Rädda Kilsbergen

När jag för tio år sedan aktualiserade frågan om militärernas användning av Kilsbergen visste jag inte vilken betongkoloss jag utmanade. Försvarsmakten verkade då, och tyvärr även nu, bara intresserad av sitt eget. Militärerna ser knappast bortom den egna verksamheten.

Kilsbergen är, och skulle än mer kunna vara, ett centrum för friluftsliv och naturupplevelser. Det finns få platser som är så centralt placerade som kan erbjuda den enorma variation av naturupplevelser som Kilsbergen med omnejd. På några korta kilometer kan man förflyttas från slättens och slättsjöarnas vida landskap, genom sluttningarnas rika ädellövskogslundar och upp till den slutna barrskogen, rik på småsjöar och med stora myrmarker.

Här strövar varg och lo. Här finns lom och pärluggla. Här finns rester av det gamla odlingslandskapet med oanad blomrikedom. Här finns den egna badviken. Här finns svamp- och lingonskogen. Här finns fortfarande vinterriket. Här skulle en naturnära turism kunna utvecklas, till glädje för de närboende och med möjlighet till många nya arbetstillfällen.

Allt detta vill militärerna inte se. Istället vill de ha möjlighet att även i framtiden skjuta sönder inte bara friden för friluftslivet utan även för de som bor intill skjutfältet. De vill ha rätt att skjuta mer än någonsin.

Men det finns alternativ. Älvdalens skjutfält ligger bättre, vill ha mer verksamhet och är större än Villingsbergs skjutfält. Kommuninnevånarna är positiva.

Nu finns bollen hos den socialdemokratiska regeringen. Det var socialdemokrater som en gång fattade ett dåligt beslut att inrätta skjutfältet. Nu har de möjlighet att i vart fall ta ett steg bort från detta beslut och ge Kilsbergen möjlighet att utvecklas. Frågan är bara vilken makt militärerna har i regeringskansliet. Är officerarnas krav på korta resvägar viktigare än örebroarnas rätt till god miljö och intressant utveckling?