Världen förändras

På väg mot Stockholm för ännu en timme kring äldreomsorgen. Tågresorna är både en pina och en glädje. Pina - för att det upprepade resandet tröttar. Glädje - för att det skapar tid för tanke och eftertanke.

Jag måste erkänna att jag blir allt mer hemmakär. Jag skulle kunna gå i Fällersta merparten av årets dagar och se naturens skiftningar. Det skapar ro och en annan sorts resande. Jag tror att rätt många av oss reser för att det är ett enkelt sätt att få nya intryck. Men den inre resan, den som kräver stillhet, tid och eftertanke, ger långsammare intryck, men påverkar mer.

I morse gick jag över den gamla bron vid Almbro. För några veckor sedan, när regnen fyllt alla bäckar och åar till bredden, brusade Täljeån som under vårfloden. Nu var det mer av ett stilla strilande. Nere i vattnet såg jag en fisk. Och en till. Och tio till. Och hundra. Hela ån var full av småfisk som vakade, hoppade, lekte. Jag har inte en aning om vad det är för sort. Kanske årets skörd av någon av åns alla fiskarter. Kanske var det en art som sökte sig uppströms för att leka, men som hindrades av flödbordet straxt ovanför.

Fascinerande var det i alla fall.

En ny händelse i naturen får i vart fall mig att fundera över livets och tidens skiften. Naturen är ibland en värdemätare för mer än sig själv. Mänskliga händelser avspeglas i naturen. Ändrade normer och värderingar sätter sina avtryck. Vårt sätt att leva och vilja leva påverkar allt omkring oss.

Man ser det på naturen. Och funderar.

Förr var jag fanatisk fågelskådare. Min enda begränsning var att jag vägrade resa långt. Det var Närke som gällde. Redan då trodde jag att klimatförändringarna var på väg. Hade läst om det på slutet av 1970-talet då jag fjällvandrade och läste allt i de tidningar vi hade som enda lektyr. De flesta tyckte jag var en dåre (då med). Men medan andra jagade arter runt om i Sverige, valde jag att som mål ha att se 300 arter med cykeln som enda tillåtna transportmedel. Jag slutade räkna 1985. Då var jag uppe i 258.

Men fåglarna följer mig. Nu handlar det mest om tomtskådning. Jag följer årstidernas skiftningar från min lilla gård på slätten. Gläds åt vinterns juveler, grönfinkar och gulsparvar. Märker vårens spänning då gässen börjar dra. Hör tranorna ropa från Kvismaren i april. Överöses av vårens alla sångare. Och märker dagen då tystnaden åter lägger sig över hagarna någon gång kring midsommar.

Det finns några fåglar jag har ett speciellt förhållande till. Rödhaken, som med sin sång i april får världen att rämna. Men som i oktober smeker den hel igen med sitt mjukröda bröst. Sädesärlan, som hälsar den riktiga våren välkommen. Samma dag, samma plats varje år. 5 april på lagårdstaket. Tornseglaren, som bjuder in sommaren då den kommer den 18 maj. Och drar in hösten när den lämnar tre månader senare.

Eller gjorde. Tornseglaren är en av de där arterna som visar att något förändras. I år såg jag den sista tornseglaren i månadsskiftet juli/augusti. Ungefär som i fjol. Varför? Visst minskar antalet tornseglare kraftigt, men varför flyttar de tidigare? Jag gissar att det är få som saknar tornseglarnas gäng som skriande drar i formationer tätt över tak och mellan träden för att i nästa ögonblick vara hundratals meter upp i luften. Men jag gör det. Och funderar.

För det finns mer att fundera över.  Var finns gräshoppssångaren som alltid sjungit nere vid diket? Var är kornknarren som brukat repa i vart fall någon försommarnatt? Var är stenskvättan? Vad händer?

Å andra sidan. Steglitsen drar som aldrig förr över åkrarna. Och stenknäcken knispar i eken. Är det ett tecken? Insektsätarna har problem? Fröätarna äger?

En del kan säkert förklaras av kortsiktiga händelser. Sommaren 2012 går inte till historien som den bästa. Det kan säkert förklara varför jag bara sett en tistelfjäril i år, i förrgår, och inte en enda amiral hittills. Men är det andra skeenden som också berör oss?

Naturen är en spegel av oss människor. Vårt sätt att behandla vår värld är en yttre spegelbild av det som sker i vårt inre. Vår vilja att leva på vissa sätt. Våra normer. Vår etiska grund. Det spelar roll för världen hur vi själva definierar oss som individer och som människor.

I går lyssnade jag på Johan Rockström och Mattias Klum när de berättade om sin senaste bok: "Vår tid på jorden". Den ska jag nog köpa. Om jag orkar läsa den är en annan fråga.

Samtidigt visar den på de problem vi har i våra försök att leva rätt. Mattias Klum är en av de mest uppburna naturfotograferna. Hans miljöengagemang är äkta. Men om alla jordens människor levde som han, skulle katastrofen redan vara här. Oändliga resor skapar inte förutsättningar för hållbarhet. Även om man dövar samvetet med utsläppsrätter. Frågan blir som så ofta om ändamålet helgar medlen.

Världen förändras. Det har den alltid gjort. Det kommer den alltid att göra. Frågan är bara till vad. Och varför.

Media: SR