Tonläge i debatter

Läser idag i NA det senaste angreppet på mig som person. Inte ett spår av politik. Bara rena personangrepp.

Det är OK. Det är något man får tåla.

Eller...

I går läste jag Agneta Bloms blogg där hon skriver om debattklimatet i kommunen. Utifrån sitt tidigare uppdrag som handlade om hur förtroendevalda upplever sin situation, ber hon och Torgny Larsson (s), kommunfullmäktiges ordförande, oss som politiker att tänka över vad vi säger och hur vi säger det. Lite längre ner påpekar hon att det inte kanske är så lyckat att kalla folk för lögnare.

Det är enkelt att hålla med henne. Men samtidigt måste man fundera: Var går gränsen mellan ett acceptabelt politiskt angrepp och ett angrepp som blir personligt? Om en politiker ljuger, är det då rätt eller fel att påpeka det? Blir en anklagelse om lögn alltid ett personangrepp?

Man kan fortsätta att fundera: Innebär olika kulturella bakgrunder olika acceptans för konflikt som arbetsredskap? Innebär olika utbildningsbakgrund, eller retorisk kunnighet, olika acceptans för konflikten som arbetsredskap?

Det är inte lätt alla gånger. Jag vågar ändå påstå att jag som person har fått del av fler offentliga angrepp riktade mot mig som person eller personlighet, utan politiska undertoner, än någon annan lokal politiker.

Men det är en del av spelets regler.

Eller...