Fackförening eller politiskt parti

Socialdemokraternas listetta skriver en gemensam artikel med fackföreningen Kommunal. Det har de all rätt att göra. Frågan är dock vem det gynnar.

Det finns många skäl att kritisera den sammanblandning av fack och parti som utgör den unika maktbasen för socialdemokraterna i Sverige. Det är för mig svårförståeligt att anknytningen, med de månghundramiljonastöd till ett parti som direkta bidrag och användandet av fackliga ombudsmannaresurser inneburit under åren, kunnat accepteras. Sammanblandningen av fack och politik skapar dessutom demokratiskt ohälsosamma bindningar. Och: Är det rimligt att de fackmedlemmar som sympatiserar med (s) har två röster, dels en i de allmänna valen, och dels en genom facket? Är det rimligt att facken stöttar ett parti, trots att det finns medlemmar som tycker som andra partier?

När dessutom ett lokalt fack går ut som partiföreträdare skapar det bekymmer, både för oss som har annan partihemvist, men också i relationen fack - arbetsgivare i en politiskt styrd organisation.

På samma sätt som det är ohälsosamt om starka intressegrupper stöttar bara ett parti nationellt, är det ohälsosamt för demokratin även på det lokala planet. Vad blir motkraven? För visst finns de. För några år sedan kunde jag med stor förvåning läsa om att den dåvarande kommunstyrelseordföranden i Örebro (s) uttalat sig till Dagens Samhälle (SKLs tidningsnamn då) ungefär så här: Kommunen har kunnat prioritera Kommunal genom att inte ge lärarna så mycket som avtalet skulle kunnat ge. Det hade inte funnits någon diskussion om detta i något av de öppna politiska fora (kommunstyrelse eller fullmäktige) som borde hanterat frågan. Det var en hemlig uppgörelse vänner emellan.

Frågan är hur de andra facken reagerar på detta. Kommer det, vid en socialdemokratisk valvinst, att finnas två spår i arbetsgivarfåran? Ett snabbspår med hög prioritet för Kommunal och ett stickspår för övriga fack? Kommer Kommunals medlemmar därmed att särbehandlas positivt och alla andra få en sämre behandling? Frågorna måste ställas, framförallt med bakgrund av vad som historiskt inträffat.

En sådan uppdelning är negativ för alla. Örebro kommun har många utmaningar framför sig. Vi behöver rekrytera och vidareutveckla medarbetare av alla kategorier. Stora utmaningar i framtiden kommer att handla om att rekrytera goda lärare, sjuksköterskor, socionomer, ledare och chefer. Kommer dessa grupper att behandlas sämre av en eventuell röd/röd majoritet? Vad kommer det att innebära för kommunens verksamheter, kvaliteten och servicen och utvecklingskraften? Örebro ligger redan idag lågt i lön för flera av dessa yrken. Vill socialdemokraterna ytterligare försämra rekryteringsmöjligheterna för kommunen? En sådan utveckling kommer också att vara negativ för Kommunal och dess medlemmar, men framförallt för alla örebroare.

I min roll som arbetsgivarföreträdare menar jag att det gäller att behandla alla fackföreningar så neutralt och opolitiskt som möjligt. Det gäller att vara tydlig i vilka prioriteringar som gäller, både vad gäller löne- och övrig personalpolitik. Sedan vi i koalitionen tog över har detta också blivit tydligt i vårt budgetmaterial, från en total otydlighet under socialdemokraternas ledning. Det vore mycket olyckligt om socialdemokraterna nu väljer en väg som är en återgång till hemlighetsmakeri och dolda agendor, och specialbehandling av bara vissa fackföreningar.