Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2018-04-20

Utan Gud dör kulturen (också)

Det är länge sedan nu. Bloggen min är halvdöd. Ofta har jag tänkt skriva, men sedan... Och nu allt detta med det skrivna ordets kris också. Svenska Akademien och så vidare.

Just Svenska Akademien är ett ganska intressant exempel på när politiken inte förmår hantera en fråga vare sig kort eller långsiktigt. De flesta politiker som agerar, gör det i någon slags beräknande affekt. Det handlar om knytblusar eller andra märkliga kombinationer under hakan på både kvinnor och män. Ingen vet vad som egentligen ligger bakom krisens eskalering (sex? pengar? korruption? ledarskap? gubbar? gummor? nåt helt annat?) men alla måste försöka ta poäng på det som händer. Att andra har fingrarna lika djupt i syltburken spelar ingen roll. När drevet går hänger alla på.

I en annan del av Stockholm har just en gigantisk penis målats över. I en vecka fick den finnas på en husvägg. Rätt många liberaler gjorde vågen. En del av dem drog det så långt som att det var någon form av yttrandefrihet att den skulle vara kvar, oavsett vad husägaren eller medborgarna tyckte.

Under Strecket i Svenska Dagbladet fyller hundra i år. Dagens artikel är intressant. Inte minst rubriken: "Den fria kärleken tog kål på medmänskligheten". Håkan Lindgren skriver om en antologi som söker förklaringar till varför vi är där vi är idag. När sexet avmytologiserades blev medmänniskan bara en produkt för mina egna njutningar. Medmänniskan blev en vara, lika vilken som helst.

Jag skulle kunna fortsätta. Det finns mängder av exempel på ett samhälle där själva grunden för samhällskulturen förändrats. En förändring som gått snabbare än någonsin tidigare. Det tog mer än 1000 år av judisk kulturell hemvist innan Jesus framträdde och förändrade judendomen. Det gick 600 år efter Jesu död innan Muhammed förvanskade hans lära och började sprida den islamska kulturen. Efter upplysningstiden har det gått drygt 200 år innan den nutida kulturen fått fäste. Men det har bara tagit runt 50 år att i grund förändra det nuvarande /västerländska/ samhället.

Under dessa 50 år är en av de tydligaste förändringarna att kristendomen, den kulturella delen sprungen ur kristen tro och kristna dogmer, förlorat sin särställning. Från att ha varit samhällsbärare, har den reducerats till en privatreligion. Från att ha varit konservativt ordhållig, har den omtolkats för att anpassas till ett samhälle där förändringen är norm. Från att ha fokus på och rötterna i Bibelns ord och berättelser, tolkade under århundraden av teologer där också tradition varit en bärande del av tolkningen, har alltifrån synen på människan (från ond till god) till Gud (från allsmäktig, unik och värd fruktan till en vän att ha vid sidan oavsett åt vilket håll jag går) omtolkats. Det finns inte längre något unikt med de kristnas Gud. Därmed faller berättelserna, normerna, dogmerna och - språket.

En del tycker att det är frihet. Äntligen är vi fria från det kristna gudsoket. Äntligen kan vi göra det vi vill själva. Men det får konsekvenser.

Det svenska frisinnets fader var Waldemar Svensson. Han brukade tala om människans värde och värdighet. Människan har inget värde, brukade han säga, utan hon äger värdighet. Detta oändliga, omätbara värde och denna värdighet var för Svensson självklart ihopkopplade med den Gud som genom Kristus verkat i historien. Gud var själva garanten för värdet (det oändliga, omätbarar, odelbara och fullständigt jämlika) och värdigheten. Människans, och politikens, uppgift var att efter bästa förmåga söka värna detta värde och denna värdighet.

På det sättet var frisinnet en del av en mycket lång tradition, som inte minst hade sina rötter i kulturen. I bild, text och ton var kulturen under århundraden tydligt inriktad på att visa människan som värdig. Inte alltid jämlik i värde. Inte alltid med värdighet. Men i backspegeln kan man se en underliggande trend. Även härskaren var härskare av Guds nåde. Bach skrev sina koraler till Gud. Kyrkorna var både maktcentra och visade på Guds närvaro. Det var på klostren som biblioteken fanns.

Gud har varit en nödvändig del av kulturen. Sökandet efter förståelsen av vad Gud vill, av den skönhet som enbart uppenbarar sig i det som vidrörs av Gud, insikten om att vi alla är fallna och i behov av Guds nåd - det finns en räcka med konsekvenser av vad Gud innebär för kultur och samhälle.

Men nu har Gud abdikerat. Människan är kulturens mått. Och värdet relativiseras och värdigheten försvinner.

Hur stor del av Svenska Akademiens förfall beror på att författare inte längre brottas med Gud, utan mest med sig själv och sin självbild? Hur stor del av kulturens vilsenhet beror på att man inte längre vet vad man har att relatera sig till, annat än (åter) sig själv och sådana som är som jag? Hur stor del av denna vilsenhet beror på att man inte längre har något att söka sig mot? Det är inte "uppåt, inåt" som i böckerna om Narnia, eller Nangijala och Nangilima i Bröderna Lejonhjärta. Det är bara här och nu. Och om vi inte tar chansen och lever så gott vi kan just här och just nu så får vi ingen andra chans...

Även värdet och värdigheten blir subjektiva redskap för mitt eget självförverkligande. Och eftersom jag inte behöver bry mig om någon gud som sätter ramar eller garanterar allas värde och värdighet, är jag och mina åsikter de enda normer jag behöver bry mig om. Så om jag vill måla en gigantisk penis på en husvägg, är det bara mitt eget normativ som spelar roll. Om inte jag och min värdighet kränks så ska ingen annan heller kränkas. Och framförallt har jag inget som helst ansvar för synen på människa och mänsklighet.

(Man kan ju parentetiskt beröra att just skylandet av könet, och mytologiseringen kring detsamma med normer och dogmer, är sant mänskligt. Få djur bryr sig om vem som ser dem slicka sina egna eller andras kön. Värdigheten i detta kan empiriskt ifrågasättas...)

En av de saker jag läser mellan raderna runt Svenska Akademien är just denna vilsenhet i vad kulturen ska stå för, vad värdigheten och det mänskliga värdet är. Till och med de interna meningsskiljaktigheterna briserar i offentliga gräl.

Och attackerna från andra kulturelitister och -journalister bär få spår av insikt om människans gemensamma ondska och allas vårt behov av Guds nåd. Här handlar det istället om att söka syndabockar, korsfästa och demonisera. Jag är god. Horace är ond, det ser man ju på gubben. Jag är god. Kulturprofilen är ond. Oavsett om han döms i domstol är han skyldig. Jag är god. Hans hustru är ond. Hur skulle hon annars stå ut med honom?

Idag är det den första varma vårdagen. Temperaturen har just stigit över 20-graders strecket. I morse när jag gick min vanliga promenad med hunden upp i skogen mellan fårhagarna, sjöng jag som jag alltid gör de vackra vårdagarna:

"Ack - Är det redan här så skönt
På denna jord så härligt grönt
Hur ska det då ej bliva
I himmelen där Gud berett
Vad ingen här i världen sett
Och ord ej kan beskriva:"

Kanske är det så att vi människor behöver den bilden. Bilden av himmelen där människan till sist får slippa värderas och bara behålla sin fullständiga värdighet i närheten till Gud. Den tid då nåden nått oss alla syndare, oavsett graden av vår ondska. Kanske är den bilden nödvändig för att vi också här i denna värld både ska kunna se skapelsens skönhet, men också skönheten och värdigheten i vår medmänniska. Kanske kan vi då inse att vår uppgift är att försöka öka denna värdighet, med de medel som står oss till buds.

Men vi kommer att misslyckas. Och vi kommer att bli dömda, av andra och av oss själva. Och det är också en del av vad det är att vara människa.

För att som avslutning återvända till liberalismen vill jag citera något som åtskilliga liberaler på alla nivåer i partiet brukar säga. Det låter ungefär så här: "Visst är moral bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra." Tänk om det är fel. Tänk om dubbelmoralen är en insikt om att det faktiskt finns en moralisk kompass som jag borde hålla mig till. Tänk om denna insikt är en nödvändighet för att också behandla andra lika misslyckade som jag på ett värdigt och medmänskligt sätt. Tänk om det är så att utan dubbelmoral, finns det inte heller någon annan moral än den min subjektiva normativ sätter.

Jag tror att kulturen, och samhället, blir allt mer vilset när brottningsmatchen med Gud ersätts av brottningsmatchen med egot. Jag tror kulturen, och samhället, blir allt mer vilset när inte längre himlen finns som något att relatera till, att jämföra med min egen imperfektion och därmed mitt eget behov av Guds nåd för att nå denna perfekta tillvaro.

Jag tror att människans värde och hennes värdighet utmanas av ett samhälle där även kulturen bara blir ett uttryck för jaget och egocentreringen. Förr fanns det korrektiv, i traditionen, i de kristna dogmerna och normerna, i en kyrka som valde trohet mot Bibeln istället för trohet mot politiken, men även i partier som insåg och accepterade att denna kristendom, den kristet grundade samhällskulturen, var en nödvändighet i byggandet av ett öppet och demokratiskt samhälle.

Nu finns inte det längre. Frågan är vad som då händer med människans värdighet. Och samhällets...

2017-12-27

Det är bara de perfekta som ska få ta plats!

Det är rätt sällan jag skriver på bloggen numera. Delvis beror det på att jag bytt liv. Delvis beror det på en rätt trött cynisk inställning till vad man som enskild människa kan göra med och i livet. Spelar det någon roll vad jag skriver? Bryr sig någon? Vad förändrar det?

Men så här i mellandagarna tänkte jag mig i alla fall att skriva ännu en litania. Om den perfekta människan och hennes rätt att få finnas.

Eller kanske inte. Snarare om hur illa det kan gå om bara den perfekta människan får finnas.

Kan en skitstövel göra något bra? En man, för just nu är mannen den legitima spottkoppen, som ser sig själv före alla andra, som är bufflig, självupptagen, egofixerad - det är bara att fortsätta att stapla synonymer på varandra och hitta andra epitet som passar. Kan han åstadkomma något för omvärlden, för eftervärlden, för någon annan - oavsett hur han är som person?

I ljuset av det som händer i världen just nu, och då tänker jag inte på det centrala om sexuellt våld i metoo-rörelsen, utan de metatrender vi ser kring människan och hennes plats i världen, måste vi ställa den frågan. Den finns på så många plan, den där frågan om vad en människa är. Det kan handla om integritet i övervakningssamhället. Det kan handla om ledarskap i företag och organisationer. Det kan handla om kulturskapare. Det kan handla om relationer i allmänhet.

Hur ska vi behandla de där männen som är ena riktiga skitstövlar, eller där det i vart fall finns ett antal andra människor som menar att de är skitstövlar? Får de finnas överhuvudtaget? Eller ska de marginaliseras, stuvas undan, flyttas bort?

Idag skriver Susanna Popova en intressant ledartext i SvD. I går var det Johan Hakelius i Fokus. De är inte ensamma om att fundera kring vad vi nu är uppe i. Det är bättre att ni läser dem direkt än att jag ska upprepa vad de skriver. De intressanta frågorna är i sammanfattning om man kan vara en skitstövel, sant eller inte, gå på tvärs mot den rådande uppfattningen och ändå vara accepterad i det jobb man gör (bra), samt om vi i efterhand ska förändra historien, specifikt vad gäller kulturella verk men kanske generellt vad gäller allt, som nu kan uppfattas som fel, kränkande, utanför den korrekta politiska zonen.

Visst ska vi alla sträva efter att bli bättre på allting. Men tänk om det ändå inte fungerar.

Jag är en ganska ovanlig Bibel-läsare. Jag har just börjat om igen, från början, och så läser jag till slutet. Från 1 Mos till Upp 22. Jag vet inte hur många gånger jag tröskat igenom hela Bibeln. Men det är säkert något tiotal. Ofta en vers om dagen. Ibland mer, ibland mindre. Och då får man ju en del textminnen att bruka.

Som det om Hosea, en av profeterna i Gamla Testamentet. Så här inleds boken:

Herren sade till Hosea: Gå och skaffa dig en horkvinna och horungar, ty landet horar sig bort från Herren.

Va? Kan en sådan man vara profet? Det blir faktiskt värre. I tredje kapitlet beskrivs nästa scen:

Herren sade till mig: Gå än en gång och älska en kvinna som är äktenskapsbryterska, en annans älskarinna, så som Herren älskar Israels folk fast de vänder sig till andra gudar och älskar druvkakor.

Här har vi en "profet" som både går till en hora och gör henne med barn (upprepade gånger) och sedan tar en annans älskarinna som sin (om det var en sexuell förbindelse är inte riktigt klart men det är väl illa ändå...). Borde vi inte stryka honom ur Bibeln? Kan någon lita på en sådan man? Det spelar väl ingen roll om han säger att han fått uppdraget från Gud, det kan väl vem som helst fantisera ihop, inte minst en av alla dessa gräsliga män!

Hosea är faktiskt inte ensam om detta sätt att agera. Bibeln igenom kan vi följa män som inte direkt är förebilder i allt de gör. Till och med de tre stora kungarna i det forntida Israel, Saul, David och Salomo, är dubbla i sina roller. De är de stora kungarna, men inte alltid de stora människorna. Våld, svek och dubbelspel är en del av deras personligheter. I Nya Testamentet är det inte samma fokus på människorna runt Jesus. Men även här ser vi hur centrala figurer beter sig på sätt som inte är gudomliga. Det handlar om svek och lögner från Petrus sida, liksom om hur Paulus och Barnabas blir så osams att de inte ens kan resa runt och evangelisera tillsammans.

Ändå använder Gud dessa män. Ofullkomliga. Orättfärdiga. Operfekta. De blir hans redskap för något större.

De tankarna bär jag ofta med mig, både vad gäller mig själv och andra. Jag är sannerligen inte perfekt - mycket långt därifrån. Ändå hoppas jag att jag både vad gäller min tro och mitt övriga arbete har kunnat göra något gott också för andra. Och jag är säker på att rätt många av de som nu hängs ut som usla människor också är dubbla. Man kanske är en skitstövel som chef, men får ett företag att blomstra. Man kanske är en kvinnohatande Strindberg men skriver ändå litterära klassiker. Det räcker med två exempel. De andra är legio.

Gud använde människorna trots alla deras personliga egenskaper. Men hur ser det ut i samhället vi lever i idag? Skulle vi kunna göra detsamma - acceptera en människa och använda honom på det han är bra på - trots hans personliga egenskaper? Eller kräver vi perfektion i allt? Ett så starkt krav på perfektion att vi till och med är villiga att förändra historieskrivningen (ta bort filmer, priser, böcker, verser, bilder...) för att visa den perfekta världen.

I en annan del av denna metaberättelse finns frågan om statens rätt att övervaka oss. Ett givet svar brukar vara ungefär så här: Bara den som inte har rent mjöl i påsen har något att frukta!

Motfrågan måste då vara: Vem av oss alla har bara rent mjöl i påsen?

Ingen - hävdar jag, med emfas.

I vår jakt på den perfekta människan ställer vi större krav på våra medmänniskor än vad till och med Gud gjort. Är det rimligt? Eller kan vi finna ett annat förhållningssätt? Blir inte följden av att hela tiden söka den perfekta människan att vi helt enkelt blir - omänskliga?

I det samhälle där bara de perfekta ska finnas, kvalar inte jag in. Kanske är vi rätt många som inte gör det. Frågan är var vi i så fall ska få plats.




2017-09-06

Tiggeriets vara eller inte

Ska man få tigga i Sverige?

Efter Moderaternas senaste utspel om tiggeriförbud nationellt, går diskussionerna åter höga. Jag tänker inte ens försöka beskriva alla olika nyanser av skäl för det ena eller det andra. Men bara översiktligt. Först de svartvitaste:

"De där tiggarna" hör inte hemma på svenska gator och torg. Bort med dem.

Varför begränsa en människas rätt när hon inte stör någon annan? Det är oliberalt att tänka annorlunda.

Tiggeriet är en inkörsport till annan brottslighet. Människohandeln grasserar.

Tiggarna har funnit ett sätt att göra sina liv bättre när deras egna länder struntar i dem, varför förneka dem det?

På dessa finns det ett otal varianter.

Sedan finns det praktiska invändningar också. Som hur polisen skulle kunna hantera frågan om vad som är förbjudet tiggeri och hur de ska lagföras, och vad som är tillåten insamlingsverksamhet.

Det finns en del moraliska frågor också. Och det är kring dessa jag ska skriva.

Under hela min uppväxt, under 1960, 70, 80 och 90-talen, såg jag inte en enda tiggare. De fanns inte. Tiggeri har däremot funnits i Sverige under historisk tid. Vad är det som gjorde att de försvann?

Svaret är självklart. Det var uppbyggnaden av det svenska välfärdssamhället. Tiggeriet förbjöds inte, men i princip kan man säga att tiggeri inte tilläts. Den svenska modellen satte en lägsta tillåtna gräns för vad samhället kunde acceptera att en svensk medborgare levde på. Därunder tog Socialtjänstlagen över. De flesta tänker då på att de riktigt fattiga kunde få socialbidrag, försörjningsstöd. Och det är också huvudlinjen. Men även inom den sociala lagstiftningen finns det tvång.

LVU och LVM är de tydligaste exemplen. LVM berör missbrukare. Om en missbrukssituation föreligger i samband med tiggeri kan lagen användas för att tvinga vuxna människor bort från gatan.

LVU berör unga människor. Så här beskrivs situationerna där den får användas: Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Något annat socialt nedbrytande beteende är alltså skäl nog att tvinga en människa till vård. Att tiggeri skulle vara ett sådant beteende är sannolikt.

Gränsen mellan kriminalisering och socialtjänsten är inte som en gräns mellan svart eller vitt. Hur skulle vi se på frågan om tiggeri blev vanligt bland svenska medborgare? Skulle vi acceptera det, eller skulle vi kanske fixa en lag om LVV, Lag om Vård av Vuxna, där "något annat socialt nedbrytande beteende" var skäl för tvångsvård?

Problemet med tiggarna är att de inte är svenska medborgare. Och där ligger pudelns kärna. Hela det svenska välfärdsbygget under 1900-talet inriktade sig på svenska medborgares väl och ve. Varenda reform handlade om att skapa bättre förutsättningar för oss som fötts här eller som invandrat och fått medborgarskap (ja - jag vet om PUT...). Det internationella ansvaret togs genom speciella budgetposter, ofta kallade U-landshjälp eller senare bistånd. Utanför statens agerande, tog frivilligkrafter ansvar på ett likartat sätt, alltifrån de tidigaste missionärerna till de stora biståndsorganisationerna. Insamlingar här, hjälp där.

Hela det svenska 1900-talet präglades av det många idag betecknar som nationalism, ofta med bruna förtecken. Men det var självklart då (och det är inte länge sedan) att den svenska statens ansvar var det svenska samhället och de svenska medborgarnas väl och ve. Vad därutöver var, skedde på marginalen. Folkpartiets krav på 1% i bistånd, som var utmärkande för den unika och starka internationalism det som enskilt parti hade, visar på det med stor tydlighet.

Nu har detta förändrats. EU-medlemskapet öppnade de europeiska gränserna på ett nytt sätt. När Göran Persson (s) varnade för social turism i samband med dessa öppna gränser, blev han hudflängd. Ändå ser vi idag liknande utvecklingar.

Till detta kommer den förändrade synen hos många partier på flyktingfrågan. Från att det varit en självklarhet att vi i huvudsak skulle hjälpa där, svängde partierna efter 2010 att vårt huvudsakliga uppdrag var att hjälpa här. Biståndet till de många där minskade, till förmån för att hjälpa de få som tog sig hit. Efter det kaos som uppstod hösten 2015 har partierna åter svängt. Men det finns egentligen ingen ideologisk grund för svängningen. Ska vi ha öppna gränser, eller ska det vara reglerad invandring? Vilka konsekvenser får det ena eller det andra, pragmatiskt och ideologiskt? Diskussionerna lyser med sin frånvaro.

I den kontext jag befinner mig i är det ofta gott att vilja ha öppna gränser och hjälpa här. Det är ont att föreslå reglerad invandring även om man menar att vi ska hjälpa fler där. Jag gissar att det på andra sidan är precis tvärs om. Den inskränkta nationalismen menar säkert att mycket reglerad invandring är det goda, men glömmer sannolikt bort kraven på att därmed öka hjälpen på plats långt borta (annat än i högtidstalen...).

Ofta funderar jag på varför det är så. Varför är det mer humant att hjälpa här, även om de som kommer hit är en rännil, än att hjälpa där? Jag kan inte se något annat skäl än att vi idag lever i ett samhälle där vi måste se på riktigt för att kunna agera. Vi matas via medier ständigt med så många  bilder av lidande långt borta så allt blir så diffust att det inte går att möta. Först när människan står på stationen med sitt bylte med kläder, eller sitter på en kartongbit utanför Coop, når känslorna ikapp oss. Och i ett samhälle som allt mer styrs av känslor och subjektivitet, "vet" vi att det är rätt att öppna gränser eller ge pengar oavsett konsekvenserna bara för att vi känner att det är så.

Ibland påpekas att ett tiggeriförbud är en moralisk orimlighet. Ett förbud kommer att förhärda oss som människor och göra skillnad på människa och människa. Bara den som ser tiggaren, och människan bakom, har ett öppet och bultande hjärta. Förbudet kommer att göra samhället hårt. Först tiggarna, sedan...

Men tänk om det inte är hela sanningen. Tänk om det finns fler bottnar även här.

Vi befinner oss idag i en skärningspunkt mellan ett öppnare och ett slutnare samhälle. Båda får konsekvenser. Ofta tittar vi bara på hur det slutnare samhället skulle se ut, och pekar finger åt dem som är rädda för öppenheten. (Konsekvenserna av detta, som att den hårda nationalismen sannolikt därmed blir än hårdare får komma i en annan blogg). Men vad får öppenheten för konsekvenser?

Det alternativ som står till buds för det öppna samhällets förespråkare, är att Sverige menar att allt tiggeri är ovärdigt, oavsett varifrån människan som tigger kommer. Då öppnas välfärden här för alla, med konsekvenser som är enorma för vårt välfärdssystem. Göran Perssons sociala turism kan bli verklighet. Få förespråkar detta av förklarliga skäl. Hellre låter man då människor vara verksamma med sådant vi tidigare menat var inhumant och oacceptabelt ur ett människovärdigt perspektiv.

Och: Visst kan man kräva att EU-länderna varifrån tiggarna kommer ska göra mer. Visst kan man kräva indragna EU-bidrag och inskränkningar i rösträtten. Frågorna blir om det löser något, om det gör något bättre för någon av de som tigger, och om det överhuvudtaget kommer att ske. Sverige har inte rådighet över detta.


Idag är det i princip bara Centerpartiet som i vart fall principiellt står bakom det öppnare samhället. Jag kritiserar dem ofta för att deras politik inte hänger ihop. Principiellt vill de ha ett öppet samhälle, konsekvenserna blir ökade klyftor, låglönejobb och inkvalificeringskrav till välfärdssystemen. Men i Centerns politik verkar det som om ingen kommer att drabbas... Det funkar inte helt enkelt. Vad återstår i så fall för den som inte kan leva på sin låglön, och som heller inte kvalificerat sig in i välfärdssystemen? Var finns framtidens gräns mellan välfärd och socialt nedbrytande beteende?

Slutligen:

Det finns ett stråk av oro för att hårdare attityder mot tiggare kommer att spilla över på samhället i övrigt. Som jag skrev ovan: Först tiggarna, sedan...

Den oron ska inte negligeras. Men också den måste kompletteras med sin motsats.

Tänk om en accepterande syn på tiggare också får konsekvenser för hur vi ser på människovärde och välfärdssystem. Om det är acceptabelt för romer att tigga för att klara sin försörjning, vilka andra grupper ska det då också vara acceptabelt för?

I ett välfärdssystem satt under press, där vare sig den trygghet eller de välfärdsnivåer vi varit vana vid kan garanteras, kommer vår skattevilja också att sättas under press. Varför ska jag betala skatt när samhället inte längre levererar som det borde? Varför ska jag betala skatt för människor som överhuvudtaget inte bidrar till samhällets uppbyggnad?

Riskerar svaret att blir mer av: "Låt dem sköta sitt själva!"? I så fall riskeras basen för det välfärdssamhälle vi byggt, och tiggeriet kommer att bli allt mer utbrett.

Eller så kanske välfärdssystemen klarar utmaningen och välfärden klaras...

---

Vad är då det mest humana? Ge eller inte?

Tänk om det mest humana är att ge, men inte till tiggaren utan till alla de organisationer som hjälper på plats, utan risk för vare sig människohandel, korruption eller annat socialt nedbrytande beteende. Tänk om den krona du tänkte lägga i koppen, istället skulle bli en krona till Röda Korset, Diakonia eller Caritas istället för att inte bli en krona till någon hjälp alls. Vad skulle det innebära?

Men - de människorna som vi då hjälper, ser vi ju inte. Så det lär nog inte bli så. Antingen lägger vi en krona i koppen och hoppas på att den hamnar rätt. Eller så struntar vi i det, köper en mjölkchoklad till och går hemåt, bligande på mobilens skärm för att slippa se människan som tigger.

2017-08-31

Moderat framtid ligger utanför Alliansen


Det är ofta intressantare att beskåda andra partiers problem, än att tvingas grotta ner sig i det egnas. Ibland kan det kanske också vara så att ett utifrånbeskådande kan vara mer konstruktivt än ett inifrån dito. En fri och obunden betraktare kan, om avsikterna ändå är att söka konstruktiva lösningar på partiers problem, se andra möjligheter än de som i förstone verkar de enda rimliga.

När det gäller Moderaterna är det enligt mig uppenbart att de analyser som olika tyckare gör är bristfälliga. Alla landar nämligen på något sätt i förhållningssättet att Alliansen är en moderat kärnfråga. Ett bevarande av Alliansen är en självklar del av en politik för det parti som skapade och regerade /med/ densamma. Det som är bra för Alliansen är bra för Moderaterna, har det hetat.

Men kanske är det tvärsom. Alliansen har blivit den kvarnsten som drar Moderaterna ner i opinionsdjupen. Kanske är det inte de mindre partierna som förlorat mest, kanske är de istället dagens vinnare på en bibehållen allians.

Man skulle kunna fundera så här:

Vad är det som gjort Socialdemokraterna så framgångsrika under så lång tid? Och varför är det omöjligt att som mindre parti samregera med dem utan att tappa såväl opinionsstöd som själ? Svaret är sannolikt att Socialdemokraterna under 1900-talet utvecklades från ett parti till en allians.

Inom sig härbärgerar Socialdemokraterna de mest vitt skilda åsikter. Det finns progressiva och konservativa. Det finns nationalister och internationalister. Det finns liberaler och socialister. Inom snart sagt varje område finns inom partiet ett antal disparata åsikter som egentligen inte skulle kunna fungera inom ett parti. Men under 1900-talets långa maktinnehav förändrades partiet. Istället för en tydlig politik, blev partiet en kompromissorganisation vars huvudsyfte var att finna en minsta gemensam nämnare där de olika mainstreamåsikterna kunde samsas, och där de mest disparata kunde hanteras.

Socialdemokratin blev, med några få undantag som Meidnerfonderna, ett parti som i praktisk politik reagerade, och använde kampanj och tal till ett innehållslöst agerande. Sverige byggdes inte genom revolution utan genom administration.

Genom sina många korporativistiskt baserade känselspröt ute i samhället, kunde partiet ana hur nästa administrativa åtgärd skulle se ut. Lite mer till skolan här, lite mer barnbidrag där. Något till sjukvården, något till socialtjänsten. Och så länge skattetrycket medgav högre skatter kunde det mesta lösas.

Någon gång under 1990-talet ändrades detta. Det fanns flera förklaringar. Internationalisering, individualisering, skattetryckets höjd, är bara några. Men det blev allt svårare att ana vad den rimliga politiken skulle innehålla.

I det läget steg Alliansen fram. Fredrik Reinfeldt hade gjort en rimlig analys av behovet av en borgerlig motsvarighet till socialdemokratin. Alliansen skapades och övertog synsättet att politik skulle administreras fram. Skiljelinjen var knappast ideologisk. Synen på att arbete ska löna sig är sannolikt företrädd även inom socialdemokratin. Frågan handlade mer om hur man bäst administrerade fram detta, än om skilda syner på landets utveckling.

Så länge Alliansen hade majoritet i riksdagen fungerade det lika bra som för socialdemokraterna. De socialdemokratiska regeringarna hade kunnat räkna hem sina majoriteter med ett marginaliserat kommunistiskt parti som även när det under galgen reformerats till ett vänstersocialistiskt dito, enbart hade ett val – att stötta Socialdemokraterna.

Majoritetsförhållandet gjorde de inre kompromisserna verkningsfulla. När de fyra partiledarna i Alliansen gjort upp, blev det också partiets politik. Det är på samma sätt inom Socialdemokraterna. När de olika representanterna för ”rörelsen” gjort upp i Verkställande utskottet, är det den kompromissen som gäller.

Men vad händer då det inte längre finns någon majoritet? Regeringen Göran Perssons inneffektivitet före 2006, kan i ljuset av en bristfällig majoritetkonstellation, bli mer förklarad. Det räckte inte längre med Verkställande utskottets kompromiss. När de var klar behövde man fortsätta kompromissa med andra. Persson löste detta genom att slänga till Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet några köttben inom respektive partis favoritområden. Som ersättning gavs stöd till de stora frågorna som bars av socialdemokratin.

Efter valet 2010 befann sig Alliansen i en liknande sits. Den egna majoriteten var borta. Hur mycket partiledarna än kompromissade, räckte det inte. Det krävdes en kompromiss till, med ytterligare ett parti.

För socialdemokratin hade VPK/Vänsterpartiet varit den självklara räddningsplankan. Men vem skulle rädda Alliansen? Miljöpartiet valde vägen vänsterut. Kvar fanns det otänkbara SD. Det var uppenbart att Alliansen saknade strategi för hur en sådan situation skulle hanteras. Perioden 2010 – 2014 betecknas ofta som en period där idéerna tog slut. Men lika gärna skulle man kunna peka på att majoriteten tog slut, och strategierna för hur det skulle hanteras saknades.

Synen på SD är i detta avgörande. Inget parti är intresserat av aktivt stöd från SD. Passivt stöd går bra, så länge man inte talar om det. Att Alliansregeringen valde att analysera hur SD skulle rösta innan man lade propositioner, och därefter valde att förändra eller dra tillbaka förslag, är självklart. Att Socialdemokraterna gör så idag är lika självklart. För att minska risken för SD-isering, läggs ett antal förslag där man är medveten om att man kommer att förlora. Men förlusten är alltid acceptabel.

Det finns idag ingen i nationell politik som förespråkar samma hantering av SD som den som socialdemokraterna använde sig av under VPKs mest agitativa kommunistiska period. SD är paria och ska som sådan behandlas. Kvar står sju partier som försöker finna olika sätt att hantera en regeringsfråga som ter sig allt mer omöjlig. Det finns inga naturliga majoriteter. Och till detta kommer bristen på insikt om kompromissandets gränser.

Miljöpartiet får idag betala för hur socialdemokraterna historiskt agerat. Regeringssamarbetet fungerar enbart om den kompromiss som de olika falangerna inom socialdemokratin också blir regeringens politik. Socialdemokratin är oförmögna att kompromissa med MP om kärnfrågorna inom politiken, helt enkelt därför att det skulle omintetgöra de interna kompromisser som redan gjorts inom socialdemokratin. Man kan inte först kompromissa i S, därefter kompromissa om kompromissen med MP, för att sedan återvända till Verkställande utskottet för att antingen få en accept för den kompromissade kompromissen, eller ytterligare en kompromiss. Handlingsförlamning blir normalläget.

Det borde också regeringen Reinfeldt II insett. Men den orealistiska förhoppningen om att SD skulle fortsätta vara ett marginaliserat populistparti kom på skam, och därmed kastades svensk politik in i det limbo den sedan dess befunnit sig i.

Socialdemokraterna vann den relativa majoriteten, och har agerat därefter i förhoppning om att de övriga partierna inte skulle finna relevanta strategier för den pågående situationen. Den analysen har visat sig riktig. Inget av Allianspartierna har haft förmåga att ompröva sin roll. Och skälet stavas Alliansen.

Alliansen var en form av nödvändighet i svensk politik 2006. Men lika nödvändig 2006, lika obsolet är den idag. 2006 hade vi fortfarande kvar 1900-talspolitiken. Idag är vi inne i 2010-talspolitiken. Förändringen har gått snabbt. Sannolikheten att framtiden bär med sig än större förändringar är knappast mindre.

Alliansen bildades som ett motblock till det röda blocket. Hade man inte fått majoritet hade Alliansen sannolikt upplösts. Under den första regeringsperioden fungerade samarbetet väl. Man ska dock hålla ett par saker i minne.

Ofta har det påpekats att Alliansen fungerade tack vare Moderaternas styrka och de övrigas svaghet. Det är en delförklaring. Men lika viktigt är acceptansen för hur kompromisser skulle se ut. En avgörande nyckel var sannolikt Folkparti-ledaren Lars Leijonborgs syn på makt och egen ideologi. I en intervju hävdade han att man för att komma överens skulle kunna kompromissa också om partiets hjärtefrågor. Även om det var outtalat, skapade det en situation som var jämförbar med förhållandet mellan S och VPK/V. Bättre lite liberalism i regeringsställning, än en tydlig ideologisk kompass i opposition. Den åsikten uttalades inte lika tydligt av de andra mindre partierna. Men den fanns där trots allt.

Efter valet 2010 fungerade inte detta längre, som jag beskrivit ovan. Verkligheten efter valet 2014 har än mer komplicerat situationen. Det finns inga reella majoritetsregeringsalternativ. Drömmen om en S-C-L-regering är en dröm om en minoritetsregering med marginellt större kraft än dagens. Inte ens en S-M-regering samlar idag en majoritet. Så länge SD ska hållas utanför förhandlingsbordet blir det en dans, där sju dansar var för sig på det ena dansgolvet medan eliterna tittar på, medan den sista står utanför och ropar åt de som köar för att komma in.

Vad ska då hända? Vad ska Moderaterna göra?

Svaret är i sig enkelt. De ska bestämma vilket parti de vill vara. Och det finns egentligen bara två vägar. Men på ingen av vägarna får de sällskap av Alliansen.

