Politikerarvoden

Nerikes Allehanda har skrivit en artikel om politikernas arvoden. Den har resulterat i en insändare som kräver frysta politikerarvoden och ett antal inlägg som vill sänka desamma. Jag har skrivit ett svar till NA som till del beskriver varför jag kommer att slåss för bra arvodering. Denna blogg tänkte jag använda till två andra perspektiv.

Det ena är egenintresset. De allra flesta inläggen på nätet beskriver oss politiker som människor som så fort vi får chansen tar för oss så mycket vi kan. De som får betala är svaga, gamla, sjuka och barnen. Det allra mesta är fel. Men det finns faktiskt sanningar i det hela. Det går aldrig att blunda för egenintresset. Man tycker att det man gör är minst lika viktigt som det någon annan gör, med högre arvode eller högre lön. Då borde väl jag ha minst lika mycket? Och så jämför man med tjänstemännen. Högre löner, bättre trygghet, mindre offentlighet o.s.v. Visst borde väl vi politiker, som är chefstjänstemännens chefer, tjäna mer än vad de gör? Signalsystemet blir väl fel om chefen tjänar mindre än den underställde?

I alla dessa diskussioner finns ändå egenintresset med. Som politiker är det därför extra viktigt att fundera både en och två gånger innan man går till beslut om egna eller parti- eller politikervänners arvoden.

Det andra perspektivet är det demokratiska. Svensk demokrati mår inte perfekt. Det finns många problem som väntar på sin lösning. Visst har vi ett högt valdeltagande. Men på vilka grunder röstar man? Visst har vi många förtroendevalda. Men vilken representativitet utgör basen för deras uppdrag? Visst har vi partier som fortfarande är folkrörelser. Men både folket och rörelsen blir allt mindre. Visst har vi en offentlig sektor som styrs av förtroendevalda. Men frågan är vad man styr över och vilka som egentligen styr.

På punkt efter punkt finns frågetecken kring den svenska demokratin. Ett av de jag brottats med själv de senaste åren är hur vi kommer att kunna rekrytera bra politiker i framtiden. Bra i den meningen att man både kan kommunicera med medborgare och media, och samtidigt ta stort ansvar i styrningen av kommuner med ibland tusentals anställda och omsättningar på många miljarder.

En del av de funderingarna har kretsat kring arvodering. Hur får vi framgångsrika kvinnor och män, företagsledare och organisationsföreträdare, att vilja vara med och skapa framtidens politik, framtidens Örebro och framtidens Sverige? Är svaret att vi enbart ska förtrösta på att de av god vilja väljer bort lön, anställningstrygghet, familj och fritid för att satsa på politiken? Eller kommer framtidens politiker enbart att rekryteras från de grupper som inte får försämrade lönevillkor för att välja fritidspolitikens eller heltidspolitikerns bana? Vad innebär det om vi genom dålig arvodering väljer bort de kvinnor och män som genom ledande poster i privat eller offentlig sektor visat att de kan leda stora organisationer?

Jag har inget svar på detta. Men jag kommer att fortsätta att fundera och föra diskussion om detta. Och jag kommer inte att lägga mig platt för de som säger att politiker inte är värda något och därför inte ska ha något betalt. Demokratin är för viktig för det.