Vart går LO

Läser med intresse dagens debattartikel på DN-debatt. Tobias Baudin är inte bara kandidat till LO-ordförandeposten. Han är också en av socialdemokraternas centralfigurer. Som viceordförande i den socialdemokratiska partiavdelningen Kommunal har hans åsikter sannolikt stöd även utanför det egna fackförbundet (eller om det nu är en partiavdelning...).

Det finns tre saker som är intressant med Baudins artikel.

För det första blir det uppenbart att alla de som inte är socialdemokrater, inte heller ska vara med i vare sig Kommunal eller LO om Baudin blir ordförande. För Baudin är nämligen Kommunal bara ett redskap för att bedriva socialdemokratisk politik "när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet". Det låter som ett eko av Stig Malms 1980-tal. Frågan är om det är det som är framtiden för en fackföreningsrörelse i kris?

Sannolikheten är att LOs medlemstapp i stor utsträckning beror just på kopplingen mellan facket och ett parti. När inte ens hälften av medlemmarna röstar eller sympatiserar med partiet blir situationen ohållbar. Och den fackligt-politiska samverkan har så många baksidor. Varför ska moderater, folkpartister och miljöpartister bidra till socialdemokraternas valkassa? Hur kan jag som liberal behöva acceptera att de ombudsmän som facket utser spelar huvudrollen i sossarnas valkampanjande, på tvärs emot mina egna åsikter?

Den fackligt-politiska samverkan som varit makt-axeln i det svenska socialdemokratiska maktbygget borde vara något oacceptabelt i vilken demokrati som helst. Ett parti tillskansar sig mångmiljonbelopp för kampanj och politik år efter år. I utbyte får socialdemokraternas fackliga gren den politik och lagstiftning man efterfrågar, oavsett om den går med eller emot medlemmarnas intressen.

För det andra är konfliktlinjen mot arbetsgivarna skarp. Bilden av Baudin är inte en bild av en pragmatisk och resonerande kandidat. Istället utmålas arbetsgivarna som rätt skrämmande. Ett par citat: "Lägre ingångslöner, lägre ungdomslöner, fler osäkra anställningsformer, sämre arbetslöshetsförsäkring och att vi ska jobba upp till 75-årsåldern. Så låter det, och så blir politiken, när borgerliga regeringar styr och vi inte lyckas ta ifrån arbetsgivarna initiativet och problemformulerandet." eller "De slimmade organisationerna, prispressen och arbetsgivarnas övertag skapar nya problem på arbetsplatserna."

Här gör sig Baudin till tolk för den fackföreningsrörelse som inte vill, kan eller vågar se de utmaningar svensk arbetsmarknad står inför. Istället för att se till de som finns utanför arbetsmarknaden, värnar facket bara dem som finns innanför. Baudin bygger murar mot ungdomar, mot invandrare, mot utanförskapet för att hans medlemmar ska öka sin trygghet innanför murarna.

Baudin beskriver också en vardag: "Många har i dag osäkra anställningar år ut och år in. Arbetsvillkoren är ibland rent av usla, inte minst för de många som tvingas sova med mobilen under kudden för att inte gå miste om tillfälliga påhugg. De vet inte om lönen kommer att räcka till hyran, och de kan inte planera sina liv mer än någon dag i taget." Men här går inte verkligheten ihop med hans partipolitiska anslag. Baudin är viceordförande i Kommunal. Den huvudsakliga arbetsgivaren för en Kommunalmedlem är en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande. Det är i många av dessa socialdemokratiskt drivna kommuner som de många vikariaten finns. Det är i de offentliga sektorn, i förskolan, skolan och inom äldreomsorgen, som alldeles för många jobbar under alldeles för osäkra villkor. Här kunde Baudin börja sitt jobb, på hemmaplan. Men mycket lite sker.

Ibland är det som sker också kontraproduktivt. Kommunals krav på ovillkorlig rätt till heltidstjänster riskerar att innebära ännu fler vikariat, ännu fler tidsbegränsade anställningar, ännu mer otrygghet. Och om den ovillkorliga rätten till heltid blir allmänrådande, riskerar det tusentals jobb i de många små företag som vare sig har ekonomi eller arbetsuppgifter för heltidsanställda.

För det tredje verkar Baudin bryta med samförståndsandan vad gäller svensk lönebildning. Det som sker inom Handels idag, när ett fackförbund går ut i strejk för orealistiska lönehöjningar, har uppenbarligen stöd hos Baudin. Åter är det som ett eko av 1970- och 1980-tal. Men som Peter Wolodarski skrivit i DN var det inte under de åren som löntagarna fick mer i plånboken. Istället var det under de senaste 15 åren, med måttliga löneökningar och låg inflation, kombinerat med Alliansregeringens skattesänkningar riktade mot människor med låg inkomst, som allt fler fått allt mer i plånboken.

Baudins sätt att resonera bygge på ett gammalt, nationalistiskt sätt att agera. Sverige är sig självt nock. Sverige behöver inte bry sig om omvärlden. Sverige kan leda och världen kan följa. Men världen ser annorlunda ut idag. Sverige är en mycket liten del på en global marknad, en marknad där jobben på ett ögonblick kan flyttas till en annan del av världen. Sverige måste förlita sig på att vår kompetens är högre, våra arbetsplatser bättre, vår produktion effektivare, våra produkter intressantare än de som andra länder producerar. Man kan inte göra den offentliga sektorn till mall för hur det privata näringslivet ska fungera.

I ett läge där Sverige behöver mer av en liberal politik för arbetsrätt, lönevillkor och företagande står Baudin för det motsatta. Det kan, som så ofta, låta tryggt att visa på en svunnen tid då allt var bättre. Men för en fackförening som vill agera och offensivt gå in i en framtid där förändringen är norm, är det en återvändsgata.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1,

Blogg: Martin