Så har ytterligare ett flyktingboende brunnit. Denna gång var det allvarligare än tidigare. Det fanns enligt uppgift runt 15 personer i boendet när det brann. Var det ännu en anlagd brand? Eller kan vi "glädja oss" åt att det var en olycka denna gång som trots allt inte tog någon människas liv?
Det finns en bekymmersam självbild hos oss svenskar att vi är annorlunda än alla andra. Vi är mer internationalistiska än andra. Vi är inte främlingsfientliga. Vi kommer aldrig att ha ett främlingsfientligt parti vare sig i riksdag eller regering. Vi är helt enkelt lite godare.
Men gång efter gång visar det sig att vi inte är så speciellt annorlunda. Det handlar mer om tillfälligheter än om reella skillnader. Det finns både för och nackdelar med att vara ett litet land i norr. Hur mycket av vår tvåhundraåriga fred beror egentligen på att vi varit rätt ointressanta, och inte på att vi är ett speciellt fredligt folkslag med en speciell fredlig kultur?
(Redan här är man ju ute på hal is. Kan man prata om ett "folkslag" och en svensk "kultur" utan att bli innischad bland de onda mörkermännen som trots allt finns, som ett undantag som bekräftar regeln om att vi är goda...)
Men så brinner ett flyktingboende. Och ett till. Och ett till. Och frågan är om det är slut där eller om det snarare är slutet på en början.
Flyktingkrisen har visat en del av civilsamhällets styrkor. Enskilda människor, föreningar och organisationer har ställt upp och klarat av uppgifter som annars aldrig blivit utförda. Människor har mötts, bemötts och fått hjälp på ett sätt som staten aldrig klarat av annars. Det har varit manifestationer och demonstrationer. Och den offentliga bilden, av att vi är ett rikt, starkt land som kommer att klara av att ta hand om ALLA människor som flyr hit har trummats in av politiker, media, som offentliga tyckare. Vi är speciella.
Men tänk om dessa manifestationer inte omfattar alla. Och om de onda mörkermännen inte bara är ett litet undantag, utan en del av något större. Där inte alla är mörkermän, utan vissa värre medan andra mildare. Vad innebär det?
Tänk om det finns människor som känner sig hotade i sin vardag. Sådana som inte har säkra jobb i IT-sektorn, en bostadsrätt värd miljoner och ett gott socialt kapital inkapslat i Stockholms innerstad? Som är rädda för att jobben ska försvinna, lönerna sänkas, bidragen urholkas, välfärden krackelera, den svenska kulturen utmanas. Vem talar för dem?
Det fungerar inte med mer eller mindre hurtiga tillrop om att vi ska klara det. Det fungerar inte med skuldbeläggande "ja - men tänk om det hade varit du som var på flykt" ställningstaganden. Det fungerar inte med rynkade pannor som säger att vi anstränger oss till det yttersta. Och det fungerar inte med tvärsäkra antaganden om att bara vi ändrar arbetsmarknaden och bostadsmarknaden i mer (ny)liberal riktning så kommer det att gå.
För det är vare sig rätt budskap, rätt språk eller rätt avsändare. De politiska ledningarna i varje parti är så likformade att de nästan är utbytbara mot varandra. Mediaeliten likaså. Tyckarna som har rätt att uttala sig är knappast de som kan företräda den förlorade mannen på bruket eller den långtidssjukskrivna kvinnan i förorten. Ursäkta stereotypin - men det är sannolikt där grogrunden för bränderna startar.
Vi är inte annorlunda. Det måste vi förstå. Vi är lika goda och lika onda som människorna runt omkring oss. Ungrarna är inte ondare än vi. Inte heller fransmännen eller engelsmännen. Danskarna har inte en ond-gen som vi saknar. Vi är alla människor som försöker hitta vägar framåt i besvärliga situationer. Våra tolkningar av såväl nutid som framtid kan skilja sig åt. Dessa tolkningar kan och ska vi kritisera. Men inte utifrån en upphöjd position där vi både vet och kan bättre.
På samma sätt är det nationellt. Är det mer rätt att säga att vi ska klara av att ge alla som flyr den välfärd vi själva har, och mer fel att säga att vi klarar inte av att ge välfärd åt all världens flyktingar? Kan man i så fall utifrån den upphöjda positionen som den rätta åsikten ger, hävda att de som tycker fel bara har att ändra sig?
Och vad händer om de vare sig kan eller vill?
Det finns en otäck bakgrundskontext kring det som sker nu. Med en stor grupp människor som av olika skäl känner sig oroade för den invandring vi nu ser. Som ofta känner att de inte har någon i det accepterade offentliga Sverige som företräder dem. Som för det mesta bara knyter näven i fickan, muttrar och går vidare. Men som skapar en grund för än mer skrämmande händelseutvecklingar.
Vi skulle aldrig få in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.
Vi kommer aldrig att stänga våra gränser.
Vi kommer aldrig att bränna ett flyktingboende.
Eller...
Gud hjälpe oss. Och Gud hjälpe de partiledare som nu sliter med frågan om hur vi hanterar flyktingarna och flyktingsituationen att de ska vara så visa att de klarar av att både företräda de som vill ha öppna gränser, kosta vad det kosta vill, och de som hukar under rädslan av att känna att det Sverige som fanns så sent som i går faktiskt håller på att försvinna.
5 kommentarer:
Samma ämne. Men kanske än mera oroligt.
http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2015/10/jag-blir-radd-och-ledsen-och-vacklar-om.html
Jo, jag är förvånad. Vad f-n håller dom på med? (Dom som bränner flyktingförläggningar alltså). Det är ju som Lars-Erick påpekar i sammanhanget rena terroristbrott. (Jo, jag blev förvånad över julsprängningen vid Drottningsgatan också).
Ungefär som jag är förvånad över att folk trots erfarenheterna från 30-talet har mage rösta på ett parti med så tydligt rasistiska rötter. Man KUNDE faktiskt ha gjort sej omaket att engagera sej i ett anständigt parti (S eller M t.ex.) och diskutera såväl tillfälliga uppehållstillstånd som hemsändande av dem som faktiskt inte har flyktingskäl. Eller begränsningar även av flyktingmottagandet eller åtagandet - men då får man så klart, som alltid, se till att motivera sej väl.
Men jag säger inte att du är rasistisk eller terroristisk om du inte är förvånad, Staffan. Du kanske bara såg mer i kristallkulan än jag. Och det är klart: när Folkpartiet liberalerna dömdes ut som någon slags variant av Dansk folkeparti för att vi ville ha något slags språkkrav för medborgarskap eller när rasistkortet dras i nästan varje diskussion, så sänktes naturligtvis tröskeln för att rösta med riktiga rasister. Men JAG är ändå förvånad över att folk gjorde det.
Andreas, jag skrev en blogg för någon månad sedan om att det inte finns några gulliga revolutioner. Om att när människors oro inte tas på allvar så kommer det att pyra. Och när det pyr så gör det ont. Oavsett om detta kommer från höger eller vänster. Oavsett om oron är befogad eller inte. Oavsett om det bara är inbillning att ingen lyssnar eller inte. Fler måste försöka tolka de långsiktigare strömningarna i samhälle och politik. Och detta, det gick att se redan före valet 2014 (skrev om det i DN straxt efter).
Jag tycker vi har haft en öppen debatt i 20 år nu. Jag tycker att folks oro har tagits på allvar i den mån folk har vädrat den öppet, utanför Flashback. I varje fall här i Gävleborg har FP:s Per-Åke Fredriksson med kompetens från Migrationsverket varit öppnare än de flesta om de problem vi står inför (tyvärr satsade han inte så mycket på den delen av sin kompetens i valrörelsen senast - lite av walk over till Sverigedemokraterna, tyvärr).
Men jag ser att folk i allmänhet har låtit bli att engagera sej politiskt (mer än att rösta vart fjärde år, typ) och sedan fått för sej att proteströsta på såväl Ny Demokrati som Sverigedemokraterna. Och jag ser dessutom att det är för mycket argumentation som bygger på invandringens fördelar och förtjänster och alltför lite av det moraliska imperativets "blod, svett och tårar". Mer Churchill i flyktingdebatten!
Heja Andreas, du har helt rätt medan din partikamrat tycks hänga för mycket på avpixlat, de verkar så många de som hänger framför datorn och hatar allt från kvinnor till främlingar för de är ofta arbetslösa, men de är inte så många som det ser ut.
Vadan denna mani hos medelklassen att utnämna oss från white trash-gruppen till galna rasister som dessutom måste lyssnas till för att vi inte ska göra revolution? SD-are är ofta medelklass de också och vi som lever nära botten på samhället är inte rasister. De fattigaste svenskar jag känner är också de mest engagerade för att ta emot människor på flykt.
Snart gör jag nog revolution när nu hela etablissemanget tycks inbilla sig att arbetarklassen är rasistisk.
Skicka en kommentar