Vem är det synd om?

Eller: En av politikens mörkare sidor.

Berättelsen om Storstenshöjden är en berättelse med många bottnar. Den handlar om hur en skidanläggning ska värnas och utvecklas. Den handlar om ett litet privat bolag och en stor mäktig kommun. Den handlar om hur ett kommunalråd agerar. Den handlar om kommunal ekonomi. Den handlar om hur beslut fattas, eller inte fattas.

Men en av de berättelser som ännu inte berättats är berättelsen om två företagare. Det finns skäl att fundera över den. Det som fick mig att fundera är en blogg av kommunalrådet Björn Sundin som du kan läsa här.

Berättelserna om de två företagarna är intimt sammankopplad inte bara med hanteringen av försäljningen utan även om hur dagens politik bedrivs. Låt mig ta ett exempel:

När försäljningen av Storstenshöjden skulle stoppas (min tolkning) började förhandlingarna att föras offentligt. Från kommunalrådet Björn Sundin kom såväl mail, bloggar och twitterinlägg kring försäljningen. Sundins hållning var tydlig: Storstenshöjden AB hade fått massor av kommunala pengar under flera år. Kommunen hade till slut även investerat i en vattenanläggning för 5 miljoner kronor som Storstenshöjden AB nu slapp betala. Och ändå ville inte det lilla privata bolaget göra de nödvändiga förbättringarna som kommunen krävde.

Nu börjar media skriva om affären. Såväl Nerikes Allehanda som SVT och SR har kommentatorsfunktioner där man kan följa hur en del av allmänheten tycker om det som skrivs. Det är på na.se som de flesta kommentarerna finns.

I början är de flesta kommentatorerna på Storstenshöjden ABs sida. Det är rätt häftig kritik mot såväl kommunen som Björn Sundin. I ungefär en vecka pågår detta.

Men sedan händer något. Allt fler kommentarer börjar stötta såväl Björn Sundin som kommunen. Och tonen mot framförallt Johan Larsson blir allt tuffare. Bilden av en företagare som skor sig på kommunen och kräver skattepengar för allt sätts av kommentator efter kommentator.

De flesta kanske inte funderar så mycket över det. Men för mig, som varit en del av denna politik rätt länge, går funderingarna istället tillbaka till politiken. Och nu ska jag åter ägna mig åt funderingar som inte är grundade i annat än egen erfarenhet.

Björn Sundin är en av de bästa politiker som Örebro skådat, i alla fall när det gäller att hantera kommunikation och negativa kampanjer. Under den förra mandatperioden drev han, som ansvarig för socialdemokraternas kommunikationsstrategier, en mycket medveten politisk kommunikation. Den handlade om att på alla sätt personifiera politiken, sätta bilder av hur motståndarpolitikerna var som personer, och genom strategiska åtgärder på alla plan; i nämnder, i kommunstyrelsen, i kommunfullmäktige, genom artiklar, bloggar, twitter, pressmeddelanden och flygblad hänga ut motståndarnas kommunalråd. Inte som kommunalråd, utan som personer.

Framgången var hyfsad. Eller som en socialdemokrat sade i valrörelsen 2010 till en äldre folkpartist: "Nu har vi fått hela Örebro att hata Staffan Werme".

Sundins kommunikativa strategier handlar sannolikt också om de kommentatorsfunktioner som media ställer till buds. Det är inte osannolikt att flera av kommentatorerna som agerar under olika alias är starkt knutna till det socialdemokratiska partiet. Kanske är det till och med så att kommentatorerna agerar på partiets uppdrag.

Sett i detta ljus blir det som händer kring kommentarerna kring Storstenshöjden som bolag och Johan Larsson som person en spegling av hur socialdemokraterna förra mandatperioden hanterade oss fem som då styrde. Det handlar om att det är personen och inte sakfrågan som är avgörande. Och det handlar om att demonisera motståndaren.

Jag kan inte frigöra mig från tanken att det tog några dagar för de socialdemokratiska kommunikatörerna, med Björn Sundin i spetsen, att bestämma sig för hur man skulle agera. Men när man väl valt väg var det bara att rulla ut.  Sätt dig på Johan Larsson som person. Hävda att han fått massor av pengar från kommunen. Berätta att han inte vill göra något i gengäld. Johan Larsson är helt enkelt en gniden företagare och Björn Sundin den vite riddaren som ska rädda skidåkningen och ekonomin.

Som kommunstyrelseordförande fick jag acceptera att bli utsatt för det kontinuerliga kampanjande som Baastad och Sundin genomförde. Trots att det berörde mig så illa så att jag ibland knappt ville gå ut, var det bara att inse att det nuförtiden är en del av det politiska spelet. En mörk del, en del jag skulle vilja slippa, men det är ändå en del av dagens politik som vi politiker får förhålla oss till. Och den sannolika utvecklingen är att det kommer att bli än värre. Det är bara att titta på USA...

Men Johan Larsson är ingen politiker. Han är en enskild företagare som i sitt företagande hittills varit helt beroende av Örebro kommun. Och i sina kontakter med Örebro kommun måste han och hans likar behandlas med den respekt som alla andra örebroare också kan förvänta sig av Örebro kommun. Han ska inte behöva bli uthängd. Han ska inte behöva ha ett kommunalråd som hanterar honom som en politisk motståndare med allt elände det innebär.

Därför blir jag rätt bekymrad över den självömkan jag ser när jag läser Björn Sundins blogg. Det är faktiskt inte Sundin det är mest synd om i denna historia. Det är helt andra personer som har burit de tyngsta bördorna. Och där har Sundin valt att lägga sten efter sten på bördan.