Jag läser om Björn Ulvaeus i DN. Om ateisten som gärna möter
stillheten i kyrkan. Och tänker åter på vårt behov av mötet med
religionens många sidor..
Ulvaeus är inget för gud.
Istället är religionen något ont om man får tro honom i DN. Religion i
aktiv utövning kopplas ihop med de islamister som körde in flygplanen i
WTC. Och då, efter detta ögonblick, blir religionen inte längre en
passiv hållning för Ulvaeus. Utan ett aktivt avståndstagande. Han har
tänkt över frågan om Gud, eller gud, finns, och kommit fram till att han
inte gör det.
Artikeln om Ulvaeus icketro är
fascinerande på många sätt. För samtidigt som min upplevelse av hans
förhållande till religionen är den av en människa som betraktar något
oacceptabelt, imbecillt, ont, är religonens arv i många stycken något
gott. Den religion som i sig är ond, har lyckats skapa såväl rum som
kulturyttringar som är goda.
Och samtidigt som
religionen är en meningslöshet, och religiösa politiker (som Mitt
Romney) bekymmersamma, är det helt acceptabelt att sjunga psalmer eller
vara i kyrkor på skolavslutningarna. För vi behöver ritualerna, ron och
stillheten. Allt enligt ateisten.
Det finns två olika
sätt för en liberal att förhålla sig till tron. En av de djupare
liberala tidningstänkarna på senare tid - Åke Wredén - beskrev den en
gång som den nordvästeuropeiska mot den centraleuropeiska. De
Centraleuropeiska liberalernas syn var att religionen var något som
totalt skulle hållas undan politik och samhälle. Religion var en
privatsak som skulle hållas inom människan.
De
nordvästeuropeiska liberalernas syn var mer positiv till religion och
politik. De menade att politiken kunde berikas av religionens tankegods -
dogmerna. Samtidigt var de noggranna med att dra en linje mellan
religionsutövning och politisk makt. Poltikens makt fick aldrig bli en
del av en religions maktanspråk.
Jag menar att
liberalismen i sig är ett typexempel på hur viktigt det är att en
ideologi inte befinner sig i ett lufttomt rum. Kan liberalismen
överhuvudtaget existera i ett samhälle som inte bärs av de basala
dogmerna som har sin grund inom den judiskt-kristna idétraditionen? Jag
tvivlar. (Och centerpartiets eskalerande kris - med det märkliga
visionsdokumentet - är ett typexempel på detta. Ska blogga om det
senare.)
Som jag ser det har religionen två sidor. Den
ena är förhållandet mellan dig och Gud. Denna personliga relation är
just personlig och kan vare sig generaliseras eller överföras till någon
annan. Samtidigt är det denna relation som är grunden i i vart fall den
kristna kyrkans uppdrag att gå ut och göra människor till lärjungar.
Det är när denna personliga trosuppfattning hamnar inom politiken som
det går snett.
Men religionen är också ett antal
dogmer. Religion handlar om levnadsregler. Jag kan rätt ofta tvivla på
deras gudomliga härstamning. Men uppenbarligen har de varit lämpade att
såväl bibehålla som utveckla samhällen. Det finns skäl att fundera över
varför etiska och moraliska uppfattningar ser ut som de gör och gjort,
innan man kastar dem över ända. Varför finns de? Vem är de avsedda att
värna, skydda? Varför är de rätt, eller fel?
För mig är
min egen grund i dessa dogmer en självklar del av min politiska
gärning. Jag tar med mig min syn på människans unika och oändliga värde
från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på
skapelsens storhet från min kristna tro och mina kristna dogmer. Jag tar med mig min syn på många moraliska och etiska överväganden från min kristna tro och mina kristna dogmer.
Utan
dessa är jag inte hel, vare sig som person eller som politiker. Min tro
(och mina tvivel - och de är sannerligen både många och stora), är
odelbar med mig som person. Den påverkar mig i allt jag är och gör. Och
de dogmer som följer denna trosuppfattning ligger till grund för hur jag
ser på såväl människa som samhälle.
Jag tolkar det
frisinne som jag säger mig företräda just i detta. En politisk gärning
grundad i ett antal religiösa dogmer. Dogmer som ständigt prövas utifrån
den gällande tiden. Dogmer som ständigt kompletteras utifrån nya
tänkare och filosofer. Men dogmer som aldrig förkastas utan att det nya
kunnat visas bättre.
Politik och demokrati har, eller
snarare har haft, mycket gemensamt med tro och dogmer. Det är bara 40 år
sedan all svensk lagstiftning var given av Gud genom kungen. Knappast
något att vilja ha tillbaka. Men den långsamhet och den
svårföränderlighet som är en del av vår traditionella demokrati håller
på att gå samma väg som Gud och kungen. Nu ska allt hastas fram. Nu ska
allt göras omdelbart.
Men om demokrati handlar om samtal med många, och om de
demokratiska grundvalarna - etiska och moraliska dogmer och överväganden
- behöver vara svårföränderliga så står vi inför problem. Eller så är
vi redan mitt uppe i dem.
Som jag tolkar Ulvaeus är det en del av detta han beskriver i sin
känsla i kyrkan. Historia och historier som knyter an till det som
varit. Traditioner som förändras långsamt och varligt. Känslan av att
vara del av något större, gudomligt eller ej. Det är bra.
Demokrati handlar om långsamhet. Annars är det inte demokrati.
Och kanske är vi på väg att glida från demokratin, den demokrati vi
hittills känt, till något annat. Teknokrati. Administrokrati.
Speedokrati. Oligokrati...
I den förändringen borde kyrkan och den kristna tron spela roll.
Ständigt peka på de traditioner och de dogmer som burit samhället genom
århundraden av utveckling. Ständigt ifrågasätta såväl dogmerna som de
förändringar som lyfts fram som bättre. Ständigt pröva både sig själv
och samhällets alternativ.
Där är vi inte idag. De flesta kyrkor spelar sannolikt större
roll som tempel för tystnad och stillhet. Gott så. Men jag gissar att
Gud önskade att vi kristna tog vårt uppdrag på ett något större allvar.
Media: DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar