Utmanande Reinfeldt

Missade större delen av statsministerns, men idag partiledarens, inledningstal på moderatstämman. Har försökt följa upp det i efterhand.

Reinfeldt är väl ingen Obama i talarstolen direkt. Lågmäld, eftertänksam och lite entonig.

Samtidigt är det han säger väldigt ofta väldigt intressant. Hans förvandling av moderaterna är imponerande. Oavsett vilket parti man tillhör så måste man hålla med om att han gjort något få förväntat sig eller anat.

Nu fortsätter han utmana (s) på deras kärnområden. Först tog han hand om arbetslösheten. Med Anders Borg vid rodret har moderaterna ett enormt och självklart övertag över (s) vad gäller statsfinanserna. Nu gäller det att bli det bästa sjukvårdspartiet, det bästa trygghetspartiet och - och detta lär väl smärta många socialdemokrater mest - det bästa statsbärande partiet.

Just tron på att man är det enda reella alternativet, det enda parti som egentligen kan regera, det statsbärande partiet, har varit ett axiom för många socialdemokrater. Men partet är inte längre statsbärande. Man har inte längre förtroende som regeringsparti. På ministerpost efter ministerpost slår de nuvarande ut de eventuella alternativ som skulle finnas i en (s)-regering. Den röda självbilden krackelerar. Det är smärtsamt. Smärtan syns och hörs också utåt från ett parti som allt mer blir ett parti där gnäll på det som sker ersatt tydliga alternativ. För vad blir kvar för det parti som inte haft någon egentlig ideologisk kompass på många år, som kunnat luta sig tillbaka på enorma rikedomar och ett enormt nät av stödorganisationer i ett samhälle som varit genom socialdemokratiserat? Det krävs en lång ökenvandring innan de eventuellt nya socialdemokraterna kommer fram, om de nu någonsin kommer. Det vi ser nu kan vara slutet för partiet, precis som andra förstelnade statsbärande partier i till exempel Italien och Japan tidigare visat.

Det är nog dags för ett skifte vid det rodret. Fredrik Reinfeldts nya moderater tar nog över, efter detta val eller efter nästa. Samtidigt väcker det fler frågor än den socialdemokratiska ökenvandringen. Vad händer med alliansen? Vilken väg går flerpartisystemet? Vart tar Miljöpartiet vägen? Hur blir det med ytterkanterna, både till vänster och höger?

De gamla ideologierna må vara halvdöda, alla är delar av en på olika sätt modifierad liberalism - politiken blir ett administrerande av välfärden, men inget säger att de inte kommer att utmanas av andra krafter som helt ifrågasätter dagens samhällsuppbyggnad. När det sker, är det nog rätt bra att i alla fall ha några band kvar till den ideologiska kärnan, oavsett om man är socialliberal, konservativ eller socialdemokrat.