Sedan representanthuser i USA sagt nej till den föreslagna räddningsplanen för banker och finaniseringsinstitut rasar världens börser. Skakningarna når nu över hela världen. Man kan tycka vad man vill om vad som händer och sker men det kommer att få vittgående konsekvenser för all världens finansiella marknader under lång tid. Förhoppningsvis får det till följd att kvartalskapitalismen och girigheten i vart fall temporärt minskar.
I denna turbulens står svensk ekonomi stark. Finansminister Anders Borg är den starkaste ministern i regeringen och har arbetat strategiskt för att stärka och säkra den svenska ekonomin. Oavsett vilken politisk åskådning man har känns det tryggt att ha en sådan finansminister. Man behöver inte dela alla de politiska åskådningar, eller gilla alla enskilda förslag som läggs i olika propositioner från finansdepartementet, men vikten av en stark statlig ekonomi är svår att övervärdera.
På samma sätt har vi försökt arbeta i Örebro kommun. Vi har lärt oss läxan från föregående år då ofinansierade löften var legio. Våra första två år vid makten kommer att redovisa två år av goda finanser. Vi räknar med att vi även de kommande två åren kommer att klara av en budget i balans, trots att det ekonomiska läget kraftigt försämras på grund av den internationella avmattningen. När de flesta landsting och flera kommuner räknar med höjda skatter för att klara sina verksamheter, räknar vi med fortsatta överskott. Det är bra för alla.
Dessutom kommer vi att hantera utvecklingen i framtiden på ett sådant sätt som inte äventyrar välfärden långsiktigt. Vi är handlingskraftiga, såväl i goda som svårare ekonomiska tider.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2008-09-29
Ännu ett spadtag
ÖSK kryssade mot Peking. Rätt trist match men en fantastisk inramning med 10600 åskådare. Bra jobbat. Det verkar som om ÖSK har svårt att motivera sig när det gäller att spöa bottenlag. Det fanns rätt många skallar som inte var inne på plan idag. Hur många missade passningar och hur många långbollar körde man inte med? Ändå starkt att ta poäng när man spelar så dåligt. I och för sig hade väl inte Norrköping nånting i andra, förutom målet då.
Samtidigt fick jag glädjen att sparka startbollen i mål för bygget av nya Östra läktaren. I och med det färdigställs Behrn Arena och blir Sveriges bästa fotbollsarena. Det händer saker i Örebro, hela tiden. Staden blir vackrare och bättre för många. Det är roligt.
Samtidigt fick jag glädjen att sparka startbollen i mål för bygget av nya Östra läktaren. I och med det färdigställs Behrn Arena och blir Sveriges bästa fotbollsarena. Det händer saker i Örebro, hela tiden. Staden blir vackrare och bättre för många. Det är roligt.
Vackrare Örebro med koalitionen
Just nu hör jag en grävmaskin utanför mitt fönster på Rådhuset. Det är Köpmangatan som börjar byggas om. Detta är den första delen i den största omvandlingen av Örebro centrum de senaste tiotals åren.
Köpmangatan, Stortorget, Järntorget, Våghustorget, Kungsgatan o.s.v Allt kommer att bli vackrare, modernare, mer människovänligt. Men även öppnare och tryggare. Och ett vackert, tryggt och människovänligt centrum blir faktiskt också hållbarare - kortare transporter skapar bättre klimat.
Köpmangatan, Stortorget, Järntorget, Våghustorget, Kungsgatan o.s.v Allt kommer att bli vackrare, modernare, mer människovänligt. Men även öppnare och tryggare. Och ett vackert, tryggt och människovänligt centrum blir faktiskt också hållbarare - kortare transporter skapar bättre klimat.
Finanskrisens vinnare
Finanskrisen slår hårt mot USA just nu. Sverige står starkare rustat denna gång och med finansminister Borg vid rodret känns det rätt tryggt.
Diskussionerna i USA verkar ha handlat rätt mycket om hur skattebetalarna ska få tillbaka sina pengar efter ett statligt övertagande. Det är en viktig och intressant diskussion om vem som ska betala och sopa upp efter den girighet och den kortsiktighet som kvartalskapitalismen genererar.
Men det finns några vinnare i detta, som kommer att gå helt skadeslösa genom affärerna. Det är de chefer och styrelseledamöter som fått enorma löner och gigantiska bonusar för att ha administrerat fram krisen. Det får mig åter att tänka på vilka funktioner löne- och bonussystemen egentligen har.
jag har inget emot höga löner. En god chef på ett stort bolag får gärna tjäna miljoner för mig. Men lönen måste ändå stå i någon proportion till den nedlagda arbetsinsatsen. En lönenivå som är så hög att den inte på något sätt kan sägas stå i proportion till ett nedlagt arbete kan ifrågasättas, både ur ett samhällspolitiskt, men även ur ett ägarperspektiv. Samhällspolitiskt - därför att abnormt höga löneskillnader riskerar samhällets långsiktiga stabilitet. Ägarperspektiv - därför att om lönen inte står i proportion till arbetet är det att föra över tillgångar till någon annan än ägarna. Om denna nivå är 5, 10 eller 15 miljoner låter jag vara osagt.
Men med bonusarna är det värre. Enligt dem som ligger bakom bonusarna skapar de incitament för cheferna att jobba mer och bättre för företagen. Problemet är att det inte kan bevisas. Det finns inget som visar rent empiriskt att ett företag som ger cheferna höga bonusar går bättre än ett som inte ger bonus alls. Så varför bonusar?
Och om bonusen ges för att cheferna har gjort att företaget har gått extra bra, borde väl cheferna också betala när företaget går extra dåligt? Men jag har inte sett några sådana avtal.
Jag skulle gärna se lägre skatter på vanliga löner. Men jag skulle inte bli förtvivlad om någon kunde utforma ett skattesystem som gjorde bonusarna ointressanta. Det skulle hela samhället, även företagen, tjäna på.
Diskussionerna i USA verkar ha handlat rätt mycket om hur skattebetalarna ska få tillbaka sina pengar efter ett statligt övertagande. Det är en viktig och intressant diskussion om vem som ska betala och sopa upp efter den girighet och den kortsiktighet som kvartalskapitalismen genererar.
Men det finns några vinnare i detta, som kommer att gå helt skadeslösa genom affärerna. Det är de chefer och styrelseledamöter som fått enorma löner och gigantiska bonusar för att ha administrerat fram krisen. Det får mig åter att tänka på vilka funktioner löne- och bonussystemen egentligen har.
jag har inget emot höga löner. En god chef på ett stort bolag får gärna tjäna miljoner för mig. Men lönen måste ändå stå i någon proportion till den nedlagda arbetsinsatsen. En lönenivå som är så hög att den inte på något sätt kan sägas stå i proportion till ett nedlagt arbete kan ifrågasättas, både ur ett samhällspolitiskt, men även ur ett ägarperspektiv. Samhällspolitiskt - därför att abnormt höga löneskillnader riskerar samhällets långsiktiga stabilitet. Ägarperspektiv - därför att om lönen inte står i proportion till arbetet är det att föra över tillgångar till någon annan än ägarna. Om denna nivå är 5, 10 eller 15 miljoner låter jag vara osagt.
Men med bonusarna är det värre. Enligt dem som ligger bakom bonusarna skapar de incitament för cheferna att jobba mer och bättre för företagen. Problemet är att det inte kan bevisas. Det finns inget som visar rent empiriskt att ett företag som ger cheferna höga bonusar går bättre än ett som inte ger bonus alls. Så varför bonusar?
Och om bonusen ges för att cheferna har gjort att företaget har gått extra bra, borde väl cheferna också betala när företaget går extra dåligt? Men jag har inte sett några sådana avtal.
Jag skulle gärna se lägre skatter på vanliga löner. Men jag skulle inte bli förtvivlad om någon kunde utforma ett skattesystem som gjorde bonusarna ointressanta. Det skulle hela samhället, även företagen, tjäna på.
2008-09-25
Statens viteslotteri
Idag har jag suttit ordförande för Sveriges Kommuners och Landstings (SKL)s beredning för primärvård och äldreomsorg. (Vilket namn...) Det är ett uppdrag som jag har att på nationellt plan företräda kommuner och landsting i frågor som rör just primärvård och äldreomsorg.
En punkt på dagordningen idag handlade om de sanktionsavgifter som länsstyrelsen kräver av kommunen för att vi inte uppfyller deras krav på att snabbt genomföra service till olika individer. Staten tog för några år sedan ett beslut om att det inte längre är väljarna som ska avgöra om de lokala politikerna sköter sig eller inte, utan att det är domstolarna.
Syftet låter säkert vällovligt. Den kommun som inte klarar av att ge en äldre i behov av ett äldreboende med mycket service ska väl inte komma undan? Den funktionshindrade som inte får en anpassad bostad har väl också rätt att ställa krav? Visst är det så. Frågan är bara vad statens regler egentligen innebär?
Det är inte den enskilde som får någon förbättring. Pengarna som kommunen får betala går till staten. Det innebär att kommunen egentligen får mindre möjligheter att uppfylla kraven på god service. Eller så ökar riskerna för dålig ekonomi och indragningar av annan service. Är det bra?
Systemet är helt godtyckligt. Det finns tre länsstyrelser som går fram som bulldozers. Norrbotten, Västra Götaland och Örebro län står i en klass för sig. Det finns många län som har betydligt högre siffror vad gäller anmälningar av icke uppfyllda beslut. Men det är i just dessa tre län som länsstyrelserna valt att gå vidare till länsrätten för att få beslut om sanktionsavgift. Det är dåligt av många skäl. En lag ska vara rättssäker. Det innebär att den ska vara förutsägbar. Denna lag är inte det. Bor du i Malmö är risken mycket mindre att kommunen ska behöva lägga ut pengar till staten än om du bor i Göteborg eller Örebro. En del länsstyrelser verkar vilja förhandla med kommunerna om vad som är lagom väntetid för att få servicen tillgodosedd, medan andra sätter en bestämd gräns oavsett vilka alternativa stöd kommunen erbjuder.
Det blir rätt märkliga konsekvenser av lagen. Örebro har blivit ålagda att betala sanktionsavgift för särskilt boende när den äldre fått vänta i, tror jag, åtta månader. Är det rimligt? Vem tror att någon kommun någonstans kan bygga ett äldreboende på åtta månader?
Örebro kommun har erbjudit annan service i hemmet som kostar betydligt mer än en plats på äldreboende för att hantera den situation som uppkom när socialdemokraterna minskade antalet platser i äldreboendena (s.k. särskilda boenden). Så förutom att betala mer för den service man ger, ska man också ge staten pengar för att man skapar fyrkantiga regler som inte ser till verkligheten.
Det finns rätt mycket att säga om detta. Men en sak är säker: Lagstiftningen gynnar vare sig individen eller demokratin.
En punkt på dagordningen idag handlade om de sanktionsavgifter som länsstyrelsen kräver av kommunen för att vi inte uppfyller deras krav på att snabbt genomföra service till olika individer. Staten tog för några år sedan ett beslut om att det inte längre är väljarna som ska avgöra om de lokala politikerna sköter sig eller inte, utan att det är domstolarna.
Syftet låter säkert vällovligt. Den kommun som inte klarar av att ge en äldre i behov av ett äldreboende med mycket service ska väl inte komma undan? Den funktionshindrade som inte får en anpassad bostad har väl också rätt att ställa krav? Visst är det så. Frågan är bara vad statens regler egentligen innebär?
Det är inte den enskilde som får någon förbättring. Pengarna som kommunen får betala går till staten. Det innebär att kommunen egentligen får mindre möjligheter att uppfylla kraven på god service. Eller så ökar riskerna för dålig ekonomi och indragningar av annan service. Är det bra?
Systemet är helt godtyckligt. Det finns tre länsstyrelser som går fram som bulldozers. Norrbotten, Västra Götaland och Örebro län står i en klass för sig. Det finns många län som har betydligt högre siffror vad gäller anmälningar av icke uppfyllda beslut. Men det är i just dessa tre län som länsstyrelserna valt att gå vidare till länsrätten för att få beslut om sanktionsavgift. Det är dåligt av många skäl. En lag ska vara rättssäker. Det innebär att den ska vara förutsägbar. Denna lag är inte det. Bor du i Malmö är risken mycket mindre att kommunen ska behöva lägga ut pengar till staten än om du bor i Göteborg eller Örebro. En del länsstyrelser verkar vilja förhandla med kommunerna om vad som är lagom väntetid för att få servicen tillgodosedd, medan andra sätter en bestämd gräns oavsett vilka alternativa stöd kommunen erbjuder.
Det blir rätt märkliga konsekvenser av lagen. Örebro har blivit ålagda att betala sanktionsavgift för särskilt boende när den äldre fått vänta i, tror jag, åtta månader. Är det rimligt? Vem tror att någon kommun någonstans kan bygga ett äldreboende på åtta månader?
Örebro kommun har erbjudit annan service i hemmet som kostar betydligt mer än en plats på äldreboende för att hantera den situation som uppkom när socialdemokraterna minskade antalet platser i äldreboendena (s.k. särskilda boenden). Så förutom att betala mer för den service man ger, ska man också ge staten pengar för att man skapar fyrkantiga regler som inte ser till verkligheten.
Det finns rätt mycket att säga om detta. Men en sak är säker: Lagstiftningen gynnar vare sig individen eller demokratin.
Tvär(s)nytt på gång igen
Rätt intressant att läsa SVT Tvärsnytt(s) hemsida. S ska agera mot MC gängen genom ett seminarium. Den "nyheten" är intressantare att sätta än en rättvisande genomgång av vad kommunen, tillsammans med polisen i Örebro, gör. Det är inte första gången denna "oberoende" TV-kanal väljer att göra en större nyhet av en socialdemokratisk ickehändelse än av de rätt många konkreta åtgärder som kommunledningen kontinuerligt gör. Det är också alldeles för lätt att med en partisk klippning få fram både budskap och konflikter som inte existerar.
Det finns ett bekymmer som även socialdemokraterna borde fundera över. Är detta en fråga att göra partipolitik av? Innan man anklagar någon för något, borde man inte kolla fakta först? Till exempel: Ska man redovisa öppet vilka åtgärder man planerar i ett konkret fall? Jag tror inte det är det bästa. Vid ett av de möten jag har haft med polisen i Örebro kring MC-klubbarna, när etableringen var i sin linda, beskrev vi vad vi kunde göra. Det fanns en del konkreta åtgärder som vi då planerade och som vi vid behov och möjlighet kommer att genomföra. Men jag kommer vare sig i NA eller i Tvär(s)nytt att beskriva dessa. Men om socialdemokraterna vill veta så berättar jag gärna och hoppas att de i vart fall i detta läge hellre skapar förtroenden än går ut i media.
Det finns ett bekymmer som även socialdemokraterna borde fundera över. Är detta en fråga att göra partipolitik av? Innan man anklagar någon för något, borde man inte kolla fakta först? Till exempel: Ska man redovisa öppet vilka åtgärder man planerar i ett konkret fall? Jag tror inte det är det bästa. Vid ett av de möten jag har haft med polisen i Örebro kring MC-klubbarna, när etableringen var i sin linda, beskrev vi vad vi kunde göra. Det fanns en del konkreta åtgärder som vi då planerade och som vi vid behov och möjlighet kommer att genomföra. Men jag kommer vare sig i NA eller i Tvär(s)nytt att beskriva dessa. Men om socialdemokraterna vill veta så berättar jag gärna och hoppas att de i vart fall i detta läge hellre skapar förtroenden än går ut i media.
2008-09-24
Om organiserad brottslighet och kommunen
"Kommunen står maktlös..." Intressant rubrik. Ännu intressantare när man som citerad under en ganska lång tid försökt berätta om de olika åtgärder som kommunen kan göra: Köpa fastigheten om den blir till salu,
Förändra planläggningen,
Hålla koll på bidragssystemen,
Bara för att nämna något.
Men det som det inte stod något om och som det aldrig frågades om, var hur olika aktörer kan samarbeta. Örebro kommun har ett ständigt samarbete med polisen. Både på tjänstemannahåll och på politikersidan. Det kan bli bättre, kommunledningen har tagit initiativ till fler träffar och bättre kommunikationsvägar. Polisen har vid flera tillfällen berättat om alla de möjligheter de har för att hjälpa kommunen att planera en trygg stad. Polisen har det övergripande ansvaret för att ingripa vid och förhindra direkt brottslighet, men kommunen och alla andra samhällsaktörer, privata, offentliga och civila har ett medansvar. Samhället blir inte bättre än vad vi alla gemensamt gör det till.
Örebro kommun kommer att ta sin del av det ansvaret. Vi vet att polisen i Örebro gör sitt jobb. Det är ibland synd att rubriksättarna på NA drar iväg och skapar kvällstidningsrubriker över saker som borde behandlas mer seriöst.
Förändra planläggningen,
Hålla koll på bidragssystemen,
Bara för att nämna något.
Men det som det inte stod något om och som det aldrig frågades om, var hur olika aktörer kan samarbeta. Örebro kommun har ett ständigt samarbete med polisen. Både på tjänstemannahåll och på politikersidan. Det kan bli bättre, kommunledningen har tagit initiativ till fler träffar och bättre kommunikationsvägar. Polisen har vid flera tillfällen berättat om alla de möjligheter de har för att hjälpa kommunen att planera en trygg stad. Polisen har det övergripande ansvaret för att ingripa vid och förhindra direkt brottslighet, men kommunen och alla andra samhällsaktörer, privata, offentliga och civila har ett medansvar. Samhället blir inte bättre än vad vi alla gemensamt gör det till.
Örebro kommun kommer att ta sin del av det ansvaret. Vi vet att polisen i Örebro gör sitt jobb. Det är ibland synd att rubriksättarna på NA drar iväg och skapar kvällstidningsrubriker över saker som borde behandlas mer seriöst.
Friidrottshallen
Örebro kommun kommer att bygga en friidrottshall. Koalitionen klarar av det tidigare s-styre misslyckats med. Det är bra, för alla friidrottande ungdomar, för örebroarna, för universitetet och för kommunen.
Under ett års tid har en grupp bestående av främst tjänstemän från berörda förvaltningar i kommunen, Akademiska Hus, Örebro universitet och företrädare för friidrotten arbetat med att projektera hallen. Det är ett naturligt förfarande. När oppositionen menar att inga nämnder blivit informerade missar man bland annat att kommunstyrelsen tagit tilläggsbudgetar för hallen. Man missar också det faktum att det är en omöjlighet att 24 politiker ska sitta och förhandla detaljer i ett avtal. Först när ett avtalsförslag är färdigt kan en nämnd hantera det. Så gjordes förr, så görs nu.
När avtalsförslaget kom till kommunledningskontoret visade det sig att hyresnivåerna skulle bli ännu högre än de som kommunstyrelsen accepterat i tilläggsbudgetar. Då valde vi att dra i handbromsen för att inte riskera kommunens långsiktiga ekonomi. Kommunens tjänstemän satte sig i diskussioner med Akademiska Hus för att försöka finna gemensamma vägar till en lägre hyra. Det har inte lyckats. Främst beror det på att vi har olika syn på hur framtida räntor, underhållskostnader o.s.v. ska hanteras. Därmed måste kommunen finna andra vägar. Eftersom Örebroporten AB har en erfarenhet i att bygga och driva idrottsanläggningar, förra majoriteten startade det arbetet, var det naturligt att ge dem uppdraget.
När ett samarbete bryts måste kostnaderna för nedlagt arbete fördelas. Projekteringen som skett har kostat Akademiska Hus pengar. Det är naturligt att kommunen betalar sin del av de kostnader som kan härledas till projektet med de begränsningar som avtalats. Denna kostnad är inte något som kastas i sjön. Projekteringen kan användas i kommunens fortsatta arbete.
Det är allvarligt när oppositionen hävdar att det nu kommer att bli rättsliga efterspel. Vid samtal med Akademiska Hus är den bild jag har helt annorlunda. Vare sig kommunen, Akademiska Hus eller universitetet har något att tjäna på rättsliga efterspel. De enda som verkar tro sig ha något att tjäna på detta är oppositionen. Det är allvarligt. Genom sitt agerande verkar man enbart vilja förstöra. Om förstörelsen försvårar för Örebro och örebroarna verkar spela mindre roll, det viktiga är att partierna kommer fram och får medialt utrymme.
Ett annat påstående är att en friidrottshall i Vivalla redan kunde stått klar, att den blivit billigare och att den gillats av friidrottarna. Det är tre fel av tre möjliga. Vivallahallen fanns bara som en skiss. Det saknades så basala krav som P-platser. Några utomhusfriidrottsmöjligheter fanns inte. Anknytningen till skolan var oklar. O.s.v. o.s.v. De kostnader som då togs fram var en höftning som saknade exempelvis infrastrukturkostnader, kostnader för utomhusfriidrott o.s.v. Dessutom var det rätt många som inte ville ha den. Inte friidrottarna, inte skolan, inte rätt många Vivalla och Hjärstabor som skulle få sina skogar förstörda av P-platser.
Nu bygger vi en hall vid Universitetet. Det är bra. För alla. Utom kanske för oppositionen. Men de kommer säkert att ändra sig när de ser hur bra det blir.
Under ett års tid har en grupp bestående av främst tjänstemän från berörda förvaltningar i kommunen, Akademiska Hus, Örebro universitet och företrädare för friidrotten arbetat med att projektera hallen. Det är ett naturligt förfarande. När oppositionen menar att inga nämnder blivit informerade missar man bland annat att kommunstyrelsen tagit tilläggsbudgetar för hallen. Man missar också det faktum att det är en omöjlighet att 24 politiker ska sitta och förhandla detaljer i ett avtal. Först när ett avtalsförslag är färdigt kan en nämnd hantera det. Så gjordes förr, så görs nu.
När avtalsförslaget kom till kommunledningskontoret visade det sig att hyresnivåerna skulle bli ännu högre än de som kommunstyrelsen accepterat i tilläggsbudgetar. Då valde vi att dra i handbromsen för att inte riskera kommunens långsiktiga ekonomi. Kommunens tjänstemän satte sig i diskussioner med Akademiska Hus för att försöka finna gemensamma vägar till en lägre hyra. Det har inte lyckats. Främst beror det på att vi har olika syn på hur framtida räntor, underhållskostnader o.s.v. ska hanteras. Därmed måste kommunen finna andra vägar. Eftersom Örebroporten AB har en erfarenhet i att bygga och driva idrottsanläggningar, förra majoriteten startade det arbetet, var det naturligt att ge dem uppdraget.
När ett samarbete bryts måste kostnaderna för nedlagt arbete fördelas. Projekteringen som skett har kostat Akademiska Hus pengar. Det är naturligt att kommunen betalar sin del av de kostnader som kan härledas till projektet med de begränsningar som avtalats. Denna kostnad är inte något som kastas i sjön. Projekteringen kan användas i kommunens fortsatta arbete.
Det är allvarligt när oppositionen hävdar att det nu kommer att bli rättsliga efterspel. Vid samtal med Akademiska Hus är den bild jag har helt annorlunda. Vare sig kommunen, Akademiska Hus eller universitetet har något att tjäna på rättsliga efterspel. De enda som verkar tro sig ha något att tjäna på detta är oppositionen. Det är allvarligt. Genom sitt agerande verkar man enbart vilja förstöra. Om förstörelsen försvårar för Örebro och örebroarna verkar spela mindre roll, det viktiga är att partierna kommer fram och får medialt utrymme.
Ett annat påstående är att en friidrottshall i Vivalla redan kunde stått klar, att den blivit billigare och att den gillats av friidrottarna. Det är tre fel av tre möjliga. Vivallahallen fanns bara som en skiss. Det saknades så basala krav som P-platser. Några utomhusfriidrottsmöjligheter fanns inte. Anknytningen till skolan var oklar. O.s.v. o.s.v. De kostnader som då togs fram var en höftning som saknade exempelvis infrastrukturkostnader, kostnader för utomhusfriidrott o.s.v. Dessutom var det rätt många som inte ville ha den. Inte friidrottarna, inte skolan, inte rätt många Vivalla och Hjärstabor som skulle få sina skogar förstörda av P-platser.
Nu bygger vi en hall vid Universitetet. Det är bra. För alla. Utom kanske för oppositionen. Men de kommer säkert att ändra sig när de ser hur bra det blir.
Ändrad blogg
Jag har försökt hålla denna blogg fri från lokal politik. Men det visar sig allt mer omöjligt. Som kommunstyrelseordförande har jag ett behov av att komma med relevant information kring olika frågor. Med början idag kommer jag därför att kommentera även dagsaktualiteter. Idag är två frågor aktuella. Dels friidrotthallen. Dels organiserad brottslighet.
2008-09-17
Om ÖSK, domare och offentlighet
I går förlorade ÖSK matchen mot Gefle med 1-1. Sett till målchanser kunde det lika gärna varit 3 eller 4-1. Tyvärr fick inte ÖSK slå den sista hörnan i matchen. Domaren blåste av för tidigt. Samme domare hade under matchen dömt ut 18 frisparkar till Gefles fördel och 10 till ÖSK, om matchtavlan visade rätt. Normalt när ett lag har så mycket boll som ÖSK hade, och trycker på som ÖSK gjorde, brukar antalet frisparkar vara det motsatta.
Jag tyckte domaren var rätt usel. Ibland åt båda håll. Bassombengs kapning av en Geflespelare i straffområdet gick helt obemärkt förbi, så det var inte bara ÖSK som drabbades även om jag helt partiskt tyckte att det var mest negativt för ÖSK. Så när matchen var över och domaren på väg in i spelargången ropade jag åt honom att jag tyckte det var så dåligt dömt. Mitt språkbruk innehåller inte så många hemska ord, så dåligt var det värsta jag kunde hitta på.
Det är inte första gången jag skriker på en match. Tillsammans med mina sittplatsvänner på tredje raden, vi kan kalla dem L1, T, L2 och Z, håller jag igång. Det är trevligare där än högre upp. Fotboll handlar om känsla. L1 som är en klok och sansad ung person har ofta undrat varför jag skriker, och om jag tror att det hjälper någon. Jag måste ge henne rätt. Inte hjälper det. Tror aldrig någon domare ändrar något för att publiken skriker.
Istället tror jag att fotboll och annan idrott är en del av en kollektiv terapi. Känslor, både glädje och ilska, får utlopp på sätt som inte möjliggörs på många andra ställen i detta kontrollerade samhälle. Dagar då det varit extra jobbigt på arbetet känns det skönt med några primalskrik av glädje eller ilska bland gelikar... Det är bara att stå utanför Behrn arena och lyssna så förstår man behovens omfattning.
Tyvärr är det ju någon som drabbas. I detta fall domarna. Ofta har de rättare än publiken. En gång satt jag bredvid en gammal bekant som nu är domare. När jag hävdade att domaren hade fel, påstod han tyvärr att han dömde rätt. Suck - det innebär ju att nästan allt ropande dessutom är fel. Så det är väl lika bra att krypa till korset och be den samlade svenska domarkåren om ursäkt. Ni har rätt, ni är bättre att döma än jag. Men ÖSK skulle faktiskt fått slå hörnan i går, det har till och med domarbasen sagt.
Men nu är det slut med skrikandet för min del. Det är bara att inse att det som så många unga idag eftersträvar, offentlighet och kändisskap, har ett rätt högt pris och en rätt trist baksida. Fotbollen har för mig alltid varit ett andningshål, två timmar då tankarna på arbetet kunnat försvinna. Nu är det inte längre så. Det finns alltid någon som ser, alltid någon som tycker något, vill prata om något, tycker att du gör rätt eller fel. På NAs chatt idag fick jag frågan om jag var ett föredöme när jag skrek åt domaren. Naturligtvis är man inte det i ett sådant sammanhang. Men den fråga jag allt oftare funderar över är - var finns utrymme för det privata?
Det är bara att inse att ÖSKs hemmamatcher inte längre är en del av min privata
fritid. Det är en del av jobbet, liksom nästan alla andra av dygnets vakna timmar. Så jag ska sluta skrika. I vart fall högt. Och be L1 att hjälpa mig att ta det lugnt. För det hjälper ju ändå inte. Primalskriken får man väl köra i skogen...
Jag tyckte domaren var rätt usel. Ibland åt båda håll. Bassombengs kapning av en Geflespelare i straffområdet gick helt obemärkt förbi, så det var inte bara ÖSK som drabbades även om jag helt partiskt tyckte att det var mest negativt för ÖSK. Så när matchen var över och domaren på väg in i spelargången ropade jag åt honom att jag tyckte det var så dåligt dömt. Mitt språkbruk innehåller inte så många hemska ord, så dåligt var det värsta jag kunde hitta på.
Det är inte första gången jag skriker på en match. Tillsammans med mina sittplatsvänner på tredje raden, vi kan kalla dem L1, T, L2 och Z, håller jag igång. Det är trevligare där än högre upp. Fotboll handlar om känsla. L1 som är en klok och sansad ung person har ofta undrat varför jag skriker, och om jag tror att det hjälper någon. Jag måste ge henne rätt. Inte hjälper det. Tror aldrig någon domare ändrar något för att publiken skriker.
Istället tror jag att fotboll och annan idrott är en del av en kollektiv terapi. Känslor, både glädje och ilska, får utlopp på sätt som inte möjliggörs på många andra ställen i detta kontrollerade samhälle. Dagar då det varit extra jobbigt på arbetet känns det skönt med några primalskrik av glädje eller ilska bland gelikar... Det är bara att stå utanför Behrn arena och lyssna så förstår man behovens omfattning.
Tyvärr är det ju någon som drabbas. I detta fall domarna. Ofta har de rättare än publiken. En gång satt jag bredvid en gammal bekant som nu är domare. När jag hävdade att domaren hade fel, påstod han tyvärr att han dömde rätt. Suck - det innebär ju att nästan allt ropande dessutom är fel. Så det är väl lika bra att krypa till korset och be den samlade svenska domarkåren om ursäkt. Ni har rätt, ni är bättre att döma än jag. Men ÖSK skulle faktiskt fått slå hörnan i går, det har till och med domarbasen sagt.
Men nu är det slut med skrikandet för min del. Det är bara att inse att det som så många unga idag eftersträvar, offentlighet och kändisskap, har ett rätt högt pris och en rätt trist baksida. Fotbollen har för mig alltid varit ett andningshål, två timmar då tankarna på arbetet kunnat försvinna. Nu är det inte längre så. Det finns alltid någon som ser, alltid någon som tycker något, vill prata om något, tycker att du gör rätt eller fel. På NAs chatt idag fick jag frågan om jag var ett föredöme när jag skrek åt domaren. Naturligtvis är man inte det i ett sådant sammanhang. Men den fråga jag allt oftare funderar över är - var finns utrymme för det privata?
Det är bara att inse att ÖSKs hemmamatcher inte längre är en del av min privata
fritid. Det är en del av jobbet, liksom nästan alla andra av dygnets vakna timmar. Så jag ska sluta skrika. I vart fall högt. Och be L1 att hjälpa mig att ta det lugnt. För det hjälper ju ändå inte. Primalskriken får man väl köra i skogen...
2008-08-31
Ännu en predikan
Jag predikade idag igen. För mig är det det svåraste. Lägger ut råkopian till predikan på bloggen. Ändrade en del i sista stund. Så här blev det:
Två saker.
Vad är det bästa?
Kan du lyssna?
---
Jag mötte en man häromdagen. Inte vän, mer bekant. Hörde av honom att han lämnat sitt förhållande. Igen.
-Man måste göra det som känns rätt, som känns bäst för en själv, sade han. Gå vidare.
Träffade en annan, ungefär samtidigt. Mer av vän än den andre. Ett längre samtal.
-Jag funderar på att söka nytt jobb. Chefsjobb. Visst, det kommer att bli mindre tid för familj och fritid. Men det känns rätt för mig nu. Ett steg framåt nu när barnen blivit större. Man måste gå vidare om man får chansen. Annars har man tackat nej för alltid.
Och så kvinnan. Nära sedan länge. Förr var hon betydligt äldre än jag. Men inte längre. Åldern minskar skillnader.
-Det är märkligt sa jag. När jag var ung och tittade på de där 40 – 50-åringarna som inte tog något ansvar för församlingen så var det så enkelt att döma. De borde kunnat bättre. Men nu är man själv där. Och man är knappast bättre. Och runt omkring ser man de jämnåriga vännerna i församlingen, eller snarare, man ser dem inte. Det känns som om det finns en 40-årskris i församlingen. Efter 40 tar livet utanför vid. Typ. Men du är kvar, som vanligt, sade jag åt henne.
Hon nickade.
-Kyrkan har varit centrum i mitt liv.
Rätt fascinerande, tyckte jag, nu som tidigare. Man har aldrig sett henne framträda i något möte. Aldrig något offentligt. Men alltid närvarande. Kaffekokande. Städande. Plockande. Umgängandes. Och rätt ofta småklagande på att inte de, eller jag kanske ska säga vi, andra inte ställer upp tillräckligt.
Så vad hade Jesus sagt?
Mannen som lämnat sitt förhållande, igen. Gjorde han det bästa? Knappast. Det kan ju vem som helst se. Eller…
Och mannen som valde karriären. Gjorde han det bästa? Här blir det lite knivigt. Kan man välja karriär och vara en gudsman ändå? Hinner han med kyrkan, bibelläsningen och bönen i alla fall så är det svårt att se att Gud inte skulle tycka att det var bra med duktiga människor. Eller…
Och kvinnan. Bara hon inte klagat. För då blir hon ju som Marta. Och då är det fel. Eller…
Kanske har Jesus fel? Det är väl bra att någon vill ta tag i något i kyrkan. Det finns för många som inte vill något alls!
Eller…
gäller ordet om Marta och Maria bara en enskild händelse för 2000 år sedan, utan bäring på något idag? Idag handlar tro faktiskt om att slita för att få människor frälsta!
Eller…
---
Kan du lyssna?
Det lär finnas en man som bor en bit längre ut på landet än vad jag gör. Betydligt äldre än jag. Gör inte mycket om dagarna. Frågar man honom så säger han att han lyssnar.
Dristar du dig att fråga vad han lyssnar på blir svaret:
-På tiden.
-Hör du gryningen? kan han säga, mitt ut i tomheten. Hör du aftonen?
-Hör du trädens suckar över att regnet inte kommer?
-Hör du himlens stjärnor sjunga?
-Hör du människans ensamhet?
Så kommer hemtjänsten inslamrande med nästa veckas matportioner. Och du funderar på om du hört något överhuvudtaget.
En gång tror jag han sade:
-Det fanns människor som lyssnade till Shakespeares verk så väl att de kunde återge dem ordagrant, från första bokstaven till den sista.
En annan gång kanske:
-Det fanns människor som kunde beskriva tolv nyanser av snöns vithet.
Och säkert sade han:
-Det fanns människor som kunde se andra människor.
---
Inget av det jag försökt beskriva är sant. Ändå är det sanning.
Ingen av människorna finns. Ändå finns de alla. Inom mig. Inom dig.
Den som lämnar.
Den som jagar.
Den som klagar.
Den som tröttnat.
Men även den som någon enda gång har tid.
Och för mig blir den insikten också svaret på den fråga som Jesu svar till Marta egentligen rymmer.
Vad är det bästa? Kan du lyssna?
Ingen av oss kan hävda att vi vet det bästa för någon annan. Ingen av oss kan gå ett enda steg i någon annans skor. Ingen av oss känner någon annan så väl att vi vare sig kan döma eller benåda henne. Det finns bara en som kan det. Gud - genom Jesus.
Ändå fortsätter vi dag efter dag att peta in människor i olika fack. De goda. De onda. De dåliga. De bra. Rätt ofta blir vår bedömning beroende av om den andre liknar mig eller inte.
Har du förresten funderat över varför inte Jesus säger åt Marta att hon också ska komma och sätta sig vid hans fötter? Kanske var det det bästa för henne att på sitt sätt tjäna Herren…
---
Kan du lyssna?
I min vardag ryms snart inte nyanser. Politikens medel att nå ut till medborgarna blir allt grovkorningare. Förr samlades tusentals för att lyssna på Erlander eller Ohlin när de höll sina timslånga tal. Idag är 30 sekunder på Tvärsnytt en evighet. Kravet på att ständigt kunna formulera sig kort, slagkraftigt, mediamässigt, leder alldeles för ofta till att politiken blir utan djup, bakgrundslös, men också till att personer och konflikter mellan personer blir intressantare än de bakomliggande skeendena.
Och politiken är inte den enda spelplatsen för detta. Kortsiktigheten och nyanslösheten är ett samhällsfenomen i sig. Långa placeringar är för en ekonom idag sex månader. En vara är som bäst om den går sönder precis när garantitiden gått ut. Tidningar, TV och radio fylls av bilder och program som blir allt råare. Kulturen måste bli en provokation för att hävda sig och synas.
Mot detta:
Bibeln är fylld av djup, nyanser, skiftningar, mångtydigheter. Berättelsen om Marta och Maria har säkert en dimension som handlar om vikten av närhet till Jesus. Men frågan till mig idag blir mer av:
Kan du lyssna?
Dagens samhälle är inte byggt för en Gud som viskar i stillheten. Trons behov av stillhet och lyssnande utmanas av alla möjligheter som ges till obruten påkoppling. Det finns mycket litet som talar för att stillheten skulle öka i framtiden.
Är då Gud förlorad? Kommer tron att dö ut. För mig finns, som så ofta, trösten i de mångtusenåriga orden i Gamla testamentet. Som när Gud talar genom Mose och säger:
Herren skall skingra er bland folken, och bara några få av er skall leva kvar hos de främmande folk dit Herren driver bort er.
Där kommer ni att tjäna gudar som är tillverkade av människohänder, gudar av trä och sten som varken kan se eller höra, äta eller lukta.
Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ.
När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom.
Så vår utmaning ligger kanske mer i att bli stilla, än att jaga vidare som alla andra.
Herre, lär mig lyssna
Två saker.
Vad är det bästa?
Kan du lyssna?
---
Jag mötte en man häromdagen. Inte vän, mer bekant. Hörde av honom att han lämnat sitt förhållande. Igen.
-Man måste göra det som känns rätt, som känns bäst för en själv, sade han. Gå vidare.
Träffade en annan, ungefär samtidigt. Mer av vän än den andre. Ett längre samtal.
-Jag funderar på att söka nytt jobb. Chefsjobb. Visst, det kommer att bli mindre tid för familj och fritid. Men det känns rätt för mig nu. Ett steg framåt nu när barnen blivit större. Man måste gå vidare om man får chansen. Annars har man tackat nej för alltid.
Och så kvinnan. Nära sedan länge. Förr var hon betydligt äldre än jag. Men inte längre. Åldern minskar skillnader.
-Det är märkligt sa jag. När jag var ung och tittade på de där 40 – 50-åringarna som inte tog något ansvar för församlingen så var det så enkelt att döma. De borde kunnat bättre. Men nu är man själv där. Och man är knappast bättre. Och runt omkring ser man de jämnåriga vännerna i församlingen, eller snarare, man ser dem inte. Det känns som om det finns en 40-årskris i församlingen. Efter 40 tar livet utanför vid. Typ. Men du är kvar, som vanligt, sade jag åt henne.
Hon nickade.
-Kyrkan har varit centrum i mitt liv.
Rätt fascinerande, tyckte jag, nu som tidigare. Man har aldrig sett henne framträda i något möte. Aldrig något offentligt. Men alltid närvarande. Kaffekokande. Städande. Plockande. Umgängandes. Och rätt ofta småklagande på att inte de, eller jag kanske ska säga vi, andra inte ställer upp tillräckligt.
Så vad hade Jesus sagt?
Mannen som lämnat sitt förhållande, igen. Gjorde han det bästa? Knappast. Det kan ju vem som helst se. Eller…
Och mannen som valde karriären. Gjorde han det bästa? Här blir det lite knivigt. Kan man välja karriär och vara en gudsman ändå? Hinner han med kyrkan, bibelläsningen och bönen i alla fall så är det svårt att se att Gud inte skulle tycka att det var bra med duktiga människor. Eller…
Och kvinnan. Bara hon inte klagat. För då blir hon ju som Marta. Och då är det fel. Eller…
Kanske har Jesus fel? Det är väl bra att någon vill ta tag i något i kyrkan. Det finns för många som inte vill något alls!
Eller…
gäller ordet om Marta och Maria bara en enskild händelse för 2000 år sedan, utan bäring på något idag? Idag handlar tro faktiskt om att slita för att få människor frälsta!
Eller…
---
Kan du lyssna?
Det lär finnas en man som bor en bit längre ut på landet än vad jag gör. Betydligt äldre än jag. Gör inte mycket om dagarna. Frågar man honom så säger han att han lyssnar.
Dristar du dig att fråga vad han lyssnar på blir svaret:
-På tiden.
-Hör du gryningen? kan han säga, mitt ut i tomheten. Hör du aftonen?
-Hör du trädens suckar över att regnet inte kommer?
-Hör du himlens stjärnor sjunga?
-Hör du människans ensamhet?
Så kommer hemtjänsten inslamrande med nästa veckas matportioner. Och du funderar på om du hört något överhuvudtaget.
En gång tror jag han sade:
-Det fanns människor som lyssnade till Shakespeares verk så väl att de kunde återge dem ordagrant, från första bokstaven till den sista.
En annan gång kanske:
-Det fanns människor som kunde beskriva tolv nyanser av snöns vithet.
Och säkert sade han:
-Det fanns människor som kunde se andra människor.
---
Inget av det jag försökt beskriva är sant. Ändå är det sanning.
Ingen av människorna finns. Ändå finns de alla. Inom mig. Inom dig.
Den som lämnar.
Den som jagar.
Den som klagar.
Den som tröttnat.
Men även den som någon enda gång har tid.
Och för mig blir den insikten också svaret på den fråga som Jesu svar till Marta egentligen rymmer.
Vad är det bästa? Kan du lyssna?
Ingen av oss kan hävda att vi vet det bästa för någon annan. Ingen av oss kan gå ett enda steg i någon annans skor. Ingen av oss känner någon annan så väl att vi vare sig kan döma eller benåda henne. Det finns bara en som kan det. Gud - genom Jesus.
Ändå fortsätter vi dag efter dag att peta in människor i olika fack. De goda. De onda. De dåliga. De bra. Rätt ofta blir vår bedömning beroende av om den andre liknar mig eller inte.
Har du förresten funderat över varför inte Jesus säger åt Marta att hon också ska komma och sätta sig vid hans fötter? Kanske var det det bästa för henne att på sitt sätt tjäna Herren…
---
Kan du lyssna?
I min vardag ryms snart inte nyanser. Politikens medel att nå ut till medborgarna blir allt grovkorningare. Förr samlades tusentals för att lyssna på Erlander eller Ohlin när de höll sina timslånga tal. Idag är 30 sekunder på Tvärsnytt en evighet. Kravet på att ständigt kunna formulera sig kort, slagkraftigt, mediamässigt, leder alldeles för ofta till att politiken blir utan djup, bakgrundslös, men också till att personer och konflikter mellan personer blir intressantare än de bakomliggande skeendena.
Och politiken är inte den enda spelplatsen för detta. Kortsiktigheten och nyanslösheten är ett samhällsfenomen i sig. Långa placeringar är för en ekonom idag sex månader. En vara är som bäst om den går sönder precis när garantitiden gått ut. Tidningar, TV och radio fylls av bilder och program som blir allt råare. Kulturen måste bli en provokation för att hävda sig och synas.
Mot detta:
Bibeln är fylld av djup, nyanser, skiftningar, mångtydigheter. Berättelsen om Marta och Maria har säkert en dimension som handlar om vikten av närhet till Jesus. Men frågan till mig idag blir mer av:
Kan du lyssna?
Dagens samhälle är inte byggt för en Gud som viskar i stillheten. Trons behov av stillhet och lyssnande utmanas av alla möjligheter som ges till obruten påkoppling. Det finns mycket litet som talar för att stillheten skulle öka i framtiden.
Är då Gud förlorad? Kommer tron att dö ut. För mig finns, som så ofta, trösten i de mångtusenåriga orden i Gamla testamentet. Som när Gud talar genom Mose och säger:
Herren skall skingra er bland folken, och bara några få av er skall leva kvar hos de främmande folk dit Herren driver bort er.
Där kommer ni att tjäna gudar som är tillverkade av människohänder, gudar av trä och sten som varken kan se eller höra, äta eller lukta.
Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ.
När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom.
Så vår utmaning ligger kanske mer i att bli stilla, än att jaga vidare som alla andra.
Herre, lär mig lyssna
2008-08-25
ÖSK - bäst i Sverige!
I går gjorde ÖSK det igen. Vann en match mot ett av Sveriges bästa lag. Det var en snygg match inför nästan 9500 personer. Jag tänker inte skriva mycket mer om det, annat än att jag hoppas och tror att det kan bli vardag. ÖSK har under den ledning man har idag, både sportsligt, administrativt och ledningsmässigt, alla möjligheter att bli ett topplag i Sverige. Och nu börjar till och med riksmedia inse det. Kolla bara följande citat från Expressen:
"Å andra sidan tror jag inte att Elfsborg hade slagit Örebro även om Johan Wiland inte tappat bollen vid första målet.
Som det känns nu är det inte många lag - om ens något - som slår Örebro. Allsvenskans bästa just nu, om jag får säga det.
Med eller utan Kim Olsen."
Tack Jonas Esbjörnsson!
"Å andra sidan tror jag inte att Elfsborg hade slagit Örebro även om Johan Wiland inte tappat bollen vid första målet.
Som det känns nu är det inte många lag - om ens något - som slår Örebro. Allsvenskans bästa just nu, om jag får säga det.
Med eller utan Kim Olsen."
Tack Jonas Esbjörnsson!
2008-08-20
Politiserad Handelskammare
I dagens Nerikes Allehanda kan vi läsa om skarp kritik från Handelskammarens VD Merit Israelsson mot det som hon påstår vara brist på engagemang i flygplatsfrågan. Som exempel tar hon ett tioårigt avtal som hon menar inte undertecknades på grund av Örebro kommuns brist i ett bygglovärende.
Det finns mycket som är intressant i Israelssons agerande. Låt mig peka på ett par:
Hennes fakta verkar vara kopierade från oppositionsrådet Jonas Karlssons (s) åsikter. Med hull och hår sväljer Handelskammarens VD den bild som oppositionsrådet målar upp. Men stämmer den? TNTs ledning svarar nej. ÖrebroPorten ABs ledning svarar nej. Men Handelskammarens VD litar mer på ett oppositionsråd än på näringslivsföreträdarna.
Detta är mycket allvarligt. Vilket syfte har Israelsson med sitt agerande? Är hon bunden partipolitiskt utan att klara av att skilja mellan parti och arbete? Accepterar Handelskammarens medlemmar att deras VD tar partipolitiska hänsyn och litar mer på en partiföreträdare än på ledningen för en av regionens viktigaste företag?
Israelsson är dessutom mycket illa underrättad om sakliga förhållanden. Hon pekar på att Västerås kommun tar mer ansvar för sin flygplats än Örebro. Skillnaden, som hon inte känner till eller undertrycker, är att Västerås är en kommunal flygplats, medan Örebro flygplats är en regional. För att Örebro kommun ska kunna hantera frågor kring flygplatsen krävs att den socialdemokratiskt ledda styrelsen för Länstrafiken först agerar. Så har inte skett i detta skede, och inte heller förut.
Ledningen för Örebro flygplats är otydlig. Inriktningen likaså. Möjligheterna att hantera akuta lägen som detta saknas. Det är ett socialdemokratiskt ansvar eftersom de har ordförandeskapet och majoriteten i länstrafiken. Men därifrån har inget skett. Det vore klädsamt om Handelskammarens VD kunde påpeka även detta.
Tyvärr är inte detta första gången Handelskammarens VD går i oppositionens ledband och blint litar på deras uppgifter. Den 30 mars i år hade hon en debattartikel i NA som lika gärna kunnat skrivas av oppositionen. Full av antydningar och faktafel kring citybanan.
Det är illa om företrädaren för en av de aktörer som borde slåss för ett starkare lokalt och regionalt näringsliv istället väljer att desinformera och skada det lokala näringslivet. Det är illa, för Örebro kommun och regionen, men framförallt för Handelskammarens trovärdighet.
Det finns mycket som är intressant i Israelssons agerande. Låt mig peka på ett par:
Hennes fakta verkar vara kopierade från oppositionsrådet Jonas Karlssons (s) åsikter. Med hull och hår sväljer Handelskammarens VD den bild som oppositionsrådet målar upp. Men stämmer den? TNTs ledning svarar nej. ÖrebroPorten ABs ledning svarar nej. Men Handelskammarens VD litar mer på ett oppositionsråd än på näringslivsföreträdarna.
Detta är mycket allvarligt. Vilket syfte har Israelsson med sitt agerande? Är hon bunden partipolitiskt utan att klara av att skilja mellan parti och arbete? Accepterar Handelskammarens medlemmar att deras VD tar partipolitiska hänsyn och litar mer på en partiföreträdare än på ledningen för en av regionens viktigaste företag?
Israelsson är dessutom mycket illa underrättad om sakliga förhållanden. Hon pekar på att Västerås kommun tar mer ansvar för sin flygplats än Örebro. Skillnaden, som hon inte känner till eller undertrycker, är att Västerås är en kommunal flygplats, medan Örebro flygplats är en regional. För att Örebro kommun ska kunna hantera frågor kring flygplatsen krävs att den socialdemokratiskt ledda styrelsen för Länstrafiken först agerar. Så har inte skett i detta skede, och inte heller förut.
Ledningen för Örebro flygplats är otydlig. Inriktningen likaså. Möjligheterna att hantera akuta lägen som detta saknas. Det är ett socialdemokratiskt ansvar eftersom de har ordförandeskapet och majoriteten i länstrafiken. Men därifrån har inget skett. Det vore klädsamt om Handelskammarens VD kunde påpeka även detta.
Tyvärr är inte detta första gången Handelskammarens VD går i oppositionens ledband och blint litar på deras uppgifter. Den 30 mars i år hade hon en debattartikel i NA som lika gärna kunnat skrivas av oppositionen. Full av antydningar och faktafel kring citybanan.
Det är illa om företrädaren för en av de aktörer som borde slåss för ett starkare lokalt och regionalt näringsliv istället väljer att desinformera och skada det lokala näringslivet. Det är illa, för Örebro kommun och regionen, men framförallt för Handelskammarens trovärdighet.
2008-08-10
Klimat
Det regnar ute. Igen.
I augusti har Fällersta fått mer än 100 mm regn. Med dagens är vi på väg mot 150 innan halva månaden har gått.
Är det klimatförändringarnas fel? Ingen meteorolog vill nog säga det.
Men faktum är att varmare luft kan innehålla mer fukt per volym än kallare. Så när världens lufthav värms upp blir också mängden vattenånga i luften större. Det kommer att innebära totalt sett ökade regnmängder. Tyvärr verkar det som om det också blir så att där det brukar regna - så regnar det mer, eller till och med mycket mer, och där det brukar vara torrt blir det bara torrare.
Så detta kan vara framtidens somrar. Regn regn och åter regn. Men varmt. Rötmånad hela sommaren.
Vem vill det?
I augusti har Fällersta fått mer än 100 mm regn. Med dagens är vi på väg mot 150 innan halva månaden har gått.
Är det klimatförändringarnas fel? Ingen meteorolog vill nog säga det.
Men faktum är att varmare luft kan innehålla mer fukt per volym än kallare. Så när världens lufthav värms upp blir också mängden vattenånga i luften större. Det kommer att innebära totalt sett ökade regnmängder. Tyvärr verkar det som om det också blir så att där det brukar regna - så regnar det mer, eller till och med mycket mer, och där det brukar vara torrt blir det bara torrare.
Så detta kan vara framtidens somrar. Regn regn och åter regn. Men varmt. Rötmånad hela sommaren.
Vem vill det?
Svårt att tro på våld som konfliktlösningsmetod
Ryssland krigar mot Georgien. Som skäl används både Kosovo och Irak/Afghanistan.
Kosovo - därför att västvärlden använde Kosovo som ett exempel på hur man skulle tvinga fram fred med krig för att undvika etnisk rensning och folkmord. Nu menar Ryssland att Georgien gör precis samma sak med Sydossetien och Abchasien. Det ger dem rätt att använda sin militär precis som NATO gjorde i Kosovo.
Irak/Afghanistan - därför att även där används militärt våld för att tvinga fram fred under mer oklara premisser. Varför till exempel Sverige engagerar sig i Afghanistan men inte i Georgien, Tibet, Östra Kongo, Somalia osv osv osv är rätt oklart men det finns säkert något militärstrateg som kan påvisa varför.
De som menar att våld och fredsframtvingande genom krig är en framtidsväg borde nog fundera en gång till. Hela det Jugoslaviska sönderfallet är ett typexempel på att när man inte satsar en krona på humanitär hjälp och landsuppbyggnad i preventivt syfte, så får man satsa en miljard i krig. Och vem som vinner på det vet väl alla. Det militärpolitiska komplexet är tyvärr starkt i allt för många länder, både i öst och väst.
Jag håller fortfarande på den gamla liberala tesen: Våld är den odugliges sista utväg.
Kosovo - därför att västvärlden använde Kosovo som ett exempel på hur man skulle tvinga fram fred med krig för att undvika etnisk rensning och folkmord. Nu menar Ryssland att Georgien gör precis samma sak med Sydossetien och Abchasien. Det ger dem rätt att använda sin militär precis som NATO gjorde i Kosovo.
Irak/Afghanistan - därför att även där används militärt våld för att tvinga fram fred under mer oklara premisser. Varför till exempel Sverige engagerar sig i Afghanistan men inte i Georgien, Tibet, Östra Kongo, Somalia osv osv osv är rätt oklart men det finns säkert något militärstrateg som kan påvisa varför.
De som menar att våld och fredsframtvingande genom krig är en framtidsväg borde nog fundera en gång till. Hela det Jugoslaviska sönderfallet är ett typexempel på att när man inte satsar en krona på humanitär hjälp och landsuppbyggnad i preventivt syfte, så får man satsa en miljard i krig. Och vem som vinner på det vet väl alla. Det militärpolitiska komplexet är tyvärr starkt i allt för många länder, både i öst och väst.
Jag håller fortfarande på den gamla liberala tesen: Våld är den odugliges sista utväg.
2008-07-28
Nerver
Sitter i Jämtland när ÖSK spelar hemma mot Hammarby. Det finns få saker som är så enerverande. Jag har båda döttrarna på plats på mina två platser. Får både sms och telefonrapporter. Kan konstatera att ÖSK förlorat minst fyra poäng på dessa två matcher. Jag hoppas verkligen att Boström/Axén kan klara av att dra laget vidare i allsvenskan nästa år. Tror att deras sätt att tänka och träna och spela fotboll har framtiden för sig. Med lite mer självförtroende hade ÖSK redan i år kunnat haka på topp fem/sex. Tio poäng till hade kunnat skördas. Fyra mot Hammarby, två mot peking, två mot Djurgården, typ.
Men nästa år smäller det.
Men nästa år smäller det.
2008-07-14
En predikan 13 juli 2008
Matt 7:13
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.
Matt 7:14
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
---
Klockan är halv sju den 12 juli 2008 och det är sexton och en halv timme kvar tills jag ska predika årets sommarpredikan.
Jag räknar sekunderna mellan blixtarna och åskan. Den senaste var ett par kilometer härifrån men porslinet hoppar i skåpen. Hundarna är rädda.
Ändå – rakt ovanför huset en fläck av blå himmel. Solljuset kantar åskmolnen i silvervitt.
Jag räknar timmarna mellan nu och förmiddagsgudstjänsten. Alldeles för få. Alldeles för lite tid för att veta vad det är meningen att jag ska säga. Alltid alldeles för lite tid.
I måndags åkte jag till Visby. Anna och Theodor var med. Visby andra veckan i juli betyder politiskt högtryck. På sju dagar hinner alla partiledare och de flesta organisationer som vill försöka påverka politiker göra framträdande efter framträdande, presentera åsikt efter åsikt, tycka och veta om allt mellan himmel och jord. Även Gud är närvarande, om han nu finns. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och Humanisterna debatterade i vart fall saken.
Jag blir så fascinerad av alla dessa människor som vet så mycket. En del vet att skatterna måste sänkas. Andra vet att försvaret måste få mer pengar. En del vet att man måste lagstifta om värdighet för äldre. Andra vet att de rika måste betala. Alla vet. Vet något. Vet det rätta.
Och jag har bara 16 timmar kvar till Gudstjänststart. Och jag ska tala om andlig klarsyn. Men vad vet jag?
Om man bara hade haft tid. Tid att verkligen fundera över vad man ska säga. Men jag måste ju bygga färdigt altanen, rensa ogräset, köra jord och skräp.
Nu bryter solen igenom åskmolnen. Det är stora vattenpölar på grusvägen framför huset. Ytterligare en halv timme har gått. Jag lägger mig på soffan och funderar.
Jag tror aldrig att Gud varit så hotad som idag. Eller förresten, Gud är knappast hotad.
Men tron.
Vad krävs egentligen för att bli och förbli troende? En stark frälsningsupplevelse, livs-omdanande, Guds-fram-manande? Ständigt lovsångssjungande, böneropande, tungotalande? Alltid den bästa församlingen, den mest levande, växande, radikala?
Jag läser min Bibel, i kväll som de flesta andra kvällar. Från första sidan till den sista. Om och om igen. Ibland ett stendött mässande om gamla kungalängder. Ibland öppnar sig nya verkligheter i något enskilt ord.
Just nu Domarboken. Och jag följer judarnas vandring. Guds folk. Inget annat folk har kunnat tillräkna sig maken till frälsningar, lovsånger och tillväxt. Gud ständigt närvarande. Manande till troende och förtroende.
Och ändå – ständiga avfall. Till andra gudar. Till andra livsstilar och levnadsregler. Till icketro, likgiltighet.
Om nu detta folk, dessa människor, inte kunde leva i tro, trots sina fantastiska förutsättningar, hur ska då vi? Hur ska då jag?
Tänk om det istället är tvärt om. Att Gud i första hand inte finns i det himlastormande, i dånet, i åskan och blixtarna. Tänk om Gud istället finns i den stilla susningen. Vem har tid att lyssna till en sådan idag?
På sju dagar i Visby hinner alla Sveriges proffstyckare tycka till om allt. Men bara den som ropar högst når ut, får sina sekunder i media, blir någon som de där andra tyckarna anser det värt att skriva om. För bara det som syns finns. Och bara den som syns finns.
Så det gäller att springa fortast, ropa högst, vara vackrast, ha det mest utstickande budskapet, smeka rätt grupper mest medhårs, för att bli något. Och man måste göra det jämt. Först när du själv börjar bli så trött på ditt budskap att du mår illa av det, kan du räkna med att de andra, de där utanför, verkligen fattat.
Och även kyrkan blir en del av detta. Det gäller att skrika högst, ha det rätt anpassade budskapet, vara med i tiden, för att bli omskriven och omtalad. För visst är det just det Gud behöver?! En tid i morgonsoffan i TV. En halvsida i tidningen. Då kommer folk. Då blir det tillväxt.
Men det är inte bara kyrkan. Vi alla är delar av samma utveckling.
En del av oss har ett arbete som är precis lika tidsödande som proffstyckarnas. Bolaget, chefen, omgivningen kräver mer och mer. Och det är ju så utvecklande. Vem vill stanna i karriären?
Utbudet är så enormt. Förverkliga dig själv. Du kan göra allt. Och kan du inte själv, så gör det genom andra. Lev med och genom människorna som finns överallt i media, som alltid är yngre, vackrare, odödligare än du.
Och alla dessa budskap som sköljer över oss. I tidningar, från TVn och radion, på datorn och överallt runt omkring. Visst är det bara det allra mest spännande som fastnar någon längre stund. Visst gäller det att ropa högst.
Och så måste man ju vara uppdaterad och nåbar. Mobilen alltid på. Trådlöst internet.
Och i allt detta viskar Gud. Se mig. Hör mig. Rör mig. Tro mig.
Men vem har ork att titta efter det osynliga? Vem har kraft att lyssna till det osagda? Vem har tid att känna den som är allt - och inget?
Vem har tid att tro?
Vem orkar överhuvudtaget bry sig?
Runt Visby går den tusenåriga ringmuren med sina portar, smala och trånga för dagens hetsiga trafik.
Men runt omkring var och en av oss byggs andra murar, med än smalare portar, portar så trånga att vi själva snart vare sig hittar ut till de andra, eller in till oss själva, in till Gud.
Så då är det slut?
Knappast.
Dag efter dag, år efter år, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende ledde Gud sitt motsträviga judiska folk, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet. Dag efter dag, år efter år, finns han också vid din och min sida, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet.
Samtidigt fortsätter han att viska. Ibland något som är märkligt likt:
Förtryck inte invandraren, den faderlöse och änkan. Förtryck inte de svaga.
Någon gång kan man genom oljudet höra:
Låt inte oskyldigt blod flyta. Du känner din skuld.
Och precis när tystnaden har lagt sig kan man kanske höra:
Följ inte andra gudar. Du vet vilka de är.
Klockan har blivit tio. Det är tretton timmar kvar till predikan. I söder drar det ihop sig till ytterligare ett åskoväder. Muller och blixtar. Runt om dånar världen allt högre, allt snabbare. Den breda vägen ligger rak och inbjudande framför oss.
Men jag vill höra Guds stilla viskning:
Du är mitt älskade barn.
Herre, lär mig stillhet. Lär mig tro.
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.
Matt 7:14
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
---
Klockan är halv sju den 12 juli 2008 och det är sexton och en halv timme kvar tills jag ska predika årets sommarpredikan.
Jag räknar sekunderna mellan blixtarna och åskan. Den senaste var ett par kilometer härifrån men porslinet hoppar i skåpen. Hundarna är rädda.
Ändå – rakt ovanför huset en fläck av blå himmel. Solljuset kantar åskmolnen i silvervitt.
Jag räknar timmarna mellan nu och förmiddagsgudstjänsten. Alldeles för få. Alldeles för lite tid för att veta vad det är meningen att jag ska säga. Alltid alldeles för lite tid.
I måndags åkte jag till Visby. Anna och Theodor var med. Visby andra veckan i juli betyder politiskt högtryck. På sju dagar hinner alla partiledare och de flesta organisationer som vill försöka påverka politiker göra framträdande efter framträdande, presentera åsikt efter åsikt, tycka och veta om allt mellan himmel och jord. Även Gud är närvarande, om han nu finns. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och Humanisterna debatterade i vart fall saken.
Jag blir så fascinerad av alla dessa människor som vet så mycket. En del vet att skatterna måste sänkas. Andra vet att försvaret måste få mer pengar. En del vet att man måste lagstifta om värdighet för äldre. Andra vet att de rika måste betala. Alla vet. Vet något. Vet det rätta.
Och jag har bara 16 timmar kvar till Gudstjänststart. Och jag ska tala om andlig klarsyn. Men vad vet jag?
Om man bara hade haft tid. Tid att verkligen fundera över vad man ska säga. Men jag måste ju bygga färdigt altanen, rensa ogräset, köra jord och skräp.
Nu bryter solen igenom åskmolnen. Det är stora vattenpölar på grusvägen framför huset. Ytterligare en halv timme har gått. Jag lägger mig på soffan och funderar.
Jag tror aldrig att Gud varit så hotad som idag. Eller förresten, Gud är knappast hotad.
Men tron.
Vad krävs egentligen för att bli och förbli troende? En stark frälsningsupplevelse, livs-omdanande, Guds-fram-manande? Ständigt lovsångssjungande, böneropande, tungotalande? Alltid den bästa församlingen, den mest levande, växande, radikala?
Jag läser min Bibel, i kväll som de flesta andra kvällar. Från första sidan till den sista. Om och om igen. Ibland ett stendött mässande om gamla kungalängder. Ibland öppnar sig nya verkligheter i något enskilt ord.
Just nu Domarboken. Och jag följer judarnas vandring. Guds folk. Inget annat folk har kunnat tillräkna sig maken till frälsningar, lovsånger och tillväxt. Gud ständigt närvarande. Manande till troende och förtroende.
Och ändå – ständiga avfall. Till andra gudar. Till andra livsstilar och levnadsregler. Till icketro, likgiltighet.
Om nu detta folk, dessa människor, inte kunde leva i tro, trots sina fantastiska förutsättningar, hur ska då vi? Hur ska då jag?
Tänk om det istället är tvärt om. Att Gud i första hand inte finns i det himlastormande, i dånet, i åskan och blixtarna. Tänk om Gud istället finns i den stilla susningen. Vem har tid att lyssna till en sådan idag?
På sju dagar i Visby hinner alla Sveriges proffstyckare tycka till om allt. Men bara den som ropar högst når ut, får sina sekunder i media, blir någon som de där andra tyckarna anser det värt att skriva om. För bara det som syns finns. Och bara den som syns finns.
Så det gäller att springa fortast, ropa högst, vara vackrast, ha det mest utstickande budskapet, smeka rätt grupper mest medhårs, för att bli något. Och man måste göra det jämt. Först när du själv börjar bli så trött på ditt budskap att du mår illa av det, kan du räkna med att de andra, de där utanför, verkligen fattat.
Och även kyrkan blir en del av detta. Det gäller att skrika högst, ha det rätt anpassade budskapet, vara med i tiden, för att bli omskriven och omtalad. För visst är det just det Gud behöver?! En tid i morgonsoffan i TV. En halvsida i tidningen. Då kommer folk. Då blir det tillväxt.
Men det är inte bara kyrkan. Vi alla är delar av samma utveckling.
En del av oss har ett arbete som är precis lika tidsödande som proffstyckarnas. Bolaget, chefen, omgivningen kräver mer och mer. Och det är ju så utvecklande. Vem vill stanna i karriären?
Utbudet är så enormt. Förverkliga dig själv. Du kan göra allt. Och kan du inte själv, så gör det genom andra. Lev med och genom människorna som finns överallt i media, som alltid är yngre, vackrare, odödligare än du.
Och alla dessa budskap som sköljer över oss. I tidningar, från TVn och radion, på datorn och överallt runt omkring. Visst är det bara det allra mest spännande som fastnar någon längre stund. Visst gäller det att ropa högst.
Och så måste man ju vara uppdaterad och nåbar. Mobilen alltid på. Trådlöst internet.
Och i allt detta viskar Gud. Se mig. Hör mig. Rör mig. Tro mig.
Men vem har ork att titta efter det osynliga? Vem har kraft att lyssna till det osagda? Vem har tid att känna den som är allt - och inget?
Vem har tid att tro?
Vem orkar överhuvudtaget bry sig?
Runt Visby går den tusenåriga ringmuren med sina portar, smala och trånga för dagens hetsiga trafik.
Men runt omkring var och en av oss byggs andra murar, med än smalare portar, portar så trånga att vi själva snart vare sig hittar ut till de andra, eller in till oss själva, in till Gud.
Så då är det slut?
Knappast.
Dag efter dag, år efter år, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende ledde Gud sitt motsträviga judiska folk, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet. Dag efter dag, år efter år, finns han också vid din och min sida, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet.
Samtidigt fortsätter han att viska. Ibland något som är märkligt likt:
Förtryck inte invandraren, den faderlöse och änkan. Förtryck inte de svaga.
Någon gång kan man genom oljudet höra:
Låt inte oskyldigt blod flyta. Du känner din skuld.
Och precis när tystnaden har lagt sig kan man kanske höra:
Följ inte andra gudar. Du vet vilka de är.
Klockan har blivit tio. Det är tretton timmar kvar till predikan. I söder drar det ihop sig till ytterligare ett åskoväder. Muller och blixtar. Runt om dånar världen allt högre, allt snabbare. Den breda vägen ligger rak och inbjudande framför oss.
Men jag vill höra Guds stilla viskning:
Du är mitt älskade barn.
Herre, lär mig stillhet. Lär mig tro.
2008-06-19
Semester
Sista dagen på vårens KF-sammanträden. Känns rätt avslaget.
Men det är inte fullmäktige jag ska skriva om. Det får vänta till memoarerna. Det finns, som jag tidigare srivit om, stora risker med att blogga om personer som man ser som motståndare i en debatt. Orden riskerar att bli alldeles för hårda, och oemotsagda.
Det jag ska skriva om handlar om mod.
Jag funderar på hur Camilla Lindberg kände sig i går efter omröstningen om FRA-lagen. Som ensam alliansföreträdare röstade hon nej. Oavsett vad hon och partiet säger så känns det, och kommer det att kännas. Camillas chanser att bli något stort i partiet är betydligt mindre än Birgitta Ohlssons. Hennes ställningstagande hade säkerligen en stor portion framtidspolitiker i sig.
Jag har själv varit i liknande situationer men på ett betydligt lägre plan. Under mina första år som kommunfullmäktigeledamot gick jag emot partiet i ett par frågor kring miljön. Det var ingen som hoppade på mig för det, partiet hade på det sättet mycket högt i tak. Men det känns, personligt, på många plan.
Jag har dessutom ett antal gånger fört en annan politik än den som finns i partiets mittfåra (eller är det det högra hjulspåret...) på landsmöten och liknande. Både internt och offentligt. Även det har känts. Det finns rätt många människor som inte väjer för nålstick och efterslängar istället för att ta konflikten rakt ut. Kanske är det av oförstånd. Kanske är det medvetet.
I dagens politiska landskap handlar framgång väldigt ofta om att välja rätt spår mot makten. Hitta rätt vänner, driva rätt frågor, vara rätt medial och så vidare. Lika ofta handlar alla partiernas politik om att vinna medelväljaren vilket gör politiken försvinnande lik varandra. FRA är ett typexempel. Socialdemokraternas nej är inte ett nej till lagen, utan en chans att skaffa politiska poäng.
Denna mainstreaming inom politiken är säkert intressant för många men gör politiken säkert ointressantare för många. Om man inte får rösta som man tycker, utan som andra vill, kommer nog allt färre av dagens individualistiska ungdomar att välja partipolitiken. Och det är också det som sker. Partiernas medlemstal minskar drastiskt.
Så Camilla Lindberg har väl inte direkt ökat sina chanser att bli partitoppare. Men hon kanske har ökat chanserna för demokratin och de politiska partiernas överlevnad.
Respekt
Men det är inte fullmäktige jag ska skriva om. Det får vänta till memoarerna. Det finns, som jag tidigare srivit om, stora risker med att blogga om personer som man ser som motståndare i en debatt. Orden riskerar att bli alldeles för hårda, och oemotsagda.
Det jag ska skriva om handlar om mod.
Jag funderar på hur Camilla Lindberg kände sig i går efter omröstningen om FRA-lagen. Som ensam alliansföreträdare röstade hon nej. Oavsett vad hon och partiet säger så känns det, och kommer det att kännas. Camillas chanser att bli något stort i partiet är betydligt mindre än Birgitta Ohlssons. Hennes ställningstagande hade säkerligen en stor portion framtidspolitiker i sig.
Jag har själv varit i liknande situationer men på ett betydligt lägre plan. Under mina första år som kommunfullmäktigeledamot gick jag emot partiet i ett par frågor kring miljön. Det var ingen som hoppade på mig för det, partiet hade på det sättet mycket högt i tak. Men det känns, personligt, på många plan.
Jag har dessutom ett antal gånger fört en annan politik än den som finns i partiets mittfåra (eller är det det högra hjulspåret...) på landsmöten och liknande. Både internt och offentligt. Även det har känts. Det finns rätt många människor som inte väjer för nålstick och efterslängar istället för att ta konflikten rakt ut. Kanske är det av oförstånd. Kanske är det medvetet.
I dagens politiska landskap handlar framgång väldigt ofta om att välja rätt spår mot makten. Hitta rätt vänner, driva rätt frågor, vara rätt medial och så vidare. Lika ofta handlar alla partiernas politik om att vinna medelväljaren vilket gör politiken försvinnande lik varandra. FRA är ett typexempel. Socialdemokraternas nej är inte ett nej till lagen, utan en chans att skaffa politiska poäng.
Denna mainstreaming inom politiken är säkert intressant för många men gör politiken säkert ointressantare för många. Om man inte får rösta som man tycker, utan som andra vill, kommer nog allt färre av dagens individualistiska ungdomar att välja partipolitiken. Och det är också det som sker. Partiernas medlemstal minskar drastiskt.
Så Camilla Lindberg har väl inte direkt ökat sina chanser att bli partitoppare. Men hon kanske har ökat chanserna för demokratin och de politiska partiernas överlevnad.
Respekt
2008-06-18
Avlyssning av oskyldiga är inte liberalt
Snart lär väl avlyssningslagen klubbas. De ledamöter, av olika liberal kulör, som tidigare påstått sig vara emot kommer nu med de låtsade förändringarna av förslaget att bli för. Men, som DN ungefär skriver: Det spelar ingen roll att sätta ytterligare en överrock på kroppen, kroppen är densamma, det spelar ingen roll att klä en dålig klapp i mer glansigt papper, klappen är lika usel för det.
Det är inte märkligt att ickeliberala partier kan komma till en slutsats att ökad avlyssning och mindre personlig integritet är OK. Det var också länge socialdemokraterna som drev denna fråga. Deras nuvarande ställningstagande är lika mycket glanspapper som regeringens återremiss.
Men hur kan Folkpartiet, och de centerpartister som kallar sig liberala, stödja att all kommunikation som sker på modernt sätt ska avlyssnas? Alla medborgare, och förresten rätt många ickesvenskar också, typ 6 miljarder, kan komma att avlyssnas bara för att man skickar ett mejl. Råkar dessutom mejlet innehålla ett farligt ord, kanske som spränga, al-quaida, inshalla, eller döda, kanske man hamnar i nästa fack för vidare granskning. Det spelar ingen roll om man är oskyldig eller inte, aldrig har planerat sprängdåd eller inte, bara för att man vill spränga en biljarduppställning, har läst om al-quaida, är djupt religiös eller funderar på hur man ska döda mördarsniglar kan man bli en potentiell fara.
Det skifte som sker nu är stort. Det handlar om att ändra spaningsfokus från de som planerar för brottslig handling eller som är på väg att göra det, till alla människor, alla de som aldrig har ens tänkt tanken. Storebror ser verkligen oss alla.
Det märkliga är att ingen tänkte tanken att avskaffa brevhemligheten under 1970-talet då terrorismen verkligen gjorde nedslag i den svenska vardagen. Då fanns liberalismen verkligen grundad i både tanke och gärning hos fler än det dåvarande Folkpartiet.
Det är lika märkligt att ingen av förespråkarna för dessa integritetskränkningar funderar över vilka andra områden man borde hantera. En betydligt större utmaning än den eventuella terrorism som kan komma att påverka Sverige, är klimathotet. Redan idag insjuknar och dör människor av klimatförändringar. Antalet döda av klimat är tiodubbelt större i Europa än antalet terroroffer. I världen handlar det om ofattbara antal döda och flyende, enorma ekonomiska konsekvenser och så vidare. Här borde man väl verkligen minska den personliga friheten. Varför inte sätta in hastighetsbegränsare i bilar för att minimera bensinförbrukningen? Varför inte ha ett tak på värmen i lägenheterna? Varför inte kolla upp vem som reser vart och hur ofta för att kunna påverka direkt vid källan och undvika skadliga livsstilar?
Jag hoppas ironin framgår. Ingen funderar ens i de riktningarna, även om det är tekniskt möjligt. Men just tekniken att gå igenom all elektronisk kommunikation verkar vara huvudskälet till att FRA nu ska få göra det.
Jag räknar knappast med att någon av de dissidenter som funnits inom regeringen kommer att uthärda. Att rösta med oppositionen hjälper inte heller eftersom socialdemokraterna är lika goda kålsupare. Systemet kommer att innebära ytterligare ingrepp i den personliga integritet som redan idag är alldeles för kringskuren.
Frågan är bara - vem kommer att utnyttja den information som kommer in till syften som ingen vill? Frågan är inte om det kommer att ske, utan av vem, när och varför.
Idag är det kommunfullmäktige i Örebro. Jag har en vit slips på mig. En begravningsslips. För idag lär ytterligare en del av den personliga friheten begravas.
Det är inte märkligt att ickeliberala partier kan komma till en slutsats att ökad avlyssning och mindre personlig integritet är OK. Det var också länge socialdemokraterna som drev denna fråga. Deras nuvarande ställningstagande är lika mycket glanspapper som regeringens återremiss.
Men hur kan Folkpartiet, och de centerpartister som kallar sig liberala, stödja att all kommunikation som sker på modernt sätt ska avlyssnas? Alla medborgare, och förresten rätt många ickesvenskar också, typ 6 miljarder, kan komma att avlyssnas bara för att man skickar ett mejl. Råkar dessutom mejlet innehålla ett farligt ord, kanske som spränga, al-quaida, inshalla, eller döda, kanske man hamnar i nästa fack för vidare granskning. Det spelar ingen roll om man är oskyldig eller inte, aldrig har planerat sprängdåd eller inte, bara för att man vill spränga en biljarduppställning, har läst om al-quaida, är djupt religiös eller funderar på hur man ska döda mördarsniglar kan man bli en potentiell fara.
Det skifte som sker nu är stort. Det handlar om att ändra spaningsfokus från de som planerar för brottslig handling eller som är på väg att göra det, till alla människor, alla de som aldrig har ens tänkt tanken. Storebror ser verkligen oss alla.
Det märkliga är att ingen tänkte tanken att avskaffa brevhemligheten under 1970-talet då terrorismen verkligen gjorde nedslag i den svenska vardagen. Då fanns liberalismen verkligen grundad i både tanke och gärning hos fler än det dåvarande Folkpartiet.
Det är lika märkligt att ingen av förespråkarna för dessa integritetskränkningar funderar över vilka andra områden man borde hantera. En betydligt större utmaning än den eventuella terrorism som kan komma att påverka Sverige, är klimathotet. Redan idag insjuknar och dör människor av klimatförändringar. Antalet döda av klimat är tiodubbelt större i Europa än antalet terroroffer. I världen handlar det om ofattbara antal döda och flyende, enorma ekonomiska konsekvenser och så vidare. Här borde man väl verkligen minska den personliga friheten. Varför inte sätta in hastighetsbegränsare i bilar för att minimera bensinförbrukningen? Varför inte ha ett tak på värmen i lägenheterna? Varför inte kolla upp vem som reser vart och hur ofta för att kunna påverka direkt vid källan och undvika skadliga livsstilar?
Jag hoppas ironin framgår. Ingen funderar ens i de riktningarna, även om det är tekniskt möjligt. Men just tekniken att gå igenom all elektronisk kommunikation verkar vara huvudskälet till att FRA nu ska få göra det.
Jag räknar knappast med att någon av de dissidenter som funnits inom regeringen kommer att uthärda. Att rösta med oppositionen hjälper inte heller eftersom socialdemokraterna är lika goda kålsupare. Systemet kommer att innebära ytterligare ingrepp i den personliga integritet som redan idag är alldeles för kringskuren.
Frågan är bara - vem kommer att utnyttja den information som kommer in till syften som ingen vill? Frågan är inte om det kommer att ske, utan av vem, när och varför.
Idag är det kommunfullmäktige i Örebro. Jag har en vit slips på mig. En begravningsslips. För idag lär ytterligare en del av den personliga friheten begravas.
2008-06-02
Nerikes Allehanda = beroende socialdemokratisk
Den förr liberala tidningen Nerikes Allehanda är numera en partipolitiskt bunden tidning. Det finns bara en annan tolkning till det beslut chefredaktören och ledarsidan tagit kring de nya s-märkta krönikörerna. Men mer om detta senare.
Det påstådda skälet till att nu ge ett antal politiskt aktiva socialdemokrater, alla just aktiva med daglig kontakt med arbetet såväl i riksdag som Örebro kommun, är att bredda åsikterna i någon form av liberal anda. Men tanken är såväl grund som grumlig.
För det första borde en liberal tidning verkligen våga vara just liberal. Ledarsidans liberala anslag borde lyfta tidningens politiska åsikter till ständigt nya höjder. Men frågan är hur liberala de som ska skriva sidan är. Ingen av ledarredaktörerna har någon bakgrund inom den liberala rörelsen. De finns inte och har inte funnits med inom några liberala tankesmedjor eller liknande. Men nåväl, de kan ändå ha en liberal kompass, även om min tveksamhet är växande.
För det andra verkar ledarsidan blanda ihop tidningens liberala inriktning med den partipolitiska. Nerikes Allehanda är inte folkpartistisk. Tidningen brukar påpeka att den inte går i något partis ledband. Men plötsligt är det viktigt att ett, och bara ett, annat parti får tillgång till plats i tidningen. Varför? Orkar inte NA stå emot storebrors krav? Kryper man för makten, ekonomisk eller politisk? Lever man kvar i tron att den socialdemokratiska maktapparaten är det normala styresskicket och dagens koalitions/alliansregeringar bara är en parantes och att detta parti därför måste behandlas särskilt? Annars borde väl alla andra partier som inte är liberala, dvs alla utom Folkpartiet, också beredas krönikörsutrymme? Diskriminering är väl inte liberalt? Inte särbehandling heller! Förresten har ingen av ledarskribenterna eller chefredaktören någonsin synts på en folkpartistisk medlemsaktivitet så risken att sidan skulle vara folkpartistisk är minimal. Det var bättre (sett ur en folkpartistisk vinkel då) när Wredén, Götell och Ström var skribenter.
För det tredje blandar tidningen ihop sitt uppdrag med någon typ av public service attityd. NA har inget som helst ansvar att på ledarsidan vara opartisk. Snarare har man ett uppdrag att vara just partisk, följa den ideologi som tidningen bekänner sig till. Detta innebär att ledarsidan borde vara just liberal, och inget annat. Men nu är den mer partipolitiskt bunden till ett parti än något annat.
Det finns ett antal andra invändningar. Men låt detta vara för nu. det räcker och blir över.
Och just det. Jag glömde den andra tolkningen. Idag står det på hemsidan att NA-borgen ska säljas. Koncernen vill ha in mer pengar. Just pengar verkar vara det som enbart styr tidningen idag. Vi är rätt många som tycker att kvaliteten sjunker lika fort som koldioxidhalterna stiger. Allt mer annonsblaska, allt mindre kvalitetsartiklar. Och tänk om det är så att ägarna nu kräver av tidningen att minska prenumeranttappet genom att rikta sig till en underrepresenterad grupp, de trogna sosseväljarna. Örebro kommun och län är ju fortfarande alldeles för rött. En ekonom ser säkert detta snabbt och funderar hur man ska hantera detta prenumerantproblem. En liberal ser en annan utmaning.
Det är alltså dags att säga adjö till den liberala Nerikes Allehanda. Det vore bättre om tidningen tog steget ut och böt profil, från (oberoende) liberal till beroende socialdemokratisk. Och prenumerantproblemet kan snabbt bli ett annat. Det finns i vart fall i mina tankar att avsluta prenumerationen.
Det påstådda skälet till att nu ge ett antal politiskt aktiva socialdemokrater, alla just aktiva med daglig kontakt med arbetet såväl i riksdag som Örebro kommun, är att bredda åsikterna i någon form av liberal anda. Men tanken är såväl grund som grumlig.
För det första borde en liberal tidning verkligen våga vara just liberal. Ledarsidans liberala anslag borde lyfta tidningens politiska åsikter till ständigt nya höjder. Men frågan är hur liberala de som ska skriva sidan är. Ingen av ledarredaktörerna har någon bakgrund inom den liberala rörelsen. De finns inte och har inte funnits med inom några liberala tankesmedjor eller liknande. Men nåväl, de kan ändå ha en liberal kompass, även om min tveksamhet är växande.
För det andra verkar ledarsidan blanda ihop tidningens liberala inriktning med den partipolitiska. Nerikes Allehanda är inte folkpartistisk. Tidningen brukar påpeka att den inte går i något partis ledband. Men plötsligt är det viktigt att ett, och bara ett, annat parti får tillgång till plats i tidningen. Varför? Orkar inte NA stå emot storebrors krav? Kryper man för makten, ekonomisk eller politisk? Lever man kvar i tron att den socialdemokratiska maktapparaten är det normala styresskicket och dagens koalitions/alliansregeringar bara är en parantes och att detta parti därför måste behandlas särskilt? Annars borde väl alla andra partier som inte är liberala, dvs alla utom Folkpartiet, också beredas krönikörsutrymme? Diskriminering är väl inte liberalt? Inte särbehandling heller! Förresten har ingen av ledarskribenterna eller chefredaktören någonsin synts på en folkpartistisk medlemsaktivitet så risken att sidan skulle vara folkpartistisk är minimal. Det var bättre (sett ur en folkpartistisk vinkel då) när Wredén, Götell och Ström var skribenter.
För det tredje blandar tidningen ihop sitt uppdrag med någon typ av public service attityd. NA har inget som helst ansvar att på ledarsidan vara opartisk. Snarare har man ett uppdrag att vara just partisk, följa den ideologi som tidningen bekänner sig till. Detta innebär att ledarsidan borde vara just liberal, och inget annat. Men nu är den mer partipolitiskt bunden till ett parti än något annat.
Det finns ett antal andra invändningar. Men låt detta vara för nu. det räcker och blir över.
Och just det. Jag glömde den andra tolkningen. Idag står det på hemsidan att NA-borgen ska säljas. Koncernen vill ha in mer pengar. Just pengar verkar vara det som enbart styr tidningen idag. Vi är rätt många som tycker att kvaliteten sjunker lika fort som koldioxidhalterna stiger. Allt mer annonsblaska, allt mindre kvalitetsartiklar. Och tänk om det är så att ägarna nu kräver av tidningen att minska prenumeranttappet genom att rikta sig till en underrepresenterad grupp, de trogna sosseväljarna. Örebro kommun och län är ju fortfarande alldeles för rött. En ekonom ser säkert detta snabbt och funderar hur man ska hantera detta prenumerantproblem. En liberal ser en annan utmaning.
Det är alltså dags att säga adjö till den liberala Nerikes Allehanda. Det vore bättre om tidningen tog steget ut och böt profil, från (oberoende) liberal till beroende socialdemokratisk. Och prenumerantproblemet kan snabbt bli ett annat. Det finns i vart fall i mina tankar att avsluta prenumerationen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)