I dagarna kan åter ett kapitel skrivas om den moderna, mogna, åldrande eller döende demokratins histora i Örebro. Åter lämnar (mp) majoriteten, inte helt och fullt, utan delvis och med förbehåll. Den budget som ska tas på nästa fullmäktige, den regeringsförklaring som gäller för Örebro 2006, saknar en majoritet bakom sig.
Jag har i lokal media kunnat få fram vad jag ansett om (mp)s agerande. Deras ansvar är stort, men det delas också av (s). (S) är som parti inget parti som kan samarbeta på lika villkor. Det visar sig både lokalt och nationellt. Stödpartier är bra, men koalitionspartners är dåligt - det är det stora partiets paroll. Den framtida demokratiska processen kommer förhoppningsvis att leda till att sådana partier som (s) - med makten som enda ledstjärna, och (mp) - utan bärande ideologi, förminskas.
Men det underliggande problemet för svensk demokrati som belyses av det som nu händer i Örebro är ett av demokratins två ben. Om det ena benet är rätten att rösta, att få vara med och bestämma vilka människor och åsikter som ska representeras i fullmäktige och riksdag, är det andra benet beslutsförhet. Redan i demokratins barndom diskuterades bland liberaler om det var viktigare att alla åsikter skulle komma till synes genom den breda representativa demokratin, eller om majoritetsvalens i enmansvalkretsar beslutsförhet var viktigare. Slutsatsen då var att representativiteten var viktigare.
Jag tror fortfarande på den starka representativa demokratin. Men varje gång partier agerar som (mp) i Örebro - att använda media att driva andra allianspartier framför sig i små frågor, eller som (s) - att försöka styra med maktfullkomlighet, sätts ytterligare en spik i den traditionella svenska representativa demokratins kista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar