Jag menar att det finns två huvudskäl. Det första är att det blir allt tydligare vem det är som egentligen bestämmer. När Lena Baastad lämnar KS-beredningssammanträdet och går ut på stan, tar Björn Sundin och Staffan Isling ytterligare en kopp kaffe på Sundins rum. Maktbalansen är klar. Den formella makten är inte den reella.
Men det finns ytterligare ett skäl. De tre partier som nu styr har inte så mycket gemensamt. Den kommunsocialistiska örebrovarianten av socialdemokrati har möjligtvis konservatismen gemensamt med kristdemokratin, men annars... Och var finns centerpartiet? Men de har ingen gemensam bild av utvecklingen av Örebro. När inte sossarna kör över sina stödpartier, så spretar det åt alla håll.
Inom skolområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Kunskap eller flum. Ordning och reda eller lösa tyglar. Tilltro till lärarna eller politik in i klassrummen. Men det är skillnad på sossarnas flumskola och centerns mer liberala kunskapspolitik.
Inom äldreomsorgsområdet är det nödvändigt med en gemensam framtidsbild. Det räcker med att säga valfrihet och vinster för att förstå var gränserna går. Hur ska centerns rätt nyliberala teser kunna samarbeta med socialdemokraternas vinstförbud och krav på kommunala monopol?
Och så vidare...
För en koalition utan gemensam politik blir samhällsbyggnadsområdet ventilen. Det finns mycket där som inte handlar om ideologi. Det är knappast ideologiskt att bygga snabbcykelvägar eller fråga örebroarna hur de vill ha Norrcity. Det är lite ideologi i att rita på resecentrum eller busslinjer. Skönt med lite friutrymme.
Men allt mer pekar mot att detta friutrymme inte räcker för att hålla ihop en gemensam fasad. På kommunstyrelsesammanträdena blir det allt tydligare att det är två mot en. Centerpartiets Rasmus Persson ställer frågor, men blir nästan alltid tystade av Sundin, Baastad eller Bondeson. Och nu spricker fasaden än mer.
På senaste programnämnd Barn och Utbildning fanns Esbjörnssons besparingsförslag med. 18 miljoner ska sparas. Men det finns ingen politiker som vill ta ansvar. Det fanns inte ens ett förslag till beslut. Esbjörnsson försöker flytta ansvaret till tjänstemännen. Är det så att han inte är säker på att han har majoriteten bakom sig?
På nästa sammanträde med Kultur (och medborgar)nämnden ska Folkpartiets motion om författarfristad behandlas. Det normala är att förvaltningen, på majoritetens uppdrag, skriver fram ett beslutsförslag som sedan klubbas. Men så här ser nämndhandlingen ut:
Beslutsunderlag
Motion från Folkpartiet liberalernas fullmäktigegrupp; "Gör Örebro till en författarfristad" bifogas i utskicket.
Förslag till beslut
Förvaltningens förslag till Kultur- och medborgarnämnden
- Förvaltningen överlämnar ärendet till nämnden för övervägande och beslut.
Men stopp här. Inget förslag. Ingen vägledning. När sammanträdet börjar vet inte någon vad majoriteten vill. Detta är något nytt. En majoritet som inte vill ta ansvar är en sak. Men en majoritet som inte vet vad den vill, är ...
Vad betyder detta? Det finns bara en förklaring. Majoriteten är inte ense. Kanske är det Sundins ande som vilar över beslutet. Han vill säga nej. Men Behcet Barsom vill något annat. Och så fastnar det hela.
Just detta ärende har en speciell sprängkraft. Det visar inte bara på splittringen mellan partierna utan också inom partier.
Skälet till att vi har den kommunledning vi har ligger sannolikt mest på det personliga planet och inom KD. Lennart Bondeson hade en tydlig agenda direkt efter omvalet. Samarbete med socialdemokraterna var vägen. Det möjliggjordes sannolikt genom att Bondeson i många frågor sympatiserar med en socialdemokratisk politik. På område efter område ligger han mycket nära socialdemokraterna. Ofta är han närmare socialdemokratin i sakfrågorna än sitt moderparti nationellt.
Personfrågorna är ofta avgörande för hur ett lokalt koalitionssamarbete ska fungera. Och om man dessutom lokalt delar synsätt på centrala politiska områden blir det än lättare.
Men Bondeson måste någon gång förhålla sig till sitt parti. Än så länge har det bara knorrats i korridorerna. Men frågan är hur länge det håller. Hur många kristdemokrater accepterar fortsatta besparingar i äldreomsorgen samtidigt som Bondeson och Sundin reser runt i världen och söker att locka diktaturer till Örebro? Hur många accepterar nödstopp i skolan, samtidigt som Bondeson och Sundin bygger ut kommunkoncernen med nya bolag? Hur många accepterar att Bondeson överger jobbet med civilsamhället och istället står vid Sundins sida när det gäller att kommunen ska göra mer, mer, mer? Borta är subsidiaritetsprincipen. Återkommen är kommunsocialismen.
Håller kristdemokraterna nu på att spricka? Är det som nu sker i såväl Kommunstyrelse som Kultur (och medborgar)nämnden de första tecknen på ett nytt skeende. Det finns mycket som talar för det.
Och vad händer inom Centerpartiet? Partiet som inte längre finns i Örebropolitiken...
Det politiska livet i Örebro är i sanning spännande.
Motion från Folkpartiet liberalernas fullmäktigegrupp; "Gör Örebro till en författarfristad" bifogas i utskicket.
Förslag till beslut
Förvaltningens förslag till Kultur- och medborgarnämnden
- Förvaltningen överlämnar ärendet till nämnden för övervägande och beslut.
Men stopp här. Inget förslag. Ingen vägledning. När sammanträdet börjar vet inte någon vad majoriteten vill. Detta är något nytt. En majoritet som inte vill ta ansvar är en sak. Men en majoritet som inte vet vad den vill, är ...
Vad betyder detta? Det finns bara en förklaring. Majoriteten är inte ense. Kanske är det Sundins ande som vilar över beslutet. Han vill säga nej. Men Behcet Barsom vill något annat. Och så fastnar det hela.
Just detta ärende har en speciell sprängkraft. Det visar inte bara på splittringen mellan partierna utan också inom partier.
Skälet till att vi har den kommunledning vi har ligger sannolikt mest på det personliga planet och inom KD. Lennart Bondeson hade en tydlig agenda direkt efter omvalet. Samarbete med socialdemokraterna var vägen. Det möjliggjordes sannolikt genom att Bondeson i många frågor sympatiserar med en socialdemokratisk politik. På område efter område ligger han mycket nära socialdemokraterna. Ofta är han närmare socialdemokratin i sakfrågorna än sitt moderparti nationellt.
Personfrågorna är ofta avgörande för hur ett lokalt koalitionssamarbete ska fungera. Och om man dessutom lokalt delar synsätt på centrala politiska områden blir det än lättare.
Men Bondeson måste någon gång förhålla sig till sitt parti. Än så länge har det bara knorrats i korridorerna. Men frågan är hur länge det håller. Hur många kristdemokrater accepterar fortsatta besparingar i äldreomsorgen samtidigt som Bondeson och Sundin reser runt i världen och söker att locka diktaturer till Örebro? Hur många accepterar nödstopp i skolan, samtidigt som Bondeson och Sundin bygger ut kommunkoncernen med nya bolag? Hur många accepterar att Bondeson överger jobbet med civilsamhället och istället står vid Sundins sida när det gäller att kommunen ska göra mer, mer, mer? Borta är subsidiaritetsprincipen. Återkommen är kommunsocialismen.
Håller kristdemokraterna nu på att spricka? Är det som nu sker i såväl Kommunstyrelse som Kultur (och medborgar)nämnden de första tecknen på ett nytt skeende. Det finns mycket som talar för det.
Och vad händer inom Centerpartiet? Partiet som inte längre finns i Örebropolitiken...
Det politiska livet i Örebro är i sanning spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar