En predikan

Jag söker heligheten.

Julikvällen har gått över i natt när jag skriver denna andra predikan inför morgondagens Gudstjänst. Vårtbitarna sjunger fortfarande i hagen utanför vardagsrumsfönstret. Grannbondens kor råmar sin nattkonsert som de gör varje vacker sommarnatt. Annars är det tyst.

Jag söker heligheten.

Den förra predikan, den jag tänkte hålla, handlade om allt de onda som händer på jorden, kriget i Mellanöstern, klimatet som förändras, människors onda gärningar, nära och långt borta. Behovet av en helighet som motkraft, en oemotsäglig, outgrundlig, obeskrivlig, fruktansvärd helighet. Den helighet som är ouppnåelig men som ändå kräver att vi eftersträvar den.
Ändå måste jag skriva en annan predikan. Den som handlar om att ständigt söka den helighet som bevarar. Bevarar det gudomligt mänskliga i människan.

Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig.

Gud vill att vi ska vara heliga. Men var finns denna helighet? Vad är helighet? Jag söker. Finns det ett svar? Ett svar som fungerar i dagens samhälle?

Jag är snart 50 år gammal. Runt om mig ser jag människor mitt i livet. Mina jämnåriga håller just på att lämna ungdomsföräldrastadiet och gå in i den fria medelåldern. Nu blir tid för jaget, för resor, självförverkliganden. Tid till umgänge och glädje.

Hoppas man.

Men det jag ser är inte människor med tid. Det jag hör är inte kvinnor och män som har eller tar tid för att fördjupa och förnya sig själva. Det jag ser är människor med brist. Brist på tid. Brist på tid för djupare och långvariga relationer. Brist på tid för sig själva. Brist på tid för sökande efter mening, andlighet, eller det vi kan kalla Gud.

Inte många av samtalen med det fåtal människor jag någorlunda regelbundet talar med handlar om glädjen av att ha tid till relationer, tid till sökande, tid till Gud. Istället är samtalen allt oftare centrerade till just denna brist på tid som nästan alla upplever.

Jag är så trött. Jobbet tar sån tid. Vi orkar knappast träffa folk längre. För några år sedan kunde man alltid intala sig att det skulle bli bättre. Nästa vecka lugnar det sig. Nästa månad. I höst. Sedan.

Men det lugnet kommer aldrig. Bristernas klyftor bara fördjupas. Avståndet till lugnet, där på andra sidan, blir alltid bara längre.

Varför?
Varför?

Utvecklingen i världen är så otroligt tudelad. Å ena sidan det positiva. Aldrig någonsin har så många människor haft det så bra som idag. Andelen fattiga människor sjunker. Allt fler lever i demokratiska samhällen. Välståndet ökar, inte bara i västvärlden. Flera miljöhot har avvärjts. Det har inte varit krig i Europa på över 50 år.

Å andra sidan. Antalet fattiga är fortfarande över 1 miljard och de riktigt fattiga blir ännu fattigare. Klimatförändringarna hotar numera inte bara de fattiga ländernas innevånare i syd. I år dör åter européer i värmeböljan. Samtidigt som välståndet ökar, minskar råvaruresurserna, odlingsbar mark försaltas, urskogar huggs ner, djur och växtarter utrotas dagligen och försvinner för alltid. Och de demokratiska kärnländerna i Europa och USA hotas inifrån av ointresse, ideologier som förlorar djup, och ökande stöd för odemokratiska partier och metoder.

Och överallt hotas människans värde. Inte bara av Israels flygbombningar av oskyldiga libaneser. Inte bara av Hizbollas raketanfall. Inte bara av terrorn i Irak eller det så kallade kriget mot dessa terrorister. Inte bara av ökande krav på mer kontroll, mer registrering, förebyggande inskränkningar mot ännu oskyldiga människor.

Nej – hotet mot människovärdet går djupare än så. Hotet mot människans oändliga, obeskrivbara och alltid jämlika värde byggs mest inom oss själva.

Varför väljer vi hellre mer jobb och mer pengar istället för relationer och djupare engagemang?
Varför väljer vi hellre meningslösa bekantskaper på TV och i datorvärlden än fysiska kontakter med verkliga människor?
Varför försöker vi skapa den perfekta världen kring oss själva, och samtidigt bygga tidsbristens murar mot omvärlden, istället för att söka den helighet Gud uppmanar oss till?

Genom att förminska våra möjligheter att vara sanna människor, ge oss tid att söka både oss själva, livet och Gud, döljer vi den nödvändiga heligheten. Inte bara för oss själva. Utan än mer för en värld som aldrig någonsin tidigare varit i så stort behov av helighet som nu.

I vissa fall är kyrkan fortfarande en fristad i en allt hårdare värld. Fortfarande möts människor till gudstjänst, över många olika gränser. Det finns plats för många åldrar, många bakgrunder, många historier.

Men i andra avseenden är kyrkan en minst lika hård plats som världen utanför. Hur ofta vågar vi visa våra misslyckanden för varandra? Finns inte de osynliga kraven ständigt här? Du ska lyckas, du ska ha ett bra jobb. Du ska vara lycklig. Du ska ha en fin familj som du kan visa upp i varje fall några söndagar om året.

Och misslyckas vi gäller det alldeles för ofta att i alla fall visa en hyfsad fasad.

Så var finns heligheten? Hur söker man den?
Sanningen är – jag har inga svar.

Och svaren blir än färre när jag läser dagens bibeltexter och funderar över deras innehåll. Vem kan uppfylla Jesu krav på oss att vara rättfärdigare än skriftlärda och fariseer? Vem kan leva efter de lagar Gud gav Mose på Sinai berg? Vem kan säga till Petrus: Jag lever ett alltigenom heligt liv?

Ingen. Ingen enda av oss här inne, eller för den delen utanför kyrkan kan göra det.
Ändå vill Gud att vi ska vara heliga. Hur går det ihop?

Den enda nyans av svar jag finner är;
Gud inser mycket väl att vi aldrig kommer att kunna vara så rättfärdiga att vi kan kalla oss själva heliga. Men han söker oss genom sin egen helighet. Han uppmanar, uppmuntrar, vädjar till oss att av egen fri vilja ständigt söka det som leder till lite mer rätt, lite större rättfärdighet. En liten nyans av helighet.

Och han ger oss ständigt bevis på sin egen helighet, mitt i vardagen, om vi bara ger oss tid. Hör du inte Gud i spädbarnets joller? Ser du inte Gud i den åldrande människans livserfarna rynkor? Känner du inte Guds närhet i samtalet med din vän?

Högsommarnattens mörker djupnar. Snart går åter solen upp. Tornseglarna svingar sig mot himmelen. Lavendel och nyponros blandar sina dofter. Guds helighet är närvarande. Den uppmanar mig, och dig, att söka det ouppnåeliga. Ouppnåeligt, men nödvändigt. Alltid fortsätta söka. För världens skull. För Guds skull. För mänsklighetens skull. För din och min skull.

Amen