Jag är på väg hem ifrån en debatt i Stockholm. Temat - Klimat och hållbart samhälle. Ett antal miljöorganisationer anordnade debatten "När larmen tystnar" på ABF-huset i Stockholm, mellan 7 av riksdagspartierna.
Visst var det en intressant debatt, eller mer av ett intressant samtal. Tonen var lågmäld. Det fanns fler som uttryckte varierande nivåer av vanmakt. Ändå är det några andra saker jag funderar på så här på väg hemåt.
Redan när jag kommer in på ABF-huset blir den första påtaglig. Jag kommer in i en annan värld, befolkad av andra människor. Jag ser engagerade människor som brinner för sin sak. Och de uttrycker det tydligt. För att vara konkret: Det är många tunikor som verkar vara hemfärgade, och färre kostymer, eller chica kläder.
För mig visar bara detta sätt att klä sig och vara på ett par av miljö- och klimatdebattens största problem. Kollektiviseringen av frågan. Och avståndet mellan de engagerade och de andra.
Låt oss ta dem var och en för sig: Hur ska man vara för att vara klimatsmart och långsiktigt hållbar? Kan man vara vanlig, eller måste man gå in i mysoverallskollektivet? Kanske är det ett av huvudskälen att jag är liberal, det där att jag tycker att kollektivismen i miljörörelsen blir så jobbig. Jag vill inte vara en del av det kollektivet. Jag tror inte på den kollektivismen. Och jag tror inte att jag är ensam att ha den åsikten.
Det händer så ofta när jag besöker olika miljögrupper att just detta utanförskap blir extra tydligt. De där innanför. De som vet och som har gjort ett aktivt val att ställa sig halvt utanför samhället. Och vi andra. Och jag tror det är så kontraproduktivt.
Jag har varit engagerad i klimatfrågan sedan jag blev politiskt aktiv 1988. Egentligen började intresset redan i slutet på 1970-talet, men då kanaliserades det inte in i politiken. På 80- och början av 1990-talet var klimatfrågan totalt meningslös. Man blev inte direkt populär om man försökte sig på att prata politik i vare sig fullmäktige, i Folkpartiet eller i den allmänna debatten. Ändå försökte jag och fortsatte att försöka.
Under dessa dryga 25 år har jag allt mer kommit att respektera klimatfrågans (miljöfrågor överhuvudtaget) komplexitet. En del tycker säkert att jag har resignerat. Men själv så menar jag att det handlar om att jag insett skillnaden i att prata politik och att skapa förändring. Och det senare är så otroligt mycket svårare.
För hur ska vi förändra samhället så vi klarar klimatet? Vad innebär en sådan politik för dig personligen? Och hur kan du försvara den för dina grannar?
Ska vi skrämma dem med att om du inte gör som vi säger så kommer jorden som vi känner den att gå under? Det finns drag inom miljörörelsen till vänster som verkar vilja gå den vägen. Jag gör det inte.
Ska vi lura dem med att vi politiker kan fatta beslut och sätta drastiska mål, att ansvaret är vårt och underförstått säga att de (väljarna alltså) inte kommer att märka något? Det är denna politik jag tycker Miljöpartiet för i alldeles för stor utsträckning. Jag gör det inte.
Ska vi låtsas som om tekniken kommer att klara allt, att det bara är att köra på med business as usual? Människan har klarat alla andra utmaningar och kommer att klara också denna? Alldeles för många marknadsliberaler hamnar här. Jag gör det inte.
Men vad gör jag då? Var hamnar jag?
Trist nog i vardagens grå beslutsfattande. Kanske kommer klimatet att spåra ur helt och därmed skapa en grund för en total samhällsomställning. Kanske kommer alla människor på jorden en dag att vakna upp och inse att livet är mer än materiell rikedom. Men jag vare sig tror eller hoppas på det.
Istället handlar det om att göra de rätta valen i varje liten valsituation som vi har. Och att alltid försöka ta det personliga ansvaret. Som individ har jag ett ansvar för att försöka leva så hållbart som möjligt. Som politiker har jag ansvar för att försöka omforma politiken i miljövänlig riktning. Som konsument har jag ett ansvar. Som producent har jag ett ansvar.
I varje situation har jag ett eget ansvar. Ibland ett individuellt agerande. Ibland tillsammans med andra. Och genom det så vrider vi långsamt framtiden i en miljövänligare, klimatneutralare riktning.
Och vi gör det i vardagen. Hela tiden. Vanliga - precis som vi är - väljer vi kanske att resa med tåg istället för flyg eller bli. Köpa ekologiskt. Köpa en konsertserie istället för ytterligare en resa. Eller något helt annat.
Och vi kommer att misslyckas med våra val. Och misslyckas. Och misslyckas. Eller strunta i dem. Och det måste vara acceptabelt. För ingen kan allt. Alla borde kunna något, men alla vill inte ens kunna något. Och det får vi också acceptera.
Miljörörelsens största utmaning, klimatfrågans största utmaning, är att skapa en ny fascination för naturen och skapelsens storhet. En fascination som inte gör en klimatomställning till en belastning, utan till ett eget fritt val.
Fredrik Morberg från Stockholm resilience center, inledde dagens debatt med att bland annat säga att vi måste kommunicera våra positiva drömmar om framtidens miljö och inte våra mardrömmar. Miljöpolitik måste handla om "I have a dream" och inte "I have a nightmare".
Den utmaningen är för mig centrum i all miljöpolitik, oavsett om den handlar om klimat, en giftfri miljö eller en myllrande biologisk mångfald.
Media: DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar