Sista dagen på vårens KF-sammanträden. Känns rätt avslaget.
Men det är inte fullmäktige jag ska skriva om. Det får vänta till memoarerna. Det finns, som jag tidigare srivit om, stora risker med att blogga om personer som man ser som motståndare i en debatt. Orden riskerar att bli alldeles för hårda, och oemotsagda.
Det jag ska skriva om handlar om mod.
Jag funderar på hur Camilla Lindberg kände sig i går efter omröstningen om FRA-lagen. Som ensam alliansföreträdare röstade hon nej. Oavsett vad hon och partiet säger så känns det, och kommer det att kännas. Camillas chanser att bli något stort i partiet är betydligt mindre än Birgitta Ohlssons. Hennes ställningstagande hade säkerligen en stor portion framtidspolitiker i sig.
Jag har själv varit i liknande situationer men på ett betydligt lägre plan. Under mina första år som kommunfullmäktigeledamot gick jag emot partiet i ett par frågor kring miljön. Det var ingen som hoppade på mig för det, partiet hade på det sättet mycket högt i tak. Men det känns, personligt, på många plan.
Jag har dessutom ett antal gånger fört en annan politik än den som finns i partiets mittfåra (eller är det det högra hjulspåret...) på landsmöten och liknande. Både internt och offentligt. Även det har känts. Det finns rätt många människor som inte väjer för nålstick och efterslängar istället för att ta konflikten rakt ut. Kanske är det av oförstånd. Kanske är det medvetet.
I dagens politiska landskap handlar framgång väldigt ofta om att välja rätt spår mot makten. Hitta rätt vänner, driva rätt frågor, vara rätt medial och så vidare. Lika ofta handlar alla partiernas politik om att vinna medelväljaren vilket gör politiken försvinnande lik varandra. FRA är ett typexempel. Socialdemokraternas nej är inte ett nej till lagen, utan en chans att skaffa politiska poäng.
Denna mainstreaming inom politiken är säkert intressant för många men gör politiken säkert ointressantare för många. Om man inte får rösta som man tycker, utan som andra vill, kommer nog allt färre av dagens individualistiska ungdomar att välja partipolitiken. Och det är också det som sker. Partiernas medlemstal minskar drastiskt.
Så Camilla Lindberg har väl inte direkt ökat sina chanser att bli partitoppare. Men hon kanske har ökat chanserna för demokratin och de politiska partiernas överlevnad.
Respekt
2 kommentarer:
Men ta inte för mycket semester nu. FRA-lagen är ett ämne som inte tar semester. Och den är ju ett tecken på fps förfall, avfall från socialliberalismen.
Gör som de tre fd partiledarna, gå ut och kritisera offentligt alliansens FRA-beslut.
Yo yo yo! I'm pImPIn BiTcHEs Ahi?! Peze out. ReSpaCT!
Skicka en kommentar