Dagen efter

Sitter vid lunchbordet dagen efter omvalet. Det gick inte speciellt bra för vare sig Folkpartiet eller koalitionen. Det gick inte heller speciellt bra för valdeltagandet. Det i sig kommer att kräva många funderingar.

Var ute och jobbade som bonde på förmiddagen. Det blev kortare än vad jag tänkt mig. Fastnade i en twitterkonversation med ett antal socialdemokrater. Skälet?

I morse när jag öppnade twitter fanns en tweet till mig som jag upplevde som ytterligare ett av de många personliga påhopp från socialdemokrater som jag utsatts för de senaste fyra åren. Denna gång av en SSU-are. Min upplevelse var att det var direkt elakt. Mitt svar blev väl inte heller snällt. Sen misstolkades det som jag skrivit. Och så fortsatte det.

Men i grunden till hela konversationen ligger något mycket allvarligt.

Jag har tidigare bloggat om mina upplevelser de gångna fyra åren. Hur politiska motståndare använt mig som person för att nå sina syften. Hur man skarvat, böjt och tänjt på sanningen för att komma åt mig och därigenom komma åt Folkpartiet och koalitionen. Om den förändring i den lokala politiken detta är (tidigare har personangreppen varit minimala).

Jag har också rätt öppet bloggat om hur det påverkat mig som person, och hur det påverkat mina närmaste. Även för det har jag fått kritik. En medelålders vit man med makt ska ju inte visa svaghet…

För mig blir detta ett exempel på hur både demokrati och politik försvagas. Politiken blir svagare när de politiska sakskillnaderna minskar och de personliga motsättningarna tillåts öka. Demokratin försvagas när personliga motsättningar blir norm.

Jag bär en rätt stark oro över vart detta leder. Hur respekten mellan politiker bryts ner. Hur ett politiskt system, där man ena stunden kunde slåss så stickorna rök i talarstolen för att nästa stund dricka kaffe tillsammans, förändras. För det är annorlunda att angripa ett parti, jämfört med en partiföreträdare. Om partiet och partiets idéer är dåliga, kan en person ändå vara bra. Men om allt handlar om personen, går det knappast att skilja de dåliga idéerna från den dåliga personen.

Och vad händer då? Hur långt kan man gå mot en person som inte tycker eller tänker som en själv? Och hur påverkar det samhällsklimatet i övrigt? Om det är tillåtet för politiker att verbalt ta livet av varandra, är det inte OK för gemene man att göra detsamma? Verbalt? Fysiskt? Om det är OK för politiker att i det närmaste hata sin motståndare, är det inte OK för gemene man att göra detsamma? Och vart leder då det?

Under de senaste fyra åren har jag blivit direkt hotad ett par gånger. Ytterligare ett antal har jag känt så hotfulla stämningar att jag valt att lämna sammanhanget. Det är något helt nytt för mig som lokal politiker. Rätt ofta funderar jag över när det också här kommer att bli nödvändigt med personliga vakter för lokala politiker. Är vi där om fem år? Eller om tio? Och vad beror det på? Spelar det lokala politiska klimatet en roll? Det är jag tyvärr övertygad om.

Därför finns från mig bara en stilla önskan om mer ideologi, mer parti och mer respekt för den enskilda människan och hennes integritet i den politiska debatten, lokalt såväl som nationellt. Det är den enda vägen framåt för såväl politik som demokrati.