2009-08-13

Predikan 9 augusti

Den 9 augusti hade jag förmånen att få tala i Betelkyrkan i Örebro igen. Det svåraste uppdrag jag har. Denna blogg är den skriftliga grunden för vad jag sade i kyrkan. Men själva predikan blev något annorlunda. Bloggen och internet kommer förhoppningsvis aldrig att ersätta den fysiska verkligheten...

Mångfald och enfald

Jag sitter i trädgården under eken. På en av de torra grenarna klättrar en större hackspett. I bakgrunden surrar vårtbitare och gräshoppor. Ser jag uppåt är det bara blå himmel och någon enstaka ladusvala.

Framför mitt hus finns det nuförtiden en grusgång. Den är kantad av gammeldags rosor och isop. Rosorna blommar bara en gång, straxt efter midsommar, men nu blommar isopen. Fylld av nektar drar den till sig fjärilar i mängd. Kålfjärilar, citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon och sådana man inte känner till namnet.

Det är livskvalitet!

Men fjärilarna har det bekymmersamt. De senaste åren har antalet fjärilar i Sverige minskat med hälften. Skälet är naturligtvis detsamma som gjort att även fåglarna har det besvärligt. Jord- och skogsbruket blir idag allt mer likt en fabrik för mat och materialproduktion. Allt bättre gifter, och starkare näringsgivor gör det möjligt för oss att producera utan ogräs eller skadedjur. Ett sädesfält idag är ofta minst lika sterilt som en parkeringsplats. En granodling är inget för en svampplockare, inte heller för några andra växter eller djur.

Sverige är inte ett dugg bättre än något annat land när det gäller att förvalta naturen och dess mångfald. Vi sätter våra fotspår både lokalt - som hur vi förvaltar vår närnatur och dess mångfald, som globalt – när vår konsumtion och vår livsstil påverkar allt ifrån Amazonas exploderande mångfald, till de arktiska isöknarnas tomhet. Överallt där människan går fram försvinner naturens rikedom och mångfald och övergår i ensidighet och enfald.

Den artutrotning som nu pågår är något nytt för jorden. Det spelar ingen roll om man tror att Gud skapade världen fix och färdig, eller om man sätter Guds arbete i mer vetenskapliga ramar. Det vi människor nu gör är att allt snabbare riva loss tråd efter tråd i den väv som Gud skapat, den väv han såg var mycket god. Och vi vet inte var det slutar. Det förvaltarskap Gud en gång gav oss, tolkar vi om. Långsiktig hållbarhet blir kortsiktigt ohållbart. Någon gång kommer det att slå tillbaka på oss. Frågan är inte om, utan när och hur.

Här kunde predikan bli en vädjan till er om att hushålla med jordens resurser. Jag skulle kunna stå i timtal och prata om varför det är viktigt att bevara de svenska ängarna, hagarna och sjöarna. Eller varför den indiska tigern, polarviddernas isbjörnar eller amazonas delfiner är viktiga. Jag kunde nog ta någon timme att fördjupa mig i vikten av att inte förakta vare sig fjädermyggor, bladlöss eller knölklockor heller. Men jag tänker inte göra det.

Istället vill jag återvända till ett av de teman jag talat om tidigare. Om mänsklighetens mångfald och hennes enfald.

Det senaste dryga året har blivit en ny resa för mig. När en förälder dör, skapas många tankar. När sedan både mor och far inte längre finns, vävs nya tanketrådar. Saknad och vemod blandas med tacksamhet och minnen. Så även när sommardagen står som ljusast och minsta sonen leker invid mina fötter i sandlådan, nuddar tankarna om både livets mening, och dödens, mitt inre.

Man speglar det egna livet i det man minns av föräldrarnas, och far- och morföräldrarnas. Funderingarna kring vad ett gott liv är, och hur man ska leva den tid man har kvar, är än fler nu än tidigare.

Det finns många olika tankar som skulle kunna lyftas, men jag nöjer mig med en enda. Människans ökande ensamhet.

Människan har alltid varit beroende av andra än sig själv. Många barn var förr en försäkran om att få sin försörjning tryggad när man själv inte orkade. Fortfarande är det så i stora delar av världen.

När välfärdssamhället växte fram i Sverige skedde det genom att människor tillsammans beslöt sig för att förändra. Arbetarrörelsen, demokratirörelsen och nykterhetsrörelsen var alla olika nyanser av samma tema: Tillsammans kan vi förändra. Även om många inte vill se det, byggde de på de kristna tankarna om människan och mänskligheten.

För kyrkan är alltså inte detta något nytt. Gud har aldrig avsett att människan ska vara ensam. Från skapelsen och framåt är aldrig människan sig själv nog. Det finns alltid en annan människa vid hennes sida. Det finns alltid en skapelse att vila i.

Och förändringar sker tillsammans. Kristendom är inte en enskild religion. Jesus utsåg tolv apostlar. Där två eller tre är församlade i Jesu namn är han mitt ibland dem. Bibeln är inte berättelser om ensamma människors arbete. Det är berättelser om människor som tillsammans förändrar världen.

På den grunden har församlingen vilat i alla tider.

Jag ser mina föräldrar, och deras föräldrar, i denna utveckling. Frikyrka, nykterhet, demokratiarbete – de var med och byggde. De skapade och bibehöll livslånga relationer med medmänniskor. De förändrade sina egna liv, men också de samhällen de levde i.

Men nu sker något. Något nytt och skrämmande.

Människan tror sig kunna göra sig fri från sitt beroende av skapelsen. Hotet mot den biologiska mångfalden, den goda och levande väv som Gud en gång skapade, är bara det yttersta tecknet på att förvaltarskapet ersatts av förbrukarskap.

Som en spegelbild av detta bryts även banden till och beroendet av medmänniskan. Ju rikare vi blir materiellt, desto fattigare verkar vi bli rent mänskligt. Och det är ju egentligen inte så konstigt, så länge som rikedomen omsätts i materiella ting. Ska man ha tid med både huset och sommarstugan, båten, bilen, motorcykeln så blir tiden över till andra människor mindre. Ska man dessutom hinna med Thailandsresan mellan golfrundorna minskar möjligheterna än mer. Och för att ha råd med allt detta och mer därtill, måste ju många av oss jobba både bittida och sent. Så när ska man kunna träffa andra människor? När ska man hinna vara gästfri? Hur ska man orka tjäna de där andra som man ändå inte precis gillar?

På samma sätt som jag ser föräldragenerationernas medverkan i det förra seklets utveckling, ser jag min egen medverkan i det som sker nu. Men jag är inte ensam om denna ensamhet. Överallt märks den.

Jag påstår helt frankt att det vi nu ser bara är inledningen på något mycket allvarligare. Mina föräldrars generation hade fortfarande ett kontaktnät utanför arbetet. Församlingen var det självklara. Men även utanför församlingen fanns de långsiktiga banden med andra människor i föreningsliv och organisationer.

Men när vi som idag arbetar en gång går i pension, kommer vi inte att ha samma mänskliga kapital. Så länge vi finns i arbetslivet kommer det att finnas sociala kontakter, ibland i överflöd. Men hur många av de kontakterna är hållbara om inte arbetet förenar? Hur många ensamma äldre människor skapas inte i dagens medelålders och yngre?

På samma sätt är det när livet krisar. Hur starka är banden mellan arbetskamraterna när relationer rasar, eller sjukdom och död hälsar på? Om de inte håller – vem tar då ansvaret för mänskligheten, människans inre, människans värde?

På samma sätt som den skapelseväv Gud en gång vävde försvagas när en art, en tråd i väven, försvinner – för att en gång plötsligt rasa samman, försvagas mänskligheten varje gång en relation avslutas. Frågan är vad som händer med mänsklighetens väv när vi inte längre behöver varandra…

Guds församling har i alla tider varit ett gemenskapens pulserande hjärta i samhället. Trots att vi alla är ofärdiga syndare, från minsta babysångare till gamla äldstebröder och påvar, har tron på den allsmäktige Guden, hans son och den Helige Ande, burit genom seklerna.

Men nu utmanas även denna mänskliga mångfald av materialismens enfald. Vi ser kyrkor tömmas. Det blir allt svårare att rekrytera frivilliga till olika tjänster i församlingarna. Kyrkbänkarna glesnar.

Är då utvecklingen oundviklig? Knappast.

Människan har alltid ett val. Du och jag har alltid ett val. Det finns ingen annan än jag som väljer mitt liv. Det finns ingen annan än du som väljer ditt.

Men vi måste våga att väckas. Vi, du och jag som delar av Guds församling, här i Betelkyrkan och i hela världen, måste allt tydligare våga ifrågasätta våra liv, och fråga oss om vad som är viktigt. För oss. Med oss. Av oss.

Alla av oss har en talent, en talang, en nådegåva från Gud. Alla av oss kan välja att tjäna, eller inte tjäna; Gud, församlingen och våra medmänniskor. Vi kan gömma våra nådegåvor, eller bruka dem. Alla av oss kan välja att vara förbrukare eller förvaltare; av människor, resurser och skapelse.

Valet är mitt och ditt. Vi har alla möjligheter.

Låt oss börja våga lite mer, idag, just nu. För Guds skull. Och våra medmänniskors. Och skapelsens.

Amen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar