Hjälp - Löfven testar politik i Örebro?

Socialdemokraterna under Stefan Löfven är än så länge ett parti helt utan politik. I två månader har den nya partiledaren klarat av att undvika alla politiska frågor. Det säger dels en del om hur skickliga socialdemokraterna är att spinna media, dels hur stora problem socialdemokraterna har med politik i praktiken. Istället för att media ställer den nya sosseledaren mot väggen, spinner de socialdemokratiska mediadoktorerna journalisterna att tycka att regeringen saknar framtidspolitik. Det märkliga är ju att socialdemokraterna saknar politik både för dagen och för framtiden...

Men nu börjar det kanske hända något. Idag har Stefan Löfven berättat att han vill höja arbetsgivaravgifterna för unga och därmed minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Jag har lite svårt att få ihop det där. En höjning av arbetsgivaravgifterna lär sannolikt innebära att trösklarna höjs. Men med socialdemokratisk politik har det ofta varit skillnad på karta och verklighet, på högtidstalen och på genomförandet. Här följer Löfven i spåren på Juholt.

Annars är det gammal skåpmat han kommer med, förslag som ibland är rent kontraproduktiva. En kort genomgång:

(S) Investera i ett kunskapslyft för 20 000 utan gymnasie och grundskoleutbildning, där även folkhögskolan är en väg.

Kommentar:Ska detta bli tvingande? Ska sossarna tvinga i dem som sannolikt redan tidigare varit trötta på skolan att nu gå igenom den? Och: Är det inte möjligt för den som vill redan idag, utan tvång? Står det köer av människor utanför Komvux och folkhögskolor som inte kommer in? 

(S) 6 500 platser på yrkeshögskolan för ungdomar med gymnasieutbildning, och 8 000 ytterligare platser på högskolan, som anpassas bättre till arbetsmarknaden.

Kommentar: Just nu går de största barnkullarna på länge på högskolor och universitet. Mellan 1990 och 1999 minskade antalet barn med mer än 25%. Det är de barnen som nu blivit unga vuxna. Många är snart klara med sina studier. Då kommer elevantalet på universiteten och högskolorna att minska. Men sossarna väljer att inte se verkligheten. Mer är alltid bra, även om platserna kommer att stå tomma...

(S) Socialdemokraterna är öppna för förslag från aktörer, inom fack, akademin och näringslivet. och Näringslivet är en samarbetspartner, inte ett särintresse.

Kommentar: Om någon anklagar regeringen för visionslöshet, är väl detta sättet att slå det. Eller grundkursen i politiskt vackra och korrekta ord, utan innehåll och färdriktning...

Men så till bloggrubrikens innehåll, en hänvisning till den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitik som nu förs i Örebro. Dessa förslag lyfts av Löfven:

(S) Utbildningsvikariat inom offentliga sektorn, Traineeplatser inom offentliga sektorn för unga under 25 år, Stöd från dag ett på arbetsförmedlingen och individuella planer, Sommarjobb till alla från årskurs nio till trean på gymnasiet.

eller som Expressen skriver:  Satsa på samarbete mellan kommuner och näringsliv för att unga ska få sommarjobb.

Man kan ifrågasätta flera av förslagen ur ren faktasynvinkel. Hur kommer den offentliga sektorn att klara fler utbildningsvikariat och traineeplatser? Det verkar som Löfven tror att det bara är att sätta in en arbetslös ungdom i jobb. Men tranieeplatser (och utbildningsvikariat) är tuffa för handledarna. Om det ska få genomslag innebär det stora krav på nyanställningar, av förskollärare (finns dom överhuvudtaget?), av lärare (kanske de finns?) och av sköterskor och undersköterskor (som ju ofta går på knäna redan i socialdemokratiskt styrda landsting).

Vad stöd från dag ett på arbetsförmedlingen egentligen innebär är väl oklart. Antingen är det självklart, eller så är det en glidning mot att alla unga ska få jobbgaranti från dag ett av arbetslösheten. En sådan åtgärd är sannolikt kontraproduktiv och riskerar att öka kostnaderna utan att ge något i utbyte.

Och vilka sommarjobb ska Löfven fixa fram? Är det sysselsättning för sysselsättningens skull? Spelar det ingen roll vilket innehåll sysselsättningen har? Är den bild socialdemokraternas vill ge de unga en bild av arbete utan innehåll, arbete bara för att det måste finnas?

Men det som oroar mest är Expressencitatet:  Satsa på samarbete mellan kommuner och näringsliv för att unga ska få sommarjobb. Visst låter det bra. Inte bara bra - jättebra! Men...

Vi ser hur det nu håller på att gå till i Örebro. Sossarna bildar kommunala bolag som ska ordna jobb åt arbetslösa. Men man ska samarbeta med privata företag. Hur det samarbetet ska ske är oklart. Men om man skapar ekonomiska incitament, innebär inte det antingen illojal konkurrens eller otillbörligt gynnande av enskild näringsidkare? Eller ska det bli med mer eller mindre milt tvång?

Det mer eller mindre milda tvånget ser vi nu i full gång hos ÖBO, Örebros allmännytta och ett av Sveriges absolut största bostadsbolag. När man nu ska renovera sina fastigheter för 600 miljoner kronor är det bara de företag som kan ställa upp med arbetsmarknadsåtgärder som kommer att komma i fråga. Det är ett nytt intressant sätt att beskatta näringslivet. Och samtidigt slår man ut mängder med små, lokala företagare som inte har resurser att ställa upp med de arbetsmarknadsågärder det kommunalägda bolaget ska kräva...

Hur kommer det att gå? Socialdemokraterna i Örebro gick till val på att ge fler jobb och minska arbetslösheten. Efter ett år ökar arbetslösheten. Och skillnaden mellan Örebro och riket (som under koalition Örebros ledning krympte ner mot noll) ökar...

Media: DN1, DN2, EX1, Dagens opinion

Blogg: Anybodys place (har jag aldrig läst förr men detta inlägg var stringent)

Rädda läraryrket!

Nu går media igång på lärarnas situation. Grunden denna gång är att allt färre söker sig till lärarutbildningen. Plötsligt är det kris.

Men är någon förvånad?

Läraryrkets status har urgröpts under årtionden. Det är i stort en politiskt betingad utveckling. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken från 1968(?) och framåt kännetecknas av klåfingriga politiker som menat sig kunna mer om skolans utveckling än lärarna och rektorerna själva. På område efter område har lärarnas status minskat.

• Det handlar självklart om lönerna. Från att vara ett bra akademikeryrke med hög lön, är nu läraryrket ett kommunjobb bland andra.
• Det handlar om arbetsvillkoren. Ett tag fick lärarna inte ens vara lärare. Alla var skolpersonal. Ingen skulle sticka ut och påstå att lärarna var viktigare för skolan än andra personalgrupper.
• Det handlar om kommunernas syn på skolan. Jag har inte gått i första linjen för att förstatliga skolan, men när man ser hur kommunpolitiker och tjänstemän hanterar skolans situation är det inte så svårt att ändra sig. Det finns ett bekymmer med den kommunala synen på skolan som går hela vägen från de lokala skolnämnderna upp och in i Sveriges Kommuner och Landstings styrelse. Den lokalpolitiska synen på skolan och lärarna bygger på den socialdemokratiska synen på lärare som "arbetare" eller "kommunaltjänstemän". Det handlar om att göra läraryrket till ett yrke bland andra. Ett skrivbordsjobb. Ett åttatillfem-jobb.

Det finns en del märkligheter i den diskussion som nu förs. Exempelvis ser vare sig debattörer till vänster eller höger sambandet mellan den grund som tidigare socialdemokratisk skolpolitik lade, och det som idag sker. Aftonbladets totala blindhet är ett typexempel.

Och frågan om löner är kommunal. Jan Björklund har tidigare fått kritik för att han ändå pekat på behovet av högre lärarlöner. Då var det att blanda sig i parternas löneförhandlingar. Men nu, när alla verkar inse behovet av högre lärarlöner, borde han tala ut. Men det är faktiskt på det lokala planet lärarlönerna sätts. Det är i Örebro, Malmö, Göteborg och Stockholm som makten över lärarlönerna finns. Eller i Laxå, Täby och Umeå. Det är socialdemokratiska kommunalråd som håller igen på lärarnas löner. Det är socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden som gör samma sak.

I Örebro har vi folkpartister lagt förslag efter förslag på högre lärarlöner. I Örebro är lönerna låga hur man än jämför. Men socialdemokraterna prioriterar annorlunda. Det finns inget utrymme för att öka de löner som måste ökas. Socialdemokraternas besked till lärarstudenterna är tydligt: Vi prioriterar er inte!

Och på samma sätt är det med synen på lärarna i skolan. I kommun efter kommun jobbar socialdemokratiska kommunalråd MOT den frihet och tillit som borde vara grunden för lärarnas jobb. Dessa socialdemokrater vill styra såväl arbetstid som arbetsmetoder. Deras budskap till lärarstudenterna är tydligt: Vi litar inte på er. Vi tror inte på er förmåga som pedagoger. Vi vet bäst hur ni ska jobba.

Mot detta står den liberala skolpolitiken. Jan Björklunds insatser som utbildningsminister är avgörande. Han har lagt grunden. Och i kommun efter kommun jobbar folkpartister för att höja lärarnas löner och öka läraryrkets status. Vårt budskap till lärarstudenterna är lika tydligt: Vi prioriterar er och er löneutveckling. Vi litar på er och tror på er pedagogiska kunskap. Vi vill ge er den frihet ert yrke behöver!

En del tror att de liberala visionerna för skolan, för kunskap och bildning, nu är allmängods som omfattas av alla. Men det räcker med att se hur illa lokalpolitiker hanterar lärarna för att inse att det är många liberala segrar som återstår att vinna.

Media: DN, SVD, SVD2,  EX, AB, AB2

Bloggar: Kent, 

Kulturpolitik

I januari 2010 fattade kommunfullmäktige ett beslut om att förnya Örebro Konserthus. En del av beslutet löd som följer:

Örebroporten Fastigheter AB får i uppdrag att genomföra om- och tillbyggnad av Konserthuset utifrån projektavtal med Länsmusiken i Örebro AB.

Tanken bakom detta beslut var att hantera ett antal av de utmaningar det kommunala bolaget Länsmusiken AB, huvudman till Svenska Kammarorkestern, står inför. Dels handlar det om arbetsmiljö, både för orkestern och för teknikerna. Det är rätt kul att Svenska Kammarorkestern väldigt ofta spelar för utsålda hus. Men det innebär också att luftkvaliteten är dålig. Och det är inte speciellt kul för teknikerna att klättra omkring i taket som det ser ut idag.

Men det handlar också om förnyelse. Hela salongen behöver göras om för att klara de utmaningar en av världens bästa kammarorkestrar har. Stor publik. Olika publik - alltifrån små barn till gamla, erfarna konsertbesökare. Evenemang av olika slag. Svenska Kammarorkestern och Örebro Konserthus är ett par av grundstenarna för det bygge av det nya Örebro som vi behöver genomföra.

Under 2010 hände inte mycket med om- och tillbyggnationerna. Det var rätt förståeligt. 2010 var ett valår. Och eftersom även halva 2011 var påverkat av omvalet, blev det inte mycket gjort då heller. Men hösten 2011 borde något skett. Men inget har hänt. Det har gått så långt att styrelsen för Länsmusiken AB skickat ett brev till kommunstyrelsen med frågor om vad som händer. (Det brevet har inte levererats till kommunstyrelsens ledamöter, normalt för den nya majoriteten att dölja det mesta som sker.)

Ända fram till idag har Länsmusiken AB svävat i ovisshet om vad den nya majoriteten vill. För att kunna skriva på projektavtalet behöver man en garanti att kommunen står för de extra kostnaderna. Men från majoriteten har det varit tyst. Totalt tyst. En så kallad generalpaus...

På dagens kommunstyrelse bad jag därför att få ta upp ett extra ärende. Jag ville att kommunstyrelsen omedelbart skulle besluta om att ta kostnaderna för projektavtalet. Skälet till brådskan är naturlig. En om- och tillbyggnad kommer att ta flera år. Ett ombygge borde vara färdigt till jubileumsåret 2015.

Efter en stunds dividerande accepterade majoriteten detta. Men det fanns ingen glädje bakom beslutet. Det ansvariga kommunalrådet Sundin satt tyst, helt oengagerad. Det är i och för sig inte så märkligt. Den majoritet som nu styr saknar kulturpolitisk agenda.

Under Folkpartiets ledning jobbade vi aktivt med att trygga Svenska Kammarorkesterns långsiktiga framtid. Idag är det tyst.

Under Folkpartiets ledning byggde vi upp Örebro Open Art. Idag är det tyst.

Under Folkpartiets ledning jobbade vi med Rådhuskalendern, vi tryggade O Helga Natt-evenemangets framtid, vi skapade större finansiering av konst via kommunens och de kommunala bolagens investeringsbudgetar, vi räddade danskompani Raande Vo till staden, vi byggde upp ett internationellt körcentrum, vi ökade samarbetet med civilsamhällets kulturutövare, exempelvis i utanförskapsområdena, och så vidare och så vidare.

Det fanns en struktur och det fanns strategier. Det fanns en tydlig målsättning, att med kulturens hjälp lyfta Örebro till en annan position, både genom att göra Örebro bättre för alla örebroare och genom att göra Örebro attraktivare för alla de rekryteringar som behöver göras, till Örebro Universitet, till Universitetssjukhuset, till nya spännande företag.

Men idag är all kulturpolitik som bortblåst. Kultur och Medborgarnämnden satsar pengar på kommunala fotbollföreningar och sparar på kulturverksamhet. Det ansvariga kommunalrådet verkar totalt sakna engagemang. När Örebro kommun ska börja växla upp inför jubileumsåret 2015 finns det ingen i majoriteten som verkar bry sig om vare sig mål, strukturer eller strategier.

Det är oengagerat. Det är ostrukturerat. Det är helt enkelt dåligt.

Kanske blir det så att vi i Folkpartiet får fortsätta att driva majoriteten framför oss. För Örebro måste ha  någon form av kulturpolitik, även när majoriteten helt saknar kulturpolitiker.

Demokratiska underskott och opinionsundersökningar

Läser om socialdemokraternas upphämtning i opinionen, och förundras.

Hur kommer det sig att partiets siffror plötsligt rakar i höjden? Har partiet nu lyckats med att föra ut den politik på sätt som man tidigare inte klarat? Eller är det något annat som skett?

Jag gissar att det är fler än jag som inte vet vilken politik Stefan Löfven tänker föra i det parti som han nu leder. Partiet har ingen skattepolitik. Partiet saknar skolpolitik. Partiet håller tyst om vapenexport, miljöpolitik, kärnkraft, jämställdhet, äldreomsorg, privatiseringar - ja i princip alla politikområden är socialdemokratiska svarta hål. Och ändå så ökar de i opinionen.

Hur kan det komma sig? Sannolikt är det en reaktion på förändringen från Juholt till Löfven. En ren personfråga alltså. Men är det ett rimligt sätt att se på demokrati? Är denna personifiering av politik, där personen uppenbarligen blir viktigare än politiken, en framtidsväg?

I flera bloggar under Juholtmånaderna skrev jag om behovet av att nyansera kritiken av Juholt. Det handlade inte bara om hans ledarstil. Det handlade lika mycket om den brist på konsekvent politik han och hans parti hade. Han var en kompromisskandidat för att hålla ihop partiets alla falanger. Men när det kom till att redovisa konkret politik så blev det svårare. Hur skulle han klara av att hålla ihop höger- och vänstersossar, betong- och miljösossar, gammel- och nysossar och så vidare? Hans lösning blev att säga en sak och lägga andra förslag. Det var ganska lätt att genomskåda.

Nu sitter Stefan Löfven i samma situation. Hittills har han knappast uttalat sig om något. Och när hans tyngsta medarbetare, ekonomitalespersonen Magdalena Andersson, gästar Agenda blir det inte några tydliga besked i någon enda fråga. Många ord men låg konkretionsnivå.

Så vad händer när media börjar kräva svar på ibland svåra frågor. Som vad Stefan Löfven tycker om vapenexport till Saudiarabien, vad han tycker om vinstintressen i vården, vad han tycker om höjda skatter, vad han tycker om lägre ingångslöner för ungdomar, hur han ska finansiera den ovillkorliga rätten till heltid, om socialdemokraterna nu är för eller emot kärnkraften, hur hans alternativ till sjukförsäkringssystem ser ut, hur han ska lösa barnfattigdomen och så vidare. Kommer det att bli lika lätt att både hålla ihop partiet och locka opinionerna? Eller kommer Löfvens socialdemokrati att gå samma väg som Juholts?

Dagens opinionsmätningar ställer rätt många frågor på sin spets. En är naturligtvis trovärdigheten. En annan är om det är opinionsundersökningarna som mäter opinionen, eller om det är opinionen som styrs av opinionsundersökningarna.

Men den viktigaste är sannolikt hur grunt ett demokratiskt system egentligen kan vara. Är det rimligt att ett byte av en person som ledare för ett parti ska kunna påverka opinionerna i den storleksordning vi nu ser? Är det verkligen en del av den starka demokrati vi vill ha? Eller ser vi genombrottet av en annan sorts demokrati idag, en demokrati som bygger på yta istället för djup?

Och vart leder i så fall denna väg?

För mig som liberal handlar det politiska engagemanget istället om att satsa på djup, på kunskap, på ideologi och på att försöka förstå, förklara och också bli informerad om ofta komplexa händelser. Förhoppningsvis kommer även framtidens politik att innehålla möjligheter till att diskutera sakpolitik utifrån ideologiska överväganden. Men ibland kan man undra...

Och nån gång måste Stefan Löfven alltså presentera politik. Frågan är vad som händer med opinionssiffrorna då...

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT1, SVT2, EX1, AB1, AB2, AB3

Äntligen miljöpolitik!

Joggar in på Liberala rixmötet i Västerås mitt i Jan Björklunds tal. Har på morgonen läst den DN-debattartikel som Björklund skrivit tillsammans med några andra tunga folkpartinamn. När jag kommer in i salen tar Björklund som en händelse upp just miljöpolitiken i sitt anförande. Och denna gång är det inte klimat och kärnkraft som kopplas ihop. Nej - istället är det Östersjön, naturvården, giftspridningen och kadmium i gödsel som är huvudtemat.

Jan Björklund är självkritisk. Folkpartiet har under lång tid förvisso haft mycket bra miljöpolitik som tagits fram av engagerade medlemmar. Men vi har överlåtit debatten åt andra. Jan Björklund bär skulden till en del av detta. Men han är ingalunda ensam. Under de senaste 25 åren har miljöpolitiken mest lyst med sin frånvaro i liberal offentlig debatt. Ingen partiledare eller partiledning har haft frågan som en prioriterad fråga.

Nu gör Björklund en omprioritering. Det är inte bara bra. Det är fantastiskt bra. Av två skäl:

För det första har Folkpartiet en tradition av att vara ett parti där miljöfrågorna står högt i kurs. Under partiets drygt 100-åriga historia har liberaler varit engagerade i miljöfrågor på många sätt. Vi var de som drev inrättandet av de första nationalparkerna. Vi jobbade med strandskyddet, med Naturvårdslagstiftningen, med nationalälvarna, med biologisk mångfald och vitryggig hackspett och så vidare.

När man reser i Folkpartisverige är det fascinerande hur ofta man på det lokala planet hittar liberaler som har naturvård och miljöpolitik som bärande delar i sin liberala agenda. Det finns en enormt stark grogrund för ett liberalt uppvaknande inom miljöpolitiken.

För det andra behövs ett liberalt, framtidsinriktat miljöparti. Björklund nämnde det i sitt tal. En liberal miljöpolitik ser inte utveckling eller tillväxt som något ont, något som måste stoppas. Istället ser vi det som en möjlighet för att skapa bättre miljö och en rikare natur. Alldeles för ofta handlar miljöpolitiken om att stoppa och begränsa utvecklingen. Men fattigdom och negativ tillväxt löser inga miljöproblem. De bara förvärrar dem.

Samtidigt måste vi vara vaksamma så vi inte blir tillväxtens fånge. All tillväxt och all utveckling är inte av godo. För naturens, miljöns och klimatets skull måste det finnas en politisk agenda för att styra tillväxten in på hållbara vägar.

Det handlar om att ställa krav på kunskap om kemikaliernas farlighet - även hur de samverkar med varandra, om krav på användning av den minst farliga kemikalien och om att skapa styrmedel som gör onödig kemikalieanvändning olönsam.
Det handlar om att värna naturen, både den biologiska mångfalden ner på artnivå när det gäller hotade arter och på så kallad bjälklagsnivå, för att värna ekosystemens stabilitet. Men det handlar för det mesta inte om att stoppa utvecklingen, utan om att skapa ett samhälle som ser biologisk mångfald i alla miljöer som värdefullt. Ekosystemtjänsternas värde överstiger mångdubbelt värdena på det vi människor producerar.
Det handlar också om att värna klimatet. Men inte att säga nej. Vare sig till vindkraft där den passar, eller kärnkraft där den passar. Kanske inte ens att säga nej till kol eller olja, bara den koldioxid som alstras kan hanteras och oskadliggöras. Det handlar mer om att säga ja till den utveckling som behövs för att vi ska kunna värna både välfärd, utveckling och klimat.

Jan Björklunds tal var också en personlig bekräftelse på att det går att förändra politiska partier och politikens inriktning. 1988 kom jag in i Folkpartiet eftersom jag var miljöengagerad. Detta engagemang har fortsatt sedan dess. Rätt ofta har jag bemötts med skepsis av såväl lokala som nationella företrädare för partiet. Men nu visar det sig att det går att förändra ett partis politik. Jag har inte varit ensam, absolut inte med mest sakkunskap (det finns och har funnits många doktorer i miljöfrågor i Folkpartiet), ibland kanske högljuddast, och kanske också en av de som hållit ut. Men vi har varit många, ibland obekväma men uthålliga.

För så är ju ofta biologisk mångfald. Många, miljontals arter. Obekväm, alla dessa onödiga arter som sticks, bits, slingrar och sparkas. Uthållig, utan den biologiska mångfalden - ingen människa!

Idag tog svensk liberalism ytterligare ett steg in på den framtida liberala vägen. Bra, Jan Björklund!

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT, SR

Ånnaboda - 2 fel av 2 möjliga...

När vi den förra mandatperioden fick ta över sorgebarnet Ånnaboda, eller Kilsbergen i Örebro AB, eller Kilsbergen konferens och lodge, var vi fullt fokuserade på att sälja hela anläggningen. Skälet var enkelt. En kommun vare sig ska eller får driva en konferensanläggning. Det är utanför den kommunala kompetensen och riskerar att snedvrida konkurrensen med de privata företag som jobbar i denna rätt riskabla bransch.

Vi trodde vi hade en enighet över blockgränserna kring denna försäljning. Socialdemokraterna hade i vart fall inte sagt något annat. Men sedan började det närma sig valet 2010. Då blev plötsligt Ånnaboda en valfråga. Socialdemokraterna kunde inte tänka sig att sälja ut Ånnaboda. Ånnaboda skulle vara en angelägenhet för örebroarna, som det alltid varit.

Vi fortsatte vårt arbete med en försäljning av själva konferensanläggningen. Vårt syfte var tydligt: Örebro kommun ska inte äga eller vara inblandad i en konferensanläggning. Men Örebro kommun ska äga och kontrollera marken, den mark som är grunden för friluftslivet i Ånnaboda. Samtidigt kom dock problemen med vattendomen i Storstenshöjden. Vår bedömning var att vi skulle få ett bättre pris för anläggningen om vi avvaktade vattendomen. Men så fort den var på plats skulle försäljningen ske.

Under hösten 2011 kom det signaler om att främst Björn Sundin (s) hade andra tankar för Ånnaboda. Det handlade om att han vare sig ville fullfölja försäljningen av Storstenshöjden eller Ånnaboda. Istället skulle ett bolag som hade kommunen som storägare ta över båda anläggningarna. Därefter skulle riskkapital bjudas in för att exploatera friluftsanläggningen och skidbacken. Men under hela hösten förnekade såväl Sundin som Lena Baastad att något sådant pågick. Det fanns inga pågående förhandlingar. Det fanns inget annat uppdrag än att sälja Kilsbergen i Örebro AB.

Nu ser vi åter hur beslut fattas bakom stängda dörrar. Vi ser också hur ovarsam såväl Sundin som Baastad är med sanningen. För nu finns ett förslag som Nerikes Allehanda rapporterar om idag.

Förslaget går i korthet ut på:

Kommunen säljer ca 70 % av Kilsbergen i Örebro AB till olika riskkapitalister.
Kommunen ser över planerna för Ånnabodaområdet för att göra det möjligt att bygga hotell, stugbyar och anläggningar.
Bolaget får köpa mark i Ånnaboda från kommunen.
Bolaget bygger hotell, stugbyar och anläggningar.

Man kan enkelt säga att det är två fel av två möjliga.

Det första felet är att kommunen blir kvar som delägare. Varför ska Örebro kommun vara delägare i en konferensanläggning? Varför ska Örebro kommun deläga hotell och stugbyar? Det finns inga skäl överhuvudtaget.

Istället finns det uppenbara risker. Det som nu läggs upp på bordet handlar om mångmiljoninvesteringar. Ska örebroarnas skattepengar riskeras på hotellbyggen och stugbyar? Och om det går åt pipan, vem står med Svarte Petter? Självklart Örebro kommun. Örebro kommun kommer inte att kunna acceptera att vem som helst tar över. Istället riskerar man att bli helägare till konferensanläggningen igen, denna gång kompletterad med hotell och stugbyar...

Vill örebroarna att pengar som borde gå till bättre förskolor, fler lärare i grundskolan och mer personal på äldreboendena ska gå till riskkapital i hotell och stugbyar? Jag är tveksam.

Det andra felet är att kommunen nu släpper kontrollen över området. En minoritetsandel i ett bolag skapar ingen kontroll. Istället riskerar man en kraftig exploatering av hela Ånnaboda friluftsområde. Nu ska det byggas hotell. Då stängs delar av området för allmänheten. Sen ska det byggas stugbyar. Ännu mer stängs för allmänheten. Och anläggningar  - sannolikt stängs ännu mer av för örebroarna.

Men - säger säkert sossarna - vi har kvar planmonopolet. Problemet är att detta monopol sannolikt sätts ur spel. För vad måste Sundin lova sina riskkapitalister? Jo - avkastning på kapitalet. Och hur får de avkastning på kapitalet? Jo - exploatering av Ånnaboda. Så om Sundin och Baastad i sina förhandlingar är ärliga mot riskkapitalisterna säger de antingen att de inte kommer att få avkastning på sitt kapital, därför att kommunen inte kommer att tillåta exploatering.

Eller så kommer de att säga att de kommer att se till så att planerna förändras tillräckligt mycket för att göra det möjligt för en god avkastning. Då måste de också vara ärliga mot örebroarna och säga att Ånnabodas tid som centrum för allmänhetens friluftsliv är över. Området kommer att stängas, bebyggas och avgiftsbeläggas.

Riskerna för en än kraftigare expoatering är också stora. Om bolaget inte går så bra som riskkapitalisterna trott, blir sannolikheten stor att man kräver ännu större exploateringsmöjligheter, för att kunna tjäna pengar snabbare. Mer byggnation, försäljning av mark och fastigheter till företag eller privatpersoner riskerar att stänga Ånnaboda än mer.

Men den bild Lena Baastad försöker sätta i dagens Nerikes Allehanda är en annan...

Ånnaboda måste få fortsätta att vara örebroarnas friluftsparadis. Därför är Ånnaboda för värdefullt för att sossarna ska leka hotellägare och riskkapitalister. Därför ska inte Ånnaboda stängas och exploateras för att tillgodose ett antal riskkapitalisters behov av avkastning på sitt kapital. Därför ska konferensanläggningen säljas, men marken behållas av Örebro kommun.

Media: NA

Om mediala "sanningar", och kommunsocialismens återkomst...

För några månader sedan skrev jag ett blogginlägg om Carema, efter de uppmärksammade händelserna på Koppargården, ett vård och omsorgsboende i Stockholm. Om du vill kan du läsa det här. Min ingång i bloggen var att det Carema gjort inte kunnat ursäktas, men att det vare sig borde leda till att man ifrågasatte privat ägd äldreomsorg eller ens Carema. Carema hade, som jag skrev, två alternativ. Ingen förbättring och därmed ett exit ifrån marknaden. Eller vägen mot Sveriges bästa vårdföretag och därmed stora framtidsmöjligheter. Tiden därefter visar att Carema på många sätt försöker arbeta för att bli bäst på vård. Det är bra. Men vägen är lång.

För bara några dagar sedan kunde vi följa socialdemokraternas vacklande hållning i frågan om privata vinstintressen i vård och skola. De lokala företrädarna vill ha förbud. Men partiets centrala ledning inser problematiken. Så partiet väljer (som så ofta) en tvåpolitiksväg. Socialdemokraterna står både för förbud och för att fortsätta som nu. Men i retoriken låter det som om man vill förbjuda, fast lite snällare. Inga vinster ska flyttas utomlands, typ. Och visst är det bra.

Men det räcker med att gå till min hemkommun och mitt hemlandsting för att se hur socialdemokraternas politik kan se ut om den blir rikslikare. Så sent som i går bloggade jag om Örebro Läns Landsting, som gör allt för att försvåra för privata alternativ. Oavsett om patienternas upplevelse om bemötande på de landstingsdrivna vårdcentralerna ligger i nationell bottenklass, är det inte alternativ och positiv konkurrens som är lösningen. Istället är det mer landstingssocialism, mer fokus på organisation och mindre fokus på patient, kvalitet, uppföljning, utvärdering och återkoppling oavsett huvudman.

Denna syn påverkar örebroarna negativt. Vi har inte fått vare sig valfrihet eller tillgång till fler vårdcentraler som de allra flesta svenskarna fått.

På samma sätt har Örebro kommun, under många socialdemokratiska år, aktivt motarbetat alternativ. Det har varit nej till friskolor. Det har varit nej till alternativ inom äldreomsorgen. Det har varit nej till valfrihetssystem. Organisationsformen har varit överordnad örebroarnas önskningar om individualisering, valfrihet och mångfald.

I dagens lokala media kan vi läsa om hur landstingsledningen lokalt ska försöka hitta vägar att begränsa vem som får äga en vårdcentral i Örebro län. Socialdemokraterna verkar tro att de själva ska kunna skapa regler som gör det omöjligt för andra än småföretag, eller företrädesvis landstinget självt, att äga vårdcentraler. Allt för att Carema Care nu beräknas ta över Vivalla Vårdcentral. Denna inställning till det privata näringslivet är skrämmande. Och den baseras på felaktiga grunder.

Sociademokraternas inställning, i vart fall lokalt och i demagogin, till privata alternativ inom vård och omsorg är rätt svartvit. Det offentliga är gott. Det privata är ont. Och var det inte ont förut, så blev det ont när Carema visade sitt fula tryne inom äldreomsorgen, lade gamla på madrasser på golvet och till och med vägde blöjor för att spara pengar.

Men så är det ju inte. Den mediala "sanningen" är inte sann. Den granskning som nu gjorts visar att det finns missförhållanden, att det finns ett medvetet arbete för att komma tillrätta med dem och ständigt öka kvaliteten, men också att den mediala rapporteringen innebar överdrifter och till och med vilseföranden. Det är rätt illa. Och det är ännu sämre om det parti som menar sig vara huvudalternativet inom svensk politik bygger sitt alternativ på felaktig mediarapportering, ledande till en återkomst för den kommunsocialism som borde sagt sitt för tiotals år sedan.

Carema gjorde många fel i bl a Koppargården. Men, som jag skrev i november, det sker fel på alldeles för många kommunala boenden också. Vårt politiska uppdrag måste vara att följa upp, utvärdera, återkoppla och offentliggöra både det som är bra och det som är dåligt på våra äldreboenden oavsett vem som äger dem. Och vi måste kunna ställa krav, och få våra krav tillgodosedda, oavsett om vi själva driver boendena, eller om det är Carema, Attendo eller Röda Korset som är huvudman.

Svensk äldreomsorg står för enorma utmaningar de kommande åren. Då är det inte dags att stänga dörrar och tro att allt var bättre förr. Morgondagens utmaningar löser man inte med gårdagens lösningar. Det är tid för en liberal äldreomsorgspolitik som omsätts i praktiken. Där den gamla människan får fortsätta vara individ, med de möjligheter, de förutsättningar och de utmaningar det innebär. Självklart är mångfalden, valfriheten och egenmakten grundförutsättningar för denna liberala framtidsvision.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, EX1, EX2, AB1, AB2, NA1, SR1, SR2, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, Veteranen

Blogg: Hans Åberg

Vivalla vårdcentral

Ser att Carema ska ta över Vivalla vårdcentral. De köper den av det bolag som hittills ägt den. Är det bra, eller?

De som kommenterat på na.se är naturligtvis upprörda. Nu kommer riskkapitalisterna in och förstör, eller?

Och socialdemokraterna och vänsterpartisterna kritiserar systemet. Det hade varit mycket bättre om landstinget själva fått sköta alla vårdcentraler, eller?

Och hur var det förut, när landstinget ägde Vivalla vårdcentral? Fungerade den bra, med fast anställda läkare på alla tjänster, eller?

Det finns många tankar kring hur valfrihetsreformen som ligger till grund för Caremas köp är upplagd. Det finns säkert förbättringsområden, som inom alla områden. Men det finns en del som talar för att det som nu sker är bättre för främst alla de som behöver en snabb och bra tillgång till vårdcentraler.

Sedan Alliansregeringen öppnade för andra ägare till vårdcentraler har mer än 200 nya vårdcentraler öppnats i Sverige. Men i tre landsting har ingen nyetablering skett. Ett av dessa är Örebro. Här har socialdemokraterna benhårt hållit fast vid att landstinget självt ska göra så mycket som möjligt. Det är inte bra för någon.

Flera landstingsägda vårdcentraler har idag stora problem med tillgång till läkare. Stafettläkarna som hyrs in kostar enorma pengar och skapar dålig kontinuitet för de patienter som behöver dem bäst. De privata har inte samma problem. Är det då bättre  att landstinget äger en dligt fungerande vårdcentral än att Carema äger en vårdcentral som fungerar bra?

Om örebroarna hade fått samma chans som de flesta andra svenskar att få en ökad valfrihet till primärvården, hade det inneburit att vi haft flera helt nya vårdcentraler som hade servat oss. Fler hade kunnat få snabb tillgång till den vård de flesta av oss behöver. Men socialdemokraternas dogmatiska nej-sägande har stoppat denna utveckling. För dem är privata vårdcentraler ett rött skynke, oavsett om det skulle innebära en bättre vård för örebroarna.

Runt om i landet fungerar de nya, privata vårdcentralerna bra. Farhågorna med att de skulle välja bort vissa patienter har kommit på skam. Denna maktförskjutning från politiker till medborgarna har varit en vinstlott för alla. Men inte för örebroarna. Vi har hittills inte fått vara med.

Örebro läns landsting har aldrig haft någon annan majoritet än socialdemokraterna. Örebrolandstinget arbetar fortfarande aktivt mot förändring och förnyelse, mot valfrihet och öppenhet. Dogmatisk tro att landstinget alltid gör allt bäst, dominerar.

Det liberala alternativet är självklart annorlunda. Lämna över makten till örebroarna. Ge oss fler vårdcentraler, oavsett om de är privata eller landstingsägda, och styr med hjälp av uppföljning och kvalitet istället för med förlegade politiska ideologier. Det kan aldrig vara organisationen som ska styra tillgången till vård. Det måste alltid vara patientens behov som sätts i centrum.

Sjukvården står inför enorma utmaningar i framtiden. Vi ska hantera de många som kommer att bli ännu äldre än idag. Vi kommer att behöva hantera en teknisk och medicinsk utveckling som gör det möjligt att bota, läka eller lindra allt fler skador och sjukdomar, men ofta till höga kostnader. Vi kommer att möta människor som är vana att bli behandlade som individer och som inte kommer att acceptera att bli intvingade i en norm som sätts av någon politiker i någon osynlig nämnde. Att i detta läge ständigt säga nej till förnyelse, valfrihet och alternativa driftsformer är en av socialdemokraternas många återvändsgator.

Media: NA1, NA2, SRÖrebro1, SRÖrebro2, SVT Tvärsnytt

Slutenhet och tystnad i socialdemokraternas Örebro

Läser handlingarna kring det nya Västerbolaget, rättare benämnt Vivallabolaget eftersom all verksamhet ska ligga i Vivalla, som sossarna driver igenom med stöd av kristdemokraterna och centerpartisterna i Örebro. Det kommer att bli ett bolag som har en enorm agenda. Grunden är det arbete som vi i flera år tillsammans diskuterat kring om hur vi utvecklar hela västra Örebro. Men nu är det nedkokat till att bara omfatta Vivalla. Och det är inte små saker som ska hända. Några exempel:

·      Attraktiva stads- och boendemiljöer

·       Bra skolor som är efterfrågade

·       Hel stad – bygga bort fysiska och mentala barriärer

·       Stadsdelar med varierande upplåtelseformer och olika bostadsalternativ

·       Trygga miljöer

·        Rikt kultur och föreningsliv med attraktioner i alla delar av staden

·        Starka attraktioner – fler besöksmagneter

·        Goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar

·        Skapa förutsättningar för delaktiga medborgare och starkt föreningsliv

·         Skapa förutsättningar för bra offentlig och kommersiell service

·         Nya arbetsplatser och verksamheter

·         Fler har jobb

För att klara av det ska man alltså starta ett bolag. Detta bolags huvudsyfte blir enligt förslaget:

Bolaget ska i samverkan med Örebro kommun och andra aktörer bidra till att fler arbetstillfällen skapas i de västra stadsdelarna samt att människorna som bor där blir aktiva i utvecklingen av sina närområden.

Avsikten är att bolaget genom fastighetsutveckling och nybyggnation ska skapa nya arbetsplatser, arbetstillfällen och mötesplatser i de västra stadsdelarna samt att bolaget genom försäljningar av fastigheter ska skapa mångfald i ägandet av affärs- och verksamhetslokaler. 

Bolaget kommer att ta över Vivalla företagsby, Vivallaskolan och Vivalla Centrum. Fastigheter för mer än 200 miljoner i bokfört värde läggs i bolaget. Dessutom räknar sossarna med att bolaget ska investera för 200 miljoner i olika projekt i området, alltifrån lokaler till idrottsanläggningar.

Det är inte svårt att ha invändningar mot att sossarna vill starta ett bolag för att göra sådant som kommunala nämnder redan gör. Istället för den öppenhet som nämnderna har så kommer här slutenheten att bli norm. Här ska man driva näringspolitik bakom slutna rum istället för i öppenhet i kommunstyrelsen. Här lämnar Vuxenutbildnings och Arbetsmarknadsnämnden över uppdrag till ett bolag där slutenheten är norm. Här placeras fastigheter värda hundratals miljoner och investeringar för hundratals miljoner till ett bolag som saknar insyn.

Kan det bli värre? Ja - faktiskt. Sossarna planerar att bolaget ska styras av en ren tjänstemannastyrelse. VDarna i ÖBO och Porten tillsammans med ytterligare tjänstemän ska bakom stängda dörrar hantera det som politiker gjort tidigare. Folkpartiet gillar inte kommunala bolag, men i styrelser där det finns politisk medverkan finns ändå en chans till viss insyn. Den dörren stänger Lena Baastad och Björn Sundin nu, låser och reglar kring öppenhet och demokrati.

Den styrning som kommer att ske av bolaget kommer att bli informell. Här kommer Baastad och Sundin att sitta med sina tjänstemän och ge direktiv. Ingen får insyn. Ingen får information. Kanske kan styrelserna i ÖBO och Porten försöka följa verksamheten i efterhand. Och om det fattas fel beslut kan ingen klaga eller överklaga. Till skillnad från verksamhet i nämnder är även allmänhetens insyn och möjligheter noll.

Vi vet redan hur det går till. Processen fram till detta beslut har varit lika dold som den kommer att vara framåt. Det har varit en process där Lena Baastad, Björn Sundin och kanske Lennart Bondeson pratat med kommundirektören Staffan Isling och givit uppdrag och direktiv. Vi har försökt få reda på vad som sagts och vad som planerats, men ingen information har givits. Den information som ändå kommit fram har mest berott på att vissa tjänstemän oroats över utvecklingen och ändå velat prata.

Är det denna demokrati vi vill ha i Örebro? Är det örebroarnas mening att politiken ska flyttas från öppenhet till slutenhet, från nämnder till bolag? Är det örebroarnas mening att ett område, Vivalla, ska specialhanteras?

Och: Vad kommer det att kosta? Vem kommer att få betala? Hur påverkar det ÖBO, ÖBOs hyresgäster, Örebro Porten, kommunkoncernen och möjligheterna till den avkastning vi idag använder för bättre välfärd? Ingen information. Ingen öppehet. Slutna rum. Toppstyrning.

Ute går vi just nu mot ljusare tider. Men i sossarnas Örebro stängs dörrarna mot öppenhet och genomlysning.

Behovet av en liberal berättelse

Hade idag ett samtal med en DN-journalist som kollade upp lite bakgrund inför Folkpartiets riksmöte i Västerås kommande helg. Åter blir frågan om Folkpartiets och liberalismens roll i svens politik aktuell. Vilken roll ska Folkpartiet spela? Vad finns det för plats för svensk liberalism?

Den frågan har sysselsatt mig under rätt många år. Jag måste erkänna att jag inte är någon sakpolitiker. Det finns politiker som blir aktiva eftersom de vill ”fixa till det”. Bygga skolor. Rodda socialtjänsten. Hantera idrottsföreningarna. Fixa företagsetableringar.

Jag är inte sådan. För mig handlar det mer om att förstå och arbeta med skeenden. Med det där ogripbara metaperspektivet som sällan går att hantera men som ändå styr våra liv. De ideologiska grunderna för de politiska partierna är, eller kanske mer var, ett av dessa metaperspektiv.

Jag tror att Folkpartiet har blivit alldeles för mycket sakpolitiskt och alldeles för lite berättande. (Här är vi inte ensamma. Vilket parti kan visa på en trovärdig berättelse för sitt engagemang? Moderaterna tangerar det med sin arbetslinje. SD med sin låtsade dröm om den svenska kärnfamiljen vid den röda stugan invid den mörka granskogen… Men sedan???)

En del av det arbete vi har att göra i partiet fram till vårt kommande partiprogramsbeslut är att hitta vägar att visa på den liberala berättelsen. Hur finner vi vårt ”Change!” som bar Obama hela vägen till Vita huset? Hur hittar vi en politik som kan tala till människors hjärtan, utan att tappa fokus på de sakpolitiska beslut som måste till i den kommunalgrå vardagen? Svaret är inte enkelt. Men vi måste börja trampa upp stigar.

Som för skolan. Folkpartiet är det självklara skolpartiet. Jan Björklund är den bästa utbildningsminister Sverige haft på mycket länge. De beslut som tagits av Alliansregeringen inom skolområdet är väl grundade och väl utformade. Men det saknas ändå något. Svaret på den enkla frågan ”Varför?”.

Varför är utbildningspolitiken så viktig för Folkpartiet? Varför är det viktigt med fler välutbildade svenskar? Varför tjatar vi så om kunskap och bildning? Varför? Varför? Varför?

När jag 2007 blev kommunstyrelseordförande i Örebro gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och ledningen där. Vi talade om behovet av mer samarbete mellan universitetet och kommunen. Mitt inspel var att jag skulle göra allt som stod i min makt för att Örebro skulle bli en universitetsstad, inte en stad med ett universitet. Under de kommande åren försökte jag (rätt bristfälligt) att försöka beskriva min vision av det framtida Örebro. Varför det var så viktigt med att Örebro fick de bästa grundskolorna med de bästa lärarna. Varför gymnasiet aldrig kunde acceptera att eleverna inte klarade av att gå vidare till studier eller jobb. Varför universitetet var värt varenda krona vi satsade i forskarskolor och stöd till läkarutbildning.

För mig handlade det om stadens identitet. Örebro är och har än mer varit en stad karaktäriserad av en socialdemokratisk tankehegemoni. Det har varit offentlig sektor som gällt. Det har varit de enkla jobben, handel, lager, transport, som varit prioriterade. Det har varit en medveten ideologisk inriktning från socialdemokraterna som lett till att Örebro har en låg skattekraft, en stor offentlig sektor, ett lågt förändringstryck, ett högt utanförskap. På område efter område har det förkvävande och förljugna socialdemokratiska folkhemmet satt sin prägel på staden. Högt skattetryck. Ett enormt kommunalt bostadsbolag. Kommunen inblandad i allt. Ett svagt näringsliv, alldeles för ofta beroende av rätt politiska kontakter. En tro att trygghet bara finns om man inte förändrar eller förändras. Och så vidare…

Min vision var att visa på något annat. En växande stad. En stad med ett näringsliv karaktäriserat av framtid, hög kompetens, höga löner, förändringstryck. Ett universitet som växer som forskningscentrum, där professorer, forskare och studenter tillsammans skapar grogrund för framtid för näringsliv och utveckling. En civil sektor där egenmakten är central, där kommunen blir stöttande istället för att ta över. En kommun som blir mindre, men bättre, som begränsar sina åtaganden men gör det livsviktiga bäst: Skolor för kunskap. Äldreomsorg med individen i centrum. Slimmad administration.

Varför skulle det vara så? Varför är det bättre? Svaret blir både subjektivt och ideologiskt.

Subjektivt: För att jag älskar Örebro, denna stad som både är så trälig och seg, och så vacker och underbar. För att den är värd något mer än att bli kvar i nån konservativ socialistisk dröm om att 1970-talet var bäst. För att jag tror att en universitetsstad är bättre, roligare, vackrare, mer spännande och mer levande än en stad där långtradare och lager är fokus. För att unga människor och människor med spännande kreativa yrken sätter sin prägel på staden.

Ideologiskt: För att liberalismens mål är människor som kan välja sitt liv själv. Och det förutsätter att man kan skilja mellan kunskaper, mellan värderingar, mellan livsstilar. För att denna egenmakt är grunden för det demokratiska samhället, och för att skolan och utbildningen därför är en grund för den demokrati vi tar så självklar. För att vi tror att en bildad människa är en människa som bättre kan hantera både sitt eget liv och den omkringliggande världen. För att vi tror på växande människor som kan och ska få skapa sina egna liv utifrån sina förutsättningar. För att vi tror att människor ska ha rätt att växa, förkovra sig, bli framgångsrika företagare på fantastiska idéer, för att vi tror att det är bättre att alla blir rikare även om en del blir mycket rikare, än att alla är lika fattiga. För att vi tror att trygghet aldrig finns i det som inte kan eller får ändras, utan att trygghet finns i förändringen, och vetskapen om att vi kan hantera denna förändring, som individer och i gemenskaper.

Går det att beskriva en sådan ideologisk berättelse för Folkpartiet, både nationellt och lokalt, på ett sätt som får människor att vilja bli liberaler, vilja engagera sig för liberalismen, vilja rösta på oss som arbetar för denna trygghet i förändringens tidevarv? Jag tror det. Och jag inte bara tror det – jag menar att det är nödvändigt.

Den liberala berättelsen måste vara grunden för alla de sakpolitiska ställningstagande vi gör: för eleven i skolan, för den gamla kvinnan på äldreboendet, inom skattepolitiken, vid vapenexportbeslut. Den berättelsen har vi försummat under rätt lång tid. Det är den berättelsen vi nu måste börja skriva, och ständigt förnya.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, Ex1, Ex2, AB1, NA,