Kan man kritisera Pride?

Också jag läser berättelserna om de misshandlade homosexuella. Också jag fylls av medkänsla med offren, och både vrede och vemod över att människan inte förstår bättre än att hon ständigt väljer våldets väg, bestraffande minoriteter, oliktänkande, udda. Också jag kan förstå behovet av en manifestation för att få veta att man inte är ensam, inte är så udda, fullt ut kan accepteras för den människa man är.

Men jag skulle inte gå en Prideparad.

Pride var en gång just denna manifestation för rätten att accepteras fullt ut för den människa man är. Och säkerligen finns det behovet kvar, hos många människor och på många platser. Men Pride har blivit så mycket mer.

Pride är inte längre bara en manifestation för rätten att accepteras som individ och människa. Pride handlar idag minst lika mycket om att skapa acceptans för en agenda kring en etik- och moralsyn med grund inom queervärlden. Jag har skrivit tidigare bloggar om problemen med denna förändring. Om normkritik som den enda accepterade normen. Om synen på man och kvinna, på familj och på barnens rätt kontra de vuxnas.

För mig handlar idag Pride lika mycket om det. Och ett engagemang i Pride innebär ett direkt eller indirekt stöd till ett nytt sätt att se på människan, människans ansvar för sig själv och för andra, och för om och hur vi bygger ett samhälle utifrån en normativ grund.

Det finns ofta en total brist på insikt kring vad ett normativ betyder för ett samhälle. Ett av många tydliga exempel blir Folkpartiet i Örebro som i dagarna delar en text där man uttrycker följande: ”Det måste alltid finnas utrymme och även ett ansvar i att ifrågasätta normer. För vem ska diktera vad som är norm för vem?”

Menar alltså det parti jag tillhör lokalt att det inte ska finnas några normer? Normer som demokrati, människans lika och oändliga värde, jämställdhet – har vi inte bara utrymme utan också skyldighet att ifrågasätta dem? Jag ser med oro fram emot framtidens lokala liberala politik...

Och om ingen ska diktera för någon vad som är norm, hur blir det då med lagstiftningen? Den bygger ju på ett gemensamt normativ, dikterat och lagt på våra axlar av en församling, riksdagen, som vi visserligen varit med att välja, men som i dagsläget i vart fall inte företräder mina idéer. Om ingen har rätt att diktera vad som är norm, handlar det inte om normkritik längre, utan om en total normlöshet.

Och allt detta ska ske för att människor ska ha rätt att älska vem som helst på vilket sätt som helst...

Nej – jag förstår att det inte är så man menar. Även den mest normkritiska har normer som den följer. Men hur ska någon veta vilka normer man både ska och måste kritisera, vilka normer som är feldikterade och vilka normer som är goda? Om svaret bara blir att vi ska ha rätt att älska vem som helst är det bara ett tomt prat.

Jag har mina rötter i frikyrkan. Och jag ser med stigande oro på hur den sanningskultur som en gång fanns i kyrkan nu sprider sig till partierna. Queer har blivit ett pseudoreligiöst mantra. Istället för att tro att Jesus är vägen, sanningen och livet, finns politiska strömningar som i vart fall får mig att känna att Vägen är normkritik, Sanningen är queer och Livet får vi när vi i denna sanna queera lycka och frihet definierar det eventuella kön vi känner oss tillhöra.

Och på samma sätt som en del av frikyrkans medlemmar en gång definierade ut de som inte trodde ”rätt”, definierar en del politiker ut oss som nu inte går i rätt fotspår. Med god hjälp av den media som också funnit den enda sanningen.

Nerikes Allehandas beskrivning av kristdemokraternas ickedeltagande i pride i Örebro är i detta perspektiv intressant. Det är en så tydlig ”guilt by association” att man häpnar. KD klumpas ihop med SD, och den underliggande analysen är övertydlig; här är de homofoba partierna som man ska passa sig för. Att gå i prideparader är de godas obligatorium, gör man det inte är man per definition ond. Det lika trista är att KD inte har företrädare som vare sig kan eller vågar hävda en annan linje, byggd på ett hållbart resonemang.

Det finns en risk när politiken blir sanningssökande. Den rollen var tidigare ämnad kyrkor och religioner. Politikens roll var att administrera en ofullkomlig värld samtidigt som kyrkorna sökte den fullkomliga sanningen. Ibland var det dualismen mellan de två det som drev samhället framåt.

Undantag fanns, kommunismens beskrivning av samhällsutvecklingen är ett typexempel på hur illa det kan gå när politik och (pseudo)religion blandas ihop. För den som har sanningen riskerar alltid att bygga murar mot den som saknar den. Och det ska ett samhälle inte göra. Överskrids den gränsen idag, hur goda tankarna bakom det än må vara, finns risken att andra krafter i andra situationer får lättare att göra detsamma.

Det finns ett skäl till för en liberal att ifrågasätta Priderörelsen och i huvudsak dess queerinslag. Och det är att en tes eller sanning som omfattas av ”alla”; politiker, kyrkor, media, i sig måste ifrågasättas. När mer tänkande liberaler än Folkpartiet i Örebro talar normkritik handlar det om att ifrågasätta en del sanningar i huvudsak kring vad som är manliga och kvinnliga normer; traditioner och sociala mönster. Och ett sådant ifrågasättande är rimligt, framförallt om man samtidigt definierar de normativ som man menar är grundläggande för det samhälle man vill administrera.

Men då måste också den liberala rörelsen inte bara tåla, utan också aktivt delta i ett ifrågasättande av den normativa bas som i huvudsak queer innebär.

Det låter så fint, men att bygga ett samhälle på tron att rätten att älska kommer att lösa alla utmaningar och problem är mer religion än politik. Jag är oroad över att det normativa tomrum som skapas när gårdagens normer förkastas. Jag är minst lika oroad över att det nya normativet handlar om en frånvaro av gemensamma normer. Den utvecklingen innebär att ett framtida normativ kan komma att fyllas av krafter som i vart fall inte jag, och säkerligen inte någon inom Priderörelsen, vill befästa. Det finns människor som behöver ett normativ som är större och starkare än det menlösa och innehållslösa ”alla har rätt att älska vem man vill”. Och frågan är från vem, och med vilket innehåll detta normativ kommer att komma.

Jag är liberal. Jag är samtidigt värdekonservativ. För mig är de båda förutsättningar för varandra. En liberalism utan ett tydligt normativ riskerar att göra individualismen till egoism. En värdekonservatism utan liberalism riskerar att låsa in människor i roller utan möjlighet till förändring.

Det är bra att även liberaler engagerar sig i Pride. Men det får aldrig innebära att de och denna rörelse inte ska tåla kritik, debatt, argumentation, genomlysning.

Den normkritiken får Pride faktiskt acceptera.