2015-09-03

Nej - jag klarar det inte

Jag såg bilden på pojken. Och tittade bort.

Jag klarar det inte.

Jag försöker skriva om det. Men det går inte heller. Om döden och barnen. Om krigen och människans hårdhet. Om omänskligheten både där och här.

Men orden är för små och obetydliga. De kan inte greppa eller förklara.

Jag klarar det inte.

Runt om fylls nu sidor av människor med samma tankar. Och temat är detsamma: Vi måste visa mer medmänsklighet. Det räcker nu. Vi kan inte låta barn dö på Medelhavets stränder, i krigets utbombade hus, på flykt i stängda lastbilar och överfulla båtar.

Kanske är det en vändning i opinionen vi ser, en vändning som kommer att göra skillnad.

Kanske pratar vi om det kring kaffebordet på jobbet, medan vi tar en kaka till. Kanske vi behåller bilden i minnet när vi stressar till dagis för att hämta de egna barnen som ju finns i en alldeles för stor barngrupp. Kanske vi suckar en extra gång innan vi tar loven förbi A-lagarna på torget. Kanske vi funderar en sväng till medan vi klagar på att hemtjänsten inte ger den service vi tycker mamma har rätt till, hon har ju betalat skatt hela livet!

Kanske klarar vi av att hålla bilden i minnet en stund till, medan vi framför datorn funderar över varför inte jag får mina behov tillgodosedda. Jag är ju ändå världens centrum.

En del tror att jag är en av dem som vill göra det svårare för flyktingar att komma in till Sverige. Och de finner skälen i mina bloggar och artiklar:

Gång efter annan har jag argumenterat för att Sverige inte klarar av den flyktingsituation vi befinner oss i. Resurserna räcker inte - senast i går fick jag veta att Örebro kommun fortfarande placerar ensamkommande flyktingbarn och ungdomar på hotell för att det inte finns andra boenden - vare sig det gäller pengar, personal eller hus och fastigheter. Gång efter annan har jag argumenterat för att med de flyktingströmmar vi nu ser så kommer arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och välfärden att förändras mot ett samhälle som vi hittills inte velat ha.

Och jag står för vartenda ord i dem. Vi står inför ett vägval. Vi och stora delar av Europa. Vilken värld vill vi se i morgon? Hur mycket är vi beredda att förändra i vårt samhälle i realiteten? Hur stora löneskillnader accepterar vi? Hur usla boenden? Hur låg social standard? Hur stora skillnader i välfärd?

Min poäng är och har alltid varit att vi som är politiker måste vara tydliga med vad vi vill, vilket samhälle vi eftersträvar, vilka fördelar det har - men också vad det kostar.

Jag kommer att stå upp för en politik som tydligt och klart står för att Sveriges gränser ska vara ännu öppnare - om den politiken också förmår redovisa konsekvenserna av den, de positiva för oss alla både idag och i morgon men också de som innebär en utmaning för mig som individ, för min familj, mitt närsamhälle och för samhället i stort.

Men jag är så innerligt trött på alla dessa fina ord utan annan täckning än att man just nu tycker precis så. Och jag är så rädd att flyktingfrågan blir en parallell till klimatpolitiken.

Alla värnar en politik för ett bättre klimat. Om vi inte förmår att minska uppvärmningen kan vi ana att dagens flyktingströmmar bara är en rännil mot vad som komma ska. Vi kanske till och med tänker på det när vi sätter oss i bilen för att fara iväg till köpcentret för att köpa färska jordgubbar i november. Vi får oss en tankeställare i flygplanet på väg till Thailand. Kanske är vi så engagerade att vi till och med skriver en debattartikel om klimatet, samtidigt som vi subventionerar den lokala flygplatsen lite till (för den behövs ju verkligen för näringslivet!!!)... Och vi lajkar naturligtvis "rätt" inlägg på facebook!

Men att ta klimathotet på allvar, att låta det påverka dig, dina livsval och din livsstil i realiteten - det är ju en annan fråga. Och koldioxidhalterna i atmosfären fortsätter att öka.

Kanske har flyktingfrågan en annan sprängkraft. För det rör ju människor här och nu. Människor vi kan se, i livet och ända in i döden. Kanske det verkligen innebär att fler vill och i praktiken också öppnar sina hjärtan, sina hem och sina plånböcker. Kanske skapar bilder, som den jag inte orkar se, ett verkligt skifte hos fler.

Eller så gör den det inte.

Kanske bilden snart försvinner in bland alla de andra tusentals bilder på nöd och ofärd vi dagligen ser. Kanske den kvävs av vardagens nödvändigheter. Kanske vi helt enkelt förhärdar oss, lajkar ännu en "rätt" sida på facebook innan vi går till kaffeautomaten och tar ännu en kaka.

Kanske. Men det är aldrig för sent att hoppas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar