De svenska partierna har tappat enormt många medlemmar sedan 1970-talet. Värst har det varit för socialdemokraterna. Men även vi andra har gått kräftgång. Alla traditionella partier har idag mindre än hälften av medlemstalen från 1970 kvar. Och de som kommer nya har inte förmått suga upp annat än bråkdelar av de som lämnat.
Detta är inte något unikt för partierna. I princip alla gamla folkrörelser har problem. Frikyrkorna har det. Många gamla idrottsföreningar har det. Möjligheten att rekrytera en frisk och pigg 32-åring till ett styrelseuppdrag är inte så stor. Och kassörsstolarna gapar ofta alldeles för tomma. Det är de gamla, pensionärerna och de som snart ska bli pensionärer, som håller uppe föreningslivet.
I partipolitiken blir det extra tydligt. Jag ser det varje dag när jag tittar ut över oss förtroendevalda. I nämnd efter nämnd är det de äldre som håller upp nämndsammanträdena. De yngre kommer och går. De äldre består. Visst kan man se det som att de äldre tar upp de yngres platser. Men man kan lika gärna säga att de äldre räddar den form av demokrati vi har idag.
Vad händer då istället? Det finns motstående processer. Det politiska intresset har "aldrig" varit större. Men det partipolitiska "aldrig" mindre. Idrottsutbudet är större än någonsin. Men styrelseplatserna gapar tomma. Den nya religionsiteten breder ut sig. Men kyrkornas verksamhet blir allt ihåligare, allt färre tvingas göra allt mer.
Idag handlar det ofta om att fundera över vad det finns i engagemanget för min egen del. För 100 år sedan gick man med i nykterhetsrörelsen för att rädda grannarna som söp. Idag går man med för att man själv vill må bättre. Individualismen riskerar att gå över i en egocentrism. Helhetssyn och långsiktighet bryts ner och ersätts med omedelbar behovstillfredsställelse för mig själv, just nu, i den detaljfråga jag just nu intresseras av.
Det är ett bekymmer för samhället och för demokratin. Det civila samhället har en enorm betydelse för hur samhället fungerar. Miljoner arbetstimmar läggs ner varje år av människor som inte kan ersättas. Civilsamhället samverkar och samagerar med både privat- och offentlig sektor. Och civilsamhället borde bli starkare.
Men vad händer? Kan vi vända utvecklingen?
Mitt svar på den frågan är både ja och nej. Låt oss börja med nejet.
Nej - folkrörelseSverige är på väg bort. Det var en 150-årig parentes som nu är på väg mot något annat. Vi kan inte se tillbaka för att göra likadant som det gjordes då. Den solidaritet som fanns förr är inte den solidaritet vi ser idag.
Ändå drömmer sig många tillbaka till den tid då folkrörelserna ägde Sverige. Det är en typ av folkhemsnostalgi, men liksom folkhemmet är det en utopisk dröm. Det som har varit kommer inte tillbaka.
Men det finns också ett Ja i detta.
Ja - vi kan vända utvecklingen. Det är inte förutbestämt att individualism ska övergå i egocentrism eller egoism. Frågan är bara vilka alternativa krafter som finns och hur de väljer att utveckla sig. Ska man vara proaktiv, eller reaktiv?
Jag tror vi måste bejaka att människor idag är allt mer egocentriska. Men istället för att jobba mot att vi idag sätter oss själva och vår egen utveckling i centrum hela tiden, måste vi fundera över hur vi fyller dessa tankar med andra värden. Kan man skapa en förståelse för att du kan må och ha det bättre om det du gör för dig själv, också påverkar andra positivt har man nått långt.
En av Rotaryanerna berättade om en bild som en konstnär gjort som symboliserade förflyttningen från den solidariska kollektivismen, till den egocentrerade individualismen. Bilden såg ut ungefär så här:
Ofta när man talar om att "vända utvecklingen" tänker man också på att göra det man tidigare gjort. Då skulle bilden vara så här:
Men det gäller, som så ofta, att tänka utanför boxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar