Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2017-05-08

Den svåra gränsen

Regeringen avskaffar id-kontrollerna mot Danmark. Folk jublar. Eller inte.

En del jublar för att deras vardag blir enklare.
Andra jublar för att nu sänds nya signaler - Sverige ska återta sin roll som spjutspets i flyktingfrågor.

En del jublar inte för att de tycker att Sverige inte ska ta emot fler.
Andra struntar i jublet för att de pekar på att det är ett slag i en luft som redan innehåller tillräckligt många hinder.

Jag tänker mest på de svåra avvägningarna som politik alltid är.

Fortfarande finns det bland mina kontakter på sociala medier människor som, enligt mitt tycke, rätt självgott säger ungefär så här: "OK, var är katastrofen som skulle komma i och med flyktingmottagandet? Var är välfärdens kollaps?" Underförstått sägs också: Ni hade fel alla ni som ville stänga gränser. Vi hade rätt.

Men hur ser en katastrof ut? Vad kännetecknar en kollaps?

I Nerikes Allehanda skriver en av dem som uttryckt sig ungefär som ovan, ledarskribenten Lars Ströman, om ett fall i Karlskoga där socialtjänsten misslyckats totalt och fått kritik för detta från IVO, den tidigare Socialstyrelsens granskingsenhet. Strömans sakkunskap i frågan är större än min. Jag har ingen sakkunskap om just detta fall, annat än vad som kunnat läsas i media. Om IVO ger kritik är den välgrundad. Mot detta finns inget att invända.

Däremot har jag under de senaste åren talat med politiker från just Karlskoga som beskriver en socialtjänst med utmaningar långt över vad man klarar. Skälet handlar i förstone om att man inte varit dimensionerad för det flyktingmottagande ingen räknat med. Insikten om att man inte klarar sitt uppdrag har varit generell. Insikten om att man inte heller hittar någon väg ur den är lika generell.

I Strömans inlägg ser det ut som det enbart handlar om pengar. Men det är inte så enkelt. Det fattas både pengar, personal och kompetens. Pengar går alltid att skjuta till. Men enligt SKL fattas mer än 1000 socialsekreterare i Sverige idag. Varenda socialsekreterartjänst som inte tillsätts innebär ytterligare en risk för felhantering.

För de drabbade är detta en katastrof. De ser välfärdens kollaps. Den sker inte i det stora. Samhället förändras inte över en natt, vi vaknar inte upp en morgon i ett samhälle där välfärden saknas. Men många små händelser över hela landet lägger ett nytt pussel. Det kan handla om briser i socialtjänsten i Karlskoga, om vanvård i kommunal äldreomsorg i Örebro (som tvingats spara varje år sedan 2010) eller något annat av de centrala välfärdsuppdragen. Sett i det stora syns ingen katastrof. Men varje händelse är en pusselbit i ett nytt pussel.

Det är inte svårt att ställa detta mot en generös flyktingpolitik. Välfärden urholkas långsamt när resurserna inte räcker. Krisen 2015 utlöste ett antal mekanismer som vi ännu inte sett de stora följderna av, eftersom kostnaderna hittills i huvudsak burits av staten. Om ett år kommer kommuner och landsting att belastas till fullo. Då blir krisen än större.

Jag skrev om detta redan 2014. Jag har inte hittills haft skäl att ändra mig. Men det finns ett perspektiv till som man bör fundera över.

Välfärden hade nog kollapsat i alla fall. Men det hade tagit lite längre tid.

Flyktingpolitiken kommer sannolikt de kommande åren att få bära hundhuvudet för att välfärdsstaten tvingas retirera. Resurserna kommer inte att räcka. Det handlar om reda pengar, men det handlar också om personella och rent fysiska resurser. Jag har rätt många gånger pekat på de långtidsutredningar som före detta Kommunförbundet och nuvarande SKL har genomfört. De pekar på att kommunerna behöver höja skatten med upp emot 15:- kronor de kommande åren för att klara välfärdsuppdraget som det ser ut idag, och med den kostadsökningstakt vi sett historiskt. Demografi och välfärdens utveckling har hittills varit förklaringsmodellerna. Nu kommer även flyktingsituationen.

Till detta kommer en stat med enorma utmaningar. Det handlar om försvaret, polisen, infrastruktur - överhuvudtaget den grundtrygghet och de grundförutsättningar ett land behöver. Där har årtionden av tillbakarullning satt Sverige i en svår sits.

Sammantaget innebär detta att statens möjligheter att hjälpa kommunsektorn minskar, oavsett regering.

Hur ska man då hantera detta? Det är tusenmiljarderskronorsfrågan.

Lars Ströman avslutar sin text så här:

"Och sveket mot barnen fortsätter även i nästa vecka - och veckan därpå!
Jag kokar av vrede av bara tanken."

Det är lätt att koka av vrede, speciellt när du är opinionsskribent. Problemet är att man inte behöver ta ansvar för något, inte de egna synpunkterna på någon fråga, och framförallt inte om den ena synpunkten hänger ihop med den andra.

Någonstans där ute finns däremot en socialsekreterare som går på knäna, medveten att hon inte klarar sitt jobb.
I samma kommun finns en ekonomichef som sannolikt oroas över att kulorna på kulramen verkar bli färre och färre, och det finns inte något svar på hur man ska få tillbaka dem.
Kanske finns också en ansvarsfull politiker som faktiskt funderar mer på hur det ska gå, hur man ska få ihop allt även nästa år och nästa, än på vilka utspel som passar media denna vecka.

Den ekvationen borde vi fundera mer kring. Kanske blir det en katastrof och kollaps. Kanske vi inte ens märker att den kommer.

2017-04-24

Ja - jag var eliten.

Finns det en elit som styr Sverige, och världen?

Den frågan är en av de centrala i dagens politik. Populister till höger och vänster bygger sina argument på att de företräder "folket" mot "eliterna". Eliterna - det är det där komplexet av politiker, journalister, kulturpersonligheter, fackföreningsledare, lobbyister, bankdirektörer - de som behärskar såväl media som beslutsfattandet.

Mot detta har det kommit en annan rörelse, ofta från de människor som borde höra hemma i eliterna. Nej - jag är ingen elit, säger den. Jag är en vanlig människa, jag står på de fattigastes sida. Det är någon annan som i så fall är elit. Och populisterna har fel.

I den senaste artikeln i nättidskriften Kvartal skriver Peter Santesson om en elit på flykt. Frågan är varför de flyr, och vart de är på väg. Läs gärna artikeln och fundera över Santessons akademiska ingångar i frågan. Den är värd det.

Santessons artikel gav mig stöd i en del av de tankar jag burit med mig de senaste veckorna. Frågan om politikens utarmning när eliten abdikerar. Jag tänkte ta flyktingfrågan som exempel - helt enkelt för att den varit den viktigaste frågan för populisterna i Sverige att använda.

Men först en egen reflektion.

Jag har varit en i eliten. I nästan 16 år var jag kommunalråd i Örebro. I fyra år var jag kommunstyrelsens ordförande, i fyra år var jag oppositionsledare. Jag har suttit i Folkpartiets partistyrelse, varit ordförande i en beredning i Sveriges Kommuner och Landsting. Och jag kan säga:

Ja - jag var eliten.

Inte så att jag bestämde allt. Inte ens som kommunstyrelseordförande var beslutandeutrymmet speciellt stort. Men jag var med i de grupper där saker och ting hände. Jag kunde ibland påverka partiet, ibland kunde partiet därefter påverka regeringen och därmed Sverige. Jag kunde, även om det var på marginalen, styra Örebros utveckling. Sällan ensam, ofta med andra människor som ingick i samma elit.

Det finns ett bekymmer med att vara en del av eliten - och det är att man inte inser att man är en del av den. För det är ju själva jobbet. Man umgås med trevliga människor och pratar både formellt och informellt med dem. Orkar man se efter ser man att det är ungefär samma människor hela tiden. Mer framträdande lokalt än nationellt utifrån min position. Men är man nationell politiker gäller nog samma sak där. Nätverken finns där. Människor som är kloka, som kan ta och ge kritik. Men aldrig fronta dig - i vart fall inte direkt.

Det finns två problem med detta. Det ena är att den politiska kontexten säger att man inte ska vara elit. Det är fint att vara en man av folket. Men att vara elit är fult. (Det gäller också i Liberalerna - detta Folkpartiet där det tidigare var en framgångsfaktor att vara akademiker har blivit i huvudsak ett parti där man inte ska skylta med sin akademiska elitism (Mats Persson undantagen...) utan istället kunna tala med och för folket.)

Jag återkommer till detta.

Det andra problemet är att dagens politiska system kräver elitism. Även den minsta kommun är idag ett större företag, med hundratals anställda - ibland tiotusentals. Med omsättningar på hundratals miljoner till tiotals miljarder. Det kräver ekonomistyrning, verksamhetsstyrning och förmåga att sätta sig in i mängder av information, sortera, formulera och sätta sig över detaljerna för att kunna se helheterna. Tron att det är något som "alla" skulle klara är väl spridd bland väljarna, och även bland politikerna, men den är i grunden fel. Just denna tro urholkar demokratins legitimitet.

En av elitens uppgifter är att kunna ställa sig över detaljer och individer och göra generella bedömningar. Politiska beslut kommer att påverka människor, ibland till det sämre. Men elitens uppgift är att försöka göra en rimlig tolkning både av vad som är möjligt och vad som är bäst på både kort och längre sikt.

När man fattar ett sådant beslut kommer alltså en del människor att påverkas negativt. Det kan gälla förändringar i sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring eller andra bidragssystem. Det kan gälla byggregler, stöd till elever eller äldre, eller hur sjukvården ska prioritera. Om man inte klarar av att fatta beslut som inte gynnar alla (för de finns inte) så borde man inte vara ledande politiker.

Ett typexempel på elitens abidkation är flyktingpolitiken. Den är ett enkelt exempel på ett beslut där politikerna, som den elit de är, borde kunnat prioritera. Alla kan inte få allt. Sverige kan inte ta emot all världens flyktingar. Välfärdsstaten ställs emot öppna gränser.

Men ingen kunde. För vem vill vara elit? I den subkultur dessa politiker befinner sig i, tillsammans med likasinnade i media, kultur, näringsliv..., var det ingen som ville fatta de nödvändiga besluten. Ingen ville vara den elit som tack vare sin högre position kunde se längre. Alla ville löpa med folket, och ju längre ner man sprang, desto folkligare blev man.

En del av oss tog ändå vårt uppdrag som elit på allvar. Tillsammans med några andra folkpartister försökte jag redan hösten 2015 peka på det som eliten från sin upphöjda position borde inse. Det funkar inte med öppna gränser och bibehållen välfärd. Men det gick inte att säga då. Den elit som inte finns, den subkultur av mediala innanförmänniskor och -beslutsfattare som inte har de gemensamma värderingar den ständigt visar på, hade en annan agenda. De var med folket. Inte minst de som runt om i världen svalt och flydde. Alla andra perspektiv var av ondo.

Tänk om eliten istället tagit sitt uppdrag på allvar. Tänk om man med ekonomiska analyser kunnat peka på hur det blir om gränserna är öppna och välfärden omfattar alla. Tänk om man hade redovisat alternativen klart och tydligt. Gärna öppna gränser - men det innebär sämre välfärd för alla utom de riktigt rika. Eller: Gärna välfärdsstat - men det innebär att invandringen kommer att begränsas till det som statens välfärdsuppdrag klarar av.

Hur hade verkligheten sett ut då?

Kanske hade den inte alls sett annorlunda ut. För politiker och media är som ler och långhalm. Och det räcker inte med att politikerna inser att de är en nödvändig elit. Media måste också göra det. Och framförallt måste den media som menar att man övergått från att vara passivt beskrivande till aktivt agendasättande inse att man också tagit till sig elitens makt - men framförallt elitens ansvar.

Vart kommer då detta att leda, som Spanarna i P1 brukar säga. Ja - det är en bra fråga. Peter Santesson redovisar i sin artikel ett antal parametrar som ställer det samhälle vi levt i på ända. Eliterna har inte längre vare sig problemformuleringsprivilegiet, eller privilegiet att leda besluten dit man vill ha dem. Folket har idag möjligheter som är oändliga.

Risken finns att politiken blir än mer kommunikativt centrerad, populistisk och kortsiktig. Det kommer att innebära att det offentliga allt mer blir ostyrbart politiskt, eftersom politisk styrning förutsätter långsiktighet. Styrningen kommer att flytta till de ovalda, tjänstemännen, administrationen, domstolarna. Politiken blir ett spel för folket, på en arena där beslut inte längre fattas.

Det franska presidentvalet, med de fyra i topp som utstuderade populister med olika politisk bakgrund, kan bära syn för sägen.

2017-03-13

När är det dags att flytta från Örebro?

För den som orkar, gissar att det inte är så många, så finns det en del att fundera över kring kommunernas ekonomi i allmänhet och Örebro kommuns i synnerhet. Men ekonomi är inget som får gilla-knapparna att glöda på vare sig facebook eller twitter. Det är kanske inte fler som läst kommunens bokslutskommuniké från den 7 februari än som läser detta blogginlägg - och bara det är kris.

Men för er som orkar ta er igenom denna bloggpost finns det en del att fundera över. Jag brukar ju rätt självsäkert påstå att det var med mig som den ekonomiska kompetensen inom politiken i Örebro dog ut. Numera finns det bara kommunikatörer och politiska karriärister i ledningen för partierna i kommunen. Ekonomi är satt på mellanhand. Ingen efterfrågar resultat, och ingen fattar egentligen vad som är orsak och verkan, vilka konsekvenser ett handlande idag får för morgondagen.

Sättet att hantera kommunens ekonomi kan bäst illustreras med ett inlägg på facebook av kristdemokraten Lennart Bondeson. Inför budget 2016, då skatten höjdes, skrev han på budget att det inte hade funnits några alternativ. Kommunledningen hade suttit "i en hel vecka" med ekonomin innan de fattade beslutet. Jag skriver "i en hel vecka" inom citationstecken för att det är ett sammandrag av inlägget.

I en hel vecka!!! Snacka om att dissa det viktigaste som finns i kommunal verksamhet. För den som är ansvarig, eller som i Bondesons fall näst högst ansvarig, borde ekonomin vara något man sysslade med 365 dagar om året. Men icke. Ekonomin tilläts tränga sig in i en vecka...

Så blir det som det blir också. Och den som följer utvecklingen har skäl att vara orolig.

Jag fick på facebook en intressant länk till EFN om kommunernas ekonomi. Här sitter två som sysslar med ekonomi lite mer än en vecka om året och är oroliga för kommunernas ekonomi - nästa krisbransch - de kommande åren. Frågan är vad som kommer att hända.

Med den kortsiktighet som karaktäriserar svensk politisk rapportering, så är det fascinerande att se att nästan ingen media, vare sig lokalt eller nationellt, bryr sig om de långsiktiga trenderna. Det man (kanske) skriver om är att resultatet 2016 har nått ett all time high. Kommunsektorn gör ett överskott på 20 miljarder. Örebro toppar på knappt 600 miljoner. Allt borde väl vara räkmacka in i framtiden, som kommunstyrelseordföranden Kenneth Nilsson säkert vill påskina.

Ändå finns det tecken på det motsatta. I Örebro vet inte kommunledningen vad man ska göra med allt som behöver byggas just nu. Det handlar om förskolor och skolor, men också om äldreboenden även om de kommer lite senare. Demografin, till stor del beroende på folkökningen genom flyktingmottagande, skapar snabba krav på insatser och investeringar.

Samtidigt är vi på toppen av en högkonjunktur. SKL räknar inte med att antalet arbetade timmar kommer att kunna öka så mycket mer. Och då stannar kommunernas intäktsökningar av. Dessutom går det inte att sälja av mer egendom i oändlighet.

Om jag vore kommunstyrelseordförande skulle jag kolla på sånt som detta som Affärsvärlden skriver om. Hur går det egentligen för Örebro kommun? Inte speciellt bra. Om inte staten fixar det, så fixar inte Örebro det. Resultatet som ser ut att vara 590 miljoner plus, är egentligen 570 miljoner minus. Det är statsbidrag och skatteutjämningssystem som fixar det hela. För Örebros kommunledning borde både själva resultatet som placeringen på listan vara ett bekymmer.

Örebro ligger på 13 plats - från botten!



Merparten av Sveriges kommuner går back. I botten samsas dock flera av de kommuner som sedan urminnes tider haft en stark och ofta majoritetsägande socialdemokrati. Örebro gör sällskap med exempelvis Malmö, Göteborg och Södertälje.

Statens bidrag är delvis tillfälliga. Frågan är om de kan permanentas. Skatteutjämningssystemet är ifrågasatt. De senaste åren har man försökt hitta alternativ. Alla som jag sett har påverkat Örebro kommun negativt i olika stor grad.

Resultaträkningen innehåller alltså ganska stora hål. Men det är ingenting mot balansräkningen.

Örebro kommun ligger i topp vad gäller låneskulder. Utvecklingen har varit enormt snabb de senaste åren. Enligt bokslutskommunikén för 2016 slår kommunen genom 13-miljardersspärren vad gäller lån och borgensåtaganden. 2011 var det ungefär hälften, 6,2 miljarder. När jag lämnade som kommunstyrelseordförande var det 3,77 miljarder...

Örebro ligger alltså fyra på listan. Och utvecklingen förskräcker. (Linköping som ligger över har försökt få hejd på investeringarna och därmed lånen. Södertälje minskar sin låneskuld. Örebro går motsatt väg...)

Men, som den förra kommunstyrelseordföranden sade en gång i en debatt i fullmäktige, det gäller att investera nu när räntorna är så låga. Problemet är att lånen finns kvar den dag räntorna stiger. Just nu ligger medelräntan för kommunsektorn på runt 1,7 %. Ett framtida möjligt scenario, det som man borde räkna med, är en medelränta på kanske 4% eller upp emot 4,5%. Det innebär en fördubbling av räntekostnaderna, även om man räknar in de instrument som ska säkra kommunerna från snabba förändringar.

I ett läge där kommunkoncernen tvingas betala 4 % på 13 miljarder, eller 520 miljoner per år varav knappt hälften hör till kommunens verksamheter, kommer kommunens stresstålighet att testas. Sker detta dessutom när konjunkturen viker och kostnaderna för framförallt äldreomsorgen sticker iväg, kommer situationen att inte bara testa stressen, utan rubba förutsättningarna för kommunens välfärdsåtaganden.

Det är i detta perspektiv man måste se Örebro kommuns "satsningar" de senaste åren. En resa av bortslösade pengar på vindkraft, bioenergi, skolflyttar, nybyggen av administrationslokaler och så vidare. Det handlar om långt över miljarden bara för dessa projekt. Och resan verkar fortsätta. Nu ska det byggas kulturkvarter och naturrum. Miljoner blir miljarder som blir räntor för kommande kommunledningar att hantera.

Kommunsektorn skakar i allmänhet. Örebro kommun skakar mer än de flesta. Morgondagen kommer att innebära betydligt mer av svårigheter än de kontinuerliga besparingar på kärnverksamheterna som vi ser idag. (Senast slog kommunstyret mot en av de allra svagaste grupperna - de funktionshindrade, läs här för dig som kan logga in på na.se.)

Men medan kommunledningen kanske sätter en vecka på att låtsas göra ekonomi, så kommer du och jag att få betala deras inkompetens och deras ointresse med våra skattepengar och vår välfärd så länge vi bor här.

Det är illa.

2017-03-08

Varför vänstern är god och högern ond

Varför är det så uppenbart en skillnad på hur vi ser på Vänsterpartiet respektive Sverigedemokraterna? Varför kan man i Sverige vara bekännande kommunist och få sitta i såväl TV-soffor som uppträda på alla möjliga offentliga tillställningar utan att få stå till svars för kommunismens illgärningar. Och varför är det omöjligt att vara Sverigedemokrat och göra detsamma?

Listan på kommunister som finns i offentligheten är lång. Den sträcker sig från partiledare, över artister, skådespelare och kulturpersonligheter till idrottsutövare och -tränare. När Sven Wollter eller Pia Sundhage står upp för sina kommunistiska ideologier (finns det en kommunistisk ideologi???) så får de göra det. Sverige inte bara accepterar det motvilligt. I Sverige kan man vara en god kommunist.

Skulle man kunna tänka sig att någon på den andra ytterlighetssidan skulle komma undan med detsamma? Är det tänkbart med en svensk nazist som tränare för ett landslag? Skulle en fascist få plats i en myssoffa i TV där han breder ut sig efter sin senaste rolltolkning på Dramaten? Skulle en högerextrem kunna leda en av kvällstidningarnas kultursidor? Aldrig. Aldrig och aldrig. (Och tur är väl det!)

Men till vänster går det bra.

Man ska inte jämföra mördarideologier. Men i antalet människor som dödats leder kommunismen stort. Ändå är de alltså inte paria inom svensk offentlighet på samma sätt som deras nazistiska och fascistiska motsvarigheter.

Varför?

De senaste dagarna har denna fråga åter varit på tapeten i mina tankar. Skälet är naturligtvis Hässleholms kommun och de reaktioner som kom från politiker och politiska tyckare efter att tre Allianspartier tagit makten med hjälp av SD. (Att alternativet varit att SD skulle tagit makten själva var mindre intressant...)

I min förra blogg om ämnet kunde jag enkelt konstatera att även de mest liberala av Alliansens partier inte har några betänkligheter att samarbeta med Vänsterpartiet med sina kommunistiska rötter. Det sker dagligdags, och inte bara genom passivt stöd utan genom direkt samverkan i majoritetskoalitioner. Varför är det möjligt och varför är det inte en fråga för offentligheten.

Jag kan komma på tre teorier, var och en behäftad med sina svagheter.

För det första:

Kommunismens dödande var mindre offentligt än nazismens. Det finns inga minnesmärken över kommunismens offer, på samma sätt som det finns över nazismens. Kommunisterna mördade människor under en längre period, och mördandet skedde över ett brett geografiskt och ofta långt borta från oss i Västeuropa. Sibirien och Kina ligger helt enkelt för långt bort och vi har en etnocentrisk världsbild där det som inte sker i Europa inte heller värderas lika högt. Nazisterna riktade dessutom in sig på vissa grupper, medan den kommunistiska mordmaskinen slog mot alla. En del hävdar att nazisterna var mer systematiska i sitt mördande, men frågan är om det inte bara var två olika systematiska mördarideologier som stod mot varandra.

Ändå: En ideologi som medvetet mördat mellan 60 och 95 miljoner människor borde inte kunna komma undan. Och dess nutida bekännare borde inte kunna bli hjältar.

För det andra:

Vänsterpartiets kommunistiska förflutna ligger längre bort än Sverigedemokraternas nazistiska. Ända sedan i vart fall 1970-talet har det forna VPK förändras till att bli "demokratiska socialister". (Jag tror inte att det finns någon demokratisk socialism - men det är en annan historia) Sverigedemokraternas nazistiska rötter ligger bara något tiotal år bort. Och deras bruna löss finns fortfarande med i stödtrupperna.

Problemet är att det inte stämmer. Visst har VPK blivit V, men inte tack vare en internt startad ideologisk diskussion utan mer på grund av den sovjetiska och östeuropeiska kommunismens sammanbrott. Partiets partiledare har kallat sig kommunistiska långt fram på 2000-talet (Ohly gjorde avbön 2005). Jag har på 2000-talet mött förtroendevalda för V som sagt sig vara kommunister och velat verka för den väpnade revolutionen.

Ändå så tror vi på V. Men inte på SD. Även om deras partiledare säger samma sak, tar avstånd från de ideologier de inte vill sammanblandas med. De bruna lössens närvaro fördöms med rätta. Men de röda lössen verkar i en annan kontext. Till och med när SÄPO 2013 sade att det största hotet mot demokratin kommer från den autonoma vänstern, skvätte det mycket litet på V. Och kändisar kan fortfarande kalla sig kommunister.

 För det tredje:

Det finns en utmattningskonsekvens, delvis beroende på att kommunisterna aldrig blivit stora. Sedan Socialdemokraterna började samarbeta med SKP och VPK har de normaliserats in i svensk politik. Sossarna har varit skickliga i att både samarbeta med och marginalisera kommunisterna. Rätt mycket beror det på den maktbas som socialdemokratin byggt upp i hela det svenska samhället. S har kontrollerat allt, från fackföreningar, över korporationer till studieförbund, som kunnat bli maktbasen för en mer reell kommunistisk organisation. Och så länge Sverige blev bättre, mer jämlikt och var hyfsat homogent fanns inte basen för en eventuellt kommunistisk agenda.

Genom årtionden har alla partier sett att V inte utgör något hot mot den svenska demokratin, så länge de är så marginaliserade som de är. Och istället för att hålla den ideologiska gränsen skarp, har man lagat efter läge. Man orkar helt enkelt inte vara ideolog. Om sossarna kan samarbeta med de gamla kommunisterna, så kan vi, är det pragmatiska beskedet även om det i linjetal och utspel låter på helt andra sätt.

---

Kanske finns det också en annan förklaring.

Är det så att vi ser på de olika mördarideologierna på olika sätt eftersom vi menar att kommunismen kommer underifrån, från folket, medan nazism och fascism kommer ovanifrån, från de starka ledarna? Även om det folkliga hos kommunismen är falskt, har bilden satt sig. De marxistiska teserna om att arbetarklassen ska resa sig mot överheten, har skapat denna bild av folkets revolt. Att det sedan inte finns någon sanning i det, eller att konsekvenserna av de kommunistiska tankarna lett till de värsta massmördarna i historien, är i den kontexten bara mänskliga misslyckanden, inte ideologiska. Kommunister vill egentligen folkets bästa, de vill vara goda även när de mördar, medan nazister och fascister är genuint onda och inte vill någon något gott.

---

Slutsatsen av detta? Ska vi hantera SD och V på samma sätt?

Bra fråga. Har jag något bra svar?

Egentligen inte. Men jag tror alla partier måste fundera i dessa banor de kommande åren, för demokratins skull.

Är demokratins kärna att folkviljan, som den uttrycks i de fria och allmänna valen, ska komma till tals? Ska i så fall alla valda hanteras på samma sätt? Eller finns det även inom demokratin ett A-, ett B- och ett C-lag där partier rangordnas inom respektive lag och där får delta utifrån de andra partiernas tänkande? (Läs: A-laget är de sex exklusive V och SD som gör upp om allt. B-laget är V som får vara med rätt mycket. C-laget är SD som inte får vara med alls.)

Vilka konsekvenser får de olika sätten att hantera V och SD (och eventuellt andra partier)? Hur stora måste ytterkantspartierna vara för att de ska sätta alternativ två ur spel? Lokalt har det redan skett, där V lett kommuner i eget majestät. Men vad händer om, eller kanske när, ytterkanterna i svensk nationell politik inte samlar 10 %, utan kanske 20 eller 30 % av de röstande? Vad händer den dag det inte går att driva politik utan att ta aktiv ställning till de partier man tidigare menat vara paria, till exempel om SD skulle bli näst största parti och göra anspråk på ordförandeposter i Riksdagens utskott?

Framtiden är inte enkel. Populism till höger och vänster stärker inte demokratin. Kommunism, nazism och fascism borde för alltid förpassas till politikens sophög. Den ideologiska fanan borde i allt hållas högt.

Men så kommer invändningarna. Som jag skrev i den förra bloggen efter Hässleholm: Är det rätt att med odemokratiska metoder försvara demokratin, eller bär den inom sig också fröet till sin egen undergång? Eller innehåller demokratins kärna också synen att vi som politiska partier måste hantera också de partier vi hatar på samma sätt som vi vill att de ska hantera oss den dag de får makten (även om vi anar att de aldrig kommer att göra det)?

Och - i den kommunalgrå vardagen - hur ska jag hantera mitt uppdrag som förtroendevald på bästa sätt för medborgarna? Hur ska jag söka stöd för att den bästa, eller kanske den minst dåliga, politiken vinner majoritet? Hur kortsiktig får jag vara, och hur långsiktig måste jag vara?

Det finns inga svar. Och det kommer aldrig att finnas några. Förrän efteråt.

2017-03-06

Predikan om prövningens stund

I går var jag i Kil och predikade i Sannerudskyrkan. Här nedan får ni läsa konceptet till predikan. Den blir aldrig precis likadan. Men de stora dragen finns även i det nedskrivna.


 Minns du Galenskaparna?

Det ska va gött å leva, annars kan det kvetta. Fiiint å leva, annars kan det kvetta.

Så är det.

Ibland är det dårarna som talar sanning. Ibland kommer sanningen från barnens munnar. Ibland kommer de från dem som gjort sig till barn, eller till dårar.

Det ska va gött å leva.

Hela vårt samhälle är uppbyggt kring detta. Det ska vara gött att leva. Enkelt, inte komplicerat. Fint, inte fult. Det bästa är att vara ung, snygg, rik, frisk och eftertraktad på alla de sätt en människa kan vara eftertraktad på. Och är vi det inte så försöker vi bli det. Kan vi inte ens bli det så kan vi alltid låtsas, inte minst när vi slipper möta människor öga mot öga och istället kan skapa oss den rätta bilden av oss själva på nätet.

Men vad är det att ha ett gött liv. Är det, som i Galenskaparnas sång, att sitta och meta med en mugg kaffe i handen? Knappast. Bilden av lycka och framgång är ofta den helt motsatta.

Hur många gånger har du varit på semester i år? Thailand? Jaså inte, bara Kanarieöarna… Okej – så du tog en långhelg i London. Bra shopping nu när pundet är lågt.

Jaha, så du har byggt om. Igen. Nytt kök. Marbodal, det är väl bra… – Själv satte jag ju in Poggenpohl.

Oj, har du lyft dig? Snyggt! Själv gaddade jag mig igen i förra veckan. Kolla axeln. Ett kors och en ros – lite religiöst kanske, men snyggt.

Så du åkte Öppet spår förra helgen. Sju och tio. Det är väl bra. Jag drog runt Vasan på fem och fyrtio. Men New York marathon – det var en pärs. Kom knappt under tre och fyrtio…

På område efter område målar vi upp det perfekta livet. Resor, boende, utseende, konsumtion, hälsa. Allt handlar om att skapa det goda livet. Och det goda livet möter oss. Det finns ingen generation före oss som har haft det så bra som vi. Inte ens de som var rikast och mäktigast förr, hade ens tillstymmelsen till det liv som vi medelsvenssons lever idag.

Mitt i detta fantastiska liv står – jag. Det är jag som är alltings centrum. Det är mina behov som ska bli tillgodosedda, oavsett vad det handlar om. Vårt samhälles mål har blivit att uppfylla mina, jagets, alla krav så långt det bara är möjligt.

Vi kallar det frihet.

Vi har aldrig varit friare.

Vi kan konsumera mer än vi någonsin gjort.
Vi kan resa över jorden, bort till de mest avlägsna platser.
Vi kan välja; jobb, boende, utseende, partners, kön, religion, kultur, land, normer…

Vi kallar det frihet.

Och här står jag och pratar om prövningarnas stund.
Och ni lyssnar…

Varför ska jag acceptera ett liv där jag tvingas att bli utsatt för prövningar? Jag har väl minst lika stor rätt som någon annan att få det där perfekta livet, som avslutas med att jag lycklig får somna in när jag själv bestämt att mitt liv ska avslutas! Prövningar är så förlegat, så 1900-tal…

Men ändå är det något som skaver.

Visst är det fascinerande. Vi har aldrig varit så framgångsrika. Vi har aldrig varit så rika, så friska, så välmående som idag. Och ändå ökar de psykiska sjukdomarna som aldrig förr. Långt över hälften av alla sjukskrivningar idag bygger på någon form av psykiatrisk diagnos.

Vi är fria.
Vi är lyckliga.
Vi är sjuka.

Det är uppenbarligen något som fattas.

Förr var jag politiker. Jag följer fortfarande med i politiken dagligdags. Det är svårt att lämna ett engagemang som tagit merparten av det vuxna livet. Och jag kan, som alla er andra, se de förändringar som sker. Inte minst i västvärlden.

Det liberala samhället ställs inför nya utmaningar. Människor söker sig till helt andra rörelser än vad vi trodde var möjligt bara för något år sedan. För drygt tjugo år sedan sade en filosof att vi nu såg slutet på historien. Människan hade tagit det sista steget i utvecklingen. Alla andra ideologier och all annan politik än den liberala skulle dö.

Som så ofta hade människan fel om framtiden. Just nu oroas många över att det är det liberala samhället som är på väg att dö och de ideologier som skulle försvinna, håller istället på att ta över.

Människan är vilsen. Och i vilsenheten söker man sig till det säkra. Nationen. Gruppen. Det etniska sammanhanget. Religionen.

Men söker man sig till kristendomen? Söker man sig till Kristus?

Dagens tema är Prövningarnas stund. Söndagens text är en del av de texter som speglar fastetidens väg mot korset på Golgata, mot prövningarna och lidandet. Den är en del av Jesu vandring mot döden, med allt vad det innebär.

Och sällan har någon text varit så malplacerad i ett sammanhang som denna text är i dagens samhälle. För den talar om något helt annat än vad vi är vana vid, vad vi vill höra.
Istället för att söka sitt eget bästa, leva ett gött liv, säger Jesus: Ske din vilja och inte min.
Istället för att leva ett gött liv, kräva sin rätt, väljer Jesus att vandra sitt livs Golgatavandring, mot döden. Inte för att han själv vill det, utan för att han är utsänd för det av någon som är större än honom.

Kan vi ens fatta det, i denna individcentrerade, egoistiska tid? Kan vi förstå att någon av fri vilja lägger ifrån sig kraven på det goda livet och istället tar på sig bördorna av allt elände som världen någonsin skådat och någonsin kommer att skåda? Går det ens att tänka, greppa, idag när allt handlar om min egen frihet, mitt eget självförverkligande, mina drömmar och mitt liv?

Vi vill ju inte prövas. Inte ens vi kristna. Är det en tillfällighet, eller en tanke, att det till och med i den bön vi tillsammans ber, istället för en bön om att inte utsättas för frestelse, istället har blivit en bön om att slippa prövning?

Ibland när jag tittar på nyheterna på TV och ser något som är för skrämmande, så stänger jag av eller byter kanal. Blir det för mycket svält, för många döende barn, för grymma scener, så väljer jag att titta bort. Det känns bättre då. Det känns mindre. Inte ens när prövningen drabbar någon annan, orkar jag se.

Så hur ska jag då kunna se på Jesus och hans liv på jorden, ett liv som var en enda lång förberedelse för den död han led och de prövningar denna död orsakade. Jesus kunde inte vända bort sin blick, inte stänga av eller byta kanal. Genom sin död såg han varenda död som någonsin inträffat eller kommer att inträffa. I sig tog han varenda grymhet som denna jord kunnat uppbringa. Vartenda slag, varenda sjukdom. Vartenda ont ord, varenda misshandel. Varenda mörk natt, varenda orolig tanke. Vartän något ont inträffar, så har Jesus burit också denna ondska inom sig. Prövats. Lidit.

Med oss. Med människan.

Men i en värld där vi låtsas att prövningen är valbar, blir Jesu lidande meningslöst. Varför ska han prövas, för vem? Jag tänker då inte lida! Vad spelar det för roll? Jag är centrum i mitt liv och mitt liv är gött.

Någonstans inom oss finns en annan röst som talar. Livet är inte enkelt. Pengar, makt, ungdom, upplevelser, är inte lycka. Frihet är inte frihet från andra, från ansvar, från normer, från Gud. Den lycka vi tror oss äga, den frihet vi gör till egoism lämnar efter sig ett tomrum som inget kan fylla.

Och så mår vi inte bra, trots att vi aldrig mått bättre.

Där utanför kyrkans väggar finns det människor idag som söker. Rätt ofta handlar det nog om att försöka hitta något som passar in i det vanliga konceptet. Jag ska må bra. Jag har rätt att må bra. Jag är världens centrum. Om det finns en gud så är han välkommen om jag får fortsätta att vara i centrum och han fixar resten.

Då har kyrkan två val. Antingen stryker man medhårs, gör Gud till just den trivselfarbror, eller den medicin, som passar in i det individualistiska lyckosamhällets pussel, en menlös kärlekskraft som svarar ja på alla önskningar jag har och som jag tror kommer att göra mig ”ännu lyckligare”.

Eller så tar man Bibeln på orden. Gör Gud till Gud. Något större. Någon större. Någon som har sett mig sådan jag är; bakom alla prylar, bortom alla frihetens valbara identiteter. Någon som säger: Ja – jag vet att också du prövas. Du behöver inte skämmas för det. Jag har också varit där. Ditt liv kommer inte alltid att vara enkelt. Kanske ska du inte ens alltid söka den enklaste vägen. Försök istället att lyssna till vad jag säger till dig, vad jag önskar av dig, så ska jag också vara med dig i de prövningarnas stunder som kommer till dig.

Jag har varit där. Jag har prövats, lidit och dött.

Men jag har segrat.

Amen.

2017-03-02

Hålla rent både mot höger och vänster? Ha!

Jag har med intresse följt rapporteringen efter det som skett i Hässleholms kommun. Det jordskred av avståndstaganden som följt på omröstningen efter att den gamla Vänster-Centerkoalitionen fallit och en ny Alliansminoritet med stöd av SD tagit makten. Om SD stödet i kommunpolitikens genomförande är passivt eller aktivt är en kommande fråga att analysera. Men det är uppenbart att själva maktövertagandet skett med ett aktivt stöd från SD.

Från alla håll och kanter har avståndstaganden gjorts. Jag tänker i detta inlägg koncentrera mig på mitt parti, Liberalerna, men många andra partister och tyckare har varit inblandade. Eftersom jag följer rätt många liberaler på facebook har antalet avståndstaganden från allt vad SD heter varit legio. Det har varit alltifrån rätt allmänt hållna kommentarer om att vi aldrig samarbetar med SD, men att de gärna får rösta på våra förslag, till att kräva att Hässleholmsliberalerna ska uteslutas ur partiet.

Med tanke på vad Hanne Kjöller skriver i Expressen (När jag började arbeta med opinionsjournalistik för två decennier sedan ägnade jag tid och utrymme åt att skriva vad jag tyckte. Allt eftersom har jag fått reservera mer plats åt att klargöra vad jag inte tycker. Eftersom andra annars tillskriver mig åsikter och en gruppidentitet jag inte har.
Så om jag skriver om demonstrations­friheten apropå att någon nazistisk rörelse fått tillstånd att samlas måste jag först ingående deklarera min avsky för nazismen innan jag argumenterar för yttrandefriheten. Annars kommer jag få ägna dagar åt att för döva öron försöka förklara att jag inte är nazist.)
måste jag först kanske klargöra:

Jag hade aldrig satt mig i den situation man nu är i i Hässleholm. Att ha en så liten minoritet bakom sig, och behöva stöd av SD som är lika stort som Alliansen, och dessutom behöva förhandla med ytterligare ett parti, är som att be om bekymmer. Jag har varit KSO i Örebro i en majoritetskoalition, men inte som företrädare för det största partiet, och bara det gav mig både hjärt- och magproblem...

Men så här sade exempelvis Jan Björklund i Sydsvenskan: "– Det är en sak att prata med partiet, men att förhandla politik med dem är ohållbart".

Birgitta Ohlsson skrev på Twitter: ”Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Tar starkt avstånd från kvällens omröstning i Hässleholm”

Det är tydliga klargöranden. Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

På samma sätt har Liberalerna på senare tid också redovisat sin inställning till V. Så sent som i september 2016 sade Jan Björklund följande i en TT intervju:

TT: Är ditt utspel främst riktat mot SD eller mot V?
– Båda är extremistpartier som borde utestängas från politisk makt. De är invalda i riksdagen och ska behandlas korrekt, men regeringspolitiken i Sverige bör inte bygga på något av de båda partierna.
TT: Menar du att SD och V ur ett extremistiskt perspektiv är lika goda kålsupare?
– Ja, fast på olika sätt. Båda har rötter som är djupt antidemokratiska. Båda har var sin fot kvar i den myllan. Sedan är SD dessutom väldiga populister och opålitliga i riksdagsarbetet.


Det är också tydligt. Liberalerna ska inte samarbeta med V. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

Så långt är allt enkelt.

Men sedan blir det mer komplicerat.

När Björklund gjorde sitt utspel i september 2016 hade det inte gått speciellt länge sedan Liberalerna gjort upp med Vänsterpartiet och de andra vänstra partierna om föräldraförsäkringen. Det var inte ett passivt stöd, snarare ett aktivt samarbete med det parti som nu beskrivs som ett extremistparti som borde utestängas från politisk makt. Minnet kan vara bra, men är ofta kort.

På samma sätt är det på kommunnivå. Om man går till Sveriges Kommuner och Landstings hemsida så kan man kolla på kommunala majoriteter efter valet 2014. Då kommer man inte längre än till Arboga innan man hittar:

Arboga kommun Bl M ,C, L, KD, MP, V, OPA Majoritet Bl S, V, C, Omsorgspartiet i Arboga

Första spalten är efter 2014. Den andra efter 2010.

Märkligt. Det jordskred av upprördhet som kom efter att Liberalerna röstat för något halvpassivtaktivt stöd av SD i Hässleholm har det inte hörts något av i fråga om Arboga, där det handlar om något helt annat - Liberalerna sitter dagligdags och förhandlar politik med ett extremistparti - dock till vänster.

Så kan man fortsätta. Jag behöver inte gå längre än till grannkommunen Karlskoga för att finna följande:

Karlskoga kommun Bl S, V, FP Majoritet V S,V


Liberalerna sitter i samma båt som de två vänsterpartierna, varav ett extremistparti och ett annat som kontinuerligt valt att förlita sig på det aktiva stödet av detta extremistparti för att behålla makten. Men är det några reaktioner på grund av detta? Har partiledaren i media berättat att han fört samtal med fullmäktigeledamöterna? Har Birgitta Ohlsson twittrat ut avståndstaganden?

Det är enkelt att säga att man ska behandla V och SD likadant. Att båda är extremistpartier som ska hållas borta från makten. De ena, V, bygger fortfarande på de kommunistiska idéer som dödat och förslavat flest människor i världen. Det andra, SD, har såväl nazistiska som fascistiska rötter som är god tvåa i historien om dödande av oskyldiga bara för att man tror, tycker, är annorlunda än vad ledarskapet menar är rätt.

Men i praktiken ser det annorlunda ut. Även för Liberalerna. SD är paria i både teori och praktik. V må vara paria i teorin, men i praktiken hanterar man dem som vilket annat parti som helst.

Så ser det ut i Liberalerna. Men så ser det också ut för de andra fd-Allianspartierna. Det parti som har högst svansföring gentemot SD, C, medverkade i kommunstyren med direkt stöd av V i 18 kommuner efter valet 2014. I hur många fall har Annie Lööf gått ut och haft samtal med sina fullmäktigeledamöter i dessa kommuner?

Som ett intressant fall kan man ta min egen hemkommun, Örebro, som styrs av S, C och KD med aktivt stöd av V. Efter valet 2010 bröt C och KD samarbetet med Alliansen för att styra med S, då i majoritet, för att, som företrädare för partierna sade: stänga ute såväl SD som V från politiskt inflytande.

Efter valet 2014 tappade partierna majoriteten. Då var det inga problem att plocka in V i majoritetsunderlaget.

Varför ska man då skriva om detta? Jag har tre skäl:

För det första är det hyckleriet. Antingen säger man en sak och så gäller den. Som att V och SD är lika goda kålsupare, extremistpartier som ska hållas borta från politiskt inflytande. Då gäller det och då kommer det att få konsekvenser. Eller så säger man att det är skillnad på nazistiska och kommunistiska rötter. Det kommer också att få konsekvenser.

Men en politik som låter på ett sätt och gör på ett annat kommer bara att upplevas som mer hycklande än nödvändigt. Det kommer också att få konsekvenser, långt utanför de partier som berörs.

För det andra: Vad är makten värd? Handlar inte politik om makt, om möjligheten att driva igenom sin egen politik? Är det bättre att samarbeta med V och kompromissa bort stora delar av de liberala kärnvärdena, än att ta del av ett passivt stöd från SD och behålla alla delar av de liberala kärnvärdena? Var går gränsen däremellan?

Om inte SD imploderar de kommande åren måste nog fler partier börja fundera på detta, enbart efter att ha tittat på opinionsundersökningarna. Det handlar både om inbördes storlek och konkret politik. Kan man acceptera ett passivt stöd av SD, eller V, om partierna år små, men inte om de är stora? Hur långt kan man gå om man säger att man inte förhandlar med SD, men ändå som kommun/region/regeringsledare lägger fram sakförslag som SD, eller V, antas rösta för? Eller är allt stöd av ondo, även inom sakpolitiska frågor? Är det bättre att SD styr själva än att de är stödparti åt en Allians? Vad är minst ont?

Frågan blir helt enkelt hur de andra partierna ska förhålla sig till ett parti som i valet 2018 sannolikt kommer att fortsätta att växa. Hur ska man agera?

Och för det tredje: Vad är mest demokratiskt? Innehåller demokratin också rätten att förinta det demokratiska samhället den är satt att styra för att ersätta med envälde? Handlar demokrati om att behandla alla lika, eller handlar det om vilka mer eller mindre (o)demokratiska metoder man kan och får använda för att skydda demokratin mot sig själv?

Jag tänkte bena vidare både i detta och i varför synen på V och SD, dessa två extremistpartier, är så olika i det offentliga samtalet, men även inom mitt liberala parti. Men fram till dess går det bra att läsa denna mycket intressanta krönika i Göteborgsposten av Susanna Birgersson. Den ställer rätt många bra frågor.

2017-02-14

Iran, SD och synen på demokrati

Det är fascinerande att följa den moderata implosionen. Jag förstår inte vad partiets ledning tänker. Antingen är man maktspelare, och då spelar man för att ta makten, oavsett vem som stöttar. Det var väl ungefär så socialdemokraterna länge tänkte då de tog stöd av det kommunistiska VPK, ett parti med en ideologi som spelar i samma division som den rasistiska nationalism som SDs rötter står i, om det nu går att gradera demoniska ideologier.

Om man inte är maktspelare, kan man vara ideolog. Då gäller det att ha tydliga gränser mellan vad som är tillåtet och inte tillåtet, vilka andra partier och ideologier man kan tänkas samarbeta med. Kan man som liberal säga "Nej - vi samarbetar inte med SD eller V i någon fråga" så är det en klart ideologisk hållning. Visst kan man säga att man inte ska samarbeta med SD, men hålla dörren mot V lite på glänt, men det är rätt oideologiskt.

Så kan man hamna på en glidande skala däremellan. Precis som de flesta partierna gör. Som det ser ut idag är V rätt snälla, trots sin historia. För Liberalerna går det exempelvis utmärkt att samarbeta med V när det gäller föräldraförsäkringen, och man motionerar till och med ihop om en avskaffad monarki.

Men SD är dumma, i vart fall när det gäller att samtala direkt med dem. Indirekt måste man förhålla sig till dem och det gör alla partier ständigt. Regeringen väljer att stoppa förslag som de vet kommer att falla i riksdagen när Alliansen (om den nu finns) och SD gör gemensam sak. Precis som Alliansregeringen valde att stoppa propositioner när S,V och MP valde att göra gemensam sak med SD.

Politiken blir en gråskala. Ingen fattar hur man ska förhålla sig till ett parti. Osäkerheten är nog lika stor inom politiken som hos väljarna.

Det finns ytterligare ett förhållningssätt, som idag är omöjligt att ens antyda. Jan Björklund har försökt. Men oj vad han fick backa. Ändå var hans inlägg sannolikt det som haft mest demokratisk förankring av alla.

För att försöka förstå problematiken kan man göra en jämförelse med statsministerns Iranbesök. Iran är ett land från vilket människor flyr till Sverige. 2016 låg det på sjätte plats vad gäller antalet asylansökningar. Iran är en teokratisk diktatur som förtrycker oliktänkande, kvinnor och homosexuella. Religionsfrihet finns inte. Iran toppar antalet genomförda dödsstraff utanför Kina. Och så vidare.

Ska Sveriges statsminister åka till ett sådant land? Ska de kvinnliga ministrarna böja rygg och skyla sig för männen, bara för att deras ideologi säger så?

Det normala diplomatiska protokollet säger ja på dessa frågor och fler därtill. Diplomatin och möten mellan länder bygger på andra måttstockar än demokrati och uppfyllande av mänskliga rättigheter.

När man lyssnar till varför den svenske statsministern ska åka till denna brutala diktatur, blir svaren ofta i form av att det är bra för Sverige. Som Birgitta Forsberg så träffande skrev i DN: "Att politiker högstämt talar om mänskliga rättigheter men sedan stöttar svenska företag i diktaturer är tröttsamt. Sluta hyckla, säg som det är. Sverige först."

En annan reaktion på den kritik som ändå framförs kommer från den minister som valde att böja sig under mullornas islamistiska krav på att täcka huvudet. Hon säger: "Linde säger att hon tack vare att hon reste till Teheran hade möten med åtta iranska ministrar och att tunga kontrakt för svenska företag blev helt eller delvis klara under besöket. Samtidigt kunde den svenska delegationen vid sina möten framföra åsikter om bland annat mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter och kvinnors rättigheter."

Man kan alltså åka till ett land, från vilket människor flyr för att söka asyl i Sverige, därför att man därigenom får möjlighet att samtala om vikten av mänskliga rättigheter med mera. Det är diplomati. Men det är också grunden för demokrati.

På det internationella planet brukar vi ofta hävda att det är genom fler kontakter mellan människor och länder som demokratin sprids. Vi har en ganska hög svansföring vad gäller vår tro på att vårt system och vår samhällsanalys kommer att segra.

Men när vi kommer hem gäller inte det längre. Då är det som om det demokratiska samtalet går i baklås. Och det är i detta moras nu Moderaterna hamnat. Problemet är att de andra partierna traskar runt där också. Mer eller mindre medvetna om att de gör det.

För så här är det: Om Sverigedemokraterna skulle styra i vilket annat land som helst, skulle statsministern med följe åka dit, samtala och förhandla för att göra det bästa för Sverige. Precis som Birgitta Forsberg skriver. Men i riksdagen är det omöjligt att ens samtala med Sverigedemokraterna, ens om de av någon anledning skulle kommit på hur världens bästa lösning för den bästa äldreomsorgen skulle se ut. Det funkar inte. De är paria.

Varför har det blivit så? Är det enbart på grund av Sverigedemokraternas ganska nyligen avklippta(?) band till fascistiska/nasistiska krafter? Kommer de då, så småningom, att likt Vänsterpartiet komma in i den politiska värmen, bara det gått några år(tionden) till? (Här kan vän av ordning peka på att Socialdemokraterna inte hade några problem att ta stöd av det kommunistiska VPK samtidigt som kommunistiska diktaturer höll halva Europa under bilan och lät folk lida och dö över stora delar av världen...)

Eller beror det på något annat?

Jag ser två förklaringsmodeller, där den ena delvis motsäger sig själv.

Den första:
Det verkar som om vi i förhållande till exempelvis Iran eller Saudiarabien är så övertygade om att vi har rätt, att vårt sätt att forma samhället kommer att segra, att vi tar risken att "legitimera regimen i Iran", som Jan Björklund här påpekar i sitt försvar varför han inte ville se svenska ministrar med slöja. Vi tror att vårt samhällsskick är överlägset de andra ländernas, och därför kan vi mötas, samtala och förhandla.

Men i Sverige, med Sverigedemokraterna, är det annorlunda. Där är varje samtal, varje förhandling, varje parti som möter dem, ett sätt att legitimera deras parti och deras politik. Varför är det så? Är det för att det bakomliggande finns en oro för att det samhällssystem som de andra partierna företräder faktiskt inte är så starkt att det skulle tåla mötet med SD? Är det för att det finns en oro för att människor faktiskt skulle välja SD, trots deras politik? Saknas de bärande argumenten i diskussionen mot SD, de argument som uppenbarligen finns när man pratar med Iran?

Varför är samtal och handel viktigt i arbetet med att öppna Iran för vettiga idéer, men inte när det gäller SD? Handlar det bara om rädslan för populismen? Men är tystnad och utestängande verkligen ett vapen mot den?

Den andra:
Vilken demokratisyn har vi egentligen? Den djupaste frågan blir: Hur mycket är demokratin värd? Är den värd så mycket att vi är villiga att riskera att den avskaffar sig själv? Om inte - vilka odemokratiska metoder vill vi använda för att värna den del av det demokratiska systemet som vi menar är värt dessa inskränkningar av demokratin?

Den del av demokratin som handlar om de politiska partierna, deras företrädare och deras spelplan i kommunfullmäktige och nämnderna, i landstingen och dess nämnder, i riksdagen och dess utskott, borde väl i så stor utsträckning som möjligt handla om just dessa samtal. Om man vill utestänga någon från ett samtal, måste man också vara medveten om att just dessa redskap kan komma att användas mot det egna partiet, i en annan politisk situation. Är den risken värd att ta?

Det var just detta Jan Björklund försiktigt påpekade i september i fjol, och som han sedan tvingades backa från. Frågan är om inte Björklund i sitt första ställningstagande var djupare demokratisk än hans motståndare.

Vart leder då detta? Ska vi bojkotta Iran och andra diktaturer? Knappast. Det finns ett internationellt diplomatiskt protokoll som tjänat världen väl under mycket lång tid. Förhoppningsvis är det så att vi tror rätt, när vi menar att det öppna, demokratiska samhället av västerländsk modell faktiskt är överlägset det islamskt teokratiska. Förhoppningsvis kommer handel även i fortsättningen också att bryta ner murar mellan människor.

Ska då SD behandlas som alla andra? Jag vet inte. Och jag vet inte om världen blir sämre eller bättre om man pratar med dem på ett annat sätt än idag. Men det jag vet är att dagens situation är ohållbar. Kanske är det så att det som krävs är någon form av diplomatiskt protokoll även för den nationella politiken, om hur man förhåller sig till varandra och till andra partier, oavsett på vilken nivå politiken förs. De gråzoner av undanhållande, utestängande och mer eller mindre godtyckligt agerande mellan kommuner, landsting och i staten som nu sker kommer på sikt att försvaga den demokrati som agerandet är menat att stärka.

Demokrati är många saker. En del av demokrati handlar om tydlighet och förutsebarhet. Det som nu sker nationellt är motsatsen. Otydlighet och oförutsebarhet. Moderaterna lyfte medvetet eller omedvetet på en av de stenar som försökt dölja denna otydlighet. De blir de nu bestraffade för. Frågan är vilka konsekvenser för demokratin de andra partiernas agerande kommer att få.