Måste man vara feminist?

I går ledde jag ett samtal mellan två av Sveriges ledande feminister. Birgitta Ohlsson (fp) och Gudrun Schyman (fi). Samtalet kretsade mest kring frågor om arbetsmarknad och löner, men även en del familjepolitik.

Det var inte så svårt att se var gränslinjerna går mellan Folkpartiet och F!. Synen på människan som individ eller del i ett kollektiv, på offentlig och privat sektor, på sex timmars arbetsdag, och så vidare. Men visst fanns det saker som förenade. Familjepolitiken är inte så olik.

För mig, som inte har jämställdhetspolitik som min vardag, var det intressant att höra de olika utgångspunkter som fanns. Fortfarande är det svårt att göra sig fri från att de traditionella höger - vänsterskalorna är centrala för all politik. Det spelar ingen roll om man menar att miljö, feminism eller andra stora frågor går utanför denna vänster - högerskala. Förr eller senare hamnar man ändå där.

Personligen har jag problem med att kalla mig feminist. Jag inser att rent vetenskapligt så står jag bakom någon slags mainstreamad feminism, betydligt mer åt Birgitta Ohlssons sida än Gudrun Schymans. Men ordet, och för mig har orden stor betydelse, ordet feminism leder mina tankar fel. Feminism kan inte översättas med jämställdhet. Feminism handlar rent ordmässigt om kvinnan. Undertoner hos Gudrun Schyman, och betydligt tydligare hos andra inom F!, talar också om att det mer handlar om könskamp än om samarbete för jämställdhet, mer om att nu är det kvinnornas tur att ta över, än att skapa en värld där både män och kvinnor har rätt och möjlighet att bli de människor de kan.

Tänk om man kunde få bli egalist istället!