skolkampen medialt. Socialdemokraterna vill åter driva skolpolitik. Men när man läser artikeln inser man hur långt ifrån verkligheten socialdemokraterna befinner sig. Inget i artikeln förändrar den synen. Socialdemokratisk skolpolitik är fortfarande ljusår från att ge eleverna kunskap, utbildning och bildning för framtiden.

Media: DN1, DN2, SVD1, EX1, DN3

2012-03-27

Liberala utmaningar

Folkpartiet håller just nu på med ett stort partiprogramarbete. Det finns dels ett antal grupper som jobbar med specialområden, dels en grupp som jobbar med helheten. Syftet är klart: Vi måste fortsätta förnya vår politik. Liberalismen kan aldrig bli stillastående. Det är alltid framtiden som ligger i fokus.

I flera bloggar har jag beskrivit några av de liberala utmaningarna. Till skillnad från de två stora partierna, som på olika sätt jobbar för någon form av pragmatiskt allmänintresse där de ideologiska skillnaderna till viss del kraftigt minskas, måste vi liberaler bygga vår framtid på en ideologisk bas. Visst finns det klara inslag av pragmatism även inom liberalismen (det är inte för inte vi är arkitekter bakom såväl skatteuppgörelser som pensionsförslag) men liberalismen har alltid varit, är och kommer att bli en rörelse på liberalismens grund. Det handlar om individualism. Det handlar om frihet. Det handlar om egenmakt. Och det handlar om likvärdiga förutsättningar att forma sitt liv, från den första livsdagen till den sista.

Men det är svårt med liberalism. Tre inlägg i tre olika tidningar visar på det.

  • Expressen tycker att Folkpartiet övergivit feminismen eftersom vi inte vill införa fler pappamånader.
  • Svenska Dagbladet tycker att vi är för liberala när vi fortsätter att arbeta för en europeisk gemenskap med Euron som grund och där Sverige är fullvärdig medlem.
  • Dagens Nyheter tycker att Folkpartiets skolpolitik nog i det mesta är bra, men att vi riskerar att bli en del av ett återkommande förändrande för förändringens skull.


De tre inläggen visar på de utmaningar vi liberaler står inför. Några kommentarer:

Expressen: Visst kan man hävda att jämställdheten just i detta läge står över den personliga friheten. Men frågan är hur man gör bedömningen i andra fall. Är det bara jämställdheten det gäller, när staten ska gå in och styra i våra personliga liv, eller finns det andra sakområden där staten också vet bäst? Och är det liberalt att använda vissa individer, i detta fall små barn utan egen talemöjlighet, som redskap för politik? Kommer detta i så fall att bli en likare för andra politiska beslut?

SVD: Är vårt arbete för ett fullt svenskt deltagande i EU en återvändsgata? Är det något som man enkelt kan överge? Eller är den en del av en liberal själ där internationalismen är grundläggande? Vilka andra frågor kan i så fall överges? Hur kommer det sig att ett vapenavtal som sossarna skrev med saudierna har större tyngd än ett gemensamt åtagande kring Europas ekonomi? Bara som exempel.

DN: För oss liberaler är utbildning och bildning grunden för all samhällsutveckling. Det är bara individer med kunskap och bildning som fullt ut kan göra alla relevanta bedömningar för sitt eget och för samhällets utveckling. När vi ser att svenska barn och ungdomar halkar efter i såväl kunskap som bildning är det nödvändigt att agera. Men samtidigt inser vi att ledtiderna är långa. De förändringar vi gör i år, kommer inte att få fullt genomslag förrän om 12 - 15 år då de första barnen gått igenom en förskola, grundskola och gymnasieskola som har liberala utbildningsideal som grund. Och ytterligare många år innan vår politik också påverkat universitetens utbildning och forskning.

Folkpartiets programarbete kommer inte att gillas av alla. Men liberalismen historia handlar väldigt ofta om att jobba i motvind, till dess de andra insett att våra lösningar varit de bästa. Så kommer det sannolikt också att bli denna gång.

För Sverige behöver mer liberalism. Fortfarande finns ofrihetens miljöer alldeles för ofta företrädda i vårt samhälle. Fortfarande är det alldeles för många som saknar egenmakt. Och fortfarande idag är det alldeles för ofta brist på kunskap, bildning och utbildning som styr såväl individernas som samhällets utveckling.

Den kampen är vår att ta. Den kampen är alltid liberalismens kärna.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, EX2

2012-03-26

Intressant om jobben

Äntligen börjar media intressera sig för den nya socialdemokratiska ledningens politik, eller kanske snarare brist på politik. Stefan Löfvens 100 första dagars smekmånad närmar sig sitt slut. Det är bra. Dels för att svensk politik behöver en vardagslunk, med en någorlunda stabil sitution mellan regering och opposition. Dels för att det inte bara är regeringen som ska granskas. Oppositionens politik, som ju är underlaget för en alternativ regering, måste skärskådas lika noga.

Många påstår redan nu att valet 2014 kommer att avgöras av jobbfrågan. Det parti som har bäst politik för fler jobb kommer att vinna. Då är det intressant att exempelvis jämföra Folkpartiet och socialdemokraternas alternativ.

Vi liberaler har alternativ för att öka människors möjlighet till jobb. Det må vara en skola för kunskap, förändrad arbetsrätt, mer socialt företagande eller lägre ingångslöner för unga. Varje enskilt beslut handlar om att sänka trösklar, öppna dörrar, skapa egenmakt. Vi ser ett fritt näringsliv som grunden för det välstånd som vi politiker sedan kan fördela. Vi ser valfrihet, mångfald och internationalism som byggstenar i detta bygge av jobb och välfärd.

På område efter område har socialdemokraterna en annan politik. Vår kunskapsskola har stått mot deras flumskola. Fortfarande är skolpolitiken en vattendelare, även om den socialdemokratiska retoriken förändrats. Arbetsrätten är gjuten i betong hos socialdemokratin. Varje försök till liberalisering möts av motstånd. Det sociala företagandet, och det civila samhällets engagemang inom välfärdssektorn, möts alldeles för ofta av stopp från socialdemokrater inom Kommunal. Bara det offentliga är gott och rätt. Och även om Stefan Löfven som fackordförande gillade sänkta ingångslöner för unga, vägrar han ta de orden i sin mun som partiordförande.

Det är rätt tydligt att den makeover som nu sker inom socialdemokratin bara är just en makeover. Samma gamla budskap ska förpackas i en ny förpackning. Men frågan är hur länge det håller.

I tre frågor har nu Stefan Löfven darrat, frågor där han borde visat färg:

I den saudiska vapenaffären gällde först största möjliga tystnad, och sedan när den värsta stormen bedarrat, ett godkännande av det som skett. Betongsocialismen har talat.

När Malmös starke man, Ilmar Reepalu, åter låter tungan slinta mot judarna i Malmö, är Löfven tyst. Det är illa, mycket illa. Löfven borde omedelbart tagit avstånd från Reepalus skrämmande oförstånd.

Och när ungdomsarbetslösheten blir mer än socialdemokratiskanslagord, när det kommer till kritan för den som vill visa på konkreta alternativ, står Löfven handfallen. Det blir lite mer utbildningsplatser (fast ungdomskullarna minskar drastiskt) och trainee-jobb (som hittills varit verkningslösa)...

Det är sannolikt så som Expressen idag skriver:
"I stället för att göra jobben till huvudfråga i valet 2014 borde Löfven vara ärlig och medge att det finns annat som är viktigare för Socialdemokraterna."


- Posted using BlogPress from my iPad

2012-03-21

Hjälp - Löfven testar politik i Örebro?

Socialdemokraterna under Stefan Löfven är än så länge ett parti helt utan politik. I två månader har den nya partiledaren klarat av att undvika alla politiska frågor. Det säger dels en del om hur skickliga socialdemokraterna är att spinna media, dels hur stora problem socialdemokraterna har med politik i praktiken. Istället för att media ställer den nya sosseledaren mot väggen, spinner de socialdemokratiska mediadoktorerna journalisterna att tycka att regeringen saknar framtidspolitik. Det märkliga är ju att socialdemokraterna saknar politik både för dagen och för framtiden...

Men nu börjar det kanske hända något. Idag har Stefan Löfven berättat att han vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och därmed minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Jag har lite svårt att få ihop det där. En höjning av arbetsgivaravgifterna lär sannolikt innebära att trösklarna höjs. Men med socialdemokratisk politik har det ofta varit skillnad på karta och verklighet, på högtidstalen och på genomförandet. Här följer Löfven i spåren på Juholt.

Annars är det gammal skåpmat han kommer med, förslag som ibland är rent kontraproduktiva. En kort genomgång:


(S) Investera i ett kunskapslyft för 20 000 utan gymnasie och grundskoleutbildning, där även folkhögskolan är en väg.
Kommentar:Ska detta bli tvingande? Ska sossarna tvinga i dem som sannolikt redan tidigare varit trötta på skolan att nu gå igenom den? Och: Är det inte möjligt för den som vill redan idag, utan tvång? Står det köer av människor utanför Komvux och folkhögskolor som inte kommer in? 

(S) 6 500 platser på yrkeshögskolan för ungdomar med gymnasieutbildning, och 8 000 ytterligare platser på högskolan, som anpassas bättre till arbetsmarknaden.
Kommentar: Just nu går de största barnkullarna på länge på högskolor och universitet. Mellan 1990 och 1999 minskade antalet barn med mer än 25%. Det är de barnen som nu blivit unga vuxna. Många är snart klara med sina studier. Då kommer elevantalet på universiteten och högskolorna att minska. Men sossarna väljer att inte se verkligheten. Mer är alltid bra, även om platserna kommer att stå tomma...

(S) Socialdemokraterna är öppna för förslag från aktörer, inom fack, akademin och näringslivet. och Näringslivet är en samarbetspartner, inte ett särintresse.
Kommentar: Om någon anklagar regeringen för visionslöshet, är väl detta sättet att slå det. Eller grundkursen i politiskt vackra och korrekta ord, utan innehåll och färdriktning...

Men så till bloggrubrikens innehåll, en hänvisning till den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitik som nu förs i Örebro. Dessa förslag lyfts av Löfven:

(S) Utbildningsvikariat inom offentliga sektorn, Traineeplatser inom offentliga sektorn för unga under 25 år, Stöd från dag ett på arbetsförmedlingen och individuella planer, Sommarjobb till alla från årskurs nio till trean på gymnasiet.
eller som Expressen skriver:  Satsa på samarbete mellan kommuner och näringsliv för att unga ska få sommarjobb.

Man kan ifrågasätta flera av förslagen ur ren faktasynvinkel. Hur kommer den offentliga sektorn att klara fler utbildningsvikariat och traineeplatser? Det verkar som Löfven tror att det bara är att sätta in en arbetslös ungdom i jobb. Men tranieeplatser (och utbildningsvikariat) är tuffa för handledarna. Om det ska få genomslag innebär det stora krav på nyanställningar, av förskollärare (finns dom överhuvudtaget?), av lärare (kanske de finns?) och av sköterskor och undersköterskor (som ju ofta går på knäna redan i socialdemokratiskt styrda landsting).

Vad stöd från dag ett på arbetsförmedlingen egentligen innebär är väl oklart. Antingen är det självklart, eller så är det en glidning mot att alla unga ska få jobbgaranti från dag ett av arbetslösheten. En sådan åtgärd är sannolikt kontraproduktiv och riskerar att öka kostnaderna utan att ge något i utbyte.

Och vilka sommarjobb ska Löfven fixa fram? Är det sysselsättning för sysselsättningens skull? Spelar det ingen roll vilket innehåll sysselsättningen har? Är den bild socialdemokraternas vill ge de unga en bild av arbete utan innehåll, arbete bara för att det måste finnas?

Men det som oroar mest är Expressencitatet:  Satsa på samarbete mellan kommuner och näringsliv för att unga ska få sommarjobb. Visst låter det bra. Inte bara bra - jättebra! Men...

Vi ser hur det nu håller på att gå till i Örebro. Sossarna bildar kommunala bolag som ska ordna jobb åt arbetslösa. Men man ska samarbeta med privata företag. Hur det samarbetet ska ske är oklart. Men om man skapar ekonomiska incitament, innebär inte det antingen illojal konkurrens eller otillbörligt gynnande av enskild näringsidkare? Eller ska det bli med mer eller mindre milt tvång?

Det mer eller mindre milda tvånget ser vi nu i full gång hos ÖBO, Örebros allmännytta och ett av Sveriges absolut största bostadsbolag. När man nu ska renovera sina fastigheter för 600 miljoner kronor är det bara de företag som kan ställa upp med arbetsmarknadsåtgärder som kommer att komma i fråga. Det är ett nytt intressant sätt att beskatta näringslivet. Och samtidigt slår man ut mängder med små, lokala företagare som inte har resurser att ställa upp med de arbetsmarknadsågärder det kommunalägda bolaget ska kräva...

Hur kommer det att gå? Socialdemokraterna i Örebro gick till val på att ge fler jobb och minska arbetslösheten. Efter ett år ökar arbetslösheten. Och skillnaden mellan Örebro och riket (som under koalition Örebros ledning krympte ner mot noll) ökar...


Blogg: Anybodys place (har jag aldrig läst förr men detta inlägg var stringent)

Rädda läraryrket!

Nu går media igång på lärarnas situation. Grunden denna gång är att allt färre söker sig till lärarutbildningen. Plötsligt är det kris.

Men är någon förvånad?

Läraryrkets status har urgröpts under årtionden. Det är i stort en politiskt betingad utveckling. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken från 1968(?) och framåt kännetecknas av klåfingriga politiker som menat sig kunna mer om skolans utveckling än lärarna och rektorerna själva. På område efter område har lärarnas status minskat.

  • Det handlar självklart om lönerna. Från att vara ett bra akademikeryrke med hög lön, är nu läraryrket ett kommunjobb bland andra.
  • Det handlar om arbetsvillkoren. Ett tag fick lärarna inte ens vara lärare. Alla var skolpersonal. Ingen skulle sticka ut och påstå att lärarna var viktigare för skolan än andra personalgrupper.
  • Det handlar om kommunernas syn på skolan. Jag har inte gått i första linjen för att förstatliga skolan, men när man ser hur kommunpolitiker och tjänstemän hanterar skolans situation är det inte så svårt att ändra sig. Det finns ett bekymmer med den kommunala synen på skolan som går hela vägen från de lokala skolnämnderna upp och in i Sveriges Kommuner och Landstings styrelse. Den lokalpolitiska synen på skolan och lärarna bygger på den socialdemokratiska synen på lärare som "arbetare" eller "kommunaltjänstemän". Det handlar om att göra läraryrket till ett yrke bland andra. Ett skrivbordsjobb. Ett åttatillfem-jobb.

Det finns en del märkligheter i den diskussion som nu förs. Exempelvis ser vare sig debattörer till vänster eller höger sambandet mellan den grund som tidigare socialdemokratisk skolpolitik lade, och det som idag sker. Aftonbladets totala blindhet är ett typexempel.

Och frågan om löner är kommunal. Jan Björklund har tidigare fått kritik för att han ändå pekat på behovet av högre lärarlöner. Då var det att blanda sig i parternas löneförhandlingar. Men nu, när alla verkar inse behovet av högre lärarlöner, borde han tala ut. Men det är faktiskt på det lokala planet lärarlönerna sätts. Det är i Örebro, Malmö, Göteborg och Stockholm som makten över lärarlönerna finns. Eller i Laxå, Täby och Umeå. Det är socialdemokratiska kommunalråd som håller igen på lärarnas löner. Det är socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden som gör samma sak.

I Örebro har vi folkpartister lagt förslag efter förslag på högre lärarlöner. I Örebro är lönerna låga hur man än jämför. Men socialdemokraterna prioriterar annorlunda. Det finns inget utrymme för att öka de löner som måste ökas. Socialdemokraternas besked till lärarstudenterna är tydligt: Vi prioriterar er inte!

Och på samma sätt är det med synen på lärarna i skolan. I kommun efter kommun jobbar socialdemokratiska kommunalråd MOT den frihet och tillit som borde vara grunden för lärarnas jobb. Dessa socialdemokrater vill styra såväl arbetstid som arbetsmetoder. Deras budskap till lärarstudenterna är tydligt: Vi litar inte på er. Vi tror inte på er förmåga som pedagoger. Vi vet bäst hur ni ska jobba.

Mot detta står den liberala skolpolitiken. Jan Björklunds insatser som utbildningsminister är avgörande. Han har lagt grunden. Och i kommun efter kommun jobbar folkpartister för att höja lärarnas löner och öka läraryrkets status. Vårt budskap till lärarstudenterna är lika tydligt: Vi prioriterar er och er löneutveckling. Vi litar på er och tror på er pedagogiska kunskap. Vi vill ge er den frihet ert yrke behöver!

En del tror att de liberala visionerna för skolan, för kunskap och bildning, nu är allmängods som omfattas av alla. Men det räcker med att se hur illa lokalpolitiker hanterar lärarna för att inse att det är många liberala segrar som återstår att vinna.

Media: DN, SVD, SVD2,  EX, AB, AB2

Bloggar: Kent

2012-03-20

Kulturpolitik

I januari 2010 fattade kommunfullmäktige ett beslut om att förnya Örebro Konserthus. En del av beslutet löd som följer:
Örebroporten Fastigheter AB får i uppdrag att genomföra om- och tillbyggnad av Konserthuset utifrån projektavtal med Länsmusiken i Örebro AB.

Tanken bakom detta beslut var att hantera ett antal av de utmaningar det kommunala bolaget Länsmusiken AB, huvudman till Svenska Kammarorkestern, står inför. Dels handlar det om arbetsmiljö, både för orkestern och för teknikerna. Det är rätt kul att Svenska Kammarorkestern väldigt ofta spelar för utsålda hus. Men det innebär också att luftkvaliteten är dålig. Och det är inte speciellt kul för teknikerna att klättra omkring i taket som det ser ut idag.

Men det handlar också om förnyelse. Hela salongen behöver göras om för att klara de utmaningar en av världens bästa kammarorkestrar har. Stor publik. Olika publik - alltifrån små barn till gamla, erfarna konsertbesökare. Evenemang av olika slag. Svenska Kammarorkestern och Örebro Konserthus är ett par av grundstenarna för det bygge av det nya Örebro som vi behöver genomföra.

Under 2010 hände inte mycket med om- och tillbyggnationerna. Det var rätt förståeligt. 2010 var ett valår. Och eftersom även halva 2011 var påverkat av omvalet, blev det inte mycket gjort då heller. Men hösten 2011 borde något skett. Men inget har hänt. Det har gått så långt att styrelsen för Länsmusiken AB skickat ett brev till kommunstyrelsen med frågor om vad som händer. (Det brevet har inte levererats till kommunstyrelsens ledamöter, normalt för den nya majoriteten att dölja det mesta som sker.)

Ända fram till idag har Länsmusiken AB svävat i ovisshet om vad den nya majoriteten vill. För att kunna skriva på projektavtalet behöver man en garanti att kommunen står för de extra kostnaderna. Men från majoriteten har det varit tyst. Totalt tyst. En så kallad generalpaus...

På dagens kommunstyrelse bad jag därför att få ta upp ett extra ärende. Jag ville att kommunstyrelsen omedelbart skulle besluta om att ta kostnaderna för projektavtalet. Skälet till brådskan är naturlig. En om- och tillbyggnad kommer att ta flera år. Ett ombygge borde vara färdigt till jubileumsåret 2015.

Efter en stunds dividerande accepterade majoriteten detta. Men det fanns ingen glädje bakom beslutet. Det ansvariga kommunalrådet Sundin satt tyst, helt oengagerad. Det är i och för sig inte så märkligt. Den majoritet som nu styr saknar kulturpolitisk agenda.

Under Folkpartiets ledning jobbade vi aktivt med att trygga Svenska Kammarorkesterns långsiktiga framtid. Idag är det tyst.
Under Folkpartiets ledning byggde vi upp Örebro Open Art. Idag är det tyst.
Under Folkpartiets ledning jobbade vi med Rådhuskalendern, vi tryggade O Helga Natt-evenemangets framtid, vi skapade större finansiering av konst via kommunens och de kommunala bolagens investeringsbudgetar, vi räddade danskompani Raande Vo till staden, vi byggde upp ett internationellt körcentrum, vi ökade samarbetet med civilsamhällets kulturutövare, exempelvis i utanförskapsområdena, och så vidare och så vidare.

Det fanns en struktur och det fanns strategier. Det fanns en tydlig målsättning, att med kulturens hjälp lyfta Örebro till en annan position, både genom att göra Örebro bättre för alla örebroare och genom att göra Örebro attraktivare för alla de rekryteringar som behöver göras, till Örebro Universitet, till Universitetssjukhuset, till nya spännande företag.

Men idag är all kulturpolitik som bortblåst. Kultur och Medborgarnämnden satsar pengar på kommunala fotbollföreningar och sparar på kulturverksamhet. Det ansvariga kommunalrådet verkar totalt sakna engagemang. När Örebro kommun ska börja växla upp inför jubileumsåret 2015 finns det ingen i majoriteten som verkar bry sig om vare sig mål, strukturer eller strategier.

Det är oengagerat. Det är ostrukturerat. Det är helt enkelt dåligt.

Kanske blir det så att vi i Folkpartiet får fortsätta att driva majoriteten framför oss. För Örebro måste ha  någon form av kulturpolitik, även när majoriteten helt saknar kulturpolitiker.


2012-03-12

Demokratiska underskott och opinionsundersökningar

Läser om socialdemokraternas upphämtning i opinionen, och förundras.

Hur kommer det sig att partiets siffror plötsligt rakar i höjden? Har partiet nu lyckats med att föra ut den politik på sätt som man tidigare inte klarat? Eller är det något annat som skett?

Jag gissar att det är fler än jag som inte vet vilken politik Stefan Löfven tänker föra i det parti som han nu leder. Partiet har ingen skattepolitik. Partiet saknar skolpolitik. Partiet håller tyst om vapenexport, miljöpolitik, kärnkraft, jämställdhet, äldreomsorg, privatiseringar - ja i princip alla politikområden är socialdemokratiska svarta hål. Och ändå så ökar de i opinionen.

Hur kan det komma sig? Sannolikt är det en reaktion på förändringen från Juholt till Löfven. En ren personfråga alltså. Men är det ett rimligt sätt att se på demokrati? Är denna personifiering av politik, där personen uppenbarligen blir viktigare än politiken, en framtidsväg?

I flera bloggar under Juholtmånaderna skrev jag om behovet av att nyansera kritiken av Juholt. Det handlade inte bara om hans ledarstil. Det handlade lika mycket om den brist på konsekvent politik han och hans parti hade. Han var en kompromisskandidat för att hålla ihop partiets alla falanger. Men när det kom till att redovisa konkret politik så blev det svårare. Hur skulle han klara av att hålla ihop höger- och vänstersossar, betong- och miljösossar, gammel- och nysossar och så vidare? Hans lösning blev att säga en sak och lägga andra förslag. Det var ganska lätt att genomskåda.

Nu sitter Stefan Löfven i samma situation. Hittills har han knappast uttalat sig om något. Och när hans tyngsta medarbetare, ekonomitalespersonen Magdalena Andersson, gästar Agenda blir det inte några tydliga besked i någon enda fråga. Många ord men låg konkretionsnivå.

Så vad händer när media börjar kräva svar på ibland svåra frågor. Som vad Stefan Löfven tycker om vapenexport till Saudiarabien, vad han tycker om vinstintressen i vården, vad han tycker om höjda skatter, vad han tycker om lägre ingångslöner för ungdomar, hur han ska finansiera den ovillkorliga rätten till heltid, om socialdemokraterna nu är för eller emot kärnkraften, hur hans alternativ till sjukförsäkringssystem ser ut, hur han ska lösa barnfattigdomen och så vidare. Kommer det att bli lika lätt att både hålla ihop partiet och locka opinionerna? Eller kommer Löfvens socialdemokrati att gå samma väg som Juholts?

Dagens opinionsmätningar ställer rätt många frågor på sin spets. En är naturligtvis trovärdigheten. En annan är om det är opinionsundersökningarna som mäter opinionen, eller om det är opinionen som styrs av opinionsundersökningarna.

Men den viktigaste är sannolikt hur grunt ett demokratiskt system egentligen kan vara. Är det rimligt att ett byte av en person som ledare för ett parti ska kunna påverka opinionerna i den storleksordning vi nu ser? Är det verkligen en del av den starka demokrati vi vill ha? Eller ser vi genombrottet av en annan sorts demokrati idag, en demokrati som bygger på yta istället för djup?

Och vart leder i så fall denna väg?

För mig som liberal handlar det politiska engagemanget istället om att satsa på djup, på kunskap, på ideologi och på att försöka förstå, förklara och också bli informerad om ofta komplexa händelser. Förhoppningsvis kommer även framtidens politik att innehålla möjligheter till att diskutera sakpolitik utifrån ideologiska överväganden. Men ibland kan man undra...

Och nån gång måste Stefan Löfven alltså presentera politik. Frågan är vad som händer med opinionssiffrorna då...

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT1, SVT2, EX1, AB1, AB2, AB3

2012-03-10

Äntligen miljöpolitik!

Joggar in på Liberala rixmötet i Västerås mitt i Jan Björklunds tal. Har på morgonen läst den DN-debattartikel som Björklund skrivit tillsammans med några andra tunga folkpartinamn. När jag kommer in i salen tar Björklund som en händelse upp just miljöpolitiken i sitt anförande. Och denna gång är det inte klimat och kärnkraft som kopplas ihop. Nej - istället är det Östersjön, naturvården, giftspridningen och kadmium i gödsel som är huvudtemat.

Jan Björklund är självkritisk. Folkpartiet har under lång tid förvisso haft mycket bra miljöpolitik som tagits fram av engagerade medlemmar. Men vi har överlåtit debatten åt andra. Jan Björklund bär skulden till en del av detta. Men han är ingalunda ensam. Under de senaste 25 åren har miljöpolitiken mest lyst med sin frånvaro i liberal offentlig debatt. Ingen partiledare eller partiledning har haft frågan som en prioriterad fråga.

Nu gör Björklund en omprioritering. Det är inte bara bra. Det är fantastiskt bra. Av två skäl:

För det första har Folkpartiet en tradition av att vara ett parti där miljöfrågorna står högt i kurs. Under partiets drygt 100-åriga historia har liberaler varit engagerade i miljöfrågor på många sätt. Vi var de som drev inrättandet av de första nationalparkerna. Vi jobbade med strandskyddet, med Naturvårdslagstiftningen, med nationalälvarna, med biologisk mångfald och vitryggig hackspett och så vidare.

När man reser i Folkpartisverige är det fascinerande hur ofta man på det lokala planet hittar liberaler som har naturvård och miljöpolitik som bärande delar i sin liberala agenda. Det finns en enormt stark grogrund för ett liberalt uppvaknande inom miljöpolitiken.

För det andra behövs ett liberalt, framtidsinriktat miljöparti. Björklund nämnde det i sitt tal. En liberal miljöpolitik ser inte utveckling eller tillväxt som något ont, något som måste stoppas. Istället ser vi det som en möjlighet för att skapa bättre miljö och en rikare natur. Alldeles för ofta handlar miljöpolitiken om att stoppa och begränsa utvecklingen. Men fattigdom och negativ tillväxt löser inga miljöproblem. De bara förvärrar dem.

Samtidigt måste vi vara vaksamma så vi inte blir tillväxtens fånge. All tillväxt och all utveckling är inte av godo. För naturens, miljöns och klimatets skull måste det finnas en politisk agenda för att styra tillväxten in på hållbara vägar.

Det handlar om att ställa krav på kunskap om kemikaliernas farlighet - även hur de samverkar med varandra, om krav på användning av den minst farliga kemikalien och om att skapa styrmedel som gör onödig kemikalieanvändning olönsam.
Det handlar om att värna naturen, både den biologiska mångfalden ner på artnivå när det gäller hotade arter och på så kallad bjälklagsnivå, för att värna ekosystemens stabilitet. Men det handlar för det mesta inte om att stoppa utvecklingen, utan om att skapa ett samhälle som ser biologisk mångfald i alla miljöer som värdefullt. Ekosystemtjänsternas värde överstiger mångdubbelt värdena på det vi människor producerar.
Det handlar också om att värna klimatet. Men inte att säga nej. Vare sig till vindkraft där den passar, eller kärnkraft där den passar. Kanske inte ens att säga nej till kol eller olja, bara den koldioxid som alstras kan hanteras och oskadliggöras. Det handlar mer om att säga ja till den utveckling som behövs för att vi ska kunna värna både välfärd, utveckling och klimat.

Jan Björklunds tal var också en personlig bekräftelse på att det går att förändra politiska partier och politikens inriktning. 1988 kom jag in i Folkpartiet eftersom jag var miljöengagerad. Detta engagemang har fortsatt sedan dess. Rätt ofta har jag bemötts med skepsis av såväl lokala som nationella företrädare för partiet. Men nu visar det sig att det går att förändra ett partis politik. Jag har inte varit ensam, absolut inte med mest sakkunskap (det finns och har funnits många doktorer i miljöfrågor i Folkpartiet), ibland kanske högljuddast, och kanske också en av de som hållit ut. Men vi har varit många, ibland obekväma men uthålliga.

För så är ju ofta biologisk mångfald. Många, miljontals arter. Obekväm, alla dessa onödiga arter som sticks, bits, slingrar och sparkas. Uthållig, utan den biologiska mångfalden - ingen människa!

Idag tog svensk liberalism ytterligare ett steg in på den framtida liberala vägen. Bra, Jan Björklund!

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT, SR


Ånnaboda - 2 fel av 2 möjliga...

När vi den förra mandatperioden fick ta över sorgebarnet Ånnaboda, eller Kilsbergen i Örebro AB, eller Kilsbergen konferens och lodge, var vi fullt fokuserade på att sälja hela anläggningen. Skälet var enkelt. En kommun vare sig ska eller får driva en konferensanläggning. Det är utanför den kommunala kompetensen och riskerar att snedvrida konkurrensen med de privata företag som jobbar i denna rätt riskabla bransch.

Vi trodde vi hade en enighet över blockgränserna kring denna försäljning. Socialdemokraterna hade i vart fall inte sagt något annat. Men sedan började det närma sig valet 2010. Då blev plötsligt Ånnaboda en valfråga. Socialdemokraterna kunde inte tänka sig att sälja ut Ånnaboda. Ånnaboda skulle vara en angelägenhet för örebroarna, som det alltid varit.

Vi fortsatte vårt arbete med en försäljning av själva konferensanläggningen. Vårt syfte var tydligt: Örebro kommun ska inte äga eller vara inblandad i en konferensanläggning. Men Örebro kommun ska äga och kontrollera marken, den mark som är grunden för friluftslivet i Ånnaboda. Samtidigt kom dock problemen med vattendomen i Storstenshöjden. Vår bedömning var att vi skulle få ett bättre pris för anläggningen om vi avvaktade vattendomen. Men så fort den var på plats skulle försäljningen ske.

Under hösten 2011 kom det signaler om att främst Björn Sundin (s) hade andra tankar för Ånnaboda. Det handlade om att han vare sig ville fullfölja försäljningen av Storstenshöjden eller Ånnaboda. Istället skulle ett bolag som hade kommunen som storägare ta över båda anläggningarna. Därefter skulle riskkapital bjudas in för att exploatera friluftsanläggningen och skidbacken. Men under hela hösten förnekade såväl Sundin som Lena Baastad att något sådant pågick. Det fanns inga pågående förhandlingar. Det fanns inget annat uppdrag än att sälja Kilsbergen i Örebro AB.

Nu ser vi åter hur beslut fattas bakom stängda dörrar. Vi ser också hur ovarsam såväl Sundin som Baastad är med sanningen. För nu finns ett förslag som Nerikes Allehanda rapporterar om idag.

Förslaget går i korthet ut på:

Kommunen säljer ca 70 % av Kilsbergen i Örebro AB till olika riskkapitalister.
Kommunen ser över planerna för Ånnabodaområdet för att göra det möjligt att bygga hotell, stugbyar och anläggningar.
Bolaget får köpa mark i Ånnaboda från kommunen.
Bolaget bygger hotell, stugbyar och anläggningar.

Man kan enkelt säga att det är två fel av två möjliga.

Det första felet är att kommunen blir kvar som delägare. Varför ska Örebro kommun vara delägare i en konferensanläggning? Varför ska Örebro kommun deläga hotell och stugbyar? Det finns inga skäl överhuvudtaget.

Istället finns det uppenbara risker. Det som nu läggs upp på bordet handlar om mångmiljoninvesteringar. Ska örebroarnas skattepengar riskeras på hotellbyggen och stugbyar? Och om det går åt pipan, vem står med Svarte Petter? Självklart Örebro kommun. Örebro kommun kommer inte att kunna acceptera att vem som helst tar över. Istället riskerar man att bli helägare till konferensanläggningen igen, denna gång kompletterad med hotell och stugbyar...

Vill örebroarna att pengar som borde gå till bättre förskolor, fler lärare i grundskolan och mer personal på äldreboendena ska gå till riskkapital i hotell och stugbyar? Jag är tveksam.

Det andra felet är att kommunen nu släpper kontrollen över området. En minoritetsandel i ett bolag skapar ingen kontroll. Istället riskerar man en kraftig exploatering av hela Ånnaboda friluftsområde. Nu ska det byggas hotell. Då stängs delar av området för allmänheten. Sen ska det byggas stugbyar. Ännu mer stängs för allmänheten. Och anläggningar  - sannolikt stängs ännu mer av för örebroarna.

Men - säger säkert sossarna - vi har kvar planmonopolet. Problemet är att detta monopol sannolikt sätts ur spel. För vad måste Sundin lova sina riskkapitalister? Jo - avkastning på kapitalet. Och hur får de avkastning på kapitalet? Jo - exploatering av Ånnaboda. Så om Sundin och Baastad i sina förhandlingar är ärliga mot riskkapitalisterna säger de antingen att de inte kommer att få avkastning på sitt kapital, därför att kommunen inte kommer att tillåta exploatering.

Eller så kommer de att säga att de kommer att se till så att planerna förändras tillräckligt mycket för att göra det möjligt för en god avkastning. Då måste de också vara ärliga mot örebroarna och säga att Ånnabodas tid som centrum för allmänhetens friluftsliv är över. Området kommer att stängas, bebyggas och avgiftsbeläggas.

Riskerna för en än kraftigare expoatering är också stora. Om bolaget inte går så bra som riskkapitalisterna trott, blir sannolikheten stor att man kräver ännu större exploateringsmöjligheter, för att kunna tjäna pengar snabbare. Mer byggnation, försäljning av mark och fastigheter till företag eller privatpersoner riskerar att stänga Ånnaboda än mer.

Men den bild Lena Baastad försöker sätta i dagens Nerikes Allehanda är en annan...

Ånnaboda måste få fortsätta att vara örebroarnas friluftsparadis. Därför är Ånnaboda för värdefullt för att sossarna ska leka hotellägare och riskkapitalister. Därför ska inte Ånnaboda stängas och exploateras för att tillgodose ett antal riskkapitalisters behov av avkastning på sitt kapital. Därför ska konferensanläggningen säljas, men marken behållas av Örebro kommun.

Media: NA

2012-03-09

Om mediala "sanningar", och kommunsocialismens återkomst...

För några månader sedan skrev jag ett blogginlägg om Carema, efter de uppmärksammade händelserna på Koppargården, ett vård och omsorgsboende i Stockholm. Om du vill kan du läsa det här. Min ingång i bloggen var att det Carema gjort inte kunnat ursäktas, men att det vare sig borde leda till att man ifrågasatte privat ägd äldreomsorg eller ens Carema. Carema hade, som jag skrev, två alternativ. Ingen förbättring och därmed ett exit ifrån marknaden. Eller vägen mot Sveriges bästa vårdföretag och därmed stora framtidsmöjligheter. Tiden därefter visar att Carema på många sätt försöker arbeta för att bli bäst på vård. Det är bra. Men vägen är lång.

För bara några dagar sedan kunde vi följa socialdemokraternas vacklande hållning i frågan om privata vinstintressen i vård och skola. De lokala företrädarna vill ha förbud. Men partiets centrala ledning inser problematiken. Så partiet väljer (som så ofta) en tvåpolitiksväg. Socialdemokraterna står både för förbud och för att fortsätta som nu. Men i retoriken låter det som om man vill förbjuda, fast lite snällare. Inga vinster ska flyttas utomlands, typ. Och visst är det bra.

Men det räcker med att gå till min hemkommun och mitt hemlandsting för att se hur socialdemokraternas politik kan se ut om den blir rikslikare. Så sent som i går bloggade jag om Örebro Läns Landsting, som gör allt för att försvåra för privata alternativ. Oavsett om patienternas upplevelse om bemötande på de landstingsdrivna vårdcentralerna ligger i nationell bottenklass, är det inte alternativ och positiv konkurrens som är lösningen. Istället är det mer landstingssocialism, mer fokus på organisation och mindre fokus på patient, kvalitet, uppföljning, utvärdering och återkoppling oavsett huvudman.

Denna syn påverkar örebroarna negativt. Vi har inte fått vare sig valfrihet eller tillgång till fler vårdcentraler som de allra flesta svenskarna fått.

På samma sätt har Örebro kommun, under många socialdemokratiska år, aktivt motarbetat alternativ. Det har varit nej till friskolor. Det har varit nej till alternativ inom äldreomsorgen. Det har varit nej till valfrihetssystem. Organisationsformen har varit överordnad örebroarnas önskningar om individualisering, valfrihet och mångfald.

I dagens lokala media kan vi läsa om hur landstingsledningen lokalt ska försöka hitta vägar att begränsa vem som får äga en vårdcentral i Örebro län. Socialdemokraterna verkar tro att de själva ska kunna skapa regler som gör det omöjligt för andra än småföretag, eller företrädesvis landstinget självt, att äga vårdcentraler. Allt för att Carema Care nu beräknas ta över Vivalla Vårdcentral. Denna inställning till det privata näringslivet är skrämmande. Och den baseras på felaktiga grunder.

Sociademokraternas inställning, i vart fall lokalt och i demagogin, till privata alternativ inom vård och omsorg är rätt svartvit. Det offentliga är gott. Det privata är ont. Och var det inte ont förut, så blev det ont när Carema visade sitt fula tryne inom äldreomsorgen, lade gamla på madrasser på golvet och till och med vägde blöjor för att spara pengar.

Men så är det ju inte. Den mediala "sanningen" är inte sann. Den granskning som nu gjorts visar att det finns missförhållanden, att det finns ett medvetet arbete för att komma tillrätta med dem och ständigt öka kvaliteten, men också att den mediala rapporteringen innebar överdrifter och till och med vilseföranden. Det är rätt illa. Och det är ännu sämre om det parti som menar sig vara huvudalternativet inom svensk politik bygger sitt alternativ på felaktig mediarapportering, ledande till en återkomst för den kommunsocialism som borde sagt sitt för tiotals år sedan.

Carema gjorde många fel i bl a Koppargården. Men, som jag skrev i november, det sker fel på alldeles för många kommunala boenden också. Vårt politiska uppdrag måste vara att följa upp, utvärdera, återkoppla och offentliggöra både det som är bra och det som är dåligt på våra äldreboenden oavsett vem som äger dem. Och vi måste kunna ställa krav, och få våra krav tillgodosedda, oavsett om vi själva driver boendena, eller om det är Carema, Attendo eller Röda Korset som är huvudman.

Svensk äldreomsorg står för enorma utmaningar de kommande åren. Då är det inte dags att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr. Morgondagens utmaningar löser man inte med gårdagens lösningar. Det är tid för en liberal äldreomsorgspolitik som omsätts i praktiken. Där den gamla människan får fortsätta vara individ, med de möjligheter, de förutsättningar och de utmaningar det innebär. Självklart är mångfalden, valfriheten och egenmakten grundförutsättningar för denna liberala framtidsvision.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX1, EX2, AB1, AB2, NA1, SR1, SR2, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, Veteranen

Blogg: Hans Åberg

2012-03-08

Vivalla vårdcentral


Ser att Carema ska ta över Vivalla vårdcentral. De köper den av det bolag som hittills ägt den. Är det bra, eller?

De som kommenterat på na.se är naturligtvis upprörda. Nu kommer riskkapitalisterna in och förstör, eller?

Och socialdemokraterna och vänsterpartisterna kritiserar systemet. Det hade varit mycket bättre om landstinget själva fått sköta alla vårdcentraler, eller?

Och hur var det förut, när landstinget ägde Vivalla vårdcentral? Fungerade den bra, med fast anställda läkare på alla tjänster, eller?

Det finns många tankar kring hur valfrihetsreformen som ligger till grund för Caremas köp är upplagd. Det finns säkert förbättringsområden, som inom alla områden. Men det finns en del som talar för att det som nu sker är bättre för främst alla de som behöver en snabb och bra tillgång till vårdcentraler.

Sedan Alliansregeringen öppnade för andra ägare till vårdcentraler har mer än 200 nya vårdcentraler öppnats i Sverige. Men i tre landsting har ingen nyetablering skett. Ett av dessa är Örebro. Här har socialdemokraterna benhårt hållit fast vid att landstinget självt ska göra så mycket som möjligt. Det är inte bra för någon.

Flera landstingsägda vårdcentraler har idag stora problem med tillgång till läkare. Stafettläkarna som hyrs in kostar enorma pengar och skapar dålig kontinuitet för de patienter som behöver dem bäst. De privata har inte samma problem. Är det då bättre  att landstinget äger en dligt fungerande vårdcentral än att Carema äger en vårdcentral som fungerar bra?

Om örebroarna hade fått samma chans som de flesta andra svenskar att få en ökad valfrihet till primärvården, hade det inneburit att vi haft flera helt nya vårdcentraler som hade servat oss. Fler hade kunnat få snabb tillgång till den vård de flesta av oss behöver. Men socialdemokraternas dogmatiska nej-sägande har stoppat denna utveckling. För dem är privata vårdcentraler ett rött skynke, oavsett om det skulle innebära en bättre vård för örebroarna.

Runt om i landet fungerar de nya, privata vårdcentralerna bra. Farhågorna med att de skulle välja bort vissa patienter har kommit på skam. Denna maktförskjutning från politiker till medborgarna har varit en vinstlott för alla. Men inte för örebroarna. Vi har hittills inte fått vara med.

Örebro läns landsting har aldrig haft någon annan majoritet än socialdemokraterna. Örebrolandstinget arbetar fortfarande aktivt mot förändring och förnyelse, mot valfrihet och öppenhet. Dogmatisk tro att landstinget alltid gör allt bäst, dominerar.

Det liberala alternativet är självklart annorlunda. Lämna över makten till örebroarna. Ge oss fler vårdcentraler, oavsett om de är privata eller landstingsägda, och styr med hjälp av uppföljning och kvalitet istället för med förlegade politiska ideologier. Det kan aldrig vara organisationen som ska styra tillgången till vård. Det måste alltid vara patientens behov som sätts i centrum.

Sjukvården står inför enorma utmaningar i framtiden. Vi ska hantera de många som kommer att bli ännu äldre än idag. Vi kommer att behöva hantera en teknisk och medicinsk utveckling som gör det möjligt att bota, läka eller lindra allt fler skador och sjukdomar, men ofta till höga kostnader. Vi kommer att möta människor som är vana att bli behandlade som individer och som inte kommer att acceptera att bli intvingade i en norm som sätts av någon politiker i någon osynlig nämnde. Att i detta läge ständigt säga nej till förnyelse, valfrihet och alternativa driftsformer är en av socialdemokraternas många återvändsgator.

Slutenhet och tystnad i socialdemokraternas Örebro

Läser handlingarna kring det nya Västerbolaget, rättare benämnt Vivallabolaget eftersom all verksamhet ska ligga i Vivalla, som sossarna driver igenom med stöd av kristdemokraterna och centerpartisterna i Örebro. Det kommer att bli ett bolag som har en enorm agenda. Grunden är det arbete som vi i flera år tillsammans diskuterat kring om hur vi utvecklar hela västra Örebro. Men nu är det nedkokat till att bara omfatta Vivalla. Och det är inte små saker som ska hända. Några exempel:


·      Attraktiva stads- och boendemiljöer
·       Bra skolor som är efterfrågade
·       Hel stad – bygga bort fysiska och mentala barriärer
·       Stadsdelar med varierande upplåtelseformer och olika bostadsalternativ
·       Trygga miljöer
·        Rikt kultur och föreningsliv med attraktioner i alla delar av staden
·        Starka attraktioner – fler besöksmagneter
·        Goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar
·        Skapa förutsättningar för delaktiga medborgare och starkt föreningsliv
·         Skapa förutsättningar för bra offentlig och kommersiell service
·         Nya arbetsplatser och verksamheter
·         Fler har jobb



För att klara av det ska man alltså starta ett bolag. Detta bolags huvudsyfte blir enligt förslaget:

Bolaget ska i samverkan med Örebro kommun och andra aktörer bidra till att fler arbetstillfällen skapas i de västra stadsdelarna samt att människorna som bor där blir aktiva i utvecklingen av sina närområden.

Avsikten är att bolaget genom fastighetsutveckling och nybyggnation ska skapa nya arbetsplatser, arbetstillfällen och mötesplatser i de västra stadsdelarna samt att bolaget genom försäljningar av fastigheter ska skapa mångfald i ägandet av affärs- och verksamhetslokaler. 





Bolaget kommer att ta över Vivalla företagsby, Vivallaskolan och Vivalla Centrum. Fastigheter för mer än 200 miljoner i bokfört värde läggs i bolaget. Dessutom räknar sossarna med att bolaget ska investera för 200 miljoner i olika projekt i området, alltifrån lokaler till idrottsanläggningar.

Det är inte svårt att ha invändningar mot att sossarna vill starta ett bolag för att göra sådant som kommunala nämnder redan gör. Istället för den öppenhet som nämnderna har så kommer här slutenheten att bli norm. Här ska man driva näringspolitik bakom slutna rum istället för i öppenhet i kommunstyrelsen. Här lämnar Vuxenutbildnings och Arbetsmarknadsnämnden över uppdrag till ett bolag där slutenheten är norm. Här placeras fastigheter värda hundratals miljoner och investeringar för hundratals miljoner till ett bolag som saknar insyn.

Kan det bli värre? Ja - faktiskt. Sossarna planerar att bolaget ska styras av en ren tjänstemannastyrelse. VDarna i ÖBO och Porten tillsammans med ytterligare tjänstemän ska bakom stängda dörrar hantera det som politiker gjort tidigare. Folkpartiet gillar inte kommunala bolag, men i styrelser där det finns politisk medverkan finns ändå en chans till viss insyn. Den dörren stänger Lena Baastad och Björn Sundin nu, låser och reglar kring öppenhet och demokrati.

Den styrning som kommer att ske av bolaget kommer att bli informell. Här kommer Baastad och Sundin att sitta med sina tjänstemän och ge direktiv. Ingen får insyn. Ingen får information. Kanske kan styrelserna i ÖBO och Porten försöka följa verksamheten i efterhand. Och om det fattas fel beslut kan ingen klaga eller överklaga. Till skillnad från verksamhet i nämnder är även allmänhetens insyn och möjligheter noll.

Vi vet redan hur det går till. Processen fram till detta beslut har varit lika dold som den kommer att vara framåt. Det har varit en process där Lena Baastad, Björn Sundin och kanske Lennart Bondeson pratat med kommundirektören Staffan Isling och givit uppdrag och direktiv. Vi har försökt få reda på vad som sagts och vad som planerats, men ingen information har givits. Den information som ändå kommit fram har mest berott på att vissa tjänstemän oroats över utvecklingen och ändå velat prata.

Är det denna demokrati vi vill ha i Örebro? Är det örebroarnas mening att politiken ska flyttas från öppenhet till slutenhet, från nämnder till bolag? Är det örebroarnas mening att ett område, Vivalla, ska specialhanteras?

Och: Vad kommer det att kosta? Vem kommer att få betala? Hur påverkar det ÖBO, ÖBOs hyresgäster, Örebro Porten, kommunkoncernen och möjligheterna till den avkastning vi idag använder för bättre välfärd? Ingen information. Ingen öppehet. Slutna rum. Toppstyrning.

Ute går vi just nu mot ljusare tider. Men i sossarnas Örebro stängs dörrarna mot öppenhet och genomlysning.

2012-03-07

Behovet av en liberal berättelse


Hade idag ett samtal med en DN-journalist som kollade upp lite bakgrund inför Folkpartiets riksmöte i Västerås kommande helg. Åter blir frågan om Folkpartiets och liberalismens roll i svens politik aktuell. Vilken roll ska Folkpartiet spela? Vad finns det för plats för svensk liberalism?

Den frågan har sysselsatt mig under rätt många år. Jag måste erkänna att jag inte är någon sakpolitiker. Det finns politiker som blir aktiva eftersom de vill ”fixa till det”. Bygga skolor. Rodda socialtjänsten. Hantera idrottsföreningarna. Fixa företagsetableringar.

Jag är inte sådan. För mig handlar det mer om att förstå och arbeta med skeenden. Med det där ogripbara metaperspektivet som sällan går att hantera men som ändå styr våra liv. De ideologiska grunderna för de politiska partierna är, eller kanske mer var, ett av dessa metaperspektiv.

Jag tror att Folkpartiet har blivit alldeles för mycket sakpolitiskt och alldeles för lite berättande. (Här är vi inte ensamma. Vilket parti kan visa på en trovärdig berättelse för sitt engagemang? Moderaterna tangerar det med sin arbetslinje. SD med sin låtsade dröm om den svenska kärnfamiljen vid den röda stugan invid den mörka granskogen… Men sedan???)

En del av det arbete vi har att göra i partiet fram till vårt kommande partiprogramsbeslut är att hitta vägar att visa på den liberala berättelsen. Hur finner vi vårt ”Change!” som bar Obama hela vägen till Vita huset? Hur hittar vi en politik som kan tala till människors hjärtan, utan att tappa fokus på de sakpolitiska beslut som måste till i den kommunalgrå vardagen? Svaret är inte enkelt. Men vi måste börja trampa upp stigar.

Som för skolan. Folkpartiet är det självklara skolpartiet. Jan Björklund är den bästa utbildningsminister Sverige haft på mycket länge. De beslut som tagits av Alliansregeringen inom skolområdet är väl grundade och väl utformade. Men det saknas ändå något. Svaret på den enkla frågan ”Varför?”.

Varför är utbildningspolitiken så viktig för Folkpartiet? Varför är det viktigt med fler välutbildade svenskar? Varför tjatar vi så om kunskap och bildning? Varför? Varför? Varför?

När jag 2007 blev kommunstyrelseordförande i Örebro gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och ledningen där. Vi talade om behovet av mer samarbete mellan universitetet och kommunen. Mitt inspel var att jag skulle göra allt som stod i min makt för att Örebro skulle bli en universitetsstad, inte en stad med ett universitet. Under de kommande åren försökte jag (rätt bristfälligt) att försöka beskriva min vision av det framtida Örebro. Varför det var så viktigt med att Örebro fick de bästa grundskolorna med de bästa lärarna. Varför gymnasiet aldrig kunde acceptera att eleverna inte klarade av att gå vidare till studier eller jobb. Varför universitetet var värt varenda krona vi satsade i forskarskolor och stöd till läkarutbildning.

För mig handlade det om stadens identitet. Örebro är och har än mer varit en stad karaktäriserad av en socialdemokratisk tankehegemoni. Det har varit offentlig sektor som gällt. Det har varit de enkla jobben, handel, lager, transport, som varit prioriterade. Det har varit en medveten ideologisk inriktning från socialdemokraterna som lett till att Örebro har en låg skattekraft, en stor offentlig sektor, ett lågt förändringstryck, ett högt utanförskap. På område efter område har det förkvävande och förljugna socialdemokratiska folkhemmet satt sin prägel på staden. Högt skattetryck. Ett enormt kommunalt bostadsbolag. Kommunen inblandad i allt. Ett svagt näringsliv, alldeles för ofta beroende av rätt politiska kontakter. En tro att trygghet bara finns om man inte förändrar eller förändras. Och så vidare…

Min vision var att visa på något annat. En växande stad. En stad med ett näringsliv karaktäriserat av framtid, hög kompetens, höga löner, förändringstryck. Ett universitet som växer som forskningscentrum, där professorer, forskare och studenter tillsammans skapar grogrund för framtid för näringsliv och utveckling. En civil sektor där egenmakten är central, där kommunen blir stöttande istället för att ta över. En kommun som blir mindre, men bättre, som begränsar sina åtaganden men gör det livsviktiga bäst: Skolor för kunskap. Äldreomsorg med individen i centrum. Slimmad administration.

Varför skulle det vara så? Varför är det bättre? Svaret blir både subjektivt och ideologiskt.

Subjektivt: För att jag älskar Örebro, denna stad som både är så trälig och seg, och så vacker och underbar. För att den är värd något mer än att bli kvar i nån konservativ socialistisk dröm om att 1970-talet var bäst. För att jag tror att en universitetsstad är bättre, roligare, vackrare, mer spännande och mer levande än en stad där långtradare och lager är fokus. För att unga människor och människor med spännande kreativa yrken sätter sin prägel på staden.

Ideologiskt: För att liberalismens mål är människor som kan välja sitt liv själv. Och det förutsätter att man kan skilja mellan kunskaper, mellan värderingar, mellan livsstilar. För att denna egenmakt är grunden för det demokratiska samhället, och för att skolan och utbildningen därför är en grund för den demokrati vi tar så självklar. För att vi tror att en bildad människa är en människa som bättre kan hantera både sitt eget liv och den omkringliggande världen. För att vi tror på växande människor som kan och ska få skapa sina egna liv utifrån sina förutsättningar. För att vi tror att människor ska ha rätt att växa, förkovra sig, bli framgångsrika företagare på fantastiska idéer, för att vi tror att det är bättre att alla blir rikare även om en del blir mycket rikare, än att alla är lika fattiga. För att vi tror att trygghet aldrig finns i det som inte kan eller får ändras, utan att trygghet finns i förändringen, och vetskapen om att vi kan hantera denna förändring, som individer och i gemenskaper.

Går det att beskriva en sådan ideologisk berättelse för Folkpartiet, både nationellt och lokalt, på ett sätt som får människor att vilja bli liberaler, vilja engagera sig för liberalismen, vilja rösta på oss som arbetar för denna trygghet i förändringens tidevarv? Jag tror det. Och jag inte bara tror det – jag menar att det är nödvändigt.

Den liberala berättelsen måste vara grunden för alla de sakpolitiska ställningstagande vi gör: för eleven i skolan, för den gamla kvinnan på äldreboendet, inom skattepolitiken, vid vapenexportbeslut. Den berättelsen har vi försummat under rätt lång tid. Det är den berättelsen vi nu måste börja skriva, och ständigt förnya.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, Ex1, Ex2, AB1, NA,

2012-03-06

Att resa rätt är rätt...

Idag reser en 7-mannadelegation från Örebro till MIPIM, världens största fastighetsinvesteringsmässa, i Cannes. Beslutet om resan, och vilka som reser, och om det finns något syfte med resan, är höljt i dunkel. Det har även här saknats öppenhet från majoriteten. Som vanligt.

Ska man då resa till Cannes för att träffa fastighetsinvesterare? Kanske det. Jag är inte emot att man reser. Kanske är det så att MIPIM-mässan i Cannes också är en bra mässa, även om jag är tveksam. Enligt hemsidan är det över 19000 besökare på mässan. Det är alltså där Örebro kommun med sin 7-mannadelegation ska göra avtryck. Jag är rätt tveksam.

Det finns sannolikt andra möjligheter att prioritera. Men en sådan prioritering förutsätter att det finns en tydlig inriktning på kommunens arbete. Och det finns det inte i Örebro, i vart fall finns det inte någon tydlig offentlig agenda. Kanske har majoriteten en dold agenda vad de vill med sitt deltagande. Men den har inte redovisats på något tydligt sätt för någon annan. Och denna agenda borde ha sin bas i ett näringslivspolitiskt program. Men något sådant finns inte. Så det rimliga borde vara att först skapa basen, ett program för hela näringslivspolitiken, och sedan göra verkstad av det. Istället för som nu tvärsom.

Men den huvudsakliga invändningen är att det ekonomiska läget i kommunen nu är så ansträngt. Den nuvarande majoriteten har hittills inte haft koll på ekonomin. Resultatet 2011 var positivt enbart på grund av tillfälliga händelser. Det underliggande resultatet låg på ungefär 15 miljoner kronor, när det behövs 120 miljoner för att långsiktigt värna välfärden.

Denna brist har inneburit att kommunen nu sparar på välfärden. Förskolorna sparar. Det blir färre vikarier, mindre inköp. Skolorna sparar. Nedläggning av gymnasieskolor är bara en liten del av alla de besparingar på tiotals miljoner som nu kommer. Nyss fick jag info från nämnden för funktionshindrade om besparingar. Och inom äldreomsorgen kommer nu kraftiga indragningar.

Det är i huvudsak två områden som klarat sig. Den ena är samhällsbyggnadsområdet. Det andra är näringsliv. Som vanligt får de mjuka sektorerna bära den tyngsta bördan. De hårda sektorerna klarar sig bättre.

Den prioriteringen är inte rimlig. Politik handlar också om signaler. Och om Örebro kommun väljer att skicka en stor delegation till en mässa, som hittills inte genererat något tydligt resultat till Örebro så är det en signal som är bekymmersam. Äldreomsorgen måste spara. Skolan måste spara. Förskolan måste spara. Men näringslivsarbetet måste inte spara. Det bör man fundera över.

Jag tror att Örebro kommun behöver ha betydligt mycket mer information om hur världen ser ut utanför kommungränserna. Jag tror att vi måste lära oss mer av det som händer bortom Kumla. Men allt detta lärande måste ske i en lokal kontext. Och med en medvetenhet kring mål, medel och prioriteringar. I detta har kommunledningen brustit. Det är illa.

Media: NA, SR Örebro, SVD, GP

2012-03-05

Vad vilja socialdemokraterna

Det går bra för Stefan Löfven. Proportionellt sett. Han har dragit upp socialdemokraterna ur den dödsskuggans dal som tiden med Håkan Juholt innebar. Men de siffror som socialdemokraterna har idag är långt under de senaste valresultaten, och också långt under Håkan Juholts första månader.

Kommer mönstret att upprepa sig? Håkan Juholts fall inleddes då han blev tvungen att börja redovisa vilken politik han ville föra. Håkan Juholt valdes för ett enda skäl - att hålla ihop ett parti som inte har EN agenda, utan ett antal olika politiska agendor. Där finns gammelsossar och nysossar, vänstersossar och högersossar, grönsossar och betongsossar - ja i princip alla varianter på svensk politik finns representerade i ett parti som tidigare hölls samman av makt. Men nu, när makten är borta, blir avsaknaden av en gemensam ideologi övertydlig.

Det var detta moras Håkan Juholt blev satt att hantera. Det var detta moras han inte klarade av. Hans efterträdare, Stefan Löfven, har samma utmaning. Hittills har han mött den med tystnad. Ännu finns inte en enda antyda om vilken politik Löfven vill föra. Eller snarare, det finns ett antal antydningar åt både det ena och det andra hållet. Lite kärnkraft och lite grönt. Lite näringslivspolitik och lite kommunsocialism. Lite bibehållna skattesänkningar och lite udd mot de rika.

Hittills har detta räckt för att hålla både opinionsinstitut och politiska journalister nöjda. Själva tystnaden har varit nog. Men någon gång måste även Löfven göra en Juholt och försöka beskriva vad som blir partiets framtida linje. Frågan är om det går bättre.

När Aktuellt förnyades som nyhetsprogram blev Löfvens och socialdemokraternas problem åter tydligt. Frågeställningen var om partiet ville tillåta vinstintressen i skola och vård. Svaret, som denna gång levererades av partisekreteraren Carin Jämtin, var lika oklart som Svartån en vårdag. Typ: Vi är ense om att skattepengarna ska gå till den verksamhet de är avsedda för. Typ.

Men någon gång måste Löfven/Jämtin & Co börja leverera. De måste svara på frågan om vinstintressen i vården. De måste svara på frågorna om skatter för både rika och fattigare. De måste svara på frågorna om kärnkraft och klimat, om sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkringar. Och så vidare. Då riskeras åter partiets sammanhållning. Eller så blir politiken helt innehållslös. Eller så blir det samma typ av förslagskanonad som Juholt levererade.

Frågan är vad som då händer med parti och opinion. Kommer partiet åter att rasa, när höger och vänster inte går i takt? Eller kommer Löfven att balansera på knivseggen och göra socialdemokraterna till ett stabilt 25 % parti?

Media: SVT1, SVT2, SVT3, DN1, DN2, SVD1


2012-03-02

Fattigdom

Läser på Johan Norbergs blog om hur världsfattigdomen minskat kraftigt de senaste årtiondena. Det är en fantastisk läsning. Några av Norbergs fakta (som är plockade från Världsbankens statistik):

-The proportion in extreme poverty ($1.25 a day) has been reduced from 52% in 1981 to 22% today.

- World population increased by more than 2 billion 1981-2008, but the number of poor was reduced by 650 million people.

- East Asia cut the proportion in extreme poverty from 77% in 1981 to 14% in 2008.


- 1999-2008, 454 million people escaped extreme poverty. That is 138,200 every day, 5,758 every hour, 96 every minute around the clock.



Rätt fantastiska siffror. Och bakom dem ligger en enorm minskning av mänskligt lidande. Vi borde glädja oss. Men siffrorna klingar ofta för döva öron.

För vår "sanna" världsbild visar ju nåt annat. Vi tror att fattigdomen ökar. Vi tror att klyftorna ökar. Vi tror att vi i väst suger ut de fattiga i syd. Vi tror och tror och tror så hårt så att inte fakta har någon chans att tränga igenom denna "sanna" världsbild.

Det finns i detta en rest av den vänsterhegemoniska tankevärld som vi i Sverige fortfarande dignar under. Den värld som socialdemokraterna så skickligt byggde upp under så lång tid. Den som hävdade att det svenska folkhemmet var den bästa platsen på jorden. Att vi skulle lära ut till de andra stackarna i världen, men att vi inget hade att lära. Att internationalism byggd på något annat än de socialistiska principerna, var något ont. Att USA egentligen var något ont, att marknadsekonomi, liberaliseringar och kapitalism, tillsammans var den onda axel som förtryckte folk och höll dem kvar i fattigdom.

Men så är inte fallet. Liberalismen och marknadsekonomins framgångar i bekämpandet av världsfattigdomen är exempellösa. Det är inte statliga regleringar som skapat detta ökade välstånd. Det är inte politikernas godhet som gjort det. Istället är det företagande, fokus på utbildning och utveckling och liberala handelsregler som gjort detta språng möjligt.

I Sverige (och i Örebro) har socialdemokraterna börjat prata om behoven av att minska barnfattigdomen. Oavsett att utvecklingen gått åt rätt håll sedan de själva hade makten, har frågan nu blivit het. Men frågan är om de vare sig ställer rätt frågor eller söker rätt svar.

Deras recept för att minska barnfattigdomen bygger alldeles för ofta på statliga eller kommunala interventioner. Det handlar om att staten ska fixa jobb. Det handlar om att kommunen ska starta bolag som ska fixa jobb. Det är ett överifrånperspektiv av guds nåde.

I Örebro har det gått så långt att de styrande socialdemokraterna avskaffar långsiktiga arbeten som ska stärka det civila samhället, för att ersätta dem med kommunala projekt. Det handlar om att Örebro kommun ska starta bolag som på den konkurrensutsatta marknaden ska konkurrera med privata företag och ge tillfälliga jobb åt arbetslösa. Det sker i Örebro, men Örebro är inte ensamt i denna socialistiska trend. Södertälje gick före, och ser nu baksidorna av satsningarna. Högre arbetslöshet. Slöseri med skattepengar.

Det liberala alternativet är en helt annan väg. Det handlar om att göra skolan ännu bättre. Högre krav på bildning och kunskap. Tydligare fokus på att alla elever kan tillgodogöra sig kunskap och bildning. Individualisering måste innebära att varje elev ska prestera så bra som den eleven någonsin kan, inte att vissa elever får smitvägar. Det handlar om mer och bättre forskning, ökade resurser till universitet och mer internationellt forskarutbyte. Utbildning är den bästa vägen till arbete, och arbete är den enda vägen ur fattigdom!

Därför handlar den också om att skapa en bättre grund för ett starkare näringsliv. Minskad inblandning av det offentliga, vare sig det är stat eller kommun. Bättre förutsättningar för företag att starta och växa. Bättre möjligheter för företagare att värna sitt kapital i sina bolag, för att göra det möjligt att själva växa och att ge andra bolag riskkapital. Ingen illojal konkurrens.

Och det handlar om att stärka den civila sektorn. Det är i samhällen med starka horizontella band mellan människor, där man har tilltro till varandra, som företagandet växer och samhällena blir starka. Den offentliga sektorn kan stärka det arbetet, men måste hålla sig långt ifrån försöken att ta över, eller styra. Såväl den civila sektorn som det privata näringslivet mår bäst av om politikerna sätter goda ramar, men håller sig borta från försöken att detaljstyra.

Det finns idag en tydlig och ökande klyfta mellan den socialdemokrati som ofta talar företagande, men som är fast i 1970-talets socialistiska syn på samhällets roll, och den liberalism som vill ta företagandet in i framtiden. Världsbankens statistik borde få fler liberaler att frimodigt våga slåss för mer liberalism för minskad fattigdom och ökad välfärd.

Media: Exp, NA, DN, SVD1,

Blogg: Johan Norberg