Den senaste veckan har stridslinjen i svensk politik åter gått genom integrations- och migrationspolitiken. Denna gång triggad av det program som Stockholms stad tagit. Reaktionerna har varit hårda från kritikerna. En del har försökt nyansera bilden. Frågan vad man gör med återvändande terrorister som inte kan bevisas ha direkt medverkat i folkmord eller liknande brott som kan straffas i Sverige oavsett var de begås, är problematisk. Men den är ännu mer problematisk än vad de flesta verkar inse.
Låt mig peka på tre problem och ett förslag till lösning.
För det första: Går det att rehabilitera återvändande terrorister som inte är en del av det utanförskap som flera av åtgärderna verkar försöka lösa? Beskrivningarna av vilka som rekryteras till IS breddas hela tiden. Bilden av att det är ungdomar på glid, i utanförskap, utan utbildning, jobb eller framtidsmöjigheter verkar vara falsk. Alldeles för många exempel finns uppenbarligen att det också är högpresterande unga som dras till terrorismen.
Men läser man förslagen från såväl Örebro som Stockholm verkar det som man fortfarande är fast i bilden av den utslagne unge terroristen som ska ha hjälp med skola, jobb och bostad. Visst finns de fortfarande. Men är skola, jobb och bostad verkligen lösningen? Eller handlar lockelsen om något annat, något som socialtjänsten inte kan rå på, hur väl man än förstår sig på Socialtjänstlagen? Och vad blir då lösningen på det?
För det andra: Hur väl fungerar socialtjänsten i sitt uppdrag att rehabilitera, oavsett om det handlar om missbruk eller engagemang i olagliga rörelser? Svaret är tyvärr rätt negativt. Svensk socialtjänst lyckas alldeles för sällan med att förändra människors livsval. Förändringsviljan måste i huvudsak komma från individen själv, och då kan en bra socialtjänst stötta individen i hennes kamp för ett nytt liv. Men att tvångsförändra någon som inte själv vill förändras, är i princip omöjligt.
När man läser förslagen från de två aktuella kommunerna, lyser en annan bild igenom. Här ska människor som med stor sannolikhet varit med om folkmord, terrorism och liknande händelser, men som inte kunnat beläggas med sådana bevis att de kunnat fällas inför domstol, ändå ges rehabiliterande insatser, oavsett om de verkar avse lämna sin terrorbana eller inte. Sannolikheten att detta skulle leda till en god utveckling är marginell.
För det tredje och viktigaste: Det är uppenbart att det finns en skillnad mellan vad människor i allmänhet tycker, och vad vissa upplysta politiker, tjänstemän och mediamänniskor menar. Reaktionerna på det centerpartistiska kommunalrådet Rasmus Perssons prat om "pojkar" som återvänder från mördandet var inte nådiga och ofta över gränsen. Reaktionerna på det rödgrönrosa styret i Stockholm har hållit samma magnitud.
I juridiken brukar man ibland tala om "det allmänna rättsmedvetandet" och de problem man kan ha som lagstiftare när man inser att man borde stifta en lag som inte har stöd hos allmänheten. En sådan lag blir inte effektiv, oavsett hur bra den än är. På samma sätt är det motsatsvis. Om allmänheten inte tycker att ett agerande ska vara straffbart, så kommer lagstiftaren så småningom att tvingas ändra lagen. Det är det som just nu tyvärr verkar ske med cannabisbruk, för att ta ett exempel.
När det gäller återvändande terrorister verkar det allmänna rättsmedvetandet inte bara säga, utan högt och tydligt ropa: "Sätt dem i fängelse! Inte mina skattepengar till terrorister! Sluta klema med dem - det är hårda tag som gäller!" Och det måste man förhålla sig till som beslutsfattare och beslutspåverkare oavsett om man är politiker, tjänsteman eller ledarskribent. Annars kommer klyftan mellan de som beslutar om skatterna, och de som betalar dem, att bli allt större. Och den är redan för stor.
Så även om det fanns en relevans i tankarna kring rehabilitering av "pojkarna" som varit nere i Syrien och mördat, eller som i Stockholms fall av dem som "kommer hem från strider utomlands" så är det sannolikt omöjligt att någon längre tid upprätthålla en acceptans för att ta skattemedel till hälsoåtgärder, försörjningsstöd eller bostäder till dem. Det kommer att slita sönder samhället och skapa en än mer ökad misstro mot lokala politiker. Risken att det också påverkar tilltron till demokratin är uppenbar. De åtgärder som enligt beslutsfattarna är till för att värna det demokratiska samhället, riskerar att istället börja gräva dess grav.
Men vad ska man då göra? Kommunernas socialtjänst vare sig ska eller får straffa människor. Det är polis, åklagare och domstolar som ska hantera bevisen, och kriminalvården som ska straffa. Men vad gör man då med de som deltagit i terrorhandlingar, och som inte vill lämna den miljön?
Svaret är inte enkelt. Men jag ska komma med ett förslag som inte alls är perfekt, och som inom sig också rymmer stora risker för missbruk från statens sida. Men kanske kan någon fundera vidare.
Svensk lag innehåller några tvångslagar. Den som missbrukar kan exempelvis tvingas till vård, om hon "kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående". Det är ett allvarligt ingripande i den personliga integriteten, men det används kontinuerligt av svensk socialtjänst.
Kan man förändra lagstiftningen även kring återvändande terrorister, där det inte finns bevis som räcker till fällande dom, men där det är uppenbart att den återvändande deltagit i strider och inte vill lämna sin terroristbakgrund? Går det att skapa en LTVT - Lag om TvångVård av personer som deltagit i Terroraktiviteter" som är rättssäker nog?
Denna tanke väcktes efter att jag läst vad SÄPO idag säger kring terroristresorna i Aftonbladet. Om det är så att SÄPO: "har väldigt bra koll på hur många som reser, vi vet i princip alla och vi har koll på vilka som kommer tillbaka"så borde det också gå att ordna med ett system som hanterar dessa människor när de återvänder till Sverige. Framförallt i en så unik situation som vi befinner oss i för närvarande, med en organisation som förutsatt sig att bekriga allt den värld vi bekänner oss till står för.
Tyvärr är det bara att erkänna att knappast ens denna lag - om tvångsvård av människor som inte vill förändra sig - skulle vara effektiv. Men kanske skulle det finnas en större acceptans från samhället runt om för åtgärder som inte bara upplevs som mesigt naiva, utan som även inskränker friheten för dessa människor, även om dessa inskränkningar tillnärmelsevis inte är i samma omfattning av de inskränkningar deras deltagande i terrorism orsakat tusentals oskyldiga personer.
För tänk om det är som David Nyström skriver i Gefle Dagblad. Vi befinner oss redan i det tredje världskriget - det är bara det att vi ännu inte vet om det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar