Upp till kamp emot kvalen

sista striden det är.

Den första maj demonstrerar socialdemokrater runt om i landet. På alla ställen där allt färre träffas sjungs alltid den åldriga kampsången "Internationalen" vars första strof jag citerar ovan.

Det är intressant att följa socialdemokratins nuvarande utveckling. Partiet har sedan länge varit ett av Sveriges mest konservativa partier. Bilden av partiet har varit och är den av ett parti som drömmer sig tillbaka. Till folkhemmet. Till 1970-talet och den offentliga sektorns expansion. Politiken har handlat om återställare, även när man själv varit vid makten. Första maj-demonstrationerna där man länge varit i opposition mot sig själv blir det tydligaste exemplet.

Nu har man en ny ledare. Mona Sahlins start har milt sagt varit usel. Till del är det inte förvånande. Jag deltog före förra valet i en debatt med Sahlin där hon inte svarade på en enda fråga. När publiken, universitetsstudenter, ställde en fråga blev återkopplingen ofta "vad tycker du själv?". Det är inte en funktionell partiledare. Som partiledare måste man kunna ge svar och visa på en väg framåt.

Mona Sahlins arbete borde dock ändå föras av (s) men ledas av någon annan. De allvarliga problem partiet brottas med bygger på att den politik som format partiet inte längre fungerar, och att det blivit för långt från den professionellt skapade bilden och verkligheten.

Partiet måste förnyas, men ingen vet hur och försöken skapar en sådan oro mellan partiet falanger att en söndring ligger nära. Den starka LO-kopplingen riskerar att bli ytterligare ett black om foten. Vilken LO-falang ska man stödja? Metall eller Kommunal? Privat eller offentlig sektor? Vilka LO-medarbetare vill man bli ovän med? De privatanställda som ser risker med att allt mer av deras löner går till skatt för offentliga verksamheter som vare sig blir bättre eller fler? Eller de offentliganställda som måste inse att den offentliga sektorn måste bli mindre och effektivare?

Vilka väljare ska man attrahera när den trygghet som man tidigare kunde stå för, i det lugna, trygga men isolerade Sverige, inte längre finns i den globaliserade världen. Var hittar man pengar till det man vill göra när man inte kan beskatta så annorlunda än grannländer i och utanför Europa? Vilka svar har man överhuvudtaget?

Det finns flera exempel i världen på partier som likt socialdemokraterna i Sverige haft en unik maktkoncentration, störst ekonomiska resurser och byggt upp bilden av sig själva som ledare och regeringsdugliga, men som sedan raserats och försvunnit. Det finns flera tecken som talar för att den process socialdemokraterna nu är inne i kan leda i den riktningen.

Citatet "sista striden det är" kan innehålla en helt annan betydelse än vad de som sjungit den trott...