Jag sitter på min altan och skriver. Den sommarsol som lyste med sin frånvaro hela juli tar igen det med råge i augusti. Det är bra. Men inte som det borde. Tornseglarna svirrar fortfarande i luften. Men hos oss blev det ingen häckning i år. Ladusvalorna har just börjat på sin andra kull. I fjol var de redan inne på sin tredje så här dags. Det är bra. Men inte som det borde.
Jag kommer att tänka på det när jag läser DNs intressanta reportage om föreningslivets kris. Om det civilsamhälle som en gång var med och byggde Sverige som nu rämnar. Vilka orsaker det kan ha. Och vilka följder det kan få.
Temat är inte nytt. De traditionella föreningarna har haft det jobbigt under en längre tid. Ser man till Sveriges största rörelse - idrottsrörelsen - så minskar de flesta förbunden. Till och med det absolut största, fotbollen, har haft vikande siffror bland aktiva. Än värre är det på förtroendevaldasidan. Vem vill vara sekreterare, kassör eller medlemsansvarig idag?
Denna trend är inte ny. Men den har accentuerats. Professor Erik Amnå har studerat frågan. Likaså professor Lars Trägårdh, bland annat här i Forskning och Framsteg. Och så långt jag kan begripa så är denna trend en långsiktig förändring av hur vi svenskar förhåller oss såväl till oss själva och våra behov och önskningar som till andra människor och till samhället i stort.
Borta är intresset för det långsiktiga engagemanget. Borta är den solidaritet med andras väl och ve som en gång fick människor från en samhällsklass, en gruppering, att engagera sig i andras utveckling. Nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, rösträttsrörelsen, frikyrkorörelsen - det moderna Sveriges fyra pelare - alla var de bärare av ett ideal, en vision om ett bättre samhälle för alla.
Du blev inte nykterist för att må bättre själv, du blev det för att hjälpa din granne att sluta supa.
Du engagerade dig inte i arbetarrörelsen för att få upp din egen lön, du gjorde det för att alla arbetare skulle få det bättre.
Du slet inte i rösträttsrörelsen för att värna din egen rösträtt, du gjorde det för att även andra skulle få den förmån du redan hade.
Ditt engagemang i frikyrkan stannade inte vid din personliga frälsning, du blev en del av en rörelse som satte socialt arbete - hemma och runt om i världen - i fokus.
Till dessa fyra pelare kan fogas en annan, med en speciell status: Bildningsrörelsen. Bildningen är central också för det civila samhället. Men bildningen är också en del av statens ansvar. Det finns både en civil sida av bildningen; från de gamla klostrens och kyrkans arbete till dagens folkhögskolor, liksom en statlig, byggd på grundskolans utlärningsmonopol.
Det var det civila samhället som en gång lyfte Sverige från att vara ett fattigt land med en enorm utvandring, till ett av världens rikaste länder. Det arbete Robert Putnam gjorde i Italien hade lika gärna kunnat vara en tidsstudie i Sverige. Från 1800-talets vertikala samhälle, till 1900-talets horizontella.
Men nu ifrågasätts detta. Och följderna kan bli enorma.
Jag har jobbat ideellt i tre av de fyra folkrörelsegiganterna. Frikyrkan, idrottsrörelsen och politiken. Och jag tänkte åter kort lyfta politikens speciella utmaningar och problem.
Redan i början av 2000-talet gick det att dra fram utvecklingskurvor för partiernas medlemsutveckling. För Folkpartiets del skulle det innebära att partiets sista medlem lämnade det sista medlemsmötet någon gång på 2020-talet. Och de andra partierna följde efter. Men långt innan dess skulle medlemstappet få allvarliga konsekvenser.
I mina analyser hade jag ett tydligt fel. Jag hävdade att valet 2014 skulle vara det sista valet för den demokrati vi idag känner. Helt enkelt för att det därefter inte skulle finnas tillräckligt många intresserade för de uppdrag som behövde besättas. De många pensionärerna skulle ha blivit för gamla. Men det har inte skett. Demokratin kämpar på. Ytterligare något val, kanske. Men risken för att min profetia var sann, men lite för pessimistisk, är uppenbar.
Runt om i Sverige tunnas demokratin ut. Allt färre vill bli medlemmar, förtroendevalda, politiker. Och partiernas interna liv, med styrelser, kommittéer, arbetsgrupper - lever ett än tuffare liv. Och medan det i den svenska demokratins barndom var samhällets tydliga företrädare som befolkade partierna, blir de idag allt sällsyntare.
Hela denna utveckling får konsekvenser. Partierna blir allt mindre representativa. De som finns i partierna riskerar att bli allt mindre kompetenta i styrning och ledning. Det ideologiska arbetet förtunnas. Och till slut kommer det inte heller i de större kommunerna att finnas människor som är villiga att ta ett politiskt uppdrag. Den utveckling vi ser i småkommunerna idag, där allt fler styrelser, nämnder och andra förtroendeorgan läggs ner, kommer att komma också till storkommunerna.
(Att detta kan vara positivt är en annan fråga. Det handlar mest om att vara proaktiv - att vilja förändra den politiska organisationen för att man har en vision om ett annat, bättre demokratiskt styrsystem. Det handlar inte om att vara reaktiv - att lägga ner en nämnd för att man inser att man inte har någon kompetent ordförandekandidat eller ens tillräckligt många människor för att befolka nämnden...)
Politik är inte enbart, eller ens i huvudsak, något man kan gå in och ut i. Politik är inte en kopia av "Missing People". Demokrati förutsätter långsiktigt engagemang, kompetens, kunnande, och en vilja av att vara en del av något som är större än dig själv.
(En annan parentes... Partiernas utveckling till att i huvudsak vara kampanjorganisationer är ytterligare ett svaghetstecken som riskerar denna utveckling. Men det är en annan fråga som vi kan återkomma till.)
När inte längre partierna förmår att vara representanter för några andra än sig själva, när de förtroendevalda upplevs som obsoleta/inkompetenta/meningslösa, kommer det demokratiska systemet att krackelera.
Och frågan är vad som kommer istället.
5 kommentarer:
Intressant, Staffan! (Och tack för din debattartikel i Dagen häromdagen - du är definitivt min kandidat till partiledarposten!).
Jag har dock en tes kring ämnet du och DN tar upp: det är den s.k. arbetslinjen mer än teven som tagit död på såväl familjeliv som föreningsliv. Säga vad man vill om de s.k. hemmafruarna, men de gjorde massor av värdefullt (oavlönat) arbete i civilsamhället. Och antingen de själva engagerade sej i föreningslivet (vilket många faktiskt gjorde) eller ställde upp med den markservice som gjorde att gubbarna fritt kunde ägna sej åt föreningsliv, fanns det större utrymme för sådant föreningsliv då än nu.
Jag bejakar helhjärtat kvinnornas ökade och mer jämställda inträde på arbetsmarknaden, men både barn och föreningar MÅSTE helt enkelt ha drabbats av att vi alltsedan 70-talet tagit ut standardökningen i pengar mer än i tid och att männen knappast tagit lika mycket ökat ansvar för hem och familj som kvinnorna dragit ner på det (eller hamnat i utbrännande dubbelarbete).
Som Tage Danielsson skrev om SIA-skolan och fritidshemsraseriet i Tankar från roten att om en förälder alltid var hemma på 60-talet borde väl någon av föräldrarna eller båda i all sin dar kunna vara hemma efter klockan 2 på eftermiddagen på 70-talet?
Sextimmarsdag eller inte, men något sjukt är det med arbetslinjen i dess nuvarande utformning. (Att vara gift och ledande regeringsmedlem tycks ju ibland också som en omöjlig ekvation).
Tack för kommentar och stöd:-)
Även om vän av dagens politiska missförståndsargumentation skulle kunna tolka din kommentar som värsta antifeminismen så tror jag du har en poäng i själva grundantagandet. Om båda föräldrarna jobbar minskar möjligheterna till engagemang utanför hemmet. Det spelar ingen roll vem som är hemma, men själva markservicen betyder nog en del. Och det kan nog, som du skriver, både vara till fördel för den som jobbar, och som har hemjobbet gjort efter lönearbetet, och den som är hemma och som vill engagera sig utåt efter hemarbetet är gjort.
Men det samhället kommer knappast tillbaka (turligt nog), oavsett vem som skulle vara hemma. Det finns ett mervärde i att ha ett eget arbete, ett eget socialt kapital via arbetet och en egen lön som gör det värt att jobba och en rätt att låta den egna viljan styra över detta livsval.
Man kan se en utveckling kring detta i Sverige som berörs i DN-artikeln. Det är att det ideella professionaliserats. Istället för att gå på föreningsmötena, betalar vi för någon tjänst. För pengar har vi mer av än tid och ork.
En annan sak som man borde fundera kring är hur man stärker den medelklass som alltid varit den som burit upp civilsamhället. Den klass där förr mannen gjorde karriär, hustrun tog hand om barn och hushåll och där både man och hustru sedan engagerade sig i civilsamhället. Hur gör man det möjligt idag för dem att leva jämställt hemma och på arbetet, men ändå ha tiden som behövs för att finnas i civilsamhället? Rätt mycket av politikens fokus ligger på de med sämst status (ex vis jobbskatteavdragets utformning) men skulle samhället bli bättre om vi istället gav medelklassen den cred den förtjänar? Skulle en starkare medelklass bygga ett starkare samhälle som bättre klarade av att lyfta de mest sårbara än alla statliga och kommunala projekt?
Ja, jag menade som sagt inte att just kvinnan skulle vara hemma, bara att om en barnfamilj på 50-talet kunde klara sej på en lön, måste den väl i all sin dar klara sej på två halva nu? (Bortsett från det miljöskadliga "tvånget" att ha bil och fara på en utlandssemester om året). Två halvtider är kanske i hårdaste laget, men två 6-timmarsdagar? Eller i varje fall en mer flexibel arbetslinje än nu, där två 8-timmarsdagar om dagen verkar vara standard för en vällyckad medelklassfamilj. Oavsett om äktenskapet/samboskapet spricker eller om man inte hinner göra saker med sina barn annat än på helgerna.
Jag är gift med en pastor och hade under flera års tid kunnat vara hemma heltid med tre barn 1-5 år och gett dem en ännu roligare uppväxt än de fick på det i och för sej fina och välmenta dagiset (vi delade lika på föräldradagarna så jag var ÄNDÅ hemma en hel del). Särskilt om andra föräldrar också kunnat eller velat vara hemma mer med sina barn så att gatorna inte ekat så tomma (nu sugs ju ALLA in i dagisverksamheten av sociala skäl, t.o.m. syskon till hemmavarande barn!). Om jag fått ut bara en del av dagispengarna i form av en hederliga vårdnadslön (inte -bidrag! jobb som jobb!) - eller om jag fått den indirekta vinst det inneburit om de som har barnen på dagis fått betala vad det faktiskt kostar att ha dem där!
Tack i alla fall för ditt svar utan missförståndargumentation!
Nu hamnade jag visst lite "off topic". Men jag menar alltså att både barn och föreningsliv skulle tjäna på att vi modifierade arbetslinjen med hänsyn till familjelivet.
Sen tror jag att vi också måste diskutera demokratiskt ansvar och att inte bara försöka värva medlemmar till vårt eget parti utan skapa en miljö där medborgaransvaret inte bara är att rösta vart fjärde år utan att också gå med i något politiskt parti, gärna också engagera sej där! Att fylla 18 är ju inte bara att bli röstmyndig utan också att bli valbar, som bl.a. Gustav Fridolin så fint bevisade!
I en annan blogg ska jag beröra det du är inne på - frågan om vad som händer med lönearbetet i framtiden när robotarna tar över allt mer. Kanske har vi nu ett möjlighetsfönster som öppnas där vi kan fundera både över hur vi ska finansiera framtidens välfärd, och vad den ska innehålla. Civilsamhällets roll i detta är fortfarande alldeles för underskattad i västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet.
Skicka en kommentar