En socialliberals bekännelser, II

Hur generösa bidragssystem ska vi ha? Och hur ska de se ut?

Idag skriver professor Lars Calmfors på DN om A-kassan. Han argumenterar för att taket ska höjas och skäller på oss politiker för att vi diskuterar fel saker. Och det gör vi. Men även Calmfors går lite som katten kring het gröt kring frågan om hur ersättningsnivåerna påverkar arbetslinjen. Så här skriver han:

För- och nackdelar med olika ersättningsnivåer är väl belysta i arbetsmarknadsforskningen. Det ligger ett självklart värde i att skydda människor som utan egen förskyllan blir arbetslösa mot inkomstförluster. Men en mer generös försäkring tenderar också att öka arbetslösheten. Den främsta orsaken är att den enskilda individens reservationslön – den lägsta lön man är beredd att ta ett jobb till – kan väntas vara högre ju mer generös arbetslöshetsersättningen är. Högre lönekostnader innebär att arbetsgivarna skapar färre arbeten. Det är också rimligt att tro att a-kassenivån påverkar intensiteten med vilken de arbetslösa söker efter jobb. Ett stort antal studier i olika länder ger stöd för att högre arbetslöshetsersättning ökar arbets­lösheten.


Forskningen kan emellertid inte avgöra vilken avvägning mellan försäkringsskydd och drivkrafter för jobb som är önskvärd, eftersom frågan också involverar rena värderingar.

Ibland är det skönt att vara forskare. Det finns ett direkt samband mellan höjden på ersättningen och arbetslöshet. Men det är någon annan som ska avgöra var nivån ska ligga, hur avvägningen mellan skydd och stöd, eller för att vara mycket cynisk - mellan morot och piska, ska ligga.

A-kassan är en mix mellan försäkring och bidrag. Staten bestämmer men facken hanterar. Det är i sig en märklig konstruktion. Men en helt annan fråga. Ändå är hans redovisning av följderna av olika nivåer i A-kassan generell. Höga bidrag har en skyddsfunktion, men högre nivåer i bidragssystem leder till ökad passivisering, högre arbetslöshet och färre arbeten.

Jag är för ett starkt skydd för de människor som av olika anledningar hamnat i ett läge där de vare sig hittar egen försörjning genom arbete eller kan studera vidare. Men det är också uppenbart att det system vi har i Sverige har lett till att stora grupper hamnat utanför arbetsmarknaden långsiktigt, och ibland livsvarigt. Så kan det inte fortsätta.

Diskussioner kring försörjningsstöd, introduktionsersättning och liknande bidragssystem lyser mest med sin frånvaro. Nivåerna höjs mer eller mindre regelbundet. Men frågan om bidragssystemens höjd, och hur utformningen påverkar utanförskapet, saknas.

Även i denna fråga får jag erkänna att jag ändrat fokus. Från att hundraprocentigt försvara de system som finns, till att ifrågasätta främst utformningen av dem.

För mig är det idag självklart att alla bidragssystem ska omfattas av krav på motprestation. Om du kan jobba, ska du jobba (eller studera), även om din ersättning kommer från ett statligt bidragssystem. Det finns inga hållbara skäl för att tillåta passivt bidragsberoende som leder till långvarigt utanförskap. Samtidigt är det självklart att de bidragssystem som värnar de sårbarastes välfärd, ska värnas.

Och vi måste hela tiden ha en diskussion om var den rätta balanspunkten ligger, den svårdefinierbara punkt där tryggheten är tillräcklig men där inte tryggheten ökar arbetslösheten för mycket. Om vi inte vågar diskutera denna svåra fråga, riskerar vi antingen att låta människor leva i långvarigt utanförskap, eller undergräver vi de offentliga finanserna och därmed finansieringen av framtidens goda välfärd.

Idag diskuteras pensionernas storlek och omfattning. Det är bara en av de utmaningar den offentligt finansierade välfärden står inför.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVD3

Allemansfel...

I går lyfte kommunalrådet Björn Sundin (s) ett yttrande om allemansrätten till kommunstyrelsen. Yttrandet, enligt tjänstemännen genomgånget och godkänt av kommunalrådet, är en intressant läsning. Inte bara för att det innehåller så många olika ståndpunkter som inte går att få ihop. Utan lika mycket för att det mest är en politisk pamflett, utan sakligt innehåll, men med många vänsterpolitiskt korrekta ord. Men läser man sammanhanget framträder en rätt skrämmande bild.

Så här skriver Sundin i början av yttrandet:
Allemansrätten är utan tvekan en strukturell förutsättning för att skapa hälsa.
Visst låter det fint. Men vad säger det egentligen? Att alla länder utan allemansrätt, det vill säga i princip alla andra länder i världen utanför Norden, inte har en strukturell förutsättning för att skapa hälsa? Herrejestanes vilket navelskåderi. Sverige, alla goda tings moder, framträder åter i all sin socialdemokratiska prakt. Folkhemmet utflyttat i skogen...

Sundin fortsätter:
Det ligger dock i kommunens intresse att både nyttjarens och markägarens rättigheter och skyldigheter när det gäller allemansrätten tydliggörs i lagstiftningen.
Mera svulstiga värdeord. Men det är just detta som vi som värnar allemansrätten slagits mot hela tiden. Skälet är enkelt. Idag är allemansrätten en rätt som, förenklat, definieras som att du har rätt att göra allt som inte är uttryckligen förbjudet. Det markägarna under lång tid velat göra är att ska just sådana listor som Sundin vill införa. För gör man det blir dels det som inte står i "rättighetslistan" förbjudet, dels blir det hela tiden möjligt att göra förändringar och minska antalet rättigheter. Så fast det låter som om Sundin vill värna allemansrätten, blir han en del av dess dödgrävare.

Skälet för att Sundin väljer detta angreppssätt blir tydligt i och med nästa stycke. Här handlar det om de onda storföretagen, med hundratals bärplockare, som dammsuger skogen på bär. Så här skriver Sundin:
Kommersiell bär- och svampplockning dock får inte medföra betydande skador för skogsägarna eller förta allemansrättens syften genom överutnyttjande. och Det är stor skillnad mellan företag med 100-tals bärplockare till en enmansföretagare som plockar bär och säljer på torget.


Jag skulle gärna vilja få en lista på de företag som har 100-tals bärplockare som går ut och dammsuger skogen på bär och därigenom förtar allemansrättens syften. Nej - det är inte det som Sundin vill åt. Sannolikt är han här inne på att genom att begränsa allemansrätten hantera frågan om de utländska bärplockare som varje år kommer till Sverige och alldeles för ofta får vända tomhänta hem. Men att begränsa allemansrätten för att komma åt arbetsrättsliga problem är som att skjuta mygg med kanon. Sannolikheten att man träffar rätt är noll. Sannolikheten att man åstadkommer stor skada är däremot hundraprocentig.

Till sist kan jag inte undanhålla er, kära läsare, från Sundins syn på vad kommunen ska göra. Så här skriver han:
De svenska skogarna innehåller tonvis med bär och svamp, som vi bör använda för vår matförsörjning i så stor utsträckning som möjligt.
Häpp. Hur ska detta gå till? Eftersom det inte får ske genom kommersiell bär- och svampplockning, innebär det väl att Sundin ser att vi alla går ut med svampkorg och bärplockare varje ledig stund. Örebro kommun önskar helt enkelt att örebroarna (och alla andra svenskar) går tillbaka mot det jägar- och samlarsamhälle som fanns för några tusen år sedan, eller?

För skälet är ju uppenbart. Sundin är, i vart fall när det gäller värdeord, en riktig klimatvän. Enligt hans yttrande så ska vi plocka bär och svamp för klimatets skull. För:
Alternativet är odlad eller importerad svamp, bär och frukt, vilket vi antar medför en mycket högre klimat- och miljöbelastning.
I förstone kan det verka rätt oförargligt, menlöst och till och med klimatansvarigt. Men synen denna mening implicerar är rätt illavarslande. Det huvudsakliga skälet till att miljoner människor kunnat lyftas ur fattigdom och svält runt om i världen, är att handeln skapat välstånd. Det är tack vare, inte trots, den internationella handeln som exempelvis kvinnorna i Kenya idag har skapat sig välstånd. Det är deras grönsaker som nu ligger på våra bord. Vi får bra mat. De får inkomster och välfärd.

Mot detta vänder sig Sundin. Nu ska vi ut i skogen och plocka svamp och bär, eftersom han antar att det medför en mycket högre klimat- och miljöbelastning att köpa internationellt. Han antar, han vet inte. Men det låter fint. Kanske har han rätt. Men är då lösningen att stänga gränserna för att vi ska ut i skogen och plocka svamp?

Ibland blir även små ärenden övertydliga i hur ett parti och dess företrädare ser på världen. Svensk socialdemokrati är ett parti som fortfarande ser Sverige som alla goda tings moder. Sverige är folkhemmet, som inget har att lära av andra, men som kan lära ut allt. Sverige är sig själv nock. I den traditionen har Örebros socialdemokrater tyvärr flera goda företrädare. Sundin är en av dem.

Länkar: Norran, Naturvårdsverket

86,5

Hur länge ska man jobba? Den fråga som statsministern lyfter idag är, eller snarare borde vara, central för många politiker idag. Men det är den inte. Skälet är enkelt. Det är inte många som tror att det är en valvinnarfråga att säga att man ska jobba längre.

Annars är det ganska självklart att vi måste göra det. Skälet är enkelt. Det är bara att göra en jämförelse som visar på den omöjliga sits som den offentligt finansierade välfärden sitter i:

För knappt 100 år sedan gick vi fem år i skolan, började jobba i tidiga tonår och höll på livet ut. När den första folkpensionen infördes var det bara någon procent av svenskarna som levde så länge att de kunde kvittera ut pension. Pensionen var det sista, yttersta skyddsnätet för de få riktigt gamla.

För drygt 50 år sedan, när ATP-striden stod som hetast, började du jobba vid 15, pensionerades du vid 67 och medelåldern var 70. ATP byggdes för att klara 3 års pensionärsliv...

Idag studerar du tills du är 30, jobbar i 30 härliga år och lever sedan gott på pensionen tills du fyller 90. Nej - riktigt så är det ännu inte. Men trenden är tydlig. Perioden då du jobbar blir allt kortare i förhållande till den tid du räknar med att samhället ska ta huvudansvaret för din försörjning. Eller att dina egna, eller av facket, avsatta pensionsförsäkringar ska ha gått så bra att du klarar dig ändå. (Sannolikt gärna med inslag av riskkapitalister som placerar i företag som inte sysslar med vapen, droger eller miljöstörande verksamhet - typ vård eller så alltså...)

Det är inte speciellt svårt att inse att det är en ekvation som är omöjlig att få ihop - den om att man ska jobba i 30 - 40 år och på den tiden kunna skatta så mycket att samhället ska kunna stå för både förskola, skola, högskola och pensionärstid (utöver all annan offentligt finansierad välfärd) under 60 - 70 år...

Så jag brukar säga till alla mina vänner och bekanta. Vi som är födda efter 1955 lär räkna med att vi inte kommer att få någon vidare pension om vi går i pension när vi fyller 65. Det gäller att börja fundera och planera redan idag för att i vart fall ha någon planeringshorizont inför den tid som förhoppningsvis kommer.

Vad ska man då göra? Statsminister Fredrik Reinfeldt är något på spåren. Men det är uppenbart att vare sig han eller någon annan tänkt färdigt. Men det gäller att få fler att jobba längre. Och det gäller att anpassa arbetslivet så att fler också kan jobba längre. Kanske handlar det om att skapa ett arbetsliv som kan börja anpassas redan i 55 - 60-årsåldern för att göra att kroppen orkar längre. Kanske handlar det om nya studiemöjligheter. Kanske handlar det om ekonomiska incitament för både arbetsgivare och arbetstagare att jobba längre. Och så vidare.

Naturligtvis kommer kritiken. Sossarna och facket är ute direkt och pekar på de grupper som inte orkar och påstår att det är "provocerande" att ens lyfta förslaget. Ryggmärgen talar. Populisterna, bidragspartiet, går igång. Men innan de börjar vifta med de röda fanorna alltför ivrigt borde de tänka på två saker. Det ena är Grekland. Det andra är jobb.

Idag vill ingen sosse hjälpa Grekland, annat än på distans. Vi ska hålla oss ifrån så mycket som möjligt. För vem kan hjälpa ett land som grävt sin egen grav så effektivt? De vill ju inte ens jobba... Gå i pension när du fyller 50... Usch!

Men Grekland är ett uppenbart exempel på hur det kan gå när inte intäkter och utgifter nationellt går ihop. När perioden för intjänande av pengar och resurser till sig själv och till det allmänna är för kort i förhållande till perioden för uttag. Då blir det kris. Då riskeras utveckling och välfärd. Då är till slut statskonkursen nära. Om vi inte klarar av att hantera samhällsekonomin på ett rimligt sätt kommer välfärden att riskeras.

Den andra saken sossarna, LO och alla andra som inte vill jobba efter 65 borde tänka på är just jobbet. Är det inte fantastiskt att få jobba? Är jobb bara en plåga, eller är jobbet också en del av livet, något man gläds åt, inte alltid kanske -  men ofta? Jobbet är väl också mer än jobb - arbetskamrater, självständighet, utveckling, delaktighet? Och jobb och folkhälsa hör faktiskt ihop.

Rätt ofta låter motståndarnas argument mot en förändring av synen på pensionsålder som om arbete vore något nödvändigt ont. Ju mindre desto bättre. Det är en märklig syn, framförallt från det parti som förut var ett arbetarparti, och den organisation som säger sig företräda arbetare. Arbete är väldigt ofta det som ger människan mening och mål i livet. Oavsett om man är 25, 55 eller 75. Då gäller det att hitta rätt lösningar för att fler ska kunna jobba vidare, istället för att såga allt vid fotknölarna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, Ex2, Ex3, AB1, AB2, Tvärsnytt1, Tvärsnytt2

Bloggar: Kent, Mikael Persson, Ett hjärta rött, Pierre Ringborg, Röda Berget, TCO Utredarna, Olas tankar, Kulturbloggen, Göran Johansson, Signerat Kjellberg, Parkstugan,Mitt i Steget, Annarkia, Mattias Lundbäck, Martin Moberg, Mikael Andersson, Peter, tokmoderaten

(Och varför rubriken 86,5? Min far jobbade varenda dag tills han dog, fram till sin sista dag på jorden. 86,5 år gammal dog han. Och han gladde sig åt jobbet varenda dag)

Demokrati, Baastad, demokrati!

Det var nog fler än jag som hickade till när man lästa söndagens Nerikes Allehanda (tyvärr ligger inte artikeln ute på nätet). Kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, visade där vad hon anser om demokrati.

En kort sammanfattning av Baastads demokratisyn: Det spelar ingen roll vad olika nämnder bestämmer. Om ledamöterna där har beslutat "fel", det vill säga tagit ett beslut som går emot någon form av uppgörelse mellan de styrande kommunalråden, så gäller inte det. Då kommer Lena Baastad att se till så att kommunalrådens beslut ändå går igenom.

På kommunfullmäktiges sammanträde i januari ställdes flera frågor kring hanteringen av nedläggningen av Wadköpings Utbildnings Center, WUC. Bland annat hade jag och Lena Baastad en diskussion kring vem som skulle fatta beslutet om WUC. Var det gymnasienämnden, programnämnden eller kommunfullmäktige? Lena Baastad var mycket tydlig: Det var gymnasienämnden och ingen annan som ska fatta beslutet. Orkar man sitta en stund kan man se hela mötet på kommunens hemsida här.

Men det är uppenbart att hennes svar bara gäller om nämnden fattar "rätt" beslut...

Det fanns skäl att ifrågasätta Lena Baastads demokratisyn redan innan gårdagens artikel. När hon skriftligt svarade på frågan om vem som skulle fatta beslutet om WUC, skrev hon att eftersom vi på kommunfullmäktige i januari diskuterade WUC så hade ju kommunfullmäktige ändå fått vara med. Men det är skillnad på att en ledamot i oppositionen ställer en fråga, och att kommunfullmäktiges alla ledamöter beslutar om en strategisk fråga. Kommunallagen är mycket tydlig i detta. Men det brydde sig inte Baastad om. För henne var det glasklart: Gymnasienämnden ska fatta beslutet. Det beslut som nu inte gäller. Att ha en kommunstyrelseordförande som på detta sätt rätt tydligt sätter sig över såväl grunderna för svensk demokrati, som svensk lagstiftning, är rätt illa.

Nerikes Allehanda skriver på dagens ledarsida att det är dags för majoriteten att backa, att göra om och göra rätt. När vi i Folkpartiet presenterade vårt alternativ förra veckan var just detta vårt huvudbudskap. Gör om. Utred ordentligt. Utred alla olika möjligheter, kring alla kommunala skolor. Beakta alla olika utgiftsminskningar och intäktshöjningar. Men framförallt: Se till så att det beslut som tas innebär att den pedagogiska miljön och utbildningarna blir bättre efter beslutet än före.

Vi kunde visa att kommunen, om man tänker i flera steg, kan få intäkter på hundratals miljoner genom försäljningar av fastigheter och byggrätter, samtidigt som man sparar på såväl hyror och gör det möjligt att bygga intressanta kulturfastigheter. Men vi var också öppna med att vårt förslag inte var "sanningen", utan att det sannolikt fanns andra alternativ som måste övervägas.

Socialdemokraterna säger att varje dags försening kommer att innebära att pengarna rinner ur kommunen. Men om de brytt sig om tid, hade de fattat ett beslut om en utredning av gymnasieskolan redan i juni, eller senast i augusti. Ingen helt ny information har kommit till sedan dess, lägets allvar har bara blivit tydligare.

Ibland får man acceptera att man gjort fel, och göra om. Det borde Lena Baastad göra. Istället att för hårdnackat, som Örebros Järnlady, försvara ett dåligt beslut även om det innebär att hon får göra våld på det reglemente som styr kommunens demokrati, borde hon säga: Ja - det kommer att kosta en del pengar att verkligen reda ut vilket beslut som blir bäst. Men vi får ta den kostnaden. För elevernas och demokratins skull.

Media: NA

En socialliberals bekännelser

Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället? Den frågan är egentligen grunden för oss som kallar oss socialliberaler. Kanske ska man komplettera den med ett antal andra frågor, av såväl grundvärdeskaraktär som sakpolitisk karaktär. Frågor om människovärdet är självklar. För en liberal kan man aldrig lämna frihetsbegreppet ohanterat. Och det finns sakfrågor som också alltid följer med. Naturvården är för mig självklar, eftersom den manifesterar frågan: "Hur lämnar vi en värld som är bättre åt våra barn än den vi ärvde av våra föräldrar?"

Men åter till den första frågan. Hur driver man en politik som ser till de sårbaraste människorna i samhället?

Det traditionella svaret för oss social- eller vänsterliberaler, har varit ett högt skattetryck som omfördelar inkomsterna, ett generöst bidragssystem och en stark välfärd byggd på såväl offentlig finansiering som offentligt utförande.

Jag måste erkänna att jag börjat fundera i helt andra riktningar på alla områden.

Sverige har av tradition haft ett av de högsta skattetrycken i världen. Framförallt har det gällt beskattningen av höga inkomster. Så länge världen var möjlig att hantera utifrån ett nationellt perspektiv var detta en effektiv väg för att uppnå målet om att lyfta de sårbaraste. Och så länge Sverige hade ett försteg framför många andra europeiska länder, där krigets efterverkningar fortfarande var en del av vardagen, fungerade det.

Men tiderna ändras. Sverige är idag en del av en globaliserad värld. Och vi konkurrerar idag inte bara med Europa, och USA. Idag måste vi möta konkurrens från i princip alla länder över hela världen. Vår ekonomi är och blir allt mer bunden till alla andra. När konjunkturerna skakar i Kina, USA, Brasilien eller Indien, märker vi det i Sverige. Och när villkoren för, och förutsättningarna för, företagande och tillväxt är bättre i något annat land kommer arbetstillfällena att dras dit.

Vi såg det senast i fredags, då Astra Zeneca flyttade forskning från Södertälje. Men det är inte det sista, enda eller ens största problemet. Företag, entreprenörer, tillväxt och utveckling kommer att flytta från Sverige om vi inte möter utmaningen rationellt, effektivt och pragmatiskt. Det handlar om att förbättra utbildningen, något som Jan Björklund och vi andra liberaler ständigt jobbar med. Det handlar om att öka forskningsinsatserna, där regeringen ändå är på väg. Men det handlar också om skattesystemet.

Sverige har ett skattesystem som inte gynnar företagande, entreprenörskap, hög kompetens, rikedomsskapande. Visst har vi under lång tid sett hur skillnaderna i samhället ökat, mellan de rikaste och de som har minst. Men det beror sannolikt lika mycket på att det offentliga systemet inte klarar av att öka bidragen och andra offentligt styrda inkomster i den utsträckning som skulle behövas för att möta de inkomstökningar de rikaste har. Men kanske är det mer ett symptom på problemet, än ett problem i sig.

Och visst har även vi direktörsexcesser. VD-löner som tappat förankringen med verkligheten, bonussystem som ingen vettig kan förstå relevansen av eller med. Men det berör ett mycket litet antal människor, och är också sannolikt ett symptom mer än ett problem i sig. (Ska marknadsekonomi med kapitalistiska inslag klara som nån form av global mainstreamideologi, sig lär inte bolagen kunna skapa en nomenklatura som befinner sig utanför samhället på samma sätt som i de gamla kommunistiska staterna, eller de gamla adliga. Då kommer någon form av omstörtning att äga rum...)

Men det som nu gäller är att skapa ett skattesystem som gynnar företagande och entreprenörskap. Ett skattesystem som säger ja till människor som vill bli bäst inom sitt område, som strävar efter excellens i teoretisk forskning eller forskning i praktik. Ett skattesystem som faktiskt gör det möjligt att bli rik, inte bara som fotbollsspelare eller artist, utan även som matematiker, biolog eller medicinare.

Min analys är att vi då måste anpassa oss till omvärlden. Det handlar helt enkelt om att minska skillnaderna i skatteskalan. Progressiviteten måste bli mindre. Högre inkomster måste beskattas lindrigare än idag.

Men hur möter man då det socialliberala kravet på att värna de mest sårbara? Svaret är inte enkelt. Ett delsvar är att alternativet sannolikt är sämre. Om vi fortsätter med vår högskattepolitik kommer Sverige att halka efter i välfärdsligan, och våra välfärdsresurser kommer inte att hänga med. Så frågan är om vi vill ha en mindre andel av en större kaka, eller en större andel av en liten kaka, att fördela?

Men det handlar också om att fundera över andra skattebaser. Hur hanterar vi konsumtionsskatter? Hur jobbar vi med skatter på miljöstörande verksamhet? Hur är det med fastighetsskatten? Vilka skatter kan vi höja som gör det möjligt att värna välfärden utan att vi äventyrar utvecklingen och tillväxten?

Svaren är inte enkla. Men frågorna måste ställas. För det är sällan så att gårdagens svar är lösningen på morgondagens problem.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2,

Vad händer nu?

Det finns ingen majoritet för att lägga ner WUC. Det stod klart idag efter gymnasienämndens sammanträde. FP, M, MP, V och Lars-Ruben Fahlström, KD valde att inte gå på det socialdemokratiska förslaget.

Kent Persson, M, säger på sin blogg att WUC nu är räddat. Jag är inte lika säker.

Återstarten av Rudbecksskolan var ett socialdemokratiskt krav i förhandlingarna med KD och C. Av vad jag erfarit har inte någon i KD överhuvudtaget varit informerad om att socialdemokraterna hade för avsikt att lägga ner WUC förrän timmarna innan det blev offentligt. WUC har varit en intern socialdemokratisk process där Lena Baastad, Thomas Esbjörnsson, Dennis Begic och Björn Sundin agerat på egen hand. Ställda emot väggen har såväl KD som C fått acceptera deras ultimativa krav. Det har inte spelat någon roll att det inte funnits någon faktabakgrund eller några bärande skäl för förslaget. Socialdemokraternas styrande trojka, och med Begic som den som fick hålla deras yxa, har bara sett till det interna socialdemokratiska behovet att värna sitt vallöfte.

Så vad händer nu?

Spricker majoriteten? Knappast. Lennart Bondeson KD har varit en mycket tydlig försvarare av socialdemokraterna. Rasmus Persson C lär hålla de sina i strama tyglar så länge han får sköta sitt programområde själv. Men det är uppenbart att de två stödpartiernas toppar får köra med partipiskan för att klara av att hålla ihop majoriteten. Det har skapat problem och kommer att fortsätta att skapa problem. Åter ser vi en socialdemokratiskt ledd majoritet som spricker mer och mer efterhand. Åren 1998 - 2006 var det en följetong.

Men de inblandade har också påstått att det finns en "plan B", om inte beslutet blir som man vill i gymnasienämnden. Men hittills har vi inte fått se någon plan B.

Sannolikt kommer beslutet att fattas någon annan stans, kanske utanför de offentliga nämndsammanträdena som så ofta hittills under denna socialdemokratiska ledning. Kanske i en nämnd där man har låtit partipiskan vina än hårdare. Om det sker är inte WUC räddat. Då handlar det bara om en tillfällig paus.

Eller så tänker sossarna om och gör rätt. Börjar en utredning av alla gymnasieskolors styrkor, svagheter, möjligheter och hot. Sådana SWOT-analyser är vardagsmat när man jobbar med utveckling av såväl företag som organisationer och verksamheter. Det borde vara lika självklart för en kommunal ledning.

Men det är väl för mycket att begära, eller?

Media: NA,

Blogg: Kent, Maria, Fredrik, Karin

Vad blir kvar?

Jag läser i Nerikes Allehanda om de nya besparingskraven som ägarna ställer på tidningen. Enligt uppgifter är det upp emot 30 journalister och redigerare som ska bort från tidningen.

Jag har försökt ta reda på hur många journalister det finns på NA. Ungefär 60, med redigerare ytterligare ett drygt tiotal. De besparingar som nu kommer är alltså nästan en halvering av journalisterna på tidningen.

Jag har ju några gånger klagat på NA, jag tycker att kvaliteten på tidningen har sjunkit år efter år. Tidningen har blivit mer av en reklamblaska än en kvalitetsprodukt. Framförallt gäller det analyserande artiklar kring samhälle och politik. Djup har ersatts av yta.

Fortfarande tycker jag att det är alldeles för många journalister som ser världen ur ett vänsterperspektiv. De artiklar de skriver är korrekta, men analysen bygger på en världsbild som är skapad ur en socialdemokratisk, eller än längre till vänster stående, analys av såväl problem som möjligheter.

Men samtidigt måste man inse att det uppdrag som NAs journalister har blir allt omöjligare. När jag började i politiken för drygt 20 år sedan var antalet journalister på NA drygt 120 om jag minns rätt. Och nu kommer man att vara 30 - 40 stycken. Är det någon som tror att det går att bibehålla och utveckla kvaliteten på en lokal tidning om antalet journalister bara är en tredjedel, eller fjärdedel, av vad det tidigare var? Är det någon som tror att det går att bevaka lokal politik på ett relevant sätt? Är det någon som tror att det går att bevaka kultur, samhällsskeenden, eller ens sport, om det knappast finns några lokala journalister?

Den utveckling som NA nu är inne i är sannolikt en snabb utförsbacke mot slutet för tidningen, i vart fall som vi ser den idag. Allt fler av mina bekanta säger upp tidningen eftersom man inte tycker att den ger det man betalar för.

Varför har det blivit som det blivit?

Det främsta skälet är väl att internet allt mer dominerar mediabranschen. Och idag finns det ingen lönsamhet i webbtidningarna, i vart fall inte i samma utsträckning som hos den gamla papperstidningen. Men det finns också andra skäl.

Några veckor innan detta besked kom, fick vi av den avgående chefredaktören/VDn veta hur nöjd han var med lönsamheten hos tidningen. Men denna goda lönsamhet räckte uppenbarligen inte till för att värna den journalistiska kvaliteten. Tidningsmakeri har inte längre någon underliggande samhällsbevakarideologi. Tidningsmakeri idag är vinstmaximering. Kanske är det dags för journalisterna att bevaka sina egna ägares riskkapitalistiska drag...

Så, alla journalister på NA, jag kommer kanske att fortsätta att kritisera er för att ni ser världen ur ett alldeles för tydligt vänsterperspektiv. Men jag kommer att högakta er för att ni, trots era ägares krav, fortsätter att försöka göra en tidning med i vart fall spår av kvalitet. Ert arbete är nästan omöjligt. Ni är värda respekt.

Media: NA

Läsplattor

I Örebro kommun har alla presidieledamöter fått läsplattor, iPads, paddor. Det är sannolikt bra så småningom. Men än finns det ingen app som egentligen gör det naturligt att använda paddan. Så länge det inte finns någon sådan, där man kommer åt alla kommunala handlingar, är paddan mer av ett roligt surfredskap. I och för sig kan man läsa eposten på den. Men det går betydligt bättre och snabbare på en dator, likt den jag nu sitter med.

Denna lilla tanke kan man bära med sig när man funderar över tekniken i skolan. Jag läser med intresse såväl vad de positiva som de negativa till Sollentuna kommuns beslut om att överge såväl skolböcker som handskrivning som första ingång till text och läsande. De vill: ”ta klivet in i nutiden i stället för att hålla till i forntiden” samtidigt som de menar att: ”Jämfört med övriga samhället ligger skolan i bakvattnet”.

Utbildningsministerns hållning är mer restriktiv. Han säger: "Jag har inga invändningar mot att man använder datorer tidigt. Men om man tänker ersätta böckerna fullt ut med digitala hjälpmedel, då är man fel ute."

För detta har Jan Björklund (fp) fått en del däng. Frågan är egentligen varför.

Det Björklund säger är att man fortfarande måste ha en bredd i inlärningen. Både papper och padda. Både  bok och nät. Mot detta vänder sig bl a Maria Stockhaus (m) som alltså tycker att skolan ligger i bakvattnet.

Precis som Johannes Åman skriver i DN så använder jag också papper och penna sällsynt. Alla mina texter skrivs på dator, eller ibland padda även om den inte är gjord för att skriva snabbt, rätt och långt. Jag läser betydligt mer på nätet än i böcker, söker framförallt mer kunskap på nätet än via gammalmedia. Men frågan är om vi redan idag, eller någonsin, kan ersätta allt skrivet, läst och räknat med och på datorer.

Åman redovisar några skäl. Jag tycker att hans frågetecken kring ekonomin är enormt relevanta. Är det någon i Sollentuna som gjort en analys av kostnaderna för elevernas paddor, med allt från framtagande av relevanta appar till service, underhåll och energiförbrukning, och ställt dem i jämförelse till dagens läromedel? För mig räcker det med att veta att ingen, inte någon, i Örebro kommun har kunnat redovisa vad vår IT-verksamhet egentligen kostar. Skälet är enkelt -  IT är inte bara hårdvara, mjukvara och service. IT handlar också om hur vi hanterar vår arbetstid och vad vi använder IT till. Och då blir det svårare. Hur många arbetstimmar läggs idag på surfande utanför arbetsområdet? Hur många obeställda rapporter tas fram, hur många obeställda undersökningar görs, hur mycket oefterfrågad information tas in bara för att man kan, och att det verkar vara så enkelt?

Men det är inte enkelt. Och det finns inga gratis luncher. Obeställda undersökningar tas fram på arbetstid. Information lämnas på arbetstid. Arbetstid som kan användas till annat, vård av gamla, eller ubildning av unga till exempel.

En annan bild från min lokala vardag ökar på mina funderingar till att helt överge bok och papper. Jag gör ofta besök på olika verksamheter i kommunen. Nästan alla kommunala skolor har jag besökt. Under ett av dessa skolbesök fick jag möjlighet att se när en klass arbetade med sina datorer. Det var femteklassare som höll på med ett arbete med frågor kring Europa. Jag stod i bakgrunden och tittade på. Eleverna verkade se mig som en del av väggen. För när läraren vände sin uppmärksamhet från en elev till en annan, var det mer regel än undantag att innehållet på skärmen ändrades. Då var det inte så mycket studierelaterad information som fanns på skärmen...

Ska man därför plocka bort datorer från skolorna? Ett sådant påstående blir ju bara löjligt. Datorerna är och kommer mer och mer bli en del av vår vardag. Vi måste lära oss hantera den nya verkligheten i en ständigt föränderlig process. Men bara den som tror att vi aldrig lär av historien kan säga som Sollentunarektorn Kastenholm: ”Vi tror inte på klassiska läromedel”...

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3