Två arbetsveckor in på det nya året kommer den första bloggen. Ska en blogg fungera ska man uppdatera den en gång i timmen, typ. Så detta är en ofungerande blogg. Men jag skriver långt!
Jag sitter på ett partimöte i Stockholm en onsdagkväll och funderar åter över hur politiken egentigen hör ihop. Vi har nyss fått ett föredrag kring kollektivtrafiken genomgått och alla prisar kollektivtrafikens miljömässighet och behoven att för klimatets skull satsa mer på bussar och tåg.
I nästa andetag pratar vi med en riksdagsledamot som påverkar infrastrukturinvesteringsprocessen. Plötsligt är det mer investeringar i gator, vägar och i viss mån räls som gäller. Klimatet finns inte längre. Nu är det tillväxt för jobb och välfärd som gäller.
För mig blir detta en av många påminnelser om bristen på helhetssyn inom politiken. Alldeles för mycket av det vi gör hänger inte ihop. Olika regler påverkar och motverkar varandra på ett sätt som är obegripligt. Vi prioriterar klimat, tillväxt, biltrafik och köpcentrum samtidigt. Men miljön är inte det enda. Det sociala perspektivet har samma problem. Bygger vi ett samhälle för människan, ett samhälle av människor eller ett samhälle med människor? Och människovärdet är ytterligare ett problem. Vem värnar människans okränkbara värde i ett samhälle där moralen allt mer blir en individuell valfrihetsfråga? Jag har i en tidigare blogg pekat på ett av problemen - den könsneutrala äktenskapsfrågan. Men det är bara en liten pusselbit i ett mycket större pussel.
Som liberal slåss man för individens rätt mot kollektivet. Och det är rätt. Vi är individer i allt vi gör, även när vi är medlemmar i ett kollektiv. Men en totalt individualiserad värld är en omänsklig värld.
I min aldrig utgivna bok "Den (o)mänskliga liberalismen" (det skulle kosta ett antal tusen att ge ut den och ingen har velat ge mig den resursen) beskriver jag i ett antal kapitel behovet av mänsklig kontakt, även i ett individualiserat samhälle. Jag menar att det finns ett stort, oundvikligt behov av en gemensam sektor. Vi behöver en gemensam grund för vår syn på människans värde, en gemensam moralsyn, en gemensam kulturell kärna. Vi behöver en gemensam arena för diskussioner kring demokrati, miljö, socialt ansvar och alla möjiga frågor som berör oss själva och våra grannar, nära eller på andra sidan jordklotet.
Men alldeles för ofta fastnar vi i detaljer, i dagordningarnas tyranni. Vi blir fångade av ett område och tar parti för det områdets behov och missar att se att det innebär att andra kanske lika viktiga områden får stå tillbaka. Inte förrän katastrofen inträffar och det visar sig att något annat område än det jag försvarar var viktigare så klarar vi av att omfokusera.
Men det är svårt.
Kanske något att fundera över 2008...
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
