Varför borgerligheten har problem med klimat och natur.

 När den konservativa budgeten gick igenom i regeringsundantagstillståndets tid, var det ett område som påverkades mer än det mesta. Anslagen för klimatpolitik liksom för värnandet av biologisk mångfald minskades med 2 miljarder kronor. Det är en minskning som inte står så långt efter Donald Trumps försök att avlöva USAs klimat- och naturvårdspolitik.

Men även de andra tidigare Allianspartierna drar sitt strå till stacken. I förhandlingarna med socialdemokraterna krävde det påstått gröna Centerpartiet en mängd reträtter på området. Det handlade inte bara om flygskatt. Även strandskydd och inte minst kraven på att skyddet av den biologiska mångfalden skulle ställas efter markägarens rätt att göra pengar på marken var centrala i förhandlingarna.

Som liberal är det lätt att kritisera Miljöpartiets medverkan i den senaste mandatperiodens regering. Politiken inom de områden partiet haft ansvar för; skolan, kulturen och bostäder, har som bäst varit verkningslös. Men man måste samtidigt vara så klarsynt att partiets inverkan på såväl klimat- som naturvårdspolitik har varit avgörande. Sverige är 2019 bättre på de allra flesta områden inom klimat- och naturvårdspolitik än vad det var 2014.

Det är uppenbart att det finns en skiljelinje mellan de borgerliga partierna; liberala och konservativa, och de rödare. I mätning efter mätning visar det sig att de röda partierna har en bättre klimat-, miljö- och naturvårdspolitik än de blåare. Liberalerna, som med rätta är det grönaste av de borgerliga partierna, hamnar ändå efter de röda samtidigt som de långsiktiga miljöfrågorna för det mesta hamnar långt bak i partiets prioriteringslista.

Vad beror detta på? Är klimatpolitik beroende av traditionella ekonomiska politiska strukturer? Går skiljelinjen i synen på värnandet av biologisk mångfald i samma härad som blockpolitikens skyttegravar?

Ser man på den historiska utvecklingen är detta ett relativt nytt fenomen. Under lång tid var Frisinnade Landsföreningen och Folkpartiet, Liberalernas föregångare, de som drev naturvårdsfrågorna hårdast. Svenska Naturskyddsföreningen, som bildades bland annat av flera namnkunniga liberaler, hade länge i sin styrelse en stark representation av liberala intellektuella med basen i den naturvårdsnära vetenskapen. De första nationalparkerna kom till genom liberala krav och därefter fortsatta partiet att driva frågorna, alltifrån strandskydd till nationalälvar. Regeringen Ullsten fick med rätta mycket goda betyg för sin naturvårdspolitik.

Men något har hänt de senaste decennierna. Även om miljöpolitik i vid bemärkelse kan nämnas i olika högtidstal, verkar insikten om behovet av politisk aktion saknas.

Låt oss anta att även de borgerliga partierna har vetskap och insikt om de stora miljöproblemen mänskligheten står inför: Klimatförändringarna. Artutrotningen. Kemikaliespridningen. Avfallsproblematiken. Varför hamnar man ändå fel i så många frågor?

Under hela mänsklighetens period på jorden har vi påverkat natur, miljö och i viss mån klimat. Men påverkan har varit lokal, regional och nationell. Så är det inte längre. De senaste decennierna har mänskligheten på alla områden en global påverkan på biosfären. De stora miljöfrågorna är globala. Vår tidsålder är antropocen.

När jag för drygt 30 år sedan som en av de första doktoranderna i miljörätt påbörjade min ännu ej färdiga avhandling vid Juridiska fakulteten vid Uppsala Universitet, var min ambition att söka svaren på hur man effektivast skulle kunna genomföra ett lagskydd inom naturvårdsområdet. Avhandlingens preliminära namn: ”Möjligheten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv” speglar dåtiden på flera sätt. Ordparet ”biologisk mångfald” var ännu inte för allmän användning.

Men viktigare är sannolikt frågeställningen om hur en nationell lagstiftning kan fungera för att hantera problem som inte känner landsgränser. Det är här vi närmar oss de borgerliga partiernas miljöpolitiska problem. Framförallt gäller det liberalismen, där två av grundstenarna i ideologin ännu inte förmår hantera denna globaliseringsrörelse. Äganderätten och den individuella friheten.

Låt oss börja med äganderätten. Under de senaste åren har attackerna på skydd av värdefull natur och hotade arter blivit allt mer samordnade. Borgerliga partier, inte minst Centerpartiet, tar stöd av olika särintressen med bas inom markägande och markutnyttjande för att sätta upp hinder för artskydd.

Ibland tar detta motstånd märkliga former. Centerpartiets Fredrik Federley är öppen med sin antiintellektuella hållning kring faktainsamling, när han klart pekar på att ett hinder i förhandlingarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet är den så kallade ”nyckelbiotopsinventeringen”. I princip innebär det att Centerpartiet hellre väljer okunnighetens väg mot artutrotning än att få veta vilka konsekvenser det förstärkta skydd för markägarens rätt att skövla värdefull natur, som Centerpartiet önskar, kan få.

Men är det en rimlig hållning? Kan vi strunta i skydd av hotade arter, lokalt eller nationellt, och hävda att äganderätten står över detta även om det kan få globala konsekvenser?

I Tyskland finns undersökningar som pekar mot att antalet flygande insekter minskat med upp emot två tredjedelar. Andra undersökningar visar att de så kallade ”vilda djuren”, såväl däggdjur som fåglar och fiskar, är mycket små andelar av den totala mängden djur. Jorden är inte längre en mångfaldens vildmark. Det är människan och hennes domesticerade djur som snart är enfaldens produktionsmark.

Vilka konsekvenser kommer det att få? Finns det en gräns när antalet pollinerande insekter blir så litet att det påverkar odlingen av växter i behov av pollinering? Vad händer med ekosystem när till och med de ”vanligare” arterna blivit sällsynta? Hur grov kan mångfaldens väv bli, innan den rasar samman? Och vad händer då, när livsväven repas upp? Vilka konsekvenser får det för människan om jordens livsuppehållande system krackelerar? Vilka livsmedel kommer att finnas? Hur kommer vi att hantera nedbrytningen av allt vårt avfall? Kommer skogen att fortsatt vara jordens gröna lunga?

Skyddet av den biologiska mångfalden står i konflikt med en /ännu/ starkare äganderätt. Svenska hagmarker är i princip borta. Svensk urskog är slagen i spillror. Svenska våtmarker är någon procent av vad de en gång var. Andelen skyddad skog borde tredubblas. Våtmarkerna, stränderna och landnära vatten, borde värnas. Istället kräver de borgerliga mindre skydd och mer rätt att exploatera.

Skälet till denna inställning är lätt att förstå. Liberalismen bygger på ekonomiska teser med nationen som grund. Hittills har liberala ekonomiska teorier inte klarat av att hantera vare sig de generationsperspektiv eller globala perspektiv som dominerar naturvårdens utmaningar. Adam Smith behövde inte bekymra sig om vilka konsekvenser det privata ägandet och exploaterandet av mark och naturresurser fick, eftersom frågan då var obsolet. Luften, marken och vattnet var fria nyttigheter. Djur och växter var en oändlig tillgång. Det var orimligt att tro att brukandet skulle innebära ett förbrukande. Den synen är, märkligt nog, förhärskande ännu idag. Än märkligare är det att de internationalistiska partierna i detta intar en strikt nationalistisk hållning.

Klimatfrågan skapar likartade problem för de liberala grundteorierna. Liberalismen baseras i huvudsak på en utilitaristisk filosofi. När en av de liberala anfäderna; John Stuart Mill, hävdar att samhällets mål är största möjliga lycka åt största möjliga antal människor, är det en momentan känsla. Generationsproblematiken lyser med sin frånvaro. När samme Mill beskriver liberalismens kärna som att min frihet sträcker sig så långt att dess gräns bara går vid att den inte påverkar någon annans negativt, saknas såväl generations- som globala klimatperspektiv.

När vi tar flyget till en skön vecka i Thailand, när vi köper den billiga biffen från Brasilien, när vi klär oss i den senaste veckans mode från H&M, visar vi såväl på liberalismens styrka som dess svagheter. Den internationella handeln har skapat ett globalt välstånd utan historiska likheter. Men välståndet är byggt på uttag av jordens ändliga kapital, bestående av frisk luft, rent vatten, giftfria jordar och myllrande mångfald.

Liberalismen har fastnat i en position där det saknas såväl historia som framtid. Utan vilja till insikt om hur världen förändrats sedan industrialismens, och liberalismens, genombrott saknas verktyg för att hantera globala miljöutmaningar. Utan vilja till förståelse för att såväl äganderätt som personlig frihet måste hanteras i ett globalt perspektiv med en bred insikt om att framtida generationers frihet kommer att påverkas av våra handlingar, blir borgerligheten en ständig broms för nödvändiga förändringar.

Istället överlåter man den progressiva miljöpolitiken till socialister av olika kulör. Där saknas istället insikt om äganderättens nödvändighet även för miljö, klimat och natur. Där saknas insikt om att staten faktiskt måste ha begränsningar. Där saknas den grundläggande förståelsen för den individuella frihetens värde för människans utveckling och därmed hennes insikt om naturens begränsande villkor.

Så borde det inte vara. Liberalism har hittills visat sig vara den ideologi som förmått anpassa sig till skiftande förutsättningar och ge människor en ökad frihet, ett stärkt välstånd och en stabil demokrati. Så kan det sannolikt vara även i framtiden. Men då måste den absoluta äganderätten till markens resurser och den påstått oändliga personliga frihetens heliga kor, om inte slaktas, så i vart fall genomgå en genomgripande metamorfos.

Och det är dags att börja nu.