JEB

Rätt mycket har sagts, och en del har skrivits sedan vi fick reda på att Jan-Erik plötsligt avlidit. Det finns ett mänskligt värde i sig att tala om den som dött. Vi kan aldrig avlägsna döden ur våra liv. Vi måste förhålla oss till den, och sättet vi gör det på visar också på en del av vår mänsklighet.

Jag har arbetat med Jan-Erik i 20 år. Först när han var ombudsman och jag oerfaren politiker. Sedan var vi båda ordförande i varsin kommundelsnämnd, han i Vivalla, jag i Varberga-Kil. Sen jobbade vi båda på Folkpartiets kansli under en period och därefter har vi haft politiska uppdrag parallellt, han på landstinget och jag i kommunen.

Det finns mycket att säga om Jan-Erik. Det var inte svårt att tycka om honom. Ändå var nog hans personliga integritet som satt i högsätet. Han lät sig inte ledas hur som helst. Snarare tvärsom. Han kunde vara obekväm i sina politiska åsikter, och stå för dem ända fram tills beslutet var fattat.

I Folkpartiet slogs han hela tiden för medlemskapet. Det var medlemmarnas Folkparti han ville bevara. Aktiva medlemmar som formade partiets politik, nerifrån och upp. Värna lokalavdelningarna, värna medlemskapet, värna folkrörelsen. Även det ibland i motvind i dessa tider då politik alltid ska formas snabbt och effektivt på medias villkor.

Folkpartiet i Örebro kommer att vara ett fattigare parti utan Jan-Erik. Örebropolitiken likaså. Vi är många som saknar honom. Våra tankar är hos hans familj.