Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2018-08-05

Idag predikade jag

Idag predikade jag i Betelkyrkan i Örebro. Du kan läsa konceptet till predikan här nedan. Längst ner följer dessutom de Bibelord som ligger till grund för densamma.


Det är hög tid att vi glömmer oss själva.

Nådens gåvor. Visst är det enkelt att säga. Nådens gåvor.

Alla vill vi ha del av dem. Men vem vill egentligen ha nåd?

I förstone verkar det ganska enkelt det med. Man skulle kunna vända på frågan: Vem vill inte ha nåd?

Enkelt. Eller?

Det är en sak med nåden som faktiskt skaver. Och det är förutsättningarna för den. Om nåden ska existera, krävs något att erhålla den för. Synd till exempel. Eller kanske mer rätt: Synd. Punkt, slut.

Och plötsligt så blir det så mycket svårare. Synd så där i allmänhet går bra att tala om. Synd på ett principiellt plan lika så. Synd som någon annan begår, ju längre bort desto bättre, är något vi kan peka ut.

Men synden här inne, i våra egna hjärtan och i våra egna liv, är alltid svårare.

Det är enklare att tala om nåden.

---

Visst är det behagligt att prata om nåd. Nåd är på något sätt oförargligt. Ingen kan bli upprörd eller kränkt av att vi talar om nåd. Och visst är det nåd människor behöver idag. Synd är något som inte bara hör det förgångna till. Om kyrkan ska finna sin plats i samhället idag, om vi ska dra människor till de allt tommare kyrkbänkarna, så måste vi tala mindre om synden och mer om nåden. Att tala om synd lägger ännu mer sten på de bördor människor redan bär. Och kyrkans roll är inte att lägga sten på börda inte.

Eller?

Vi lever i en fantastisk tid. Materiellt har vi aldrig haft det bättre. Fattigdomen minskar globalt sett allt snabbare. Men vi som lever i västvärlden, och inte minst i Sverige, lever med en standard som inte ens kungar tidigare kunnat drömma om. Mat, kläder, sommar- och vinterhus. Resor, prylar, sjukvård, omsorg om både barn och gamla. Utbildning, pengar, fred. Vad mer kan vi önska?

Ändå är det något som skaver. Varför är vi inte nöjda när vi ändå har det så bra? Bara ett enda exempel: Sverige ligger i topp i mätning efter mätning listan på vilket land som är världens bästa land att leva i. Men den psykiska ohälsan exploderar.

Varför?

Här skulle min predikan kunna bli politisk. Jag skulle till exempel kunna säga att det är självklart att vi är oroliga, när klimatet skenar eller när vi vet att jordens förnybara resurser tog slut i förra veckan, att vi nu lever på kapitalet, att vi långsamt bryter ner den enda jord vi har.

Eller så skulle jag kunna ta upp frågan om invandringen, om vad som är mest solidariskt, om stängda eller öppna gränser och stängda eller öppna hjärtan.

Eller så kunde jag prata om varför pengarna styr så mycket av våra liv. Varför prylarnas yta, resornas tomhet, upplevelsernas tristess, tillåts fylla allt mer av våra dagar.

Eller så skulle jag kunna fundera kring varför människan verkar bli allt mer missnöjd med vem hon är. Vi får inte ens längre vara kvinna eller man, utan måste välja mellan ett allt mer oräkneligt antal könsidentiteter som vi sedan medicineras eller opereras till.

Eller så kunde predikan handla om populismen, eller om hotet från islam, eller något annat skrämmande.

Men det vore åter att vända bort blicken från det dagens texter handlar om. För de handlar om oss. Om dig och mig. Om kyrkan, om oss troende, om oss som kallar oss kristna.

Vi som sitter här är nog alla bekanta med bibelorden. Om vinstocken och grenarna, om kroppen och kroppsdelarna. Vi har hört dem och läst dem, ett oräkneligt antal gånger. En del predikningar har kanske handlat om nådegåvorna. Andra har problematiserat kring vad det innebär att Jesus talar om att både ansa och skära bort, om rik frukt och om eld som bränner upp.

Många kan nog fördjupa sig i det långt bättre än vad jag kan.

Jag tänkte fundera i en annan riktning.

Det är hög tid att vi glömmer oss själva!

Det är inte jag som hittat på den rubriken. Jag läste den i en dagstidning i veckan. Det är en text som tar sitt ursprung i en bok som skrivits av en dansk psykolog. Psykologen menar att det är dags att lämna de individuella värdena, och istället söka de gemensamma.

Det är dags att glömma: Älska dig själv.
Det är dags att lämna tanken på att ”hitta sig själv” eller ”förverkliga sig själv”.
Det är till och med kontraproduktivt ”att vara sig själv trogen”.

Så konstigt, tänker jag, att det är en psykolog som skriver om detta. Inte mindre konstigt är det att de som borde skriva om det, kyrkan och hennes företrädare, snarare vandrar i den andra riktningen.

Vi lever i en superindividualistisk tid. Jaget blir den enda måttstocken vi vill mätas mot. Det finns inte längre några objektiva sanningar, allt är en subjektiv uppfattning. Rätt och fel, sant och falskt, allt kan ses utifrån betraktarens ögon. När inte ens det kön vi föds med är längre något annat än en social konstruktion, att välja, förkasta och förändra, när biologiska fakta övertrumfas av individens subjektiva känslor, är människan inte längre ett vi, utan enbart ett jag.

Nästan allt det vi gör som människor idag, handlar om oss själva. Det handlar om att förverkliga oss själva, att hitta oss själva, att älska oss själva, att vara oss själv trogna. Allt utgår från oss själva, och det får konsekvenser, inte minst för tron, för förkunnelsen och för församlingen. Tron blir individuell, en subjektiv upplevelse. Förkunnelsen blir tom, eftersom ingen sanning är sannare än någon annan. Församlingen faller sönder, när alla egon kräver just sitt förverkligande.

Och Gud blir inte svaret på någon annan fråga, än den vi redan har svaret på, det svar vi själva bestämmer att vi vill ha.

Men de Bibelord vi idag läser handlar om något helt annat. Inget av dem handlar om oss själva, inget handlar om individen, inget om egot. Inget handlar om självförverkligande. Inget om att vara sig själv trogen. Snarare tvärsom. Den egenkärlek som beskrivs blir snarare negativ. Ögat som fullt av egenkärlek säger till handen att den inte behövs. Örat som inte behöver ögat.

Istället beskriver Jesus och Paulus en annan typ av kärlek, en kärlek som alltid är gemenskap. Först – gemenskap med Gud. Sedan – gemenskap i församlingen. Och den ordningen är viktig. Utan den första, inget av den andra. Fokuseringen på Gud, och vad Gud vill med dig och mig, är det centrala. Resten kommer sedan.

Det handlar inte om att älska sig själv. Det handlar om att älska Gud.
Det handlar inte om att hitta sig själv, eller förverkliga sig själv. Det handlar om att söka Gud, att låta Gud hitta dig. Det handlar om att söka Guds vilja med ditt liv, hur Gud vill att du ska förverkliga det Han lagt ner i dig.
Det handlar absolut inte om att vara dig själv trogen. Det handlar om att vara trogen Gud, Guds kallelse, och Guds uppdrag.

Det handlar om att glömma sig själv, för att komma ihåg Gud.

Men det kommer vi inte att klara. För vi är människor. Ofullkomliga. Syndare.

Ändå är det däråt vi måste söka, sträva, arbeta, bedja, mötas. Och när vi faller, som de syndare vi är – i stort och i smått, så får vi inte förminska eller förringa synden och dess arbete i våra hjärtan och i våra sammanhang, eller i vår förkunnelse. För om vi förringar synden, förringar vi också nåden. Men om vi bejakar nåden, kommer synden inte att ha någon kraft över oss längre, så länge vi strävar efter att söka Gud med hela vårt hjärta och hela vårt förstånd.

Och det är någonstans där nåden, och nådens gåvor, kommer att manifesteras. När vår tro på den ende sanne Guden, hans enfödde son och den Helige Ande, blir centrum i våra liv, när vi glömmer oss själva för Guds skull, då kommer också Gud att bland oss uppväcka profeter, lärare, undergörare, apostlar.

Det är det uppdraget du och jag har, vi i denna församling har, vi som en del av Guds världsvida kyrka har. Förverkliga inte dig själv. Förverkliga Gud och Hans plan med ditt liv. Och vila i hans nåd, alltid.

Amen.


Bibelorden:

1 Korintierbrevet

Andens gåvor

I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill jag också att ni skall ha kunskap. Ni vet att när ni var hedningar drogs ni viljelöst med, bort till de stumma avgudarna. Därför vill jag att ni skall förstå att ingen som är fylld av Guds ande säger: ”Förbannelse över Jesus”, och att ingen kan säga: ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den heliga anden.
Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Lemmarna i den kropp som är Kristus

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.
Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

Johannesevangeliet

Liknelsen om vinstocken

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.

2018-04-20

Utan Gud dör kulturen (också)

Det är länge sedan nu. Bloggen min är halvdöd. Ofta har jag tänkt skriva, men sedan... Och nu allt detta med det skrivna ordets kris också. Svenska Akademien och så vidare.

Just Svenska Akademien är ett ganska intressant exempel på när politiken inte förmår hantera en fråga vare sig kort eller långsiktigt. De flesta politiker som agerar, gör det i någon slags beräknande affekt. Det handlar om knytblusar eller andra märkliga kombinationer under hakan på både kvinnor och män. Ingen vet vad som egentligen ligger bakom krisens eskalering (sex? pengar? korruption? ledarskap? gubbar? gummor? nåt helt annat?) men alla måste försöka ta poäng på det som händer. Att andra har fingrarna lika djupt i syltburken spelar ingen roll. När drevet går hänger alla på.

I en annan del av Stockholm har just en gigantisk penis målats över. I en vecka fick den finnas på en husvägg. Rätt många liberaler gjorde vågen. En del av dem drog det så långt som att det var någon form av yttrandefrihet att den skulle vara kvar, oavsett vad husägaren eller medborgarna tyckte.

Under Strecket i Svenska Dagbladet fyller hundra i år. Dagens artikel är intressant. Inte minst rubriken: "Den fria kärleken tog kål på medmänskligheten". Håkan Lindgren skriver om en antologi som söker förklaringar till varför vi är där vi är idag. När sexet avmytologiserades blev medmänniskan bara en produkt för mina egna njutningar. Medmänniskan blev en vara, lika vilken som helst.

Jag skulle kunna fortsätta. Det finns mängder av exempel på ett samhälle där själva grunden för samhällskulturen förändrats. En förändring som gått snabbare än någonsin tidigare. Det tog mer än 1000 år av judisk kulturell hemvist innan Jesus framträdde och förändrade judendomen. Det gick 600 år efter Jesu död innan Muhammed förvanskade hans lära och började sprida den islamska kulturen. Efter upplysningstiden har det gått drygt 200 år innan den nutida kulturen fått fäste. Men det har bara tagit runt 50 år att i grund förändra det nuvarande /västerländska/ samhället.

Under dessa 50 år är en av de tydligaste förändringarna att kristendomen, den kulturella delen sprungen ur kristen tro och kristna dogmer, förlorat sin särställning. Från att ha varit samhällsbärare, har den reducerats till en privatreligion. Från att ha varit konservativt ordhållig, har den omtolkats för att anpassas till ett samhälle där förändringen är norm. Från att ha fokus på och rötterna i Bibelns ord och berättelser, tolkade under århundraden av teologer där också tradition varit en bärande del av tolkningen, har alltifrån synen på människan (från ond till god) till Gud (från allsmäktig, unik och värd fruktan till en vän att ha vid sidan oavsett åt vilket håll jag går) omtolkats. Det finns inte längre något unikt med de kristnas Gud. Därmed faller berättelserna, normerna, dogmerna och - språket.

En del tycker att det är frihet. Äntligen är vi fria från det kristna gudsoket. Äntligen kan vi göra det vi vill själva. Men det får konsekvenser.

Det svenska frisinnets fader var Waldemar Svensson. Han brukade tala om människans värde och värdighet. Människan har inget värde, brukade han säga, utan hon äger värdighet. Detta oändliga, omätbara värde och denna värdighet var för Svensson självklart ihopkopplade med den Gud som genom Kristus verkat i historien. Gud var själva garanten för värdet (det oändliga, omätbarar, odelbara och fullständigt jämlika) och värdigheten. Människans, och politikens, uppgift var att efter bästa förmåga söka värna detta värde och denna värdighet.

På det sättet var frisinnet en del av en mycket lång tradition, som inte minst hade sina rötter i kulturen. I bild, text och ton var kulturen under århundraden tydligt inriktad på att visa människan som värdig. Inte alltid jämlik i värde. Inte alltid med värdighet. Men i backspegeln kan man se en underliggande trend. Även härskaren var härskare av Guds nåde. Bach skrev sina koraler till Gud. Kyrkorna var både maktcentra och visade på Guds närvaro. Det var på klostren som biblioteken fanns.

Gud har varit en nödvändig del av kulturen. Sökandet efter förståelsen av vad Gud vill, av den skönhet som enbart uppenbarar sig i det som vidrörs av Gud, insikten om att vi alla är fallna och i behov av Guds nåd - det finns en räcka med konsekvenser av vad Gud innebär för kultur och samhälle.

Men nu har Gud abdikerat. Människan är kulturens mått. Och värdet relativiseras och värdigheten försvinner.

Hur stor del av Svenska Akademiens förfall beror på att författare inte längre brottas med Gud, utan mest med sig själv och sin självbild? Hur stor del av kulturens vilsenhet beror på att man inte längre vet vad man har att relatera sig till, annat än (åter) sig själv och sådana som är som jag? Hur stor del av denna vilsenhet beror på att man inte längre har något att söka sig mot? Det är inte "uppåt, inåt" som i böckerna om Narnia, eller Nangijala och Nangilima i Bröderna Lejonhjärta. Det är bara här och nu. Och om vi inte tar chansen och lever så gott vi kan just här och just nu så får vi ingen andra chans...

Även värdet och värdigheten blir subjektiva redskap för mitt eget självförverkligande. Och eftersom jag inte behöver bry mig om någon gud som sätter ramar eller garanterar allas värde och värdighet, är jag och mina åsikter de enda normer jag behöver bry mig om. Så om jag vill måla en gigantisk penis på en husvägg, är det bara mitt eget normativ som spelar roll. Om inte jag och min värdighet kränks så ska ingen annan heller kränkas. Och framförallt har jag inget som helst ansvar för synen på människa och mänsklighet.

(Man kan ju parentetiskt beröra att just skylandet av könet, och mytologiseringen kring detsamma med normer och dogmer, är sant mänskligt. Få djur bryr sig om vem som ser dem slicka sina egna eller andras kön. Värdigheten i detta kan empiriskt ifrågasättas...)

En av de saker jag läser mellan raderna runt Svenska Akademien är just denna vilsenhet i vad kulturen ska stå för, vad värdigheten och det mänskliga värdet är. Till och med de interna meningsskiljaktigheterna briserar i offentliga gräl.

Och attackerna från andra kulturelitister och -journalister bär få spår av insikt om människans gemensamma ondska och allas vårt behov av Guds nåd. Här handlar det istället om att söka syndabockar, korsfästa och demonisera. Jag är god. Horace är ond, det ser man ju på gubben. Jag är god. Kulturprofilen är ond. Oavsett om han döms i domstol är han skyldig. Jag är god. Hans hustru är ond. Hur skulle hon annars stå ut med honom?

Idag är det den första varma vårdagen. Temperaturen har just stigit över 20-graders strecket. I morse när jag gick min vanliga promenad med hunden upp i skogen mellan fårhagarna, sjöng jag som jag alltid gör de vackra vårdagarna:

"Ack - Är det redan här så skönt
På denna jord så härligt grönt
Hur ska det då ej bliva
I himmelen där Gud berett
Vad ingen här i världen sett
Och ord ej kan beskriva:"

Kanske är det så att vi människor behöver den bilden. Bilden av himmelen där människan till sist får slippa värderas och bara behålla sin fullständiga värdighet i närheten till Gud. Den tid då nåden nått oss alla syndare, oavsett graden av vår ondska. Kanske är den bilden nödvändig för att vi också här i denna värld både ska kunna se skapelsens skönhet, men också skönheten och värdigheten i vår medmänniska. Kanske kan vi då inse att vår uppgift är att försöka öka denna värdighet, med de medel som står oss till buds.

Men vi kommer att misslyckas. Och vi kommer att bli dömda, av andra och av oss själva. Och det är också en del av vad det är att vara människa.

För att som avslutning återvända till liberalismen vill jag citera något som åtskilliga liberaler på alla nivåer i partiet brukar säga. Det låter ungefär så här: "Visst är moral bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra." Tänk om det är fel. Tänk om dubbelmoralen är en insikt om att det faktiskt finns en moralisk kompass som jag borde hålla mig till. Tänk om denna insikt är en nödvändighet för att också behandla andra lika misslyckade som jag på ett värdigt och medmänskligt sätt. Tänk om det är så att utan dubbelmoral, finns det inte heller någon annan moral än den min subjektiva normativ sätter.

Jag tror att kulturen, och samhället, blir allt mer vilset när brottningsmatchen med Gud ersätts av brottningsmatchen med egot. Jag tror kulturen, och samhället, blir allt mer vilset när inte längre himlen finns som något att relatera till, att jämföra med min egen imperfektion och därmed mitt eget behov av Guds nåd för att nå denna perfekta tillvaro.

Jag tror att människans värde och hennes värdighet utmanas av ett samhälle där även kulturen bara blir ett uttryck för jaget och egocentreringen. Förr fanns det korrektiv, i traditionen, i de kristna dogmerna och normerna, i en kyrka som valde trohet mot Bibeln istället för trohet mot politiken, men även i partier som insåg och accepterade att denna kristendom, den kristet grundade samhällskulturen, var en nödvändighet i byggandet av ett öppet och demokratiskt samhälle.

Nu finns inte det längre. Frågan är vad som då händer med människans värdighet. Och samhällets...

2017-12-27

Det är bara de perfekta som ska få ta plats!

Det är rätt sällan jag skriver på bloggen numera. Delvis beror det på att jag bytt liv. Delvis beror det på en rätt trött cynisk inställning till vad man som enskild människa kan göra med och i livet. Spelar det någon roll vad jag skriver? Bryr sig någon? Vad förändrar det?

Men så här i mellandagarna tänkte jag mig i alla fall att skriva ännu en litania. Om den perfekta människan och hennes rätt att få finnas.

Eller kanske inte. Snarare om hur illa det kan gå om bara den perfekta människan får finnas.

Kan en skitstövel göra något bra? En man, för just nu är mannen den legitima spottkoppen, som ser sig själv före alla andra, som är bufflig, självupptagen, egofixerad - det är bara att fortsätta att stapla synonymer på varandra och hitta andra epitet som passar. Kan han åstadkomma något för omvärlden, för eftervärlden, för någon annan - oavsett hur han är som person?

I ljuset av det som händer i världen just nu, och då tänker jag inte på det centrala om sexuellt våld i metoo-rörelsen, utan de metatrender vi ser kring människan och hennes plats i världen, måste vi ställa den frågan. Den finns på så många plan, den där frågan om vad en människa är. Det kan handla om integritet i övervakningssamhället. Det kan handla om ledarskap i företag och organisationer. Det kan handla om kulturskapare. Det kan handla om relationer i allmänhet.

Hur ska vi behandla de där männen som är ena riktiga skitstövlar, eller där det i vart fall finns ett antal andra människor som menar att de är skitstövlar? Får de finnas överhuvudtaget? Eller ska de marginaliseras, stuvas undan, flyttas bort?

Idag skriver Susanna Popova en intressant ledartext i SvD. I går var det Johan Hakelius i Fokus. De är inte ensamma om att fundera kring vad vi nu är uppe i. Det är bättre att ni läser dem direkt än att jag ska upprepa vad de skriver. De intressanta frågorna är i sammanfattning om man kan vara en skitstövel, sant eller inte, gå på tvärs mot den rådande uppfattningen och ändå vara accepterad i det jobb man gör (bra), samt om vi i efterhand ska förändra historien, specifikt vad gäller kulturella verk men kanske generellt vad gäller allt, som nu kan uppfattas som fel, kränkande, utanför den korrekta politiska zonen.

Visst ska vi alla sträva efter att bli bättre på allting. Men tänk om det ändå inte fungerar.

Jag är en ganska ovanlig Bibel-läsare. Jag har just börjat om igen, från början, och så läser jag till slutet. Från 1 Mos till Upp 22. Jag vet inte hur många gånger jag tröskat igenom hela Bibeln. Men det är säkert något tiotal. Ofta en vers om dagen. Ibland mer, ibland mindre. Och då får man ju en del textminnen att bruka.

Som det om Hosea, en av profeterna i Gamla Testamentet. Så här inleds boken:

Herren sade till Hosea: Gå och skaffa dig en horkvinna och horungar, ty landet horar sig bort från Herren.

Va? Kan en sådan man vara profet? Det blir faktiskt värre. I tredje kapitlet beskrivs nästa scen:

Herren sade till mig: Gå än en gång och älska en kvinna som är äktenskapsbryterska, en annans älskarinna, så som Herren älskar Israels folk fast de vänder sig till andra gudar och älskar druvkakor.

Här har vi en "profet" som både går till en hora och gör henne med barn (upprepade gånger) och sedan tar en annans älskarinna som sin (om det var en sexuell förbindelse är inte riktigt klart men det är väl illa ändå...). Borde vi inte stryka honom ur Bibeln? Kan någon lita på en sådan man? Det spelar väl ingen roll om han säger att han fått uppdraget från Gud, det kan väl vem som helst fantisera ihop, inte minst en av alla dessa gräsliga män!

Hosea är faktiskt inte ensam om detta sätt att agera. Bibeln igenom kan vi följa män som inte direkt är förebilder i allt de gör. Till och med de tre stora kungarna i det forntida Israel, Saul, David och Salomo, är dubbla i sina roller. De är de stora kungarna, men inte alltid de stora människorna. Våld, svek och dubbelspel är en del av deras personligheter. I Nya Testamentet är det inte samma fokus på människorna runt Jesus. Men även här ser vi hur centrala figurer beter sig på sätt som inte är gudomliga. Det handlar om svek och lögner från Petrus sida, liksom om hur Paulus och Barnabas blir så osams att de inte ens kan resa runt och evangelisera tillsammans.

Ändå använder Gud dessa män. Ofullkomliga. Orättfärdiga. Operfekta. De blir hans redskap för något större.

De tankarna bär jag ofta med mig, både vad gäller mig själv och andra. Jag är sannerligen inte perfekt - mycket långt därifrån. Ändå hoppas jag att jag både vad gäller min tro och mitt övriga arbete har kunnat göra något gott också för andra. Och jag är säker på att rätt många av de som nu hängs ut som usla människor också är dubbla. Man kanske är en skitstövel som chef, men får ett företag att blomstra. Man kanske är en kvinnohatande Strindberg men skriver ändå litterära klassiker. Det räcker med två exempel. De andra är legio.

Gud använde människorna trots alla deras personliga egenskaper. Men hur ser det ut i samhället vi lever i idag? Skulle vi kunna göra detsamma - acceptera en människa och använda honom på det han är bra på - trots hans personliga egenskaper? Eller kräver vi perfektion i allt? Ett så starkt krav på perfektion att vi till och med är villiga att förändra historieskrivningen (ta bort filmer, priser, böcker, verser, bilder...) för att visa den perfekta världen.

I en annan del av denna metaberättelse finns frågan om statens rätt att övervaka oss. Ett givet svar brukar vara ungefär så här: Bara den som inte har rent mjöl i påsen har något att frukta!

Motfrågan måste då vara: Vem av oss alla har bara rent mjöl i påsen?

Ingen - hävdar jag, med emfas.

I vår jakt på den perfekta människan ställer vi större krav på våra medmänniskor än vad till och med Gud gjort. Är det rimligt? Eller kan vi finna ett annat förhållningssätt? Blir inte följden av att hela tiden söka den perfekta människan att vi helt enkelt blir - omänskliga?

I det samhälle där bara de perfekta ska finnas, kvalar inte jag in. Kanske är vi rätt många som inte gör det. Frågan är var vi i så fall ska få plats.




2017-09-06

Tiggeriets vara eller inte

Ska man få tigga i Sverige?

Efter Moderaternas senaste utspel om tiggeriförbud nationellt, går diskussionerna åter höga. Jag tänker inte ens försöka beskriva alla olika nyanser av skäl för det ena eller det andra. Men bara översiktligt. Först de svartvitaste:

"De där tiggarna" hör inte hemma på svenska gator och torg. Bort med dem.

Varför begränsa en människas rätt när hon inte stör någon annan? Det är oliberalt att tänka annorlunda.

Tiggeriet är en inkörsport till annan brottslighet. Människohandeln grasserar.

Tiggarna har funnit ett sätt att göra sina liv bättre när deras egna länder struntar i dem, varför förneka dem det?

På dessa finns det ett otal varianter.

Sedan finns det praktiska invändningar också. Som hur polisen skulle kunna hantera frågan om vad som är förbjudet tiggeri och hur de ska lagföras, och vad som är tillåten insamlingsverksamhet.

Det finns en del moraliska frågor också. Och det är kring dessa jag ska skriva.

Under hela min uppväxt, under 1960, 70, 80 och 90-talen, såg jag inte en enda tiggare. De fanns inte. Tiggeri har däremot funnits i Sverige under historisk tid. Vad är det som gjorde att de försvann?

Svaret är självklart. Det var uppbyggnaden av det svenska välfärdssamhället. Tiggeriet förbjöds inte, men i princip kan man säga att tiggeri inte tilläts. Den svenska modellen satte en lägsta tillåtna gräns för vad samhället kunde acceptera att en svensk medborgare levde på. Därunder tog Socialtjänstlagen över. De flesta tänker då på att de riktigt fattiga kunde få socialbidrag, försörjningsstöd. Och det är också huvudlinjen. Men även inom den sociala lagstiftningen finns det tvång.

LVU och LVM är de tydligaste exemplen. LVM berör missbrukare. Om en missbrukssituation föreligger i samband med tiggeri kan lagen användas för att tvinga vuxna människor bort från gatan.

LVU berör unga människor. Så här beskrivs situationerna där den får användas: Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Något annat socialt nedbrytande beteende är alltså skäl nog att tvinga en människa till vård. Att tiggeri skulle vara ett sådant beteende är sannolikt.

Gränsen mellan kriminalisering och socialtjänsten är inte som en gräns mellan svart eller vitt. Hur skulle vi se på frågan om tiggeri blev vanligt bland svenska medborgare? Skulle vi acceptera det, eller skulle vi kanske fixa en lag om LVV, Lag om Vård av Vuxna, där "något annat socialt nedbrytande beteende" var skäl för tvångsvård?

Problemet med tiggarna är att de inte är svenska medborgare. Och där ligger pudelns kärna. Hela det svenska välfärdsbygget under 1900-talet inriktade sig på svenska medborgares väl och ve. Varenda reform handlade om att skapa bättre förutsättningar för oss som fötts här eller som invandrat och fått medborgarskap (ja - jag vet om PUT...). Det internationella ansvaret togs genom speciella budgetposter, ofta kallade U-landshjälp eller senare bistånd. Utanför statens agerande, tog frivilligkrafter ansvar på ett likartat sätt, alltifrån de tidigaste missionärerna till de stora biståndsorganisationerna. Insamlingar här, hjälp där.

Hela det svenska 1900-talet präglades av det många idag betecknar som nationalism, ofta med bruna förtecken. Men det var självklart då (och det är inte länge sedan) att den svenska statens ansvar var det svenska samhället och de svenska medborgarnas väl och ve. Vad därutöver var, skedde på marginalen. Folkpartiets krav på 1% i bistånd, som var utmärkande för den unika och starka internationalism det som enskilt parti hade, visar på det med stor tydlighet.

Nu har detta förändrats. EU-medlemskapet öppnade de europeiska gränserna på ett nytt sätt. När Göran Persson (s) varnade för social turism i samband med dessa öppna gränser, blev han hudflängd. Ändå ser vi idag liknande utvecklingar.

Till detta kommer den förändrade synen hos många partier på flyktingfrågan. Från att det varit en självklarhet att vi i huvudsak skulle hjälpa där, svängde partierna efter 2010 att vårt huvudsakliga uppdrag var att hjälpa här. Biståndet till de många där minskade, till förmån för att hjälpa de få som tog sig hit. Efter det kaos som uppstod hösten 2015 har partierna åter svängt. Men det finns egentligen ingen ideologisk grund för svängningen. Ska vi ha öppna gränser, eller ska det vara reglerad invandring? Vilka konsekvenser får det ena eller det andra, pragmatiskt och ideologiskt? Diskussionerna lyser med sin frånvaro.

I den kontext jag befinner mig i är det ofta gott att vilja ha öppna gränser och hjälpa här. Det är ont att föreslå reglerad invandring även om man menar att vi ska hjälpa fler där. Jag gissar att det på andra sidan är precis tvärs om. Den inskränkta nationalismen menar säkert att mycket reglerad invandring är det goda, men glömmer sannolikt bort kraven på att därmed öka hjälpen på plats långt borta (annat än i högtidstalen...).

Ofta funderar jag på varför det är så. Varför är det mer humant att hjälpa här, även om de som kommer hit är en rännil, än att hjälpa där? Jag kan inte se något annat skäl än att vi idag lever i ett samhälle där vi måste se på riktigt för att kunna agera. Vi matas via medier ständigt med så många  bilder av lidande långt borta så allt blir så diffust att det inte går att möta. Först när människan står på stationen med sitt bylte med kläder, eller sitter på en kartongbit utanför Coop, når känslorna ikapp oss. Och i ett samhälle som allt mer styrs av känslor och subjektivitet, "vet" vi att det är rätt att öppna gränser eller ge pengar oavsett konsekvenserna bara för att vi känner att det är så.

Ibland påpekas att ett tiggeriförbud är en moralisk orimlighet. Ett förbud kommer att förhärda oss som människor och göra skillnad på människa och människa. Bara den som ser tiggaren, och människan bakom, har ett öppet och bultande hjärta. Förbudet kommer att göra samhället hårt. Först tiggarna, sedan...

Men tänk om det inte är hela sanningen. Tänk om det finns fler bottnar även här.

Vi befinner oss idag i en skärningspunkt mellan ett öppnare och ett slutnare samhälle. Båda får konsekvenser. Ofta tittar vi bara på hur det slutnare samhället skulle se ut, och pekar finger åt dem som är rädda för öppenheten. (Konsekvenserna av detta, som att den hårda nationalismen sannolikt därmed blir än hårdare får komma i en annan blogg). Men vad får öppenheten för konsekvenser?

Det alternativ som står till buds för det öppna samhällets förespråkare, är att Sverige menar att allt tiggeri är ovärdigt, oavsett varifrån människan som tigger kommer. Då öppnas välfärden här för alla, med konsekvenser som är enorma för vårt välfärdssystem. Göran Perssons sociala turism kan bli verklighet. Få förespråkar detta av förklarliga skäl. Hellre låter man då människor vara verksamma med sådant vi tidigare menat var inhumant och oacceptabelt ur ett människovärdigt perspektiv.

Och: Visst kan man kräva att EU-länderna varifrån tiggarna kommer ska göra mer. Visst kan man kräva indragna EU-bidrag och inskränkningar i rösträtten. Frågorna blir om det löser något, om det gör något bättre för någon av de som tigger, och om det överhuvudtaget kommer att ske. Sverige har inte rådighet över detta.


Idag är det i princip bara Centerpartiet som i vart fall principiellt står bakom det öppnare samhället. Jag kritiserar dem ofta för att deras politik inte hänger ihop. Principiellt vill de ha ett öppet samhälle, konsekvenserna blir ökade klyftor, låglönejobb och inkvalificeringskrav till välfärdssystemen. Men i Centerns politik verkar det som om ingen kommer att drabbas... Det funkar inte helt enkelt. Vad återstår i så fall för den som inte kan leva på sin låglön, och som heller inte kvalificerat sig in i välfärdssystemen? Var finns framtidens gräns mellan välfärd och socialt nedbrytande beteende?

Slutligen:

Det finns ett stråk av oro för att hårdare attityder mot tiggare kommer att spilla över på samhället i övrigt. Som jag skrev ovan: Först tiggarna, sedan...

Den oron ska inte negligeras. Men också den måste kompletteras med sin motsats.

Tänk om en accepterande syn på tiggare också får konsekvenser för hur vi ser på människovärde och välfärdssystem. Om det är acceptabelt för romer att tigga för att klara sin försörjning, vilka andra grupper ska det då också vara acceptabelt för?

I ett välfärdssystem satt under press, där vare sig den trygghet eller de välfärdsnivåer vi varit vana vid kan garanteras, kommer vår skattevilja också att sättas under press. Varför ska jag betala skatt när samhället inte längre levererar som det borde? Varför ska jag betala skatt för människor som överhuvudtaget inte bidrar till samhällets uppbyggnad?

Riskerar svaret att blir mer av: "Låt dem sköta sitt själva!"? I så fall riskeras basen för det välfärdssamhälle vi byggt, och tiggeriet kommer att bli allt mer utbrett.

Eller så kanske välfärdssystemen klarar utmaningen och välfärden klaras...

---

Vad är då det mest humana? Ge eller inte?

Tänk om det mest humana är att ge, men inte till tiggaren utan till alla de organisationer som hjälper på plats, utan risk för vare sig människohandel, korruption eller annat socialt nedbrytande beteende. Tänk om den krona du tänkte lägga i koppen, istället skulle bli en krona till Röda Korset, Diakonia eller Caritas istället för att inte bli en krona till någon hjälp alls. Vad skulle det innebära?

Men - de människorna som vi då hjälper, ser vi ju inte. Så det lär nog inte bli så. Antingen lägger vi en krona i koppen och hoppas på att den hamnar rätt. Eller så struntar vi i det, köper en mjölkchoklad till och går hemåt, bligande på mobilens skärm för att slippa se människan som tigger.

2017-08-31

Moderat framtid ligger utanför Alliansen


Det är ofta intressantare att beskåda andra partiers problem, än att tvingas grotta ner sig i det egnas. Ibland kan det kanske också vara så att ett utifrånbeskådande kan vara mer konstruktivt än ett inifrån dito. En fri och obunden betraktare kan, om avsikterna ändå är att söka konstruktiva lösningar på partiers problem, se andra möjligheter än de som i förstone verkar de enda rimliga.

När det gäller Moderaterna är det enligt mig uppenbart att de analyser som olika tyckare gör är bristfälliga. Alla landar nämligen på något sätt i förhållningssättet att Alliansen är en moderat kärnfråga. Ett bevarande av Alliansen är en självklar del av en politik för det parti som skapade och regerade /med/ densamma. Det som är bra för Alliansen är bra för Moderaterna, har det hetat.

Men kanske är det tvärsom. Alliansen har blivit den kvarnsten som drar Moderaterna ner i opinionsdjupen. Kanske är det inte de mindre partierna som förlorat mest, kanske är de istället dagens vinnare på en bibehållen allians.

Man skulle kunna fundera så här:

Vad är det som gjort Socialdemokraterna så framgångsrika under så lång tid? Och varför är det omöjligt att som mindre parti samregera med dem utan att tappa såväl opinionsstöd som själ? Svaret är sannolikt att Socialdemokraterna under 1900-talet utvecklades från ett parti till en allians.

Inom sig härbärgerar Socialdemokraterna de mest vitt skilda åsikter. Det finns progressiva och konservativa. Det finns nationalister och internationalister. Det finns liberaler och socialister. Inom snart sagt varje område finns inom partiet ett antal disparata åsikter som egentligen inte skulle kunna fungera inom ett parti. Men under 1900-talets långa maktinnehav förändrades partiet. Istället för en tydlig politik, blev partiet en kompromissorganisation vars huvudsyfte var att finna en minsta gemensam nämnare där de olika mainstreamåsikterna kunde samsas, och där de mest disparata kunde hanteras.

Socialdemokratin blev, med några få undantag som Meidnerfonderna, ett parti som i praktisk politik reagerade, och använde kampanj och tal till ett innehållslöst agerande. Sverige byggdes inte genom revolution utan genom administration.

Genom sina många korporativistiskt baserade känselspröt ute i samhället, kunde partiet ana hur nästa administrativa åtgärd skulle se ut. Lite mer till skolan här, lite mer barnbidrag där. Något till sjukvården, något till socialtjänsten. Och så länge skattetrycket medgav högre skatter kunde det mesta lösas.

Någon gång under 1990-talet ändrades detta. Det fanns flera förklaringar. Internationalisering, individualisering, skattetryckets höjd, är bara några. Men det blev allt svårare att ana vad den rimliga politiken skulle innehålla.

I det läget steg Alliansen fram. Fredrik Reinfeldt hade gjort en rimlig analys av behovet av en borgerlig motsvarighet till socialdemokratin. Alliansen skapades och övertog synsättet att politik skulle administreras fram. Skiljelinjen var knappast ideologisk. Synen på att arbete ska löna sig är sannolikt företrädd även inom socialdemokratin. Frågan handlade mer om hur man bäst administrerade fram detta, än om skilda syner på landets utveckling.

Så länge Alliansen hade majoritet i riksdagen fungerade det lika bra som för socialdemokraterna. De socialdemokratiska regeringarna hade kunnat räkna hem sina majoriteter med ett marginaliserat kommunistiskt parti som även när det under galgen reformerats till ett vänstersocialistiskt dito, enbart hade ett val – att stötta Socialdemokraterna.

Majoritetsförhållandet gjorde de inre kompromisserna verkningsfulla. När de fyra partiledarna i Alliansen gjort upp, blev det också partiets politik. Det är på samma sätt inom Socialdemokraterna. När de olika representanterna för ”rörelsen” gjort upp i Verkställande utskottet, är det den kompromissen som gäller.

Men vad händer då det inte längre finns någon majoritet? Regeringen Göran Perssons inneffektivitet före 2006, kan i ljuset av en bristfällig majoritetkonstellation, bli mer förklarad. Det räckte inte längre med Verkställande utskottets kompromiss. När de var klar behövde man fortsätta kompromissa med andra. Persson löste detta genom att slänga till Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet några köttben inom respektive partis favoritområden. Som ersättning gavs stöd till de stora frågorna som bars av socialdemokratin.

Efter valet 2010 befann sig Alliansen i en liknande sits. Den egna majoriteten var borta. Hur mycket partiledarna än kompromissade, räckte det inte. Det krävdes en kompromiss till, med ytterligare ett parti.

För socialdemokratin hade VPK/Vänsterpartiet varit den självklara räddningsplankan. Men vem skulle rädda Alliansen? Miljöpartiet valde vägen vänsterut. Kvar fanns det otänkbara SD. Det var uppenbart att Alliansen saknade strategi för hur en sådan situation skulle hanteras. Perioden 2010 – 2014 betecknas ofta som en period där idéerna tog slut. Men lika gärna skulle man kunna peka på att majoriteten tog slut, och strategierna för hur det skulle hanteras saknades.

Synen på SD är i detta avgörande. Inget parti är intresserat av aktivt stöd från SD. Passivt stöd går bra, så länge man inte talar om det. Att Alliansregeringen valde att analysera hur SD skulle rösta innan man lade propositioner, och därefter valde att förändra eller dra tillbaka förslag, är självklart. Att Socialdemokraterna gör så idag är lika självklart. För att minska risken för SD-isering, läggs ett antal förslag där man är medveten om att man kommer att förlora. Men förlusten är alltid acceptabel.

Det finns idag ingen i nationell politik som förespråkar samma hantering av SD som den som socialdemokraterna använde sig av under VPKs mest agitativa kommunistiska period. SD är paria och ska som sådan behandlas. Kvar står sju partier som försöker finna olika sätt att hantera en regeringsfråga som ter sig allt mer omöjlig. Det finns inga naturliga majoriteter. Och till detta kommer bristen på insikt om kompromissandets gränser.

Miljöpartiet får idag betala för hur socialdemokraterna historiskt agerat. Regeringssamarbetet fungerar enbart om den kompromiss som de olika falangerna inom socialdemokratin också blir regeringens politik. Socialdemokratin är oförmögna att kompromissa med MP om kärnfrågorna inom politiken, helt enkelt därför att det skulle omintetgöra de interna kompromisser som redan gjorts inom socialdemokratin. Man kan inte först kompromissa i S, därefter kompromissa om kompromissen med MP, för att sedan återvända till Verkställande utskottet för att antingen få en accept för den kompromissade kompromissen, eller ytterligare en kompromiss. Handlingsförlamning blir normalläget.

Det borde också regeringen Reinfeldt II insett. Men den orealistiska förhoppningen om att SD skulle fortsätta vara ett marginaliserat populistparti kom på skam, och därmed kastades svensk politik in i det limbo den sedan dess befunnit sig i.

Socialdemokraterna vann den relativa majoriteten, och har agerat därefter i förhoppning om att de övriga partierna inte skulle finna relevanta strategier för den pågående situationen. Den analysen har visat sig riktig. Inget av Allianspartierna har haft förmåga att ompröva sin roll. Och skälet stavas Alliansen.

Alliansen var en form av nödvändighet i svensk politik 2006. Men lika nödvändig 2006, lika obsolet är den idag. 2006 hade vi fortfarande kvar 1900-talspolitiken. Idag är vi inne i 2010-talspolitiken. Förändringen har gått snabbt. Sannolikheten att framtiden bär med sig än större förändringar är knappast mindre.

Alliansen bildades som ett motblock till det röda blocket. Hade man inte fått majoritet hade Alliansen sannolikt upplösts. Under den första regeringsperioden fungerade samarbetet väl. Man ska dock hålla ett par saker i minne.

Ofta har det påpekats att Alliansen fungerade tack vare Moderaternas styrka och de övrigas svaghet. Det är en delförklaring. Men lika viktigt är acceptansen för hur kompromisser skulle se ut. En avgörande nyckel var sannolikt Folkparti-ledaren Lars Leijonborgs syn på makt och egen ideologi. I en intervju hävdade han att man för att komma överens skulle kunna kompromissa också om partiets hjärtefrågor. Även om det var outtalat, skapade det en situation som var jämförbar med förhållandet mellan S och VPK/V. Bättre lite liberalism i regeringsställning, än en tydlig ideologisk kompass i opposition. Den åsikten uttalades inte lika tydligt av de andra mindre partierna. Men den fanns där trots allt.

Efter valet 2010 fungerade inte detta längre, som jag beskrivit ovan. Verkligheten efter valet 2014 har än mer komplicerat situationen. Det finns inga reella majoritetsregeringsalternativ. Drömmen om en S-C-L-regering är en dröm om en minoritetsregering med marginellt större kraft än dagens. Inte ens en S-M-regering samlar idag en majoritet. Så länge SD ska hållas utanför förhandlingsbordet blir det en dans, där sju dansar var för sig på det ena dansgolvet medan eliterna tittar på, medan den sista står utanför och ropar åt de som köar för att komma in.

Vad ska då hända? Vad ska Moderaterna göra?

Svaret är i sig enkelt. De ska bestämma vilket parti de vill vara. Och det finns egentligen bara två vägar. Men på ingen av vägarna får de sällskap av Alliansen.

Antingen bestämmer sig ledningen för att det är makten som räknas. Ungefär som Socialdemokraterna gjorde under 1900-talet. Det viktiga är att leda en regering. Vem som stöttar statsministern är mindre intressant. Pragmatik och administration ersätter ideologi och renlärighet. Sökandet efter balanspunkten, där balans nås mellan att gå opinionens majoritet till mötes och övergivande av egna ståndpunkter, sökes ständigt. Så länge partiet sitter på de tunga maktposterna, egentligen handlar det bara om statsministern och finansministern, samt har den starkaste positionen i regeringen, spelar resten mindre roll.

Rent konkret innebär det att alla partier utanför det egna jämställs. Det spelar ingen roll vilka ideologier som finns bakom.

Kommer det att fungera? Kanske. Ett sådant system bygger på att det finns en eller flera starka ledare i partiet som är bärare av de långsamma förändringarnas politik. En landsfader eller en nationsmoder som likt en Merkel eller Blair vandrar oberörda över de vanliga politikernas käbbel.

Det andra alternativet är ideologin framför allt.  Moderaterna bestämmer sig för att bli en konservativ kraft i svensk politik. Om det är omöjligt att följa folkets allt mer heterogena opinionsyttringar, är det bättre att försöka få folket att följa partiet. Lite handlar det om ”back to basic”, konservativ 1900-tals politiskt hantverk. Frågorna man måste ställa är vad ett konservativt samhälle innebär inte bara 2018 utan 2026 och 2038.

Kommer det att fungera? Kanske. Kanske finns det en övertro på att politiker ska följa medborgarna, liksom det finns en underskattning av ideologiernas svaghet. Det är uppenbart att politiker, som Jeremy Corbyn, skapar ett intresse kring sig tack vare, och inte trots, den tydliga ideologiska hållningen. En hållning som ”etablissemanget” eller ”eliterna” menar vara en orimlighet.

Det är de alternativen som finns. Och de finns utan Alliansen som vi känner den. Det är möjligt att det i båda alternativen finns en axel mellan M och KD som kan stärkas, förutsatt att KD finns kvar som politisk kraft. Men avståndet till L och C kommer att öka. Det är också intressant och ställer framförallt C inför en ny problematik.

C är nämligen det enda parti som förmått kapitalisera på Alliansens oförmåga. Väl medvetna om det orimliga i att i allt förespråka en ny Allians-regering samtidigt som den egna politiken på område efter område distanserar sig från Allians-kollegornas, har C lyckats med konststycket att både vara mittenparti och extremliberalt, att både vara systemkramare och systemkritiker, att både vara för ansvar och släppa allt ansvar. Skälet till att detta lyckats stavas ”Alliansen”. Så länge C kan hävda att partiet är en given del av Alliansen, och Alliansen inte finns mer än som en luddig framtidsdröm, kan övrig politik skapas för att ge största möjliga utrymme åt de egna åsikterna, åsikter som skickligt torgförs för de grupper man anser sig kunna attrahera. Och så länge C säger att Alliansen är förstahandsvalet, blir den interna kannibalismen – främst riktad mot M – omöjlig att hantera för det parti som har som sin självbild att vara Alliansens ledare.

Även om Alliansen får en ”relativ majoritet” - för att tala med partiledarkandidaten Odenbergs mun - efter valet 2018, kommer denna Alliansregering att vara än mer handlingsförlamad än den tidigare. Att efter interna kompromisser söka stöd genom ständigt hoppande majoriteter skapar en situation som är ohållbar. Och att en Alliansregering, som först kompromissat internt, därefter ska söka stöd hos en oppositionell socialdemokrati som själv är en del av en kompromissorganisation, är svårarbetat (för att tala med små bokstäver).

Det finns inga regeringsalternativ i dagsläget. Med nuvarande partibesättning i riksdagen saknas relevanta underlag. Förutsatt att inget än mer omvälvande händer (man ska inte vara alltför säker på att partisystemet som det ser ut idag överlever ens valet 2018) bär Moderaterna nyckeln till det framtida politiska systemet.

Antingen utmanar man Socialdemokraterna på deras hemmaplan. Ett maktparti till vänster och ett till höger söker sina majoriteter där de kan finnas. I dagsläget är det enbart Socialdemokraterna som kan hävdas ha någon förutsättning att leda en regering efter 2018. Men opinionerna kan svänga snabbt, framförallt om regeringsalternativen blir tydligare än vad de är idag.

Eller så utmanar man på den ideologiska planhalvan. Det innebär sannolikt att det kommer att finnas ett block med progressiva partier, C, L, Mp, V och delar av S, och ett med konservativa, M, Kd, Sd och delar av S, i svensk politik. En sådan uppdelning kommer att ställa främst socialdemokratin inför en unik utmaning på något längre sikt. Kanske kan Moderaterna i ett sådant läge acceptera att förlora slaget om regeringsmakten 2018 för att istället vinna kriget om de konservativa rösterna i framtida val (samtidigt som man splittrar sin huvudmotståndare).

Ofta hörs från olika företrädare från de mindre partierna i Alliansen, att den spelat ut sin roll och att partierna behöver frigöra sig från den för att ha chansen att utvecklas och överleva. Frågan är om det inte borde vara Moderaterna som ropade högst i den frågan.