Antingen bestämmer sig ledningen för att det är makten som räknas. Ungefär som Socialdemokraterna gjorde under 1900-talet. Det viktiga är att leda en regering. Vem som stöttar statsministern är mindre intressant. Pragmatik och administration ersätter ideologi och renlärighet. Sökandet efter balanspunkten, där balans nås mellan att gå opinionens majoritet till mötes och övergivande av egna ståndpunkter, sökes ständigt. Så länge partiet sitter på de tunga maktposterna, egentligen handlar det bara om statsministern och finansministern, samt har den starkaste positionen i regeringen, spelar resten mindre roll.

Rent konkret innebär det att alla partier utanför det egna jämställs. Det spelar ingen roll vilka ideologier som finns bakom.

Kommer det att fungera? Kanske. Ett sådant system bygger på att det finns en eller flera starka ledare i partiet som är bärare av de långsamma förändringarnas politik. En landsfader eller en nationsmoder som likt en Merkel eller Blair vandrar oberörda över de vanliga politikernas käbbel.

Det andra alternativet är ideologin framför allt.  Moderaterna bestämmer sig för att bli en konservativ kraft i svensk politik. Om det är omöjligt att följa folkets allt mer heterogena opinionsyttringar, är det bättre att försöka få folket att följa partiet. Lite handlar det om ”back to basic”, konservativ 1900-tals politiskt hantverk. Frågorna man måste ställa är vad ett konservativt samhälle innebär inte bara 2018 utan 2026 och 2038.

Kommer det att fungera? Kanske. Kanske finns det en övertro på att politiker ska följa medborgarna, liksom det finns en underskattning av ideologiernas svaghet. Det är uppenbart att politiker, som Jeremy Corbyn, skapar ett intresse kring sig tack vare, och inte trots, den tydliga ideologiska hållningen. En hållning som ”etablissemanget” eller ”eliterna” menar vara en orimlighet.

Det är de alternativen som finns. Och de finns utan Alliansen som vi känner den. Det är möjligt att det i båda alternativen finns en axel mellan M och KD som kan stärkas, förutsatt att KD finns kvar som politisk kraft. Men avståndet till L och C kommer att öka. Det är också intressant och ställer framförallt C inför en ny problematik.

C är nämligen det enda parti som förmått kapitalisera på Alliansens oförmåga. Väl medvetna om det orimliga i att i allt förespråka en ny Allians-regering samtidigt som den egna politiken på område efter område distanserar sig från Allians-kollegornas, har C lyckats med konststycket att både vara mittenparti och extremliberalt, att både vara systemkramare och systemkritiker, att både vara för ansvar och släppa allt ansvar. Skälet till att detta lyckats stavas ”Alliansen”. Så länge C kan hävda att partiet är en given del av Alliansen, och Alliansen inte finns mer än som en luddig framtidsdröm, kan övrig politik skapas för att ge största möjliga utrymme åt de egna åsikterna, åsikter som skickligt torgförs för de grupper man anser sig kunna attrahera. Och så länge C säger att Alliansen är förstahandsvalet, blir den interna kannibalismen – främst riktad mot M – omöjlig att hantera för det parti som har som sin självbild att vara Alliansens ledare.

Även om Alliansen får en ”relativ majoritet” - för att tala med partiledarkandidaten Odenbergs mun - efter valet 2018, kommer denna Alliansregering att vara än mer handlingsförlamad än den tidigare. Att efter interna kompromisser söka stöd genom ständigt hoppande majoriteter skapar en situation som är ohållbar. Och att en Alliansregering, som först kompromissat internt, därefter ska söka stöd hos en oppositionell socialdemokrati som själv är en del av en kompromissorganisation, är svårarbetat (för att tala med små bokstäver).

Det finns inga regeringsalternativ i dagsläget. Med nuvarande partibesättning i riksdagen saknas relevanta underlag. Förutsatt att inget än mer omvälvande händer (man ska inte vara alltför säker på att partisystemet som det ser ut idag överlever ens valet 2018) bär Moderaterna nyckeln till det framtida politiska systemet.

Antingen utmanar man Socialdemokraterna på deras hemmaplan. Ett maktparti till vänster och ett till höger söker sina majoriteter där de kan finnas. I dagsläget är det enbart Socialdemokraterna som kan hävdas ha någon förutsättning att leda en regering efter 2018. Men opinionerna kan svänga snabbt, framförallt om regeringsalternativen blir tydligare än vad de är idag.

Eller så utmanar man på den ideologiska planhalvan. Det innebär sannolikt att det kommer att finnas ett block med progressiva partier, C, L, Mp, V och delar av S, och ett med konservativa, M, Kd, Sd och delar av S, i svensk politik. En sådan uppdelning kommer att ställa främst socialdemokratin inför en unik utmaning på något längre sikt. Kanske kan Moderaterna i ett sådant läge acceptera att förlora slaget om regeringsmakten 2018 för att istället vinna kriget om de konservativa rösterna i framtida val (samtidigt som man splittrar sin huvudmotståndare).

Ofta hörs från olika företrädare från de mindre partierna i Alliansen, att den spelat ut sin roll och att partierna behöver frigöra sig från den för att ha chansen att utvecklas och överleva. Frågan är om det inte borde vara Moderaterna som ropade högst i den frågan.

2017-07-30

Om Gud, Jesus och tron på det omöjliga


Dagens predikan.

Texterna är dessa:




Jag såg en intervju med Thomas Idergaard på TV häromveckan. Idergaard är intressant av många skäl. Förr var han en arg, ung moderat som spåddes en lysande framtid inom sitt parti. Sedan lämnade han politiken, mitt i karriären, och blev katolik och munk.

Intervjun var under den allt mer hajpade Almedalsveckan. Veckan i Visby där förr politiker och tjänstemän talade med och till varandra och en samhällsintresserad publik som nu blivit en vecka där alla som vill vara någon måste vara med. Självklart är kyrkorna på plats. Och Idergaard fick stå där och berätta om varför han var där.

Jag minns inte så mycket om vad journalisten frågade, om det fanns någon röd tråd eller om det var något speciellt ämne. Däremot minns jag Idergaards svar. Gång på gång säger han, i nyhetsintervjun, att han vill prata om Jesus och om varför Jesus behövs för dig och mig och i samhället idag.

Jag slogs av två saker. Det ena var att han var katolik och pratade om Jesus. I mina förutfattade meningar är katoliker inte sådana. Det är ju pingstvänner och andra evangelikaler som ska säga Jesus i varje mening. Katoliker ska vara liksom lite mer konservativt träiga.

Så fel man kan ha.

Det andra var hur han vågade. En intervju. I ett nyhetsprogram. Och han bara pratade på om Jesus. Tänk - vad folk ska tro… Tänk om det blir galet. Tänk om de stänger av…

Men – så fel man kan ha.

Varför reagerade jag så? Jag funderade efteråt och kom fram till följande:

Det vanliga när man ser, hör eller läser om kyrkan i olika media är inte att kyrkans företrädare talar om Jesus, om tron eller om frälsning. Istället handlar det om vad kyrkan ska göra åt klimatet, för inkludering av människor från HBTQ-kollektivet, om ansvar för flyktingmottagande eller någon annan social fråga.

Kanske tar vi det för självklart att människor inser att detta är ett utflöde av kristen tro. Men är jag helt fel ute när jag upplever att det som borde vara det centrala i kyrkans förkunnelse, tron på Jesus, på frälsningen, på den ende allsmäktige Guden och hans helige Ande som verkar i världen, på något sätt kommer längre ner på listan?

Och som en tanke läser jag idag en intervju i Nerikes Allehanda med den nya kyrkoherden i Örebro. Hur många gånger nämner hon Jesus i artikeln? Noll! Ingen gång berättar hon om det centrala i den kristna tron.

Är jag helt fel ute när jag upplever att kyrkan och hennes företrädare ibland problematiserar Gud så in i norden att han helt försvinner bland alla möjliga tolkningar? Är det bara jag som upplever att kyrkoföreträdare ofta teoretiserar gudsbegreppet så till den grad att jag inte längre förstår om Jesus som min personlige frälsare finns någonstans därbakom?

Är det bara jag som ser konflikten mellan dagens ”upplysta” vetenskapssamhälle, och en religion som tror på någon som en gång sveptes in i ett moln på ett berg tillsammans med några sedan länge döda gubbar? Vem vågar tro på något sådant? Vem vågar säga att det hänt, att det är sant, att det är en del av det jag tror på?

---

Har någon här inne haft en uppenbarelse på sistone? En sådan där som Johannes hade på Pathmos? Nej – inte jag heller. Har aldrig haft det heller. Inte ens i närheten. Och inte kommer jag ihåg mina drömmar från i natt heller.

Så hur ska jag kunna tro att det hänt? Att han verkligen hade en uppenbarelse? Och finns det någon vettig människa som tror att Jesus verkligen mötte Mose och Elia på berget? Det är väl bara en omskrivning av något annat…

Sverige är världens mest sekulariserade land, brukar man säga. Här tror vi inte på vare sig gudar eller Gud. Här är vi förnuftiga. Det är vetenskapen som är vårt rättesnöre. Det logiska tänkandet leder oss. Himmel och helvete finns på jorden. Resten är nys.

Det är i den kontexten vi verkar. Det är i det samhället vi lever. Och det påverkar oss.

Få av oss kan gå oberörda genom livet, med den sanna barnatron kvar, i ett samhälle där religion är något perifert, något privat, något som man kan ha överseende med bara man slipper bry sig om det. Få av oss kan säga att vi inte påverkas av de strömningar som tar över när tron försvinner från samhällets kärna: Upplevelser istället för frälsning. Leva här och nu som om inte morgondagen finns, istället för en strävan efter att få möta Gud i himlen. Mätas och vägas mot andra, aldrig vara nöjd och förnöjsam, istället för att vila i att Gud ser såväl fattig och rik, ful och vacker, kvinna och man.

Då är det så lätt att antingen teoretisera Gud, eller göra honom till min egen privata gosenalle.

Teoretisera; tolka berättelserna i Bibeln som något som sannolikt aldrig har hänt (den allomfattande och sanna vetenskapen har invändningar mot det mesta) men som på något sätt ska tala till oss i alla fall.

Privatisera; nog tror jag på någon slags gud, men jag håller det för mig själv. Jag plockar fram hen när jag behöver det. Men inte mer än så. Min sanning är bara min, andra har andra sanningar.

Oavsett vad vi gör förminskar vi Gud. Och vi förminskar Jesus. Istället för att vara Vägen, Sanningen och Livet, blir Jesus en väg, en sanning och ett liv bland andra.

---

Jag tycker det är intressant att följa det svenska samhällets bekymmer med en annan religion, en religion som konsekvent bryter mot det upplysta, vetenskapsberoende, förnuftiga, sekulära 1900-tals-Sverige. Vi som trodde att religionerna verkligen var döda, håller kanske på att vakna, långt efter alla andra.

Ser ni hur det sekulära Sverige vrider sig, nästan i ångest, i sina försök att förstå och passa in islam i den svenska kontexten. Ser ni hur oförstående man är för en religion som vägrar vara såväl teoretiserande som privat, en religion som kräver och tar plats i det offentliga? Jag vet inte hur många gånger jag har försökt få sekulära svenskar att förstå att en troende muslim inte kan sätta Koran efter någon annan lag, inte kan kritisera Muhammeds liv och leverne utan som rättesnöre har att följa honom och vad han sagt.

Nej – säger svensken. Så kan vi inte ha det. Låt muslimen ha sin gud, men bara i det privata, precis som det har funkat med er kristna.

Men vatten och olja kan inte blandas. Skakar man på en burk med vatten och olja, bildar oljan bara mindre droppar, inuti vattnet. Så fort man slutar skaka, separeras de två. Men den sekuläre svensken förstår inte.

Och ser ni hur den kristna kyrkan i Sverige ibland i häpnad fascineras över de muslimska troende. Människor som tar sin tro på allvar! Som hellre väljer att segregeras än integreras - diskussionen om slöjan är bara toppen på ett isberg. Ser vi ibland inte på dem med avund, de där människorna som verkligen verkar tro – oavsett om det är på en avgud.

Men kan kristen tro privatiseras? Kan den bli en gömd del av det privata livet, något som inte påverkar någon annan än mig själv? Nej – säger jag. Kristen tro är lika oförenlig med ett sekulärt samhälle som det oljeblandade vattnet ovan. Oavsett hur man försöker skaka oss samman med samhället utanför, finns en kristen identitet som inte går att förena med ett samhälle utan tro på Jesus.

Eller – det borde inte gå…

---

Jesus på härlighetens berg. Det händer något där. Och författaren Lukas försöker berätta vad som hände. Men hur ska man berätta det oförklarliga? Hur ska man beskriva det obeskrivbara? Och hur ska vi förhålla oss till det?

Johannes uppenbarelse. En man i hänryckning ser något som inte heller går att beskriva. Som försöker förklara det oförklarliga. Som försöker ge den oändlige, onämnbare, obeskrivlige Guden en form i den tid och det rum han inte är begränsad av. Hur ska vi förstå honom och det han försöker säga?

Tolkningarna kring detta är många, och ska så vara. Men en sak menar jag är grunden för alla de tolkningar vi ständigt måste göra.

Vi måste tro.

Ja – Johannes hade en sann uppenbarelse. Gud talade till honom, försökte få honom att som begränsad människa förstå det obegränsade. Försökte ge honom ord som kan beskriva det obeskrivbara.

Ja – Jesus var på härlighetens berg. Det var där vår Gud och fader berättade för lärjungarna att Jesus var hans utvalde, hans son. Det är ingen allegori, ingen omskrivning, inget teoretiskt funderande över människans allmänna livssituation. Det är Gud som talar till och om Jesus. Det är lärjungar som ser och hör.

Och det är där vi också måste börja.

För tror vi inte på Jesus annat än som en teoretisk modell som ska hantera människans existensiella bekymmer, är vår tro lika död som Johannes bild av församlingen i Sardes, lika ljum som bilden av församlingen i Laodikea. Vi kan låtsas som om vi är rika, rika på pengar, makt, upplevelser, men vi är ingenting.

För mig blir dagens text en prövosten för vem jag själv är, vem jag själv tror på och vad jag själv vill göra med den tro jag äger. Med stöd av församlingen, kyrkan och hela världens kristenhet vill jag frimodigt säga:

Ja – jag tror att Jesus en gång stod på förklaringsberget.
Ja – jag tror att Gud där och då förklarade honom som sin egen son, vår Herre.
Ja – jag tror att Gud genom den Helige Ande fortsätter att verka idag, på samma sätt som han gjorde då, på berget vid Jerusalem för snart 2000 år sedan.

Och om vi tror det, kan också Jesus, och inget annat, bli det centrala i vår tro och i vår kyrkas uppdrag.

Amen.

2017-06-20

Ohlsson versus Liberalerna


När Birgitta Ohlssons kampanjorganisation någon gång i mitten av maj tryckte på knappen, var allt förberett. Avsikten var att tre länsförbundsstyrelser, plus ett antal lokalavdelningar, skulle nominera Ohlsson till ordförandeposten i Liberalerna. Kontakter var sedan länge tagna. Ett informellt nätverk utsett. I tysthet hade man agerat för att skapa största möjliga efffekt.

Besluten skulle så långt möjligt vara enhälliga, därför kallades styrelserna in med kort varsel och med ofullständiga dagordningar. Uppsala läns styrelse skulle tala om ekonomiska frågor. Örebro läns styrelse hade enbart valplanering på agendan. I Uppsala kom nomineringsfrågan upp som extra punkt kvällen innan mötet. I Örebro kompletterades dagordningen med nominering till ordförande för partiet först efter det att en av Björklunds starkaste förespråkare lämnat styrelsemötet. I det tredje länsförbundet misslyckades Ohlssonkampanjen med sitt uppdrag.

När så två länsförbundsstyrelser, också det planerat i förväg, kunde gå ut och informera om att de i ”enighet” valt att nominera Ohlsson, följde ett antal kommunföreningar efter. Normalt väljer kommunföreningar att inte nominera någon till partiordförande. Men nu var kampanjen i gång. Syftet var uppenbart. Ohlssonkampanjen måste ha hoppats på en snöbollseffekt. Tagna på sängen skulle så stora delar av partiet som möjligt ”hänga på tåget” innan den nuvarande partiledningen hunnit reagera och börjat agera.

Steg tre var att Ohlsson själv, i direktsändning i SVT, berättade att hon ställde upp. Någon minut innan hade hon informerat partistyrelsen. Normalt svarar man på frågan först när nomineringstiden är ute, och då till valberedningens ordförande, innan man går ut i media. Men sannolikt var även detta förberett av kampanjen.

Därefter har Jan Björklund fått stöd från ett antal länsförbund. Den snöbollseffekt som Ohlssonkampanjen hoppats på har stannat av. Men steg fyra i kampanjen verkade vara att kräva medlemsomröstning. Genom att ge sken av att en sådan omröstning är den yttersta konsekvensen av medlemsdemokrati, försökte kampanjen tvinga valberedningen att genomföra en sådan. Men just detta krav, och motiveringen att det är Ohlsson som står för medlemsdemokrati och Björklund för det motsatta, måste belysas tydligare.

När Birgitta Ohlsson i september 2016 åter fronderade mot den partiledning hon sedan länge sitter i, var det ett slag mot Liberalerna som politisk rörelse. Precis som en regering är kollektivt ansvarig för besluten man fattar, är en partilednings uppdrag liknande. Om man som minister, eller partiledningsledamot, menar att de egna åsikterna inte stämmer överens med majoritetens, finns bara ett vägval att göra. Antingen svälja de egna åsikterna och stå bakom de fattade besluten, eller avgå. Ohlsson valde ingendera.

Genom sitt agerande försvagade Ohlsson Liberalernas politik inom alla områden, inte bara den migrationspolitik som då var på dagordningen. Om inte ens en partiledningsledamot kan ställa upp på kollektiva beslut, varför ska då riksdagsledamöter, kommunalråd eller nämndledamöter göra det? Istället för ett parti med en gemensam politisk syn, öppnade Ohlsson för ett parti med hundratals olika varianter på subjektiva liberala tolkningar även inom centrala politikområden.

För en partiledning är detta en mardröm. Ett parti måste kunna presentera en någorlunda sammanhängande politik från den mest perifera nämnd till det centralaste av organ. Men när de egna åsikterna blir de viktigaste, rämnar politiken. Partiledningens mandat blir så begränsat att politikutvecklingen avstannar. Frågan om en företrädare för partiet företräder någon annan än sig själv blir uppenbar. Partiet tappar i trovärdighet, både som företrädare för politiska idéer och som samarbetspartner. För partiledaren blir det en ökenvandring. Vem ska han företräda? Hur ska han tassa för att inte få fler partiledningsledamöter att välja sina egna åsikter framför partiets? Hur ska han kunna företräda en partigemensam politik?

Om det tidigare agerandet var ett slag mot partiet som politisk rörelse, är den nuvarande kampanjen ett slag mot Liberalerna som ideell organisation. För att en ideell organisation ska fungera krävs att det finns en struktur som medlemmarna kan relatera till oavsett omkringliggande omständigheter. Det finns ett årsmöte som fattar de stora besluten. Det finns svårföränderliga stadgar. Det finns en styrelse som agerar på medlemmarnas mandat. Det finns en valberedning som fattar de beslut om nomineringar som är bäst för partiet.

Alla som varit med i ett parti vet hur svårt det ibland är. Ju närmare valet man kommer, desto mer upplöses partiet som organisation och egenintressen tar över. Det gäller att komma högt upp på valsedeln för att få så bra uppdrag som möjligt. Valberedningen har ett grannlaga arbete. Enbart genom att luta sig på de fasta strukturer som stadgarna ger, skapas en trygghet i beslutsfattandet. Valberedningen är medveten om att många kommer att bli missnöjda. Men missnöjet kan bäras genom att även de missnöjda vet att allt gått enligt stadgarna.

Det verkar uppenbart att Ohlssonkampanjen agerat utanför detta regelverk. I en ovald, parallell organisation har kampanjen styrt såväl enskilda styrelsemedlemmar som hela styrelsebeslut på sätt som inte motsvarar det stadgarna kräver. Denna parallella organisation har varit viktigare än den formella, helt enkelt för att man velat vara säker på att de resultat man vill ha också ska gå igenom. Medlemsdemokratin har satts på undantag.

Överallt i världen ser vi tendenser där mer eller mindre auktoritära ledare omformar de regelsystem som är satta att begränsa just sådana tendenser. Inte sällan sker omformandet genom en grupp hängivna supportrars målmedvetna arbete. Ifrågasättandet av metoderna blir detsamma som en oacceptabel kritik av ledaren.

Hade Liberalernas valberedning hörsammat Ohlsson-kampanjens krav på att just nu genomföra en medlemsomröstning, skulle också Sveriges liberala parti tagit ett steg på denna väg. Men fortfarande arbetar Ohlsson-kampanjen på att det ska anordnas lokala medlemsomröstningar – helt utan vare sig strategier för hur de ska genomföras eller hur resultatet ska tolkas. När det första steget i valkampanjen inte blev så lyckat som man sannolikt hoppats, väljer man nästa strid, även denna gång i utkanten av vad partiets organisation kan och ska göra. De stadgar som är grunden för partiets långsiktiga interndemokratiska arbete, blir enbart ett omformbart medel för en individs krav.

Ett sådant agerande riskerar allvarliga konsekvenser för Liberalerna som organisation. Om inte ens en ordförandekandidat följer de formella beslutsvägarna, om det egna intresset står över stadgarnas ord och ande, skapas ett prejudikat som riskerar såväl partiets sammanhållning som hela dess existens. Istället för ett parti formas ett löst nätverk av egoister, som sätter sina egna intressen och åsikter före både stadgar och partiprogram.

Detta väcker ytterligare frågor. Hur kan ett parti existera med en partiledare som väljer att företräda sig själv och sig själv enbart, när det gäller såväl politik som organisation? Vem ska vara hennes medarbetare? Hur ska hon forma en organisation som är lojal mot något mer än henne själv? Vilken roll får de formella organen i ett parti som leds av någon som åsidosatt dem för att få den position hon då har?

I dagens politik är det ofta bilden av verkligheten som är viktigare än verkligheten själv. Ohlssons kampanj försöker sätta en bild av en politiker som står för de ”sanna liberala åsikterna” och den ”rätta medlemsdemokratin”. I verkligheten är risken att Ohlssons kampanj slår sönder såväl politik som organisation för det som varit det svenska socialliberala partiet.

Det är möjligt att tiden för ett socialliberalt parti i svensk politik är ute. Ett sådant parti förutsätter en balans mellan individ och kollektiv, den sociala delen handlar helt enkelt om kollektiva lösningar även när det gäller individuella utmaningar och problem, oavsett om det är externa, samhällsinriktade, problem eller interna, partiorganisatoriska, utmaningar. Kanske är morgondagens politik en politik där individen är allt och där politiken formas efter individens krav och kompetenser. Macron, som verkar vara en av Ohlssons förebilder, kan tjäna som exempel på detta.

Ibland kan det säkert bli bra. Men den politik och den demokrati som hittills varit formad av den långsamhet som stabila ideologier och partier kräver, den eftertänksamhet som varit väljarnas utmaning, ersätts av än mer kortsiktiga lösningar baserade på en individ eller en mycket liten grupps idéer och tankar.

Det är detta som ligger i vågskålen när Ohlsson utmanar, inte bara Björklund utan hela Liberalernas organisation och beslutsfattande strukturer. En sådan förändring av ett parti skulle säkert passa bra för en rådgivande medlemsomröstning. Men då måste medlemmarna veta vad man röstar om.

2017-06-05

Kan någon älska Jan Björklund?

Så var det partiledarstrid i Liberalerna igen. Det är inte första gången. Våra meningsmotståndare har brukat hävda att vi är osentimentala i vårt förhållningssätt till partiledaren. Duger han eller hon inte, åker hon eller han ut.

Nu är det inte längre så. Vi har sett liknande händelser i flera partier. Mp, Kd och S är de senaste. Frågan är vad som händer med M.

Men åter till Liberalerna.

Det sker något nytt i svensk politik. Striden om partiledarskapet handlar inte längre om politik. Det är inte höger mot vänster, socialliberalism mot marknadsliberalism, värdekonservatism mot radikal progressivitet. Visst finns skillnader. Ohlsson driver en betydligt mer vänstersocialistiskt inspirerad feminism, medan Björklund mer verkar tvingas acceptera att partiet tar ställning för mer kvotering. På samma sätt är det med flera av de progressiva frågorna. HBTQ/normer/genus-frågorna skiljer. Ohlsson går före. Björklund efter.

Den tydligaste politiska skiljelinjen har gått genom flyktingpolitiken. Björklund har stått för en betydligt mer tydlig linje vad gäller reglerad invandring. Ohlsson har varit mer aktivistisk, velat ha öppnare gränser utan att berätta om konsekvenserna. Men i går förändrades också det. Nu är Ohlsson en skarp ifrågasättare av islam och islamism, i och för sig talar hon fortfarande om militant islamism men det är en uppenbar förflyttning mot en tydligt repressiv och reglerad politik.

Så kan man gå igenom område efter område. Det skiljer inte mycket. Och Ohlsson säger det också själv. I sina artiklar i media efter att hon offentliggjort sin kandidatur fanns inte ett enda ord om någon politikomläggning. Allt handlade om yta. Udden var tydlig. "Vi kan inte vila på gamla lagrar" betyder i klarspråk att Björklund bär skulden för partiets resultat.

I sociala media blir bilden ännu tydligare. Ohlssons förespråkare målar upp en bild av sin LEDARE, den person som ska förändra BILDEN av partiet och själv dra partiet upp mot en ny och ljus framtid. Ohlsson spär i sina artiklar på den agendan. Hon tar de unga ledarna Macron och Trudeau som förebilder. Men inte heller där finns någon konkretion om vad det innebär, annat än just kommunikation och yta. Värdeorden är många. Men vad innebär det när de ska omsättas i vardagspolitik?

Det märkliga är att ingen ser de tendenser som nu är närmast hegemoniska i västerländsk politik. I land efter land följer de samma spår. Macron, Trudeau, Sanders, Farage, Melenchon, Trump, le Pen - alla är de moderna politiker, visserligen i olika åldrar, absolut med olika politisk agenda. Men de är stöpta i samma form. Och Ohlssons släktskap med dem är uppenbar.

Västerländsk politik idag handlar om person. Inte om parti. Inte om partiprogram. Inte om långsiktighet. Inte om berättelser med rötterna i historien och kronan i framtiden. Allt handlar om personen och vad hon eller han ska åstadkomma.

Beroende på perspektiv är alltid personens politiska budskap inte bara bra eller dåligt. Det är underbart eller förskräckligt. I och med detta blir också personen antingen god, eller ond. Det är en del av själva livsnerven i den moderna politiken. När politiken personifieras, blir också personen allt i politiken.

Som framgångsrik politiker har du alltid haft behov av att bygga nätverk. (Det var ett av mina många tillkortakommanden - jag är usel på det) Men nätverksbyggandet har övergått i något annat. Det verkade nästan finnas en kultstämning kring Bernie Sanders. Bernie var så god att Hillary blev ond. Så varför rösta på ett av två lika onda ting? Man kan se samma utveckling i Frankrike och hajpen kring Melenchon. Och det är uppenbart att samma utveckling sker kring Birgitta Ohlsson.

Ohlsson har medvetet och under lång tid odlat en bild av sig själv som partiets frälsare. Jag har vid flera tillfällen sett unga liberaler som med något drömmande i blicken suttit vid mästarinnans fötter, inte bara bildligt talat. Hela tiden har det handlat om att bygga bilden av sig själv som någon som står för sina ideal, även om det är emot partiet. Mina egna erfarenheter från det agerandet när jag satt i partistyrelsen är legio. Det var intressant att efter partistyrelsemöten där en kontroversiell fråga skulle avhandlas dagen efter få läsa Ohlssons åsikter i media, åsikter som sällan framfördes tydligt på själva styrelsemötet.

Ohlssons bildbyggande av sig själv kräver också att hennes motståndare, också inom partiet, verkligen blir motståndare. Det är uppenbart att för vissa har det gått så långt så att allt fokus legat på att få bort Jan Björklund och in Birgitta Ohlsson. Fokus på politik har kommit långt ner på prioriteringslistan. Det blir en Sanders - Clinton situation där man visserligen inte talar illa om Björklund (så länge någon hör) men i gärning ständigt ifrågasätter hans ledarskap.

En av de frågor som nu kommer att bli besvarad är om detta också kommer att leda till en mer djupgående partisplittring. Kommer Ohlsson-falangen att vara kvar i Liberalerna om Ohlsson förlorar? Eller gör man som många Sanders-supportrar? Och kommer Björklund-falangen att vara kvar om Ohlsson vinner? Har skyttegravarna grävts för djupa?

Men var står då Jan Björklund? Är han obefläckad?

Knappast.

Björklunds upphöjelse till partiordförande bär spår av det vi idag ser. Lars Leijonborg, lejonkungen från 2002, menades vara förbrukad. Det krävdes något nytt. Och Leijonborg tvingades bort från ordförandeskapet.

Även Björklund byggde sin position på nätverkande och kommunikation. I någon gammal artikel beskrevs han som borgarrådet med fingret på faxknappen (en gammal maskin som användes för att skicka papperskopior mellan olika skannrar/skrivare över telefonnätet - information om det till äventyrs är någon ung som läser detta...).

Men Björklunds politiska agerande var tydligt centrerat kring en politisk fråga. Jan Björklund är och förblir förknippad med svensk skola, med ordning och reda, med krav och betyg. Och medan Ohlsson byggt sin plattform på en kombination av vänskap och fiendskap - inte minst inom partiet - var Björklunds plattformsbyggande betydligt mer traditionellt. Det handlade liksom så ofta om att skapa en kärna av gamla FPU-vänner som stöttade honom.

Genom det agerandet kunde också Björklund ganska snabbt hitta en position som enare av partiet, något som också tidigare partiledare kunnat. Han har blivit en ordförande som söker sammanhållning, inte sällan emot sina egna övertygelser (gissar jag efter att ha följt honom på hyfsat nära håll). I det byggde han vidare på sin företrädare Leijonborg som så här med några år på nacken kan anses vara en föregångare för hur ett parti som vill finnas i regeringsställning måste agera. En sådan hållning är inte optimal för ett oppositionsparti, men nödvändig för ett regeringsparti.

Björklund tillträdde som ordförande under Alliansregeringens år. Han är därmed förknippad inte bara med Alliansregeringens politik och sitt eget ministerskap. Han är också förknippad med hur man ska agera för att styra ett parti som vill medverka i ett långsiktigt regeringsskap. Den egna ideologiska medvetenheten har tonats ned (även om våra Allianskollegor ändå tyckt att vi varit det bråkiga syskonet). Därmed har också bilden av det framtida liberala lyckoriket blivit otydligare. Istället för en långsiktig politik för Liberalerna, har man lagat efter läge. De mediala utspelen har gjorts när det funnits tillfälle, inte för att de alltid passar i någon form av större liberal berättelse.

På ett sätt är kampen mellan Björklund och Ohlsson också kampen om den demokratiska scenen. Är vi på väg in i en ny akt av politik, där inte längre skådespelarna spelar med utan ständigt mot varandra? Och vad innebär det i så fall för politiken, och för demokratin?

I Frisinnad Tidskrifts nummer 1/2017 gjorde jag en intervju med DNs Erik Helmerson om det politiska spelet efter Trump och hur han såg på framtidens liberala utmaningar. Det blev en ganska pragmatisk dröm, typ: Vi lever i ett välfärdssamhälle som gör att nästan alla hela tiden får det lite bättre. Framtidens politiker kommer förhoppningsvis att inse det och agera som ansvarsfulla arvtagare till ett väl fungerande system. Politikens roll kommer att bli mer begränsad, men minst lika viktig."

Om det som sker idag, efter Trump-vinsten beskrev han ungefär så här: "Ibland är vi som bortskämda barn. Vi har det bra, men blir uttråkade och vill att något ska hända. Då kan det till och med gå så långt att vi går ut och har sönder något - bara för att det är för trist med att bara ha det bra."

Kanske gör jag våld på Helmersons tankar när jag överför detta till partiledarstriden inom L. För visst har vi det ganska bra. Det är rätt mycket av den socialliberala politiken som genomförs idag, även av andra partier. De värsta hoten slipas av och ned långt innan de genomförs. Om de gamla socialliberalerna och frisinnade hade sett hur vi har det idag och jämfört med sin vardag, hade de nog häpnat.

Så varför ska vi klaga? Varför ska vi ut och slåss med varandra?

Jo - det socialliberala livet är ju ganska trist. Det är trist att ha vunnit kampen om välfärdssamhället. (En del av oss tycker säkert att det är trist att inte fler inser att det faktiskt är vi som ligger bakom det också...) Det är trist att inte ha några riktigt stora utmaningar kvar på hemmaplan. Det är trist att bara administrera ett hyfsat väl fungerande system.

Så då gäller det att hitta en ny utmaning. Och vad är bättre än att hitta en person, en LEDARE, som kan föra oss in i det framtida lyckoriket? Visst finns risken att vi slåss internt så att partiet ryker i nästa val. Men: DET HÄNDER I ALLA FALL NÅGOT!!!

Och där står vi. Med en kandidat som är älskad av sina egna för att hon ju vill ta strid för något, oavsett om det är genomförbart eller ej.

Och med en kandidat som knappast är älskad. För vem kan älska en partiledare som visat sig vara den som bara är bäst på att administrera det socialliberala system som vi en gång slogs för mot alla andra dumma partier.

Kan någon älska Jan Björklund? Kanske inte. Och kanske är det hans allra största tillgång. För det demokratin behöver idag är inte mer skyttegravsgrävande mellan de som älskar och de som hatar. Demokratin behöver inte fler utopier som är omöjliga att nå, men som kräver allt av sina engagerade lärjungar. Demokratin behöver inte fler "vi och dom".

Demokratin behöver faktiskt fler pragmatiker.

Jag älskar inte Jan Björklund. Och det är därför han är min kandidat till partiledarposten.


(Slutord. Kära kritiker. Jag vet att jag är rätt bra på att gräva skyttegravar själv. Jag uttrycker mig ofta drastiskt och svartvitt. Någon gång i mina memoarer ska jag berätta om varför det ofta blir så. Men ibland kan jag frigöra mig från det och tänka i andra banor. Så när ni läser detta hoppas jag att ni kan frigöra er från den bilden av mig och läsa det jag verkligen skriver.)