Att ta ansvar

Så har då Laila Freivalds till slut lämnat sin post. För andra gången tvingas hon avgå som minister. Det är unikt.

Som utrikesminister har hon misslyckats på flera olika områden. Det är inte bara turbulensen kring tsunamikatastrofen och det förskräckliga misslyckandet kring Muhammedbilderna som varit problem för henne och utrikesdepartementet. Hennes sätt att leda Sveriges utrikespolitik lämnar mycket att önska. Under Laila Freivalds ledning har Sveriges röst i världen varit en viskning. Det har inte funnits tillräckligt engagemang vare sig för försvar av friheten, till exempel uttryckt i värnandet om pressfriheten, eller försvaret av de fattiga människornas rätt, eller rättfärdig kritik mot händelserna i Irak, eller...

Nu avgår hon. Det är bra. Med stora befogenheter följer också stort ansvar. Hon ska, som ledande minister, ta ansvar för felen som begåtts. Det gäller bara att inse att detta ansvar inte alltid tas genom att sitta kvar och försöka reda upp problemen. Om man själv är en del i det som skapar problem, kan man knappast lösa dem. Samma insikt borde fler ministrar ha. Integrationsministern kunde väl fundera över sin position.

Just sättet att våga ta ansvar och välja att frånträda en post är viktigt för den levande demokratin. Det kan aldrig vara ett säkert och långsiktigt jobb att vara politiskt förtroendevald. Den politiker som mer ser till sitt uppdrag som en tillsvidareanställning än ett tillfälligt uppdrag är ute på svag is. Mer om detta i kommande bloggar.