Så kort är livet

Har under en vecka arbetat med att sortera ett, eller ett par, liv.

Min yngre bror har noggrant gått igenom både brev, bilder och böcker. Rätt som det är kommer ett kort från förra sekelskiftet fram. Det visar sågen i Garphyttan, sågardammen och en massa människor som arbetar. I bakgrunden ses en vucen man med en liten pojke i knäet. Det är min farfars far och min farfar.

Märklig känsla. Att se sin farfar som kanske femåring. Han som bara var gammal. Stark, seg, lugn men alltid gammal. Men nu sitter han som liten pojke i sin pappas trygga knä. Knappt större än min egen minste.

Plötsligt krymper tiden ihop. Blir nästan ingenting. Ett människoliv som en viskning.

Snart är jag där själv. Alltid gammal. Sedan glömd. Tills någon kanske någon dag hittar ett gammalt foto.

Och tiden åter krymper.