Får en gammal människa vara unik?

Jag följer SVTs granskning av den svenska äldreomsorgen, och slås av några saker.

Dels att utgångspunkten för granskningen är så "vänster". Egentligen är själva ordet "vänster" fel, men det är idag vänstern som mest använder äldreomsorgen som slagträ i debatten: "Den otrygga äldreomsorgen. Vanvård. Det var bättre förr." Och lösningen är alltid densamma. Kommunerna gör allt bättre. Och mer pengar behövs alltid. Typ...

Kanske hade det sett annorlunda ut om de borgerliga varit i opposition. Eller kanske lika, fast olika. Samma kritik, men andra lösningar.

Nåväl. Måndagens inslag handlade om den gamla människan skulle ha rätt att betala sig till bättre kvalitet. Och osäkerheten kring detta var stor hos de flesta partierna. Det var egentligen bara ett moderat kommunalråd som var tydlig i sitt accepterande av detta. Vänsterpartiet var tydligast emot.

På ytan kan det tyckas som om detta handlar om lyx kontra bristande resurser i äldreomsorgen. Men det gör det inte. Det är uppenbart att de som väljer att betala extra för sitt boende på gamla dagar, inte drar några resurser från den gemensamt finansierade omsorgen. De huvudsakliga kostnaderna tas av de privata medlen. Den offentliga finansieringen står för samma antal pengar per plats, oavsett om du har råd med guldkant eller inte.

Ändå verkar de flesta partier och de flesta politiker automatiskt reagera med ett: Det känns inte bra...

Man frågar sig varför? Är det tanken om att vi ska dö som jämlikar, att vi ändå inte kan ta med oss något dit vi går? Eller är det något annat? Jag tror det.

Det finns fortfarande kvar en kollektivisering av det svenska åldrandet. Du är inte individ när du blir äldre, och framförallt inte när du kommer in i den kommunala äldreomsorgen. Det finns två skäl till detta:

Dels det socialdemokratiska arvet. Dels sjukvårdsarvet. Låt oss ta det sista först.

Det finns få verksamheter som passiviserar och kollektiviserar människor så snabbt som sjukvården. Där blir du en vårdtagare på nolltid, inte en beslutskapabel individ med ett vårdbehov. Visst har det skett förändringar, för inte så länge sedan var läkaren guds högra hand (före nätets alla kunskaper...) och nu sker allt större individanpassning av vården. Men fortfarande är vårdapparaten kollektiviserande. Och äldreomsorgen är sprungen ur den landstingsdrivna långvård som var kollektiviseringens slutpunkt. Jag funderar exempelvis på varför personalen inom äldreomsorgen fortfarande går på scheman som liknar sjukvårdens. Behoven är inte alls lika. Ta bara det märkliga i att bemanningen på helgerna är lägre. Förståeligt på sjukhus där färre behandlingar, operationer osv pågår. Men ofattbart inom äldreomsorgen där behoven är lika stora varenda dag.

Det andra arvet är politiskt. Socialdemokraternas (mar)dröm om folkhemmet var en dröm om ett samhälle som skulle ta hand om dig, från vaggan till graven. Och pensionstiden blev den tydligaste tiden för när du bara skulle lägga dig raklång, möjligtvis ta hand om barnbarnen och lämna arbetslivet. Passiviseringen blev total. Och den gällde alla, utan undantag. Kollektiviseringen blev norm.

Passivisering och kollektivisering av åldrandet innebär också att tilltron till de äldre som beslutsmässiga individer försvinner. Det blir andra som ska ta hand om dig och ditt liv, det är politiker och tjänstemän som vet bättre än du själv om vad som är bäst för dig. Och eftersom det är de offentliga makthavarna som vet bäst, kommer direkt också att samma ska gälla för alla.

Jag menar att de tankarna både är fel och leder fel. De förminskar människor bara för att de är gamla. De förminskar människor bara för att de är gamla och i behov av vård och omsorg.

Jag menar att det är självklart att man ska ha rätt att leva sitt liv hela livet. Om vi accepterar skillnader i samhället, att vissa har råd att äta hummer medan andra får nöja sig med fiskbullar, så ska det gälla alla, oavsett ålder. Om någon har sparat hela livet, om någon varit framgångsrik, så måste det också gälla om du är 75, 85 eller 105.

Men, kanske någon säger, titta i skolan. Där serveras alla barn samma mat. Kanske kan man välja på ett par rätter.

Men skolan och äldreomsorgen kan inte jämföras. Äldreomsorgen, oavsett hur vårdintensiv den är, är bara en förlängning av ditt eget privata boende. Du tar med dig ditt hyreskontrakt. Du tar med dig dina möbler. Du tar med din historia, din framtid, dina anhöriga till den lägenhet som erbjuds dig. Det är självklart att du så långt möjligt ska få fortsätta leva ditt liv som du alltid gjort, på den levnadsnivå som du haft tidigare.

Om man säger stopp för rätten till tillval till äldreomsorgen, säger man också stopp för individer att använda sina pengar som man själv vill. Är det rimligt? Absolut inte!

Det finns en lång väg att gå till dess även äldre människor tillerkänns en full individualism. Fortfarande verkar många tro att vi föds som original, men dör som kopior. Sanningen ligger snarare i det motsatta.

Media: SVT