Allsvenskan 2019 är slut. Djurgården vann alltså, men de två spelskickligaste lagen kom tvåa och trea. Jag har sällan sett skillnaden i klass mellan lag vara så stor som när MFF spelade ut ÖSK på Behrn Arena, eller när Bajen gjorde detsamma på Tele2. När man kollar på de riktigt stora internationella lagen är klassen ytterligare någon nivå upp, men tempot, passningsskickligheten, blicken - allt helt enkelt - blir så mycket högre att det är som ett annat spel. Men när ÖSK möter Malmö så syns skillnaderna. Passningar som MFF lägger på yta rinner ut över sidlinjen för ÖSK. När MFF kör kortpassning med ett tillslag klarar de också av rörelse mellan passen. När ÖSK försöker detsamma står spelarna stilla. När MFF pressar gör de det som lag, något som ÖSK bara klarar ibland. Och när MFF använder hela planen, på bredden och djupet, rullar ÖSK runt via halva laget för att komma från vänster till höger yttermittfällt.
Jag inser att jag, trots mitt nörderi, knappast är något ämne för större expert inom fotbollen. Och detta inlägg är inte tänkt som ett betygsättande av spelare. Men jag måste hålla med de många riktiga experter som menar att Allsvenskan numera består av tre delar: En storstadstopp (kanske inklusive Peking), en meningslös mitt och ett nedflyttningsgäng. ÖSKs plats i hackordningen är att hamna högst av de i mitten. Resten kan man bara drömma om.
Så vad ska ÖSK göra? Målsättningen med att vinna guld, spela i Europa och vara bäst av alla på plan måste överges. Kanske, som Alexander Axén säger i intervjun med Nerikes Allehanda, kan man något år komma högre i cupen, så länge den inte blir de sämsta av de bästas biljett till Europa...
Det är bara att acceptera: ÖSK kommer inte att fylla läktarna genom att vara med i toppen av Allsvenskan ständigt och jämt.
Så - det är bara att lägga sig ner och dö då?
Eller...
Jag tror faktiskt på motsatsen. Men då måste styrelsen, föreningen och bolaget börja agera utifrån en helt annan spelplan än den man gjort hittills. Man måste agera, istället för att reagera. Man måste tänka långsiktigt, istället för att titta på nästa säsong och de värvningar man kanske har råd med.
Låt mig peka på några förslag som jag tycker att vi borde jobba för:
ÖSK ska spela för fulla läktare, oavsett sportsliga resultat!
Lär av Bajen. Först kom publiken, sedan kom resultaten. Att vara Bajare är inte bara att gilla fotboll. Det är något mer. En livsstil, en gemenskap, en familj.
Vad är ÖSK? Knappast en familj i alla fall. Men även om vi inte är en familj, borde vi kunna vara en förening med hemkänsla - i vart fall på hemmamatcherna. Man går på matchen för att träffa kompisar, nya och gamla, ta en öl före och drömma om vinst och en till efter för att släppa förlusten. Man snackar lite i pausen när man tar en kaffe eller burgare. Kollar in vilka gamla och nya som finns där och om man saknar någon. Man glädjer sig åt Kubanerna som kör järnet, trots att de fyrar av de där eländes bengalerna, bara för att deras ramsor och glädje är en del av matchupplevelsen. Man kanske stannar kvar en stund efteråt, snackar ner matchen med några vänner, sitter och glor. Man tar en lunch med ÖSK-vännerna nån gång då och då bara för att det är kul att ses och snacka fotboll, Örebro och livet.
Men hur når man dit? Nu kommer de konkretare förslagen:
1) Fotboll är inte /bara/ sport - det är en upplevelse.
Att gå på Behrn Arena ska alltid, alltid, vara en upplevelse oavsett hur matchen går, om man är fotbollsnörd eller tvingats med av sambon eller barnbarnet. Det ska vara välkomnande att komma dit, det ska vara bra sittplatser och genuina ståplatser. Det ska vara ombonat. Man ska alltid, alltid, kunna få bra kaffe, gott fikabröd likaväl som en snabb kokt med bröd eller en Delicatomazarin. Ju tristare motstånd - tänk Mjällby - desto viktigare är det med det runt omkring.
Det finns några som fattat det. Erik Wärlegårds GFÖ-tankar är en bit på väg. Men det är första steget. Det krävs fler.
2) Man ska kunna sitta med såna man trivs med.
Om man står på Västra Stå vet man att ju närmre mitten man kommer, desto högljuddare blir det. Det är klart. Likadant är det på mitten av Norra. Där sitter de tristare sponsorbesökarna, de som sällan ropar och mest applåderar när det är medvind. På Södra är det lite mer blandat. Och så har vi familjeläktaren förståss. Men det går att göra så mycket mer.
Varför bara en GFÖ-läktare? (Varför är vi inte fler förresten?) Tänk om det borde finnas en tjejläktare eftersom vi män fortfarande inte alltid kan bete oss, en läktare för riktigt gamla gubbar som vill ha det varmt om stjärten och kaffe vid platsen, en läktare för de sponsorer som också är genuina fotbollsnördar osv osv Det är bara fantasin som sätter gränser. Och när man hittat olika koncept så gäller det att fylla dem med något. Guldklubbens medlemmar sitter på en viss plats och får en latte och en wrap i pausen. Det finns en avdelning där man accepterar att folk hela tiden rör på sig, helt enkelt för att man hela tiden kan köpa fika, mat eller en öl under pågående match.
3) Det gäller att se det som finns omkring.
Visst är det så att man måste tänka på publiksnitt när man planerar omkringarrangemang som mat, fika osv. Men det finns en risk med att planera för dåliga matcher. En risk att det blir självförstärkande. Dålig motståndare betyder dålig match och dålig service. Det finns bara en sak som ÖSK kan påverka rakt av - servicen. Tänk om man tänkte tvärsom: Dålig motståndare betyder risk för trälig match - då måste kringarrangemangen vara det som drar! Bättre fika, snabbare service, annorlunda underhållning, ännu trevligare. Vi går på match inte bara för att se på fotboll. Vi går dit för allt det andra också.
4) Stolthet, hjärta och passion.
Tänk om vi ÖSK-are alltid kommer att kunna sjunga ramsan om våra icke-SM-guld. Om vi inte är bäst på fotboll - vad är vi bäst på då? Vad är själen i ÖSK?
Jag tror klubben gjorde en riktig miss när man blev degraderad av SvFF. Vi var rätt många som spottade på allt vad detta förljugna degraderande innebar. Men sedan då? Vad hände sedan? Borde vi inte tillsammans knutit näven, i vart fall i fickan, och gjort något annorlunda. Tänk om just bristen på guld och degraderandet är delar av den själen. ÖSK är kusinen från landet, underdogen, den som blir nedslagen, MEN SOM ALLTID STÅR UPP IGEN! Och nu då - när MFF, Bajen och de andra storstadslagen omsätter hundratals miljoner och köper ihop stjärnor, så är ÖSK fortfarande underdogen, den som vägrar att acceptera rollen som slagpåse trots slagen, föreningen som alltid bär stoltheten och passionen med sig i hjärtat.
För att ÖSK ska kunna bli det man kan, måste man börja förändra det man har rådighet över, och det är i dagsläget mindre fotbollen som alltmer styrs av de stora pengarna, men allt mer den själ och det hjärta som finns i hängivna supporters och mer eller mindre fotbollsintresserad hemmapublik. Så jag tycker att styrelsen ska lägga mer fokus på stoltheten, hjärtat och passionen och lite mindre på att söka den där spelaren som ska ändra allt och göra ÖSK till det nya MFF...
5) Arenan är ÖSKs!
Idag är inte Behrn Arena ÖSKs. Det är kommunen som äger den. ÖSK är en nettobetalare till kommunen. Man får idag betydligt mindre i bidrag än vad man betalar i hyra. Framtiden kommer säkert att innebära mindre bidrag och högre kostnader. Det är orimligt.
ÖSK borde omedelbart inleda ett arbete med att bli ägare av arenan. Det första är väl att starta ett fastighetsbolag. När man gjort det kan man förhandla med kommunen om hur lite(!) man ska köpa arenan för. Lite - för att arenan är en förlustaffär för kommunen trots ÖSKs nettoinbetalningar. Kommunen får mindre förluster i framtiden. ÖSK får en arena. Sedan kan man börja utveckla den till den evenemangsarena den måste bli. I en framtid innebär det säkerligen en vädersäkrad arena. Fram tills dess kan den utvecklas för att bli en levande anläggning med service, handel, restauranger, sponsorkontor - allt som kan utveckla arenan till det ÖSK vill att den ska bli.
Men man måste starta idag.
6) Medlemskapet.
Idag finns det i princip ett medlemskap, som man betalar olika mycket för. Det borde ändras. Om man är guldmedlem ska det kosta - men man ska få service också. Varför är inte ÖSKs medlemsträffar den självklara träffpunkten för Örebros näringsliv förresten? Men för oss nördar måste det också finnas fler pluspunkter än en pin och möjligheten att gå på ett årsmöte (hur många har gjort det???). GFÖ-medlemskap kanske innebär att ÖSK faktiskt tar ansvar för att fixa den där månadslunchen på den självklara ÖSK-restaurangen, eller att gamla spelare är en del av upplevelsen på K. Familjemedlemskapet innebär faktiskt att barnen får en anpassad upplevelse, olika om man är fem eller tolv. Gubbmedlemskapet innebär att man får klippkortet till kaffet i pausen.
Kanske innebär det också att medlemskapet är en del av årskortskostnaden. Jag är medlem med årskort, och jag förnyar dem samtidigt. Varför inte som en prenumeration eller som en månadsavgift, bara att kryssa i rutan för att autogirot ska fortsätta... Det viktiga är att vi blir fler medlemmar som blir stabila på åskådarläktaren hemma, och ibland borta också.
7) Spelarna.
Jag gillar att det numera finns en betydligt bättre interaktion mellan spelare och framförallt Västra Stå efter vinster. Men ska klubben leva upp till Stolthet, hjärta och passion innebär det att spelarna, efter varje match, måste visa samma engagemang för de som stöttar från läktarna när de förlorat som när de vunnit. Jag fattar att en del är sådana vinnarskallar att det inte funkar, men då får man hitta på nåt annat. Publiken måste få något tillbaka för att man sjunger trots att spelet är skit.
Och om föreningens slogan är Stolthet, hjärta och passion, så ska det gälla spelet också. Lämna finliret till Bajen. Fixa spelare som likt elva Klas Ingesson plöjer konstgräset i en ständig jakt på motspelare, boll och mål.
Slutsats:
För att ÖSK ska kunna utvecklas måste man göra en synvända. Det handlar inte om att få publik för att man spelar bra och vinner guld. Det handlar om att få publik för att man spelar bra men aldrig vinner guld. Istället för att bygga framtiden på sådant som man inte kan påverka - som att guldet nästan alltid kommer att gå till det lag som har mest pengar på banken, måste man bygga på sånt man kan påverka - publiken, medlemmarna, upplevelsen, arenan...
ÖSK kan bli Sveriges intressantaste fotbollsklubb, Sveriges intressantaste fotbollslag. Men då gäller det att hitta sin själ. Och börja i rätt ände.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Fotboll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fotboll. Visa alla inlägg
2019-11-04
2013-09-23
När rädslan att förlora tar över
Jag såg Ängelholm - ÖSK i fredags. En match som sade rätt mycket om framförallt ÖSK.
I 80 minuter spelade laget med en man mer. Det resulterade i första halvlek i ett snyggt spel och ett hyfsat övertag. Kalle Holmberg missade chanser på löpande band. Det kunde ha stått både 0-3 och 0-4 om inte om funnits...
I andra halvlek märktes knappt att ÖSK hade en man mer på banan. När man fick bollen gick det långsamt. Hellre en pass bakåt eller åt sidan, än en framåt. Väldigt lite rörelse från mittfältarna med boll. Knappt några genombrottsförsök. Ändå vaskade laget till sig några chanser som borde givit mål och avgjort matchen. Men det fungerade inte.
Och de sista 5 - 10 minuterna var ÖSK rejält illa ute. Ängelholm var vassare och borde haft fler chanser att både utjämna och avgöra. Men laget har inte de nödvändiga kvaliteterna. Trots detta kunde man kvittera. Som jag såg det var det åter en individuell miss. Samuel Wowoah hade inte någon koll på var han befann sig utifrån såväl med- som motspelare. Det var mer en mittbacksposition än en ytterbacksposition. Och det straffade sig, som så många gånger förr.
När jag satt där och tittade, tänkte jag på Falkenbergs senaste match. Mot Landskrona visade man upp ett helt annat spel än ÖSKs. Där fanns snabbheten. Där fanns genombrottsviljan. Där fanns en helt annan spelglädje och vilja än vad ÖSK visat upp de senaste matcherna. Och jag funderar på varför.
Är det så att favoritskapet och den fina våren nu slår tillbaka? Är det så att prestationsångesten gör spelarna rädda? Är det så att rädslan att förlora tar över viljan att vinna?
Jag kan inte tänka mig något annat. Det handlar om så många spelare som inte presterar. Och det handlar om ett lag som spelar under sin kompetensnivå.
När en mittfältare (både Saeid och Nilsson) hellre väljer att stanna upp, spela i sidled eller bakåt, trots att det finns en 30 meters-korridor framför dem, betyder det något. De har knappast blivit sämre spelare, men...
När Kalle Holmberg missar chans efter chans, friläge efter friläge, betyder det något. Han har knappast blivit en sämre spelare, men...
När varningarna duggar tätt, trots att laget har en man mer på banan, betyder det något. Ingen har blivit en sämre spelare i höst, men...
När laget faller ner och mot mitten, så mittfält och backar nästan krockar framför mål innanför straffområdet, betyder det något. Inte att de glömt hur man spelar, men...
Rädslan att förlora, att släppa in det där målet som man inte får, blir ett hinder som är större än motståndaren. Du gör dig själv dålig bara för att du inte vågar vara bra. Man gör sitt lag dåligt, bara för att ingen vågar göra bort sig och göra något utanför ramarna.
Som jag ser det handlar ÖSKs framtid nu mer om organisationstankar och management, än om fotbollsträning och skottövningar. Det handlar om att få 11 individualister att både våga fortsätta att vara individualister och att spela för laget. Det handlar om att få de 11 att acceptera att det är bättre att våga och misslyckas än att inte våga. Det handlar om att få de 11 att inse att det alltid är bättre att göra något, och få kritik för att man gör fel, än att sejfa och inte göra något alls.
För Falkenberg är säsongen redan över. De har vunnit mer än vad någon kunde tro när säsongen började. Varenda poäng de får med sig är ytterligare en glädje. De har redan lyckats. De kan helt enkelt inte misslyckas.
För ÖSK pågår säsongen till sista matchen. Ryggsäcken blir allt tyngre. Rädslan att förlora riskerar allt mer att gröpa ur glädjen att vinna. Risken att misslyckas blir en stängd dörr till chansen att lyckas.
Hur ska man vända? Kommer laget att klara av att hitta glädjen till morgondagens match mot Brage? Jag är osäker.
Som den politiker man är måste jag få dra en politisk parallell. Det finns många politiska partier som är i ÖSKs situation. Socialdemokraterna, som ser sitt röstetal och sitt inflytande sjunka år efter år. Moderaterna som omformade sig själva och Sverige men som verkar ha omformat klart. Kristdemokrater och Centerpartister som inte hittar en mening med sin existens. Och Folkpartiet som funderar över om liberalism handlar om något mer än privata moralfrågor.
I sin oro över att förlora, väljer rätt många partier och politiker att inte våga, inte sticka ut, inte utmana. Man kan ju misslyckas. Istället handlar det om att sejfa. Göra som de andra. Se ut som de andra. Spela i sidled.
Och istället för vågade och spännande kampanjer för den egna politiken, som ska lyfta partiet eftersom människor ser ett politiskt ledarskap, handlar så mycket istället om att förstöra för de andra. Negativa kampanjer ersätter positivt ledarskap.
Frågan är vad som händer när svensk politik får ett politikens Falkenberg? När det egna spelet, spelglädjen och framåtandan är det som gäller. När segrarna redan är vunna, och man därför inte kan förlora. När budskapet väcker människors intresse för partiets politik och inte bara är ett klagande på de andra partierna.
Jag hoppas att mitt parti, Folkpartiet, kunde ta den ledartröjan. Men risken är större att det istället blir ett opportunistiskt parti som har den "rätta" ledaren som säger de "rätta" sakerna i "rätt" tid. Vi har sett det i andra länder. Sverige är inte unikt.
Men så får det inte gå! I morgon mot Brage kommer ÖSK att göra en stormatch. Kalle Holmberg sätter 3 pannor. Nordin levererar smörpass på löpande band och Hagge sliter som bara han kan.
Och i valen 2014 gör Folkpartiet sitt bästa valresultat någonsin. Inte för att vi visat hur dåliga de andra är. Utan för att vi är så bra!
Media: NA1, NA2, NA3,
I 80 minuter spelade laget med en man mer. Det resulterade i första halvlek i ett snyggt spel och ett hyfsat övertag. Kalle Holmberg missade chanser på löpande band. Det kunde ha stått både 0-3 och 0-4 om inte om funnits...
I andra halvlek märktes knappt att ÖSK hade en man mer på banan. När man fick bollen gick det långsamt. Hellre en pass bakåt eller åt sidan, än en framåt. Väldigt lite rörelse från mittfältarna med boll. Knappt några genombrottsförsök. Ändå vaskade laget till sig några chanser som borde givit mål och avgjort matchen. Men det fungerade inte.
Och de sista 5 - 10 minuterna var ÖSK rejält illa ute. Ängelholm var vassare och borde haft fler chanser att både utjämna och avgöra. Men laget har inte de nödvändiga kvaliteterna. Trots detta kunde man kvittera. Som jag såg det var det åter en individuell miss. Samuel Wowoah hade inte någon koll på var han befann sig utifrån såväl med- som motspelare. Det var mer en mittbacksposition än en ytterbacksposition. Och det straffade sig, som så många gånger förr.
När jag satt där och tittade, tänkte jag på Falkenbergs senaste match. Mot Landskrona visade man upp ett helt annat spel än ÖSKs. Där fanns snabbheten. Där fanns genombrottsviljan. Där fanns en helt annan spelglädje och vilja än vad ÖSK visat upp de senaste matcherna. Och jag funderar på varför.
Är det så att favoritskapet och den fina våren nu slår tillbaka? Är det så att prestationsångesten gör spelarna rädda? Är det så att rädslan att förlora tar över viljan att vinna?
Jag kan inte tänka mig något annat. Det handlar om så många spelare som inte presterar. Och det handlar om ett lag som spelar under sin kompetensnivå.
När en mittfältare (både Saeid och Nilsson) hellre väljer att stanna upp, spela i sidled eller bakåt, trots att det finns en 30 meters-korridor framför dem, betyder det något. De har knappast blivit sämre spelare, men...
När Kalle Holmberg missar chans efter chans, friläge efter friläge, betyder det något. Han har knappast blivit en sämre spelare, men...
När varningarna duggar tätt, trots att laget har en man mer på banan, betyder det något. Ingen har blivit en sämre spelare i höst, men...
När laget faller ner och mot mitten, så mittfält och backar nästan krockar framför mål innanför straffområdet, betyder det något. Inte att de glömt hur man spelar, men...
Rädslan att förlora, att släppa in det där målet som man inte får, blir ett hinder som är större än motståndaren. Du gör dig själv dålig bara för att du inte vågar vara bra. Man gör sitt lag dåligt, bara för att ingen vågar göra bort sig och göra något utanför ramarna.
Som jag ser det handlar ÖSKs framtid nu mer om organisationstankar och management, än om fotbollsträning och skottövningar. Det handlar om att få 11 individualister att både våga fortsätta att vara individualister och att spela för laget. Det handlar om att få de 11 att acceptera att det är bättre att våga och misslyckas än att inte våga. Det handlar om att få de 11 att inse att det alltid är bättre att göra något, och få kritik för att man gör fel, än att sejfa och inte göra något alls.
För Falkenberg är säsongen redan över. De har vunnit mer än vad någon kunde tro när säsongen började. Varenda poäng de får med sig är ytterligare en glädje. De har redan lyckats. De kan helt enkelt inte misslyckas.
För ÖSK pågår säsongen till sista matchen. Ryggsäcken blir allt tyngre. Rädslan att förlora riskerar allt mer att gröpa ur glädjen att vinna. Risken att misslyckas blir en stängd dörr till chansen att lyckas.
Hur ska man vända? Kommer laget att klara av att hitta glädjen till morgondagens match mot Brage? Jag är osäker.
Som den politiker man är måste jag få dra en politisk parallell. Det finns många politiska partier som är i ÖSKs situation. Socialdemokraterna, som ser sitt röstetal och sitt inflytande sjunka år efter år. Moderaterna som omformade sig själva och Sverige men som verkar ha omformat klart. Kristdemokrater och Centerpartister som inte hittar en mening med sin existens. Och Folkpartiet som funderar över om liberalism handlar om något mer än privata moralfrågor.
I sin oro över att förlora, väljer rätt många partier och politiker att inte våga, inte sticka ut, inte utmana. Man kan ju misslyckas. Istället handlar det om att sejfa. Göra som de andra. Se ut som de andra. Spela i sidled.
Och istället för vågade och spännande kampanjer för den egna politiken, som ska lyfta partiet eftersom människor ser ett politiskt ledarskap, handlar så mycket istället om att förstöra för de andra. Negativa kampanjer ersätter positivt ledarskap.
Frågan är vad som händer när svensk politik får ett politikens Falkenberg? När det egna spelet, spelglädjen och framåtandan är det som gäller. När segrarna redan är vunna, och man därför inte kan förlora. När budskapet väcker människors intresse för partiets politik och inte bara är ett klagande på de andra partierna.
Jag hoppas att mitt parti, Folkpartiet, kunde ta den ledartröjan. Men risken är större att det istället blir ett opportunistiskt parti som har den "rätta" ledaren som säger de "rätta" sakerna i "rätt" tid. Vi har sett det i andra länder. Sverige är inte unikt.
Men så får det inte gå! I morgon mot Brage kommer ÖSK att göra en stormatch. Kalle Holmberg sätter 3 pannor. Nordin levererar smörpass på löpande band och Hagge sliter som bara han kan.
Och i valen 2014 gör Folkpartiet sitt bästa valresultat någonsin. Inte för att vi visat hur dåliga de andra är. Utan för att vi är så bra!
Media: NA1, NA2, NA3,
2013-02-05
Zlatan och Messi
OK - en blogg till denna dag. Och inte alls om politik. Fotboll denna gång. Och Zlatan som vanligt.
Jag läser en intressant artikel av DN's Johan Esk. Han sätter huvudet på spiken på mer än ett sätt. Är det möjligt att jämföra fotbollsspelare överhuvudtaget, från olika tidsperioder med olika förutsättningar? Hade Pelé med den träning och de förutsättningar som idag gäller, varit lika dominant som då? Eller hade han varit en medelmåtta bland andra, som inte klarade av de mer extrema träningsmetoderna idag?
Eller hade Messi varit en medelmåtta på Maradonas tid, eftersom han aldrig fått de utrymmen och den respekt från medspelare och domare som han har idag?
Och var kommer då Zlatan in?
En annan aspekt av Esks krönika är frågan hur man bedömer olika spelare under samma tidsperiod. Och man kan ta Zlatan och Messi som de tydligaste exemplen på hur svårt det är.
Zlatan Ibrahimovic är 195 cm lång och väger runt 100 kg.
Lionel Messi är 169 cm lång och väger 67 kg.
Bara de siffrorna säger att Zlatan aldrig kommer att få priset som världens bäste spelare. Helt enkelt för att dagens spel bygger på ett spel av fotbollsspelare som är korta och lätta.
Var det någon som såg PSGs match mot Lille häromveckan? PSG vann med 1-0 efter ett självmål på ett hårt inlägg. Men bakom målskytten och målvakten sprang Zlatan omkring med en Lille-spelare hängande på sig. Det är en del av hans vardag. Att släpa omkring på motståndare som drar, hänger, och rycker.
Bara på grund av sin storlek och styrka, bedöms Zlatan annorlunda än Messi. Det skulle vara intressant att se skillnaderna mellan Messi och Zlatan när det gäller att få frispark med sig i en sådan situation. Min gissning är att Messi får frisparkar mångdubbelt oftare än Zlatan, för likartade företeelser, bara för att han väger en tredjedel mindre.
På samma sätt är det när han har, eller tar, bollen i närkamper. Sätt in 100 kg muskler och teknik mot en motspelare och du har en vinnare på plan. Men samtidigt innebär det att han, bara genom att vara den han är, har svårare att möta sina motståndare. Risken att han drar på sig en frispark blir större bara för att han ser ut som han gör. Det är bara att inse att han kan sparka med foten långt över huvudhöjd på de flesta utan att det är något extra. Men domarnas fokus ligger på spelare som är 170 cm. Och då blir det problem.
En av följderna av detta är nog det vi sett av Zlatan de senaste åren. Färre spektakulära dribblingar. Enklare spel. Kortare bollkontakter. Mindre utmanande. Han har helt enkelt, som den intelligente spelare han är, anpassat sig till förutsättningarna. Och förutsättningarna bestäms av spelare som är 170 cm och väger 70 kg, inte av de som är 200 cm och väger 100 kg...
Det kommer aldrig att gå att bedöma vilken spelare som är bäst, oavsett idrott. Det hänger på så mycket annat än spelarens individuella skicklighet och kunskap. Till syvende och sidst handlar det om vad spelaren, utifrån sina och spelets förutsättningar, tillför sina lag. Och där har Zlatan än ett enormt försprång före Messi. Dels beroende på hans vinster i olika ligor i olika länder.
Men framförallt tack vare hans personlighet och utstrålning. Tänk er fotbollen med lag med 11 Lionel Messi som springer fram och tillbaka och nästan helt utan känsla gör de mest fantastiska saker med bollen med motspelarna på respektfullt avstånd. Man kunde ju lika gärna spela dataspel...
Nej - hellre en Zlatan i laget än 11 Messi.
Men det är ju en helt subjektiv åsikt...
Jag läser en intressant artikel av DN's Johan Esk. Han sätter huvudet på spiken på mer än ett sätt. Är det möjligt att jämföra fotbollsspelare överhuvudtaget, från olika tidsperioder med olika förutsättningar? Hade Pelé med den träning och de förutsättningar som idag gäller, varit lika dominant som då? Eller hade han varit en medelmåtta bland andra, som inte klarade av de mer extrema träningsmetoderna idag?
Eller hade Messi varit en medelmåtta på Maradonas tid, eftersom han aldrig fått de utrymmen och den respekt från medspelare och domare som han har idag?
Och var kommer då Zlatan in?
En annan aspekt av Esks krönika är frågan hur man bedömer olika spelare under samma tidsperiod. Och man kan ta Zlatan och Messi som de tydligaste exemplen på hur svårt det är.
Zlatan Ibrahimovic är 195 cm lång och väger runt 100 kg.
Lionel Messi är 169 cm lång och väger 67 kg.
Bara de siffrorna säger att Zlatan aldrig kommer att få priset som världens bäste spelare. Helt enkelt för att dagens spel bygger på ett spel av fotbollsspelare som är korta och lätta.
Var det någon som såg PSGs match mot Lille häromveckan? PSG vann med 1-0 efter ett självmål på ett hårt inlägg. Men bakom målskytten och målvakten sprang Zlatan omkring med en Lille-spelare hängande på sig. Det är en del av hans vardag. Att släpa omkring på motståndare som drar, hänger, och rycker.
Bara på grund av sin storlek och styrka, bedöms Zlatan annorlunda än Messi. Det skulle vara intressant att se skillnaderna mellan Messi och Zlatan när det gäller att få frispark med sig i en sådan situation. Min gissning är att Messi får frisparkar mångdubbelt oftare än Zlatan, för likartade företeelser, bara för att han väger en tredjedel mindre.
På samma sätt är det när han har, eller tar, bollen i närkamper. Sätt in 100 kg muskler och teknik mot en motspelare och du har en vinnare på plan. Men samtidigt innebär det att han, bara genom att vara den han är, har svårare att möta sina motståndare. Risken att han drar på sig en frispark blir större bara för att han ser ut som han gör. Det är bara att inse att han kan sparka med foten långt över huvudhöjd på de flesta utan att det är något extra. Men domarnas fokus ligger på spelare som är 170 cm. Och då blir det problem.
En av följderna av detta är nog det vi sett av Zlatan de senaste åren. Färre spektakulära dribblingar. Enklare spel. Kortare bollkontakter. Mindre utmanande. Han har helt enkelt, som den intelligente spelare han är, anpassat sig till förutsättningarna. Och förutsättningarna bestäms av spelare som är 170 cm och väger 70 kg, inte av de som är 200 cm och väger 100 kg...
Det kommer aldrig att gå att bedöma vilken spelare som är bäst, oavsett idrott. Det hänger på så mycket annat än spelarens individuella skicklighet och kunskap. Till syvende och sidst handlar det om vad spelaren, utifrån sina och spelets förutsättningar, tillför sina lag. Och där har Zlatan än ett enormt försprång före Messi. Dels beroende på hans vinster i olika ligor i olika länder.
Men framförallt tack vare hans personlighet och utstrålning. Tänk er fotbollen med lag med 11 Lionel Messi som springer fram och tillbaka och nästan helt utan känsla gör de mest fantastiska saker med bollen med motspelarna på respektfullt avstånd. Man kunde ju lika gärna spela dataspel...
Nej - hellre en Zlatan i laget än 11 Messi.
Men det är ju en helt subjektiv åsikt...
2012-09-19
Bygg inte sönder Hjärstaskogen
När Björn Sundin och Lena Baastad var på löftesturné inför valet 2010 fanns idrottshallen i Vivalla med. Före valet 2006 hade det varit en friidrottshall som skulle placeras på grusplanen vid Vivalla IP. Men ingen ville ha den där. Inte friidrottarna. Inte Vivallaborna. Och tur var väl det. För det Sundin, Baastad (och Jonas Karlsson) då mörkade var bland annat att Hjärstaskogen skulle ryka när de behövde bygga parkeringsplatser.
Men enligt socialdemokratisk logik måste Vivallaborna få löften. Det är ju inte för inte som man får ihop 80 % av rösterna (med alla möjliga och omöjliga medel...). Så inför valet 2010 handlade det om en fotbollshall för lagen i Vivalla, tillsammans med lokaler för alla föreningar som finns där. Löften. Löften. Löften.
Men tiden går. Och löftena likaså. Först sveks löftet i och med att uppbyggnationen av gymnastikhallen vid Vivallaskolan inte blev något lyft. Istället för att ta chansen och bygga något spännande för fler, blev gymnastikhallen ungefär som förut.
Och nu sviks också löftet om en hall som ska lyfta Vivalla. Istället driver Björn Sundin nu tanken på att bygga en fullstor fotbollsanläggning i Hjärstaskogen. Halva skogen ska fällas, en gigantisk hall byggas och en massa parkeringsplatser ska fram där skogen nu står. (Obekräftade uppgifter talar också om att resten av skogen hotas. Sundin ska ha planer på fler byggnationer i Hjärstaskogen. Men än så länge är de obekräftade. Jag får gräva vidare.)
Sundinhallen kommer att kosta någonstans mellan 100 och 140 miljoner kronor. Den årliga kostnaden blir minst 13,5 miljoner kronor första året, för att sedan öka.
Men är det inte bra med en fotbollshall? Och i Vivalla?
Det finns en klubb som glädjer sig. Det är ÖSK . Den klubb som är tydligast elitsatsande. Men breddfotbollsklubbarna gör minst sagt tummen ner. Det pågår just nu ett uppror bland flera av klubbarna. De ser sina egna bidrag minska, skötselbidrag försvinna, anläggningar misskötas, konstgräsplaner försenas. Och istället ska det byggas en elithall. För vem?
Utnyttjandegraden i Sundinhallen blir låg. Inomhusfotbollsäsongen är rätt kort. November till och med mars kanske. 5 månader x 30 dagar x 5 utnyttjade timmar om dagen = 750 timmar per år. Låt oss dubbla siffran, 1500 timmar per år (det innebär att hallen utnyttjas mellan 6 - 9 varje morgon och mellan 15 - 23 varje kväll). Timkostnaden blir då 9.000:- kronor. Om hallen bara utnyttjas 750 timmar blir timkostnaden 18.000:- kronor. Vem har råd med det?
Självklart måste kommunen subventionera. Men med vilka pengar? När Sundin och Baastad styr skärs stödet till idrotten ner. Föreningsbidragen urholkas. Det finns ingen långsiktighet. Sannolikt måste Sundin och Baastad omfördela ännu mer pengar för att ha råd med hallen. Det blir alltså breddföreningarna, exempelvis i Vivalla, som får betala Sundinhallen.
Till detta kommer självklart att de föreningar, som ÖSK, som utnyttjar Sundinhallen, inte utnyttjar Behrn Arena. Då minskar intäkterna för denna arena, utan möjligheter för kommunen att kompensera.
Men är det inte bra för integrationen? Svaret ges av Sundin själv. I flera av de möten han deltagit i har han sagt att hallen ska dra fotbollslag från hela Mellansverige. Det är inte en hall för Simon Viva, för Ekers IF, för Syrianska, för Hovsta IF. Det är en hall för ÖSK, för Norrköping, för Degerfors (fast de har ju redan en själv), för AIK... Och på något sätt ska dessa elitspelare lyfta Vivalla när de reser dit för att träna.
Det är rätt orimligt. Vivalla lyfts inte för att en eller ett par politiker över huvudena på Vivallaborna beslutar sig att bygga en arena för andra. Integration handlar inte om att överheten i sin godhet bygger en lyxarena för andra i ett utanförskapsområde. Integration handlar om att ge människor hopp och egenmakt. Vivalla lyfts av Vivallaborna, med rätt stöd och stöttning. Inte genom att Sundin och Baastad tar över.
Och allt tydligare blir Sundins betongdrömmar. Nu riskerar Hjärstaskogen att ryka. De överenskommelser som tidigare funnits mellan alla partier om Örebro som den gröna staden, blir under Sundin till betongsand. Örebro blir allt mer betonggrå och allt mindre grön. En av de gröna lungorna som Hjärstabor, Vivallabor och Baronbackebor använt förstörs för evigt. Skolbarnens skog huggs ner. Spännande natur blir parkeringsplatser, asfalt och betong.
Än finns det möjlighet att göra om och göra rätt. Hellre börja bygga konstgräsplaner än att bara prata om dem. Hellre skapa fler men mindre hallar, enkla hallar som fungerar för sju- eller niomannaspel. Hellre bygga fler inomhushallar för basket (en typisk integrationsidrott) eller gymnastik (genusperspektivