Ännu en predikan

Jag predikade idag igen. För mig är det det svåraste. Lägger ut råkopian till predikan på bloggen. Ändrade en del i sista stund. Så här blev det:



Två saker.

Vad är det bästa?

Kan du lyssna?

---

Jag mötte en man häromdagen. Inte vän, mer bekant. Hörde av honom att han lämnat sitt förhållande. Igen.

-Man måste göra det som känns rätt, som känns bäst för en själv, sade han. Gå vidare.

Träffade en annan, ungefär samtidigt. Mer av vän än den andre. Ett längre samtal.

-Jag funderar på att söka nytt jobb. Chefsjobb. Visst, det kommer att bli mindre tid för familj och fritid. Men det känns rätt för mig nu. Ett steg framåt nu när barnen blivit större. Man måste gå vidare om man får chansen. Annars har man tackat nej för alltid.

Och så kvinnan. Nära sedan länge. Förr var hon betydligt äldre än jag. Men inte längre. Åldern minskar skillnader.

-Det är märkligt sa jag. När jag var ung och tittade på de där 40 – 50-åringarna som inte tog något ansvar för församlingen så var det så enkelt att döma. De borde kunnat bättre. Men nu är man själv där. Och man är knappast bättre. Och runt omkring ser man de jämnåriga vännerna i församlingen, eller snarare, man ser dem inte. Det känns som om det finns en 40-årskris i församlingen. Efter 40 tar livet utanför vid. Typ. Men du är kvar, som vanligt, sade jag åt henne.

Hon nickade.

-Kyrkan har varit centrum i mitt liv.

Rätt fascinerande, tyckte jag, nu som tidigare. Man har aldrig sett henne framträda i något möte. Aldrig något offentligt. Men alltid närvarande. Kaffekokande. Städande. Plockande. Umgängandes. Och rätt ofta småklagande på att inte de, eller jag kanske ska säga vi, andra inte ställer upp tillräckligt.

Så vad hade Jesus sagt?

Mannen som lämnat sitt förhållande, igen. Gjorde han det bästa? Knappast. Det kan ju vem som helst se. Eller…

Och mannen som valde karriären. Gjorde han det bästa? Här blir det lite knivigt. Kan man välja karriär och vara en gudsman ändå? Hinner han med kyrkan, bibelläsningen och bönen i alla fall så är det svårt att se att Gud inte skulle tycka att det var bra med duktiga människor. Eller…

Och kvinnan. Bara hon inte klagat. För då blir hon ju som Marta. Och då är det fel. Eller…

Kanske har Jesus fel? Det är väl bra att någon vill ta tag i något i kyrkan. Det finns för många som inte vill något alls!

Eller…

gäller ordet om Marta och Maria bara en enskild händelse för 2000 år sedan, utan bäring på något idag? Idag handlar tro faktiskt om att slita för att få människor frälsta!

Eller…

---

Kan du lyssna?

Det lär finnas en man som bor en bit längre ut på landet än vad jag gör. Betydligt äldre än jag. Gör inte mycket om dagarna. Frågar man honom så säger han att han lyssnar.

Dristar du dig att fråga vad han lyssnar på blir svaret:

-På tiden.

-Hör du gryningen? kan han säga, mitt ut i tomheten. Hör du aftonen?

-Hör du trädens suckar över att regnet inte kommer?

-Hör du himlens stjärnor sjunga?

-Hör du människans ensamhet?

Så kommer hemtjänsten inslamrande med nästa veckas matportioner. Och du funderar på om du hört något överhuvudtaget.

En gång tror jag han sade:

-Det fanns människor som lyssnade till Shakespeares verk så väl att de kunde återge dem ordagrant, från första bokstaven till den sista.

En annan gång kanske:

-Det fanns människor som kunde beskriva tolv nyanser av snöns vithet.

Och säkert sade han:

-Det fanns människor som kunde se andra människor.

---

Inget av det jag försökt beskriva är sant. Ändå är det sanning.

Ingen av människorna finns. Ändå finns de alla. Inom mig. Inom dig.
Den som lämnar.
Den som jagar.
Den som klagar.
Den som tröttnat.
Men även den som någon enda gång har tid.

Och för mig blir den insikten också svaret på den fråga som Jesu svar till Marta egentligen rymmer.

Vad är det bästa? Kan du lyssna?

Ingen av oss kan hävda att vi vet det bästa för någon annan. Ingen av oss kan gå ett enda steg i någon annans skor. Ingen av oss känner någon annan så väl att vi vare sig kan döma eller benåda henne. Det finns bara en som kan det. Gud - genom Jesus.

Ändå fortsätter vi dag efter dag att peta in människor i olika fack. De goda. De onda. De dåliga. De bra. Rätt ofta blir vår bedömning beroende av om den andre liknar mig eller inte.

Har du förresten funderat över varför inte Jesus säger åt Marta att hon också ska komma och sätta sig vid hans fötter? Kanske var det det bästa för henne att på sitt sätt tjäna Herren…

---

Kan du lyssna?

I min vardag ryms snart inte nyanser. Politikens medel att nå ut till medborgarna blir allt grovkorningare. Förr samlades tusentals för att lyssna på Erlander eller Ohlin när de höll sina timslånga tal. Idag är 30 sekunder på Tvärsnytt en evighet. Kravet på att ständigt kunna formulera sig kort, slagkraftigt, mediamässigt, leder alldeles för ofta till att politiken blir utan djup, bakgrundslös, men också till att personer och konflikter mellan personer blir intressantare än de bakomliggande skeendena.

Och politiken är inte den enda spelplatsen för detta. Kortsiktigheten och nyanslösheten är ett samhällsfenomen i sig. Långa placeringar är för en ekonom idag sex månader. En vara är som bäst om den går sönder precis när garantitiden gått ut. Tidningar, TV och radio fylls av bilder och program som blir allt råare. Kulturen måste bli en provokation för att hävda sig och synas.

Mot detta:
Bibeln är fylld av djup, nyanser, skiftningar, mångtydigheter. Berättelsen om Marta och Maria har säkert en dimension som handlar om vikten av närhet till Jesus. Men frågan till mig idag blir mer av:

Kan du lyssna?

Dagens samhälle är inte byggt för en Gud som viskar i stillheten. Trons behov av stillhet och lyssnande utmanas av alla möjligheter som ges till obruten påkoppling. Det finns mycket litet som talar för att stillheten skulle öka i framtiden.

Är då Gud förlorad? Kommer tron att dö ut. För mig finns, som så ofta, trösten i de mångtusenåriga orden i Gamla testamentet. Som när Gud talar genom Mose och säger:

Herren skall skingra er bland folken, och bara några få av er skall leva kvar hos de främmande folk dit Herren driver bort er.

Där kommer ni att tjäna gudar som är tillverkade av människohänder, gudar av trä och sten som varken kan se eller höra, äta eller lukta.

Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ.

När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom.

Så vår utmaning ligger kanske mer i att bli stilla, än att jaga vidare som alla andra.

Herre, lär mig lyssna