Idag har vi kommunens omvärldsdag. Det handlar om att vi vill erbjuda både politiker o tjänstemän, majoritet o opposition, samma förutsättningar inför kommande budgetarbete. Tyvärr är uppslutningen från oppositionen minimal. De hade annars både haft chansen att lyssna till Troed Troedsson (här fanns förvisso 3 opp med) och kommunens tjänstemän berätta om dagens förutsättningar för framtidens utmaningar.
Troed T satte många griller i huvudet på oss. Hur ska vi forma framtidens välfärd? Skolan? Äldreomsorgen? Demokratin? I ett samhälle där alla vill välja mer och göra det direkt, utmanas den långsamma o indirekta representativa demokratin. Det gäller att hitta nya lösningar inte klamra sig fast vid det gamla.
För kommunens parallella organisationer, den politiska såväl som den administrativa, handlar det om flexibilitet. Det är omöjligt att en politisk organisation med rötterna i 1920-talet och som är utformad på 1950-talet har framtiden för sig. Frågan är vad som kommer istället? Här måste vi vara proaktiva och våga ifrågasätta och förändra.
2009-11-27
2009-11-26
Örebropolisen får beröm
Läser i NA att rikspolischefen ger Örebropolisen beröm. I tidningen skrivs om Vivallaengagemanget. Det är bra.
Men Örebropolisen gör mycket mer. Örebro kommun och Örebropolisen har ett mycket gott samarbete. En del är formaliserat, som det vi kallar ÖreFör (Örebro Förebyggande arbete). En del sker via mer informella kontakter på olika plan.
Det viktigaste är att det finns öppna kommunikationsvägar och att de olika myndigheterna bemöter varandra med respekt. Här ser jag en fantastisk utveckling både hos oss som kommun och hos polisen. Allt mer inser vi båda att det är samarbete som är lösningen på många av de utmaningar vi ställs inför. Allt tydligare finner vi nödvändiga vägar att nå varandra, med information och för beslut.
Örebropolisen är värd all beröm man kan få, från rikspolischef såväl som från örebroare.
Men Örebropolisen gör mycket mer. Örebro kommun och Örebropolisen har ett mycket gott samarbete. En del är formaliserat, som det vi kallar ÖreFör (Örebro Förebyggande arbete). En del sker via mer informella kontakter på olika plan.
Det viktigaste är att det finns öppna kommunikationsvägar och att de olika myndigheterna bemöter varandra med respekt. Här ser jag en fantastisk utveckling både hos oss som kommun och hos polisen. Allt mer inser vi båda att det är samarbete som är lösningen på många av de utmaningar vi ställs inför. Allt tydligare finner vi nödvändiga vägar att nå varandra, med information och för beslut.
Örebropolisen är värd all beröm man kan få, från rikspolischef såväl som från örebroare.
2009-11-25
Skattehöjning i Laxå
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Laxå vill höja skatten. Frågan är om det är rätt väg att gå. Jag tror knappast det.
Laxå är en av de kommuner i länet som har det bekymmersammast. Befolkningen minskar. Skatteintäkterna minskar. Företag flyttar. Därmed minskar attraktiviteten.
Det finns inget i dagsläget som talar för att befolkningsminskningen kommer att avstanna, framförallt inte med mer av samma politik som fört Laxå in i krisen. Eftersom minskningen är så stor, skulle regeringen för att hjälpa Laxå egentligen behöva gå in med specialbidrag. Sannolikheten att detta skulle ske är minimal, oavsett regering.
Det handlar alltså om att vända två utvecklingar för Laxå, dels befolkningsminskningen, dels attraktivitetsminskningen.
I en annan del av Sverige fanns liknande problem. Vänsterpartisten i Fagersta gjorde en annan bedömning än vänsterpartierna i Laxå. Det handlade om att öka attraktiviteten för att dra företag, och därmed vända utvecklingen. Skattesänkningar blev en del av lösningen. Breda, gemensamma överenskommelser en annan.
Det är troligare att Laxås framtid mer ska sökas i den politik som hjälpt Fagersta än den politik som stjälpt Laxå.
Laxå är en av de kommuner i länet som har det bekymmersammast. Befolkningen minskar. Skatteintäkterna minskar. Företag flyttar. Därmed minskar attraktiviteten.
Det finns inget i dagsläget som talar för att befolkningsminskningen kommer att avstanna, framförallt inte med mer av samma politik som fört Laxå in i krisen. Eftersom minskningen är så stor, skulle regeringen för att hjälpa Laxå egentligen behöva gå in med specialbidrag. Sannolikheten att detta skulle ske är minimal, oavsett regering.
Det handlar alltså om att vända två utvecklingar för Laxå, dels befolkningsminskningen, dels attraktivitetsminskningen.
I en annan del av Sverige fanns liknande problem. Vänsterpartisten i Fagersta gjorde en annan bedömning än vänsterpartierna i Laxå. Det handlade om att öka attraktiviteten för att dra företag, och därmed vända utvecklingen. Skattesänkningar blev en del av lösningen. Breda, gemensamma överenskommelser en annan.
Det är troligare att Laxås framtid mer ska sökas i den politik som hjälpt Fagersta än den politik som stjälpt Laxå.
Vänsterpartiets okunskap
Lyssnade på vänsterledaren i morse på radion. Han påstod att regeringen bar ett stort ansvar för att det gått illa för SAAB. De hade varit saktfärdiga och pratat ner SAAB. Men är det verkligen så?
Det enda vänsterledaren i sak påstod att vänstern skulle gjort annorlunda var att de skulle gått in med en statlig garanti i förväg. Sett i backspegeln hade detta inneburit att det amerikanska konkursboet kunnat plocka svenska skattepengar till all världens fordringshavare. Lite pressad lät han förstå att man visst också under en period kunnat tänka sig att staten skulle garanterat lönerna och liknande för att hålla företaget under armarna till dess att en ny köpare var klar. Man suckar. Vänsterledaren menar alltså att svenska staten ska stötta ett privatägt amerikanskt bolag. Svenska skattepengar ska rädda amerikanska aktieägare...
Så har ju även staten pratat ner SAABs värde, påstår vänsterledaren. Det är så man häpnar. Menar han att de företag som nu räknat på SAAB gjort det utifrån det som staten sagt offentligt? Är kunskapen om näringslivets funktion så bristfällig hos ett parti som menar sig vara regeringsdugligt?
En investerare gör säkerligen betydligt djupare analyser av SAABs läge än vad Jöran Hägglund säger i en intervju. De kollar igenom både resultat och balansräkningar, funderar över imateriella värden och hur bolaget ska kunna utvecklas på sikt. Här finns tyvärr massor med minus för SAAB. Jag är ingen bilanalytiker men jag kan i alla fall peka på några:
Bolaget har gått med underskott sedan GM tog över.
Försäljningsvolymerna har minskat drastiskt.
Bolagets varumärke har blivit sämre, sedan man blev en mindre del av ett större företag och blev tvungna att arbeta med samma plattformar som mindre prestigebundna bilmodeller.
Bolaget är för litet för att kunna konkurrera på en marknad där stordrift är allt, eller för stort för att konkurrera på specialbilsmarknaden.
Jag gissar att det främst är frågor om hur resultaträkningen ser ut, och hur kassaflödet ser ut de kommande åren, som är avgörande för SAABs framtid. Det är illavarslande för regeringsalternativet om de höga företrädarna gör sådana bedömningar som vänsterledaren.
Det enda vänsterledaren i sak påstod att vänstern skulle gjort annorlunda var att de skulle gått in med en statlig garanti i förväg. Sett i backspegeln hade detta inneburit att det amerikanska konkursboet kunnat plocka svenska skattepengar till all världens fordringshavare. Lite pressad lät han förstå att man visst också under en period kunnat tänka sig att staten skulle garanterat lönerna och liknande för att hålla företaget under armarna till dess att en ny köpare var klar. Man suckar. Vänsterledaren menar alltså att svenska staten ska stötta ett privatägt amerikanskt bolag. Svenska skattepengar ska rädda amerikanska aktieägare...
Så har ju även staten pratat ner SAABs värde, påstår vänsterledaren. Det är så man häpnar. Menar han att de företag som nu räknat på SAAB gjort det utifrån det som staten sagt offentligt? Är kunskapen om näringslivets funktion så bristfällig hos ett parti som menar sig vara regeringsdugligt?
En investerare gör säkerligen betydligt djupare analyser av SAABs läge än vad Jöran Hägglund säger i en intervju. De kollar igenom både resultat och balansräkningar, funderar över imateriella värden och hur bolaget ska kunna utvecklas på sikt. Här finns tyvärr massor med minus för SAAB. Jag är ingen bilanalytiker men jag kan i alla fall peka på några:
Bolaget har gått med underskott sedan GM tog över.
Försäljningsvolymerna har minskat drastiskt.
Bolagets varumärke har blivit sämre, sedan man blev en mindre del av ett större företag och blev tvungna att arbeta med samma plattformar som mindre prestigebundna bilmodeller.
Bolaget är för litet för att kunna konkurrera på en marknad där stordrift är allt, eller för stort för att konkurrera på specialbilsmarknaden.
Jag gissar att det främst är frågor om hur resultaträkningen ser ut, och hur kassaflödet ser ut de kommande åren, som är avgörande för SAABs framtid. Det är illavarslande för regeringsalternativet om de höga företrädarna gör sådana bedömningar som vänsterledaren.
2009-11-22
Folkpartiets landsmöte
är avslutat. Fick följa det på avstånd denna gång. Hade gärna varit där. Det är första gången sedan jag blev medlem i partiet som jag vare sig är med på landsmötet eller har lagt någon motion.
Ibland kan det vara intressant att se skeenden på avstånd. Man kan konstatera att det varit rätt lite media kring landsmötet. Det finns säkert flera skäl till detta. Ett självklart är den dåliga timingen. Men ingen kunde när planeringen skedde tänka sig att EU just denna vecka skulle utse sina två högsta tjänstemän.
Ett annat skäl är att det saknats några intressanta stridsfrågor, eller personstrider, vid landsmötet. De två stora frågorna som jag sett har varit kärnkraften, som alla redan vet partiets inställning till, och arbetsrätten, där partiet inte går lika långt som centern.
Men det har egentligen inte funnits några frågor som kunnat kittla vare sig media eller väljarna. Samtidigt har de programförslag som partiet lagt inte varit tillräckligt långtgående eller skapat den förändring av partiet som behövts för att ge medial uppmärksamhet.
Rätt många inom partiet kritiserar mig fortfarande för att jag tidigare skrivit kritiska debattartiklar i samband med nationella partimöten. Jag har självklart gjort det för att få genomslag för en annan politik än den partiets ledning eller majoritet står för. En del tycker att man inte ska göra så, man ska ställa upp på partiet.
Men för mig handlar politik om att bryta åsikter, både mot människor utanför politiken och mot andra partier. Ett parti där det inte finns en livaktig intern debatt, som också märks utåt, riskerar sin framtid. Konsensus är inte ett partipolitiskt idealtillstånd.
Ibland kan det vara intressant att se skeenden på avstånd. Man kan konstatera att det varit rätt lite media kring landsmötet. Det finns säkert flera skäl till detta. Ett självklart är den dåliga timingen. Men ingen kunde när planeringen skedde tänka sig att EU just denna vecka skulle utse sina två högsta tjänstemän.
Ett annat skäl är att det saknats några intressanta stridsfrågor, eller personstrider, vid landsmötet. De två stora frågorna som jag sett har varit kärnkraften, som alla redan vet partiets inställning till, och arbetsrätten, där partiet inte går lika långt som centern.
Men det har egentligen inte funnits några frågor som kunnat kittla vare sig media eller väljarna. Samtidigt har de programförslag som partiet lagt inte varit tillräckligt långtgående eller skapat den förändring av partiet som behövts för att ge medial uppmärksamhet.
Rätt många inom partiet kritiserar mig fortfarande för att jag tidigare skrivit kritiska debattartiklar i samband med nationella partimöten. Jag har självklart gjort det för att få genomslag för en annan politik än den partiets ledning eller majoritet står för. En del tycker att man inte ska göra så, man ska ställa upp på partiet.
Men för mig handlar politik om att bryta åsikter, både mot människor utanför politiken och mot andra partier. Ett parti där det inte finns en livaktig intern debatt, som också märks utåt, riskerar sin framtid. Konsensus är inte ett partipolitiskt idealtillstånd.
2009-11-21
Invald i partistyrelsen
I kväll blev jag invald i Folkpartiets partistyrelse. Det är trevligt. När nu detta är ett fullbordat faktum får man börja fundera över vad man ska göra där. Jag är ju inte riktigt den som sitter av ett uppdrag om det går att undvika. Några hjärtefrågor, stora som små, kan man ju fundera över att jobba med:
Som naturvården. I dag tar inget parti, inte ens miljöpartiet, naturvården på allvar. (Det gör i och för sig inte Svenska Naturskyddsföreningen heller) Fokuset är totalt på miljö och klimat. Så nu kanske jag ska bli folkpartiets talesman för fjällräven, för kattfoten, för sånglärkan och kanske till och med för kartfjärilen...
Som det civila samhället. Mycket snack men lite verkstad i de flesta kommuner. Men vi som kommer från Örebro kan göra skillnad.
Som människans värde. Det är en rätt stor fråga. Men den rör så många olika delar av politiken. Integritetspolitik. Klimatpolitik. Rättspolitk. Bara för att nämna några.
Som den ideologiska grunden för partiets agerande, både på kort och lång sikt. I dagens politik där de flesta partier är pragmatiskt marknadsliberala, behöver alla partier ständigt diskutera skälet till varför de finns. 2000-talet kommer att behöva många samtal kring vad den sociala liberalismen egentligen står för. Vad skiljer oss från andra partier? Vad är lika? Hur formas en liberalism för en globaliserad värld, där utmaningen mer står skriven i klimat, integration och etiska och moraliska imperativ, än marknadsfrihet?
Det blir förhoppningsvis en del att göra.
Och när vi får tid över kan ju Johan Pehrson och jag slå ett slag för att Örebro Universitet ska få läkarutbildnigen också!
Som naturvården. I dag tar inget parti, inte ens miljöpartiet, naturvården på allvar. (Det gör i och för sig inte Svenska Naturskyddsföreningen heller) Fokuset är totalt på miljö och klimat. Så nu kanske jag ska bli folkpartiets talesman för fjällräven, för kattfoten, för sånglärkan och kanske till och med för kartfjärilen...
Som det civila samhället. Mycket snack men lite verkstad i de flesta kommuner. Men vi som kommer från Örebro kan göra skillnad.
Som människans värde. Det är en rätt stor fråga. Men den rör så många olika delar av politiken. Integritetspolitik. Klimatpolitik. Rättspolitk. Bara för att nämna några.
Som den ideologiska grunden för partiets agerande, både på kort och lång sikt. I dagens politik där de flesta partier är pragmatiskt marknadsliberala, behöver alla partier ständigt diskutera skälet till varför de finns. 2000-talet kommer att behöva många samtal kring vad den sociala liberalismen egentligen står för. Vad skiljer oss från andra partier? Vad är lika? Hur formas en liberalism för en globaliserad värld, där utmaningen mer står skriven i klimat, integration och etiska och moraliska imperativ, än marknadsfrihet?
Det blir förhoppningsvis en del att göra.
Och när vi får tid över kan ju Johan Pehrson och jag slå ett slag för att Örebro Universitet ska få läkarutbildnigen också!
Låt föräldrarna bestämma
Idag ska Folkpartiet fatta beslut om föräldraförsäkringen ska bli tredelad. Liberala kvinnoförbundet har sedan ett antal år drivit frågan utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Senast i veckan fanns en artikel från både en nationell och en lokal företrädare.
Deras argumentation är enkel och förståelig. Män och kvinnor kommer aldrig att bli jämställda om vi inte delar mer lika på allt arbete, såväl i hemmet som på marknaden. Men argumentationen saknar enligt mitt tycke både djup och bredd. Det finns i huvudsak två argument som de liberala kvinnorna borde fundera mer över.
För det första måste man fråga sig hur den liberala visionen ser ut. Under hela liberalismens framväxt har frågan om statlig styrning kontra individens frihet varit central. Väldigt ofta har liberaler bestämt sig för att staten kan styra mer när det gäller marknader, men mindre när det gäller individer. Det enda reella undataget är väl egentligen sprit och droger, men argumenten där är att drogberoendet är en större inskränkning av individens frihet än friheten att få köpa droger var och när som helst.
Det finns annars många områden där politiska pekpinnar skulle komma i fråga. Är det rimligt att en rökare får samma kostnadsfria vård som en ickerökare för sin lungcancer? Eller ska livsstilen påverka? Ska egenvården påverka socialförsäkringen? Bättre arbete med egen hälsa ger högre sjukpeng? O.s.v.
Det finns nog knappast någon som tycker så. Jag är en absolut motståndare till det. Men man kan använda samma argumentation som förespråkarna för en tredelad föräldraförsäkring.
För det andra blir jag bekymrad över att man använder den svagaste samhällsgruppen som vapen. Ett annat argument är nämligen att föräldraförsäkringen ska vara individualiserad, en del till mannen och en del till kvinnan. Men försäkringen är redan individuell, sett ur ett barnperspektiv. Föräldraförsäkringens målgrupp är inte mammor eller pappor, utan barnen.
Vem frågar barnen hur de vill ha det? När jag lyssnar på alla de som förespråkar en enligt min mening mer oliberal hållning, finns sällan barnperspektivet med. Jämställdheten blir överordnad allt annat. Påtvingad jämställdhet blir bättre än frivilligt arbete. Piskan vinner över moroten. Ett sådant jämställdhetsarbete riskerar att få en motreaktion som innebär större risker för de vinster vi redan gjort ur ett jämställdhetsperspektiv.
Jag hoppas verkligen att landsmötet idag går barnens och liberalismens väg och säger ja till en föräldraförsäkring på barnens villkor och nej till tvånget och pekpinnarna.
Deras argumentation är enkel och förståelig. Män och kvinnor kommer aldrig att bli jämställda om vi inte delar mer lika på allt arbete, såväl i hemmet som på marknaden. Men argumentationen saknar enligt mitt tycke både djup och bredd. Det finns i huvudsak två argument som de liberala kvinnorna borde fundera mer över.
För det första måste man fråga sig hur den liberala visionen ser ut. Under hela liberalismens framväxt har frågan om statlig styrning kontra individens frihet varit central. Väldigt ofta har liberaler bestämt sig för att staten kan styra mer när det gäller marknader, men mindre när det gäller individer. Det enda reella undataget är väl egentligen sprit och droger, men argumenten där är att drogberoendet är en större inskränkning av individens frihet än friheten att få köpa droger var och när som helst.
Det finns annars många områden där politiska pekpinnar skulle komma i fråga. Är det rimligt att en rökare får samma kostnadsfria vård som en ickerökare för sin lungcancer? Eller ska livsstilen påverka? Ska egenvården påverka socialförsäkringen? Bättre arbete med egen hälsa ger högre sjukpeng? O.s.v.
Det finns nog knappast någon som tycker så. Jag är en absolut motståndare till det. Men man kan använda samma argumentation som förespråkarna för en tredelad föräldraförsäkring.
För det andra blir jag bekymrad över att man använder den svagaste samhällsgruppen som vapen. Ett annat argument är nämligen att föräldraförsäkringen ska vara individualiserad, en del till mannen och en del till kvinnan. Men försäkringen är redan individuell, sett ur ett barnperspektiv. Föräldraförsäkringens målgrupp är inte mammor eller pappor, utan barnen.
Vem frågar barnen hur de vill ha det? När jag lyssnar på alla de som förespråkar en enligt min mening mer oliberal hållning, finns sällan barnperspektivet med. Jämställdheten blir överordnad allt annat. Påtvingad jämställdhet blir bättre än frivilligt arbete. Piskan vinner över moroten. Ett sådant jämställdhetsarbete riskerar att få en motreaktion som innebär större risker för de vinster vi redan gjort ur ett jämställdhetsperspektiv.
Jag hoppas verkligen att landsmötet idag går barnens och liberalismens väg och säger ja till en föräldraförsäkring på barnens villkor och nej till tvånget och pekpinnarna.
2009-11-20
Vad är det civila samhället?
I onsdags på kommunfullmäktige hade vi en diskussion som egentligen handlade om upplåtelse av kommunala skolor till föreningar. Men det blev också en diskussion om det civila samhället, den civila sektorn. Tyvärr visar det sig igen att kunskapen om vad som är det civila samhället, dess kännetecken och des former, är bekymransvärt grund.
En del ledamöter gör det lätt för sig. Man slår upp wikipedia och tror att man där hittar sanningen. När regeringens särskilde utredare Peter Örn hanterade frågan var man betydligt mer ödmjuk. Det är svårt att avgränsa den civila sektorn på något annat sätt än att säga vad det inte är: Det är inte det offentliga och det är inte det privata.
Men det är inte så enkelt heller. Det pågår ett ständigt flöde mellan de olika sektorerna. Under 1900-talet gick mycket av det sociala arbete som den civila sektorn utförde över i offentlig ägo. Nu pågår en strömning från det offentliga till det privata, och till viss del tillbaka till det civila. Friskolorna är bara ett tecken.
Men även inom den civila sektorn är gränsdragningarna svåra. Oppositionen gjorde det enkelt för sig och låtsades som om alla föreningar skulle kunna vara berättigade till de förmåner vi som kommun vill ge den civila sektorn. Det är bekymmersamt. Dels för att det finns föreningar som jag i vart fall inte vill ska in i kommunala skolor. Vare sig Hells Angels, AFA, olika militanta djurrättsrörelser och liknande delar av den civila sektorn är välkomna till kommunens skolor. För att kunna bejaka ett bra arbete med den civila sektorn måste man vara medveten om både dess fram- och baksidor. Den som har läst Robert Putnam kan till exempel jämföra norra Italen, där föreningarna och nätverken organiseras vertikalt, där människor från olika samhällssektorer medverkar och skapar nätverk, mot södra italien där samverkan sker horizontellt, inom en sektor. Det ena sättet skapar mervärden för hela samhället. Det andra sättet skapar murar.
Men studieförbunden då? Åter gör oppositionen det lätt för sig. Visst ska de in. Men ser man på ABFs, Medborgarskolans eller Vuxenskolans hemsida så gör de massor av saker som om de fick använda kommunens lokaler till låga priser skulle innebära snedvriden konkurrens. Kulturarrangemang. Vuxenutbildning. Seminarier och konferenser. Ska kommunen upplåta lokaler åt dessa? I så fall i vilken omfattning? Kan de kräva att få vara i en kommunal skola för ett kulturarrangemang? Vem ska i så fall betala?
Örebro nämns alltid som en av de kommuner som gör mest i Sverige för det civila samhället, den civila sektorn och den sociala ekonomin. Det är inte för inte. Det finns en kommunledning som vet vad den talar om.
En del ledamöter gör det lätt för sig. Man slår upp wikipedia och tror att man där hittar sanningen. När regeringens särskilde utredare Peter Örn hanterade frågan var man betydligt mer ödmjuk. Det är svårt att avgränsa den civila sektorn på något annat sätt än att säga vad det inte är: Det är inte det offentliga och det är inte det privata.
Men det är inte så enkelt heller. Det pågår ett ständigt flöde mellan de olika sektorerna. Under 1900-talet gick mycket av det sociala arbete som den civila sektorn utförde över i offentlig ägo. Nu pågår en strömning från det offentliga till det privata, och till viss del tillbaka till det civila. Friskolorna är bara ett tecken.
Men även inom den civila sektorn är gränsdragningarna svåra. Oppositionen gjorde det enkelt för sig och låtsades som om alla föreningar skulle kunna vara berättigade till de förmåner vi som kommun vill ge den civila sektorn. Det är bekymmersamt. Dels för att det finns föreningar som jag i vart fall inte vill ska in i kommunala skolor. Vare sig Hells Angels, AFA, olika militanta djurrättsrörelser och liknande delar av den civila sektorn är välkomna till kommunens skolor. För att kunna bejaka ett bra arbete med den civila sektorn måste man vara medveten om både dess fram- och baksidor. Den som har läst Robert Putnam kan till exempel jämföra norra Italen, där föreningarna och nätverken organiseras vertikalt, där människor från olika samhällssektorer medverkar och skapar nätverk, mot södra italien där samverkan sker horizontellt, inom en sektor. Det ena sättet skapar mervärden för hela samhället. Det andra sättet skapar murar.
Men studieförbunden då? Åter gör oppositionen det lätt för sig. Visst ska de in. Men ser man på ABFs, Medborgarskolans eller Vuxenskolans hemsida så gör de massor av saker som om de fick använda kommunens lokaler till låga priser skulle innebära snedvriden konkurrens. Kulturarrangemang. Vuxenutbildning. Seminarier och konferenser. Ska kommunen upplåta lokaler åt dessa? I så fall i vilken omfattning? Kan de kräva att få vara i en kommunal skola för ett kulturarrangemang? Vem ska i så fall betala?
Örebro nämns alltid som en av de kommuner som gör mest i Sverige för det civila samhället, den civila sektorn och den sociala ekonomin. Det är inte för inte. Det finns en kommunledning som vet vad den talar om.
Klimat, kärnkraft och landsmöte
Nu pågår Folkpartiets landsmöte i Växjö. Jag skulle varit där men får stanna hemma. En av de frågor som kommer att debatteras är klimatfrågan och kärnkraften. I och med landsmötet får Folkpartiet ett riktigt bra klimatprogram, bredare än förr där kärnkraften var lösningen på nästan allt. Nu får vi tydligare skrivningar om besparingar, alternativa energibärare, naturvården i klimatets skugga och mycket mer.
Folkpartiet framstår ändå som det mest kärnkraftsvänliga partiet. Jag är inte heller någon motståndare till vare sig gammal eller ny kärnkraft. Men jag tror knappast på att det är lösningen på problemen. I en artikel kring IPCCs arbete jag nyligen läst ansåg man att kärnkraften möjligtvis kunde stå för några procent av den energi som idag kommer från fossila bränslen. Resten måste tas från andra håll. Idag får jag också en artikel mig tillsänd från en grön liberal, Thomas Bäcklin, som citerar tidningen "Ny teknik":
Ekonomin stoppar ny kärnkraft
Av: Anders Wallerius
Publicerad 13 november 2009 13:26
Det finns tre skäl för att inga nya kärnkraftverk kommer att byggas. Det skriver Citigroups analysavdelning som svar på brittiska regeringens planer på tio nya kärnkraftverk i England.
Reaktorbygget Olkiluoto 3 har blivit dyrare än beräknat.
Kostnaderna för bygge och drift är alldeles för höga, och elpriset alldeles för lågt, för att planerna ska vara ekonomiskt realistiska. Ingen privat finansiär borde satsa på kärnkraft, vilket den brittiska regeringen vill, skriver finansanalytikerna i sin rapport.
Kärnkraften medför fem stora ekonomiska risker. Två av dem, kostnaderna för planering och avveckling, kan staten ta ansvar för. Myndigheterna kan jämna vägen för tillstånd och markköp, och kostnaderna för avveckling samt avfallshanteringen betalas med skatt på elproduktionen.
Men bygg- och driftskostnader får de privata finansiärerna ensamma stå för. Liksom risken för ett lågt elpris.
De senaste uppskattningarna pekar på att ett kärnkraftsbygge kostar mellan 2 500 och 3 500 euro per kilowatt, vilket motsvarar upp till 5,6 miljarder euro (cirka 56 miljarder kronor) för ett verk på 1 600 megawatt. Citigroups analytiker ser liten möjlighet att kostnaderna blir lägre än så, men stor risk för att de blir högre. Exempelvis har kostnaderna för bygget av ny kärnkraft i Finland redan ökat från planerade 3,0 miljarder euro till 5,3 miljarder euro. En så stor kostnadsökning kan få det mest solida företag att gå i konkurs, menar analytikerna.
Driftskostnaderna består till allra största delen av fasta kostnader. Det innebär att ett driftavbrott får stora ekonomiska konsekvenser. Ett halvårs stillestånd, av tekniska eller administrativa skäl, kostar 100 miljoner pund (1,1 miljarder kronor) i rena kostnader och intäktsbortfall. Det är en alldeles för stor risk för ett företag.
Ett tillräckligt högt elpris, under lång tid, skulle kunna uppväga de stora fasta kostnaderna. Beräkningar visar att kärnelen från ett nybyggt verk kostar 65 euro per megawattimme (65 öre/kWh). Under de senaste 115 månaderna har det engelska elpriset legat på den nivån bara under 20 månader. Det innebär en risk som ingen privat finansiär borde ta, skriver Citigroups analytiker.
Slutsatsen är att Citigoup aldrig skulle rekommendera någon privat finansiär att investera i kärnkraftverk. Ur ekonomisk synpunkt går det bara att bygga kärnkraft om staten står som byggherre eller finansiell garant.
---
Det finns alltså inte ens ekonomiska skäl att bygga. Gårdagens teknik är sällan lösningen på morgondagens problem. Kanske kommer nya former av kärnteknik att finna lösningar på både ekonomi, säkerhet och lagring. Men idag är det nog lika bra att satsa på att spara och på att utveckla de långsiktigt hållbara gröna energikällorna.
Folkpartiet framstår ändå som det mest kärnkraftsvänliga partiet. Jag är inte heller någon motståndare till vare sig gammal eller ny kärnkraft. Men jag tror knappast på att det är lösningen på problemen. I en artikel kring IPCCs arbete jag nyligen läst ansåg man att kärnkraften möjligtvis kunde stå för några procent av den energi som idag kommer från fossila bränslen. Resten måste tas från andra håll. Idag får jag också en artikel mig tillsänd från en grön liberal, Thomas Bäcklin, som citerar tidningen "Ny teknik":
Ekonomin stoppar ny kärnkraft
Av: Anders Wallerius
Publicerad 13 november 2009 13:26
Det finns tre skäl för att inga nya kärnkraftverk kommer att byggas. Det skriver Citigroups analysavdelning som svar på brittiska regeringens planer på tio nya kärnkraftverk i England.
Reaktorbygget Olkiluoto 3 har blivit dyrare än beräknat.
Kostnaderna för bygge och drift är alldeles för höga, och elpriset alldeles för lågt, för att planerna ska vara ekonomiskt realistiska. Ingen privat finansiär borde satsa på kärnkraft, vilket den brittiska regeringen vill, skriver finansanalytikerna i sin rapport.
Kärnkraften medför fem stora ekonomiska risker. Två av dem, kostnaderna för planering och avveckling, kan staten ta ansvar för. Myndigheterna kan jämna vägen för tillstånd och markköp, och kostnaderna för avveckling samt avfallshanteringen betalas med skatt på elproduktionen.
Men bygg- och driftskostnader får de privata finansiärerna ensamma stå för. Liksom risken för ett lågt elpris.
De senaste uppskattningarna pekar på att ett kärnkraftsbygge kostar mellan 2 500 och 3 500 euro per kilowatt, vilket motsvarar upp till 5,6 miljarder euro (cirka 56 miljarder kronor) för ett verk på 1 600 megawatt. Citigroups analytiker ser liten möjlighet att kostnaderna blir lägre än så, men stor risk för att de blir högre. Exempelvis har kostnaderna för bygget av ny kärnkraft i Finland redan ökat från planerade 3,0 miljarder euro till 5,3 miljarder euro. En så stor kostnadsökning kan få det mest solida företag att gå i konkurs, menar analytikerna.
Driftskostnaderna består till allra största delen av fasta kostnader. Det innebär att ett driftavbrott får stora ekonomiska konsekvenser. Ett halvårs stillestånd, av tekniska eller administrativa skäl, kostar 100 miljoner pund (1,1 miljarder kronor) i rena kostnader och intäktsbortfall. Det är en alldeles för stor risk för ett företag.
Ett tillräckligt högt elpris, under lång tid, skulle kunna uppväga de stora fasta kostnaderna. Beräkningar visar att kärnelen från ett nybyggt verk kostar 65 euro per megawattimme (65 öre/kWh). Under de senaste 115 månaderna har det engelska elpriset legat på den nivån bara under 20 månader. Det innebär en risk som ingen privat finansiär borde ta, skriver Citigroups analytiker.
Slutsatsen är att Citigoup aldrig skulle rekommendera någon privat finansiär att investera i kärnkraftverk. Ur ekonomisk synpunkt går det bara att bygga kärnkraft om staten står som byggherre eller finansiell garant.
---
Det finns alltså inte ens ekonomiska skäl att bygga. Gårdagens teknik är sällan lösningen på morgondagens problem. Kanske kommer nya former av kärnteknik att finna lösningar på både ekonomi, säkerhet och lagring. Men idag är det nog lika bra att satsa på att spara och på att utveckla de långsiktigt hållbara gröna energikällorna.
2009-11-19
Är mässan rätta stället?
Vågorna går höga efter min kollega Lennart Bondesons blogginlägg om klagomålen på köerna vid mässan. Jag tänker inte recensera Lennarts blogg, men fundera över några delar i detta.
För det första: Huvudskälet till köerna är bristen på vaccin. Om vi hade fått doserna i enlighet med vad som först utlovades hade problemen varit betydligt mindre. Vaccineringen hade kunnat starta tidigare och en del oro hanterats.
För det andra: Det som enligt min mening är bland de mest bekymmersamma är de olika beskeden kring riskgrupper och vem som ska vaccineras, och vilka som har vaccinerats. Här borde det varit betydligt tydligare kring vem som fick vaccineras och när det fick ske. En del av att så många äldre vaccinerats hittills är säkerligen att det bara funnits vaccin under dagtid när bara daglediga har reella möjligheter.
För det tredje: Vad bör vi lära oss av det som skett? Det finns flera delar:
1) Hur har den politiska styrningen gått till? Borde kommunens krisledningsutskott kallats in och deltagit i planeringen tillsammans med berörda tjänstemän och politiker i landstinget och på länsstyrelsen? Möjligt, men kanske inte alldeles säkert. Planeringen kan bara ske av ansvariga tjänstemän, men det kanske har funnits skäl till att vi skulle tagit en diskussion kring vilka resurser som skulle användas var, inom kommunen även om landstinget har ansvaret.
2) Information är besvärligt. Alla vet det, men det är svårt ändå. Det borde ändå gått att informera mer och bättre.
3) Var finns barnperspektivet när det gäller köandet? Är det rimligt att överhuvudtaget låta små barn köa i timmar? Borde man inte i vart fall ha ordnat olika system för barn och vuxna?
4) Örebro har varit ett av de få län som gått ut med en bred vaccinering. Det är säkerligen bra i det längre perspektivet men har också inneburit större problem för landstinget.
5) Samtliga ingående parter, framförallt landstinget, men även kommunen och länsstyrelsen, bör göra en genomgripande analys av vad som gått bra och vad som gått sämre.
Men det är ett fantastiskt jobb som nu genomförs. Jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle fungera så bra när planeringen inleddes i början av hösten.
För det första: Huvudskälet till köerna är bristen på vaccin. Om vi hade fått doserna i enlighet med vad som först utlovades hade problemen varit betydligt mindre. Vaccineringen hade kunnat starta tidigare och en del oro hanterats.
För det andra: Det som enligt min mening är bland de mest bekymmersamma är de olika beskeden kring riskgrupper och vem som ska vaccineras, och vilka som har vaccinerats. Här borde det varit betydligt tydligare kring vem som fick vaccineras och när det fick ske. En del av att så många äldre vaccinerats hittills är säkerligen att det bara funnits vaccin under dagtid när bara daglediga har reella möjligheter.
För det tredje: Vad bör vi lära oss av det som skett? Det finns flera delar:
1) Hur har den politiska styrningen gått till? Borde kommunens krisledningsutskott kallats in och deltagit i planeringen tillsammans med berörda tjänstemän och politiker i landstinget och på länsstyrelsen? Möjligt, men kanske inte alldeles säkert. Planeringen kan bara ske av ansvariga tjänstemän, men det kanske har funnits skäl till att vi skulle tagit en diskussion kring vilka resurser som skulle användas var, inom kommunen även om landstinget har ansvaret.
2) Information är besvärligt. Alla vet det, men det är svårt ändå. Det borde ändå gått att informera mer och bättre.
3) Var finns barnperspektivet när det gäller köandet? Är det rimligt att överhuvudtaget låta små barn köa i timmar? Borde man inte i vart fall ha ordnat olika system för barn och vuxna?
4) Örebro har varit ett av de få län som gått ut med en bred vaccinering. Det är säkerligen bra i det längre perspektivet men har också inneburit större problem för landstinget.
5) Samtliga ingående parter, framförallt landstinget, men även kommunen och länsstyrelsen, bör göra en genomgripande analys av vad som gått bra och vad som gått sämre.
Men det är ett fantastiskt jobb som nu genomförs. Jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle fungera så bra när planeringen inleddes i början av hösten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
