Det är något som skaver.
När Erik Gandinis film om den svenska ensamheten diskuteras,
lyfts en annan verklighet fram. Den om den sekulära, individualistiska,
självförverkligande och – faktiskt – lyckliga svensken. Mätning efter mätning
tycks bekräfta denna sanning: Vi är ensamma för att vi vill. Det är skillnad på
att vara för sig själv, och att vara ensam.
Oavsett om det är professor Lars Trägårdh eller en skribent
som Ann-Charlotte Marteus (båda i Expressen) som skriver, så målas denna bild i
allt skarpare toner. Den om den lyckliga, och ensamma, svensken.
I sin artikel fortsätter Lars Trägårdh att mejsla ut sin
bild av den svenska statsindividualismen. Den som betyder att vi överlåtit allt
mer av de mellanmänskliga aktiviteterna på staten (den offentliga sektorn) för
att kunna vara så fria som möjligt själva. Man behöver inte gå till Robert
Putnams arbeten om varför amerikanen i dag i allt större utsträckning bowlar
ensam för att se vart utvecklingen är på väg.
Där kunde man nöja sig. Svenskarna är lyckliga. Och ser man
på världsutvecklingen vill allt fler ha det som oss.
Men är det så enkelt?
Världen är full av parallella processer. Den kompliceras
också av att vi alltid bygger vår framtid på en grund av det som varit. Så även
med samhälle, synen på såväl oss själva som andra, och vad lycka eller ensamhet
är.
Svensken är bland världens lyckligaste. Samtidigt är vi
bland de mest sjukskrivna. Och vi blir allt sjukare. De diagnoser som ökar mest
är de psykiska. Runt 40 % av nysjukskrivningarna har en psykiartisk bakgrund.
Sannolikt är problemet än större, vilket jag ska återkomma till.
Ungefär hälften av alla kvinnor kommer att drabbas av
psykisk sjukdom. Männen klarar sig med en fjärdedel.
Unga har en allt mer pressad psykosocial situation. Köerna
till landstingens barn- och ungdomspsykiatriska vård är alldeles för ofta
alldeles för långa.
Vad beror detta på? Är det för att vi är olyckliga, eller är
det för att vi blir allt bättre på att diagnosticera?
Samtidigt som vi blir allt sjukare, blir vi allt bättre på
att behandla. Från att ha varit en eterisk andes rop på hjälp, är själens
sjukdomar nuförtiden allt mer en fysisk insufficiens, en störning i de
hormonella, elektriska eller genetiska system som styr vårt tänkande. Och vi
behandlar allt mer med allt effektivare mediciner.
Vi kan alltså leva vidare, och om inte friskare så ändå kryare, med behandlade
psykiska sjukdomar. Men innebär det att vi också är lyckligare?
Den svenska ensamheten, byggd på den nästan religiösa
övertygelsen om att individen är allt och individens fullständiga rättigheter
att skapa sitt eget liv (så länge det inte påverkar någon annan – vilket är en
meningslös paradox eftersom det inte går att leva utan att påverka någon
annan…) handlar till stor del om självförverkligande. Det är mitt ego som är
det centrala i mitt liv. Bara mitt ego får det jag behöver, kanske just nu
tydligast i hur vi hanterar våra kroppar (sex, rikedom, genustillhörighet,
skönhet, mat, vin…) och hur upplevelseindustrin låter oss drömma oss bort till
något annat (resor, äventyr, dataspel…), kommer jag att vara lycklig. Men
frågan är vad dessa möjligheter till lycka är grundade på.
Lars Trägårdh avslutar sin artikel i Expressen: ”Av hävd har arbetsplatsen
varit inkörsporten för inkludering och integration. I dagens alltmer segregerade
samhälle finns det anledning att fundera på hur vi på ett lekfullt sätt kan
locka människor ut ur sina trygga hem och arbetsplatser för att möta "de
andra".”
Men
frågan är var man ska mötas? Är det så att den lyckliga svenska ensamheten är
byggd på de gamla folkrörelsernas grund? Den grund som fortfarande finns, men
som svajar allt betänkligare. Som gör att du kan ta med dig barnen på
fotbollsträningen, även om du själv är för ego för att engagera dig i klubben.
Som gör att du vet att det finns studiecirklar, samtalsklubbar,
11-gudstjänster, fackklubbsmöten, partigrupper, kulturaktiviteter,
fågelskådarträffar… när du behöver dem.
Men vad händer om, eller kanske mer när, denna grund
fullständigt eroderat? När folkrörelserna vare sig har folk eller är i rörelse?
När den sista kyrkan stängt för att ingen orkade bry sig om att gudstjänsten
faktiskt är en del av något som måste fungera inte bara när jag själv behöver
det. När den sista fotbollsföreningen lagt ner för att ingen vill sitta i
styrelsen, ta in medlemsavgifter och faktiskt se till så att det finns tränare
för lagen.
Hänvisas vi då till att köpa själavården, att betala för att
tjejen ska sporta? Blir det som tidigare var altruistisk medmänsklighet,
ekonomisk affärsverksamhet?
Och vad händer med lyckan då?
I sin artikel beskriver Ann-Charlotte Marteus riskerna med
denna egocentrerade ”själv-rörelse” som rädslan att dö i ensamhet. Som om det
handlade om rädslan för att vara ensam de sista timmarna, dagarna kanske
veckorna av livet. Men att vi därinnan har allt att vinna på att fortsätta
självförverkliga oss. Och som vanligt finns det statistik som bekräftar det.
Men som när det gäller statistik så finns det alltid siffror
som kan bekräfta det du själv vill ha bekräftat. För det finns också statistik
kring ökad alkoholkonsumtion bland äldre, ökad självmordsfrekvens, ökat psykisk
ohälsa. Frågan är hur sjukskrivningstalen skulle se ut om även de äldres
psykiska ohälsa skulle registreras.
Det är som en av Sveriges mest kända geriatriker en gång
sade på ett möte: Många av oss är så rädda för åldrandet. Vissa är rädda för
cancer. Men jag säger – det kommer vi att fixa. Andra är rädda för hjärt- och
kärlsjukdomar. Men jag säger – det kommer vi att fixa. Alla är rädda för att
bli dementa. Men jag säger – det kommer att ordna sig.
Men det som inte kommer att ordna sig är hur vi ska hantera
de allt fler deprimerade gamla människorna i samhället. De som sitter i sin
ensamhet, och vare sig ser dagen eller morgondagen som något annat än en
meningslös fortsättning på en meningslös vardag. Där finns den verkliga
utmaningen.
Kanske är de gamla en känsligare mätare på samhällets
tillstånd än mycket annat. Kanske reagerar de före alla andra på de
värderingsförändringar som kommer. Kanske skulle vi, även här, fundera över vad
vi har att lära av de gamla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar