Men om det inte fungerar???

Torsdagen den 10 september. Jag lyssnar på Sveriges Radio. Studio ett om flyktingkatastrofen och ett panelsamtal med en präst, en nationalekonom och en sociolog. Om det nya Sverige och de utmaningar som vi måste räkna med när så många flyktingar kommer hit.

Och jag häpnar.

Häpnar över aningslösheten. Häpnar över den naiva tilltron till den godhetsvåg som just nu sveper över delar av landet. Häpnar över att så få verkligen vågar problematisera utmaningarna.

Prästen, Håkan Sandvik, upprepar gång på gång som ett mantra, att det kommer att lösa sig OM en människa har en grundtrygghet, bestående av jobb och bostad. Då kan man klara också kulturella skillnader. Och han får medhåll av de övriga paneldeltagarna. Men följdfrågorna uteblir: Vad händer om detta stora OM inte uppfylls?

Och vad finns som pekar mot att vi idag är närmare att uppfylla detta OM än tidigare?

De senaste två veckorna har nästan 7.800 människor sökt asyl i Sverige. Det är en årstakt som innebär att antalet asylsökande kan bli mellan 150.000 och 200.000 fram till nästa höst. Det är en exceptionell summa som sannolikt inte kommer att uppnås.

Men redan nu är tillströmningen så stor att mottagningssystemet knakar. Redan idag hör vi att Migrationsverkets medarbetare går på knäna. Situationen för socialsekreterarna i många kommuner är likartad. Snart kommer trycket på förskolor och skolor, vårdcentraler och sjukhus att öka. Välfärdens grunder sätts under allt större press.

Kanske kommer vi trots allt att klara detta. Kanske håller välfärdssystemen. Då återstår ändå det stora OM som prästen talade om. Jobben och bostäderna. Det som är grunden för att det mångkulturella samhället ska hålla ihop. Och var finns de?

Bostadsbristen är skriande. Regeringen saknar helt politik för att åtgärda den. Och frågan är om det ens är möjligt att bygga bort en bostadsbrist, där de som behöver de nya bostäderna saknar ekonomiska förutsättningar för att äga eller hyra dem.

På samma sätt är det med jobben. Var finns de jobb som ska skapa den grundtrygghet som är den andra förutsättningen för detta OM? Var finns ingångsjobben, låglönejobben, de tillfälliga jobben som gör det möjligt för fler att komma in?  Var finns tankarna om att sänka trösklar och öppna dörrar?

När Folkpartiet liberalerna för någon vecka sedan föreslog milda förändringar för hyresrätter, lite mera marknad, slogs dörrarna igen från såväl regeringen, de flesta övriga partier liksom från Hyresgästföreningen.

När Folkpartiet liberalerna i sitt förnyelsearbete dessutom föreslår små förändringar av arbetsrätten, förändringar som bara marginellt kommer att påverka den nya invandringens utmaningar, stängs dörrarna snabbt från såväl regering som fack.

De partier som står för förändringar på bostadsmarknaden samlar idag bara ett parlamentariskt stöd på runt 10 % av väljarkåren och då är ändå inte förändringarna tillräckliga.

Partier som vill förändra arbetsrätten för att sänka trösklarna något samlar kanske någon procent mer, men långt ifrån så många som skulle krävas för en riksdagsmajoritet.

Då återstår ändå de svåra frågorna. På bostadsmarknaden inte bara marknadshyror, utan förändrade kvalitetskrav, bygg- och planförutsättningar, finansieringslösningar. På arbetsmarknaden inte bara förändringar i arbetsrätten, utan även förändrade lönestrukturer för en framväxande låglönesektor.

Det finns idag inte ett enda riksdagsparti som för fram krav på sådana förändringar. Och skälet är enkelt: Det finns ingen respons hos väljarna för en sådan politik.

Kvar står då vad som väntar bakom detta OM, som prästen talade så väl kring, när det inte uppfylls. När inte bostäderna finns. När jobben uteblir. När utanförskapet befästs.

Det finns idag inga skäl att tro att de långsiktiga förändringar som krävs för en förändrad och förhoppningsvis förbättrad integrationsprocess har någon chans att finna en politisk hemvist. Det finns ännu färre skäl att tro att integrationen kommer att fungera bättre när vi tar emot mångdubbelt fler invandrare än tidigare. Sannolikheten att de system vi byggt upp och värnar - den generella välfärdens alla beståndsdelar, den goda arbetsmarknaden, boendet med kvalitet - kommer att klara de utmaningar vi idag ställs inför är små.

Och vi ser redan allt bredare sprickor. Dagens Nyheter rapporterar idag om hur gäng av ensamkommande ungdomar inte får det stöd de behöver av en socialtjänst som inte klarar sitt uppdrag. En liten pusselbit i ett allt större pussel.

En präst kan vila i förvissningen om att det är hans uppgift att sprida hopp i en mörk värld. Men när politiker och partier gör detsamma, är det bekymmersamt. Idag måste alla partier, och mitt eget parti Folkpartiet liberalerna i synnerhet, göra en analys av vad som händer bakom detta OM. OM inte jobben finns. OM inte bostäderna räcker. OM inte välfärden står stabil.

Vilket samhälle ser vi då?

Jag menar att det sedan länge funnits liberala skäl att förstärka det informella samhällskontrakt som skapar grunden för vårt välfärdssamhälle. Kärnan är enkel: Vilka förmåner har jag som medborgare rätt att kräva av staten, och vilka åtaganden förpliktigar jag mig därför att genomföra?

Hittills har responsen varit rätt obefintlig.

I och med att vi sannolikt befinner oss i en ny era av migrationsströmmar, är en diskussion kring detta än viktigare. Denna diskussion måste föras i flera parallella spår. Dels måste det handla om plikter kontra förmåner. Dels måste det handla om medborgarskapets betydelse.

Grunden för vårt välfärdssamhälle är både värderingsmässig och resursstyrd. Värderingar som exempelvis synen på demokrati, jämställdhet, människans unika och lika värde är nödvändiga för att den generella välfärden ska fungera. Insikten om att vi alla har en plikt att genom arbete och beskattning bidra till denna välfärd är lika grundläggande.

Men i och med de nya migrationsmönstren förändras detta. Alla som kommer till Sverige omfattar inte synen på vare sig demokrati, jämställdhet eller människans värde. Förhoppningen om att dessa kulturella, religiösa eller filosofiska skillnader snabbt ska försvinna är osannolika. Därför måste vi våga ställa oss frågan hur vi värnar denna grund för välfärden.

På samma sätt är det med resurserna.  Vem ska omfattas av den generella välfärden när behoven ökar mer än resurserna? Ska alla få det lite sämre? Eller måste vi kräva att vi, exempelvis genom medborgarskap, kvalificerar oss in i olika välfärdssystem? Vilka konsekvenser får de olika vägvalen? För individen och för samhället?

Det finns en rädsla att diskutera de materiella konsekvenserna av en ökad migration. Men rädslan att i och mellan partierna diskutera de sociala, etiska, filosofiska, andliga konsekvenserna är än större. Ingen vill riskera att därigenom bli stämplad rasist, nationalist, islamofob…

Ändå måste vi våga lyfta den diskussionen. Vi borde gjort det tidigare. Vi måste göra det idag.

Sveriges liberala parti måste våga ställa frågan: Vad händer OM vare sig bostäder, arbeten eller grundtrygghet är den sannolika utvecklingen på dagens invandring?

Vad händer OM det inte fungerar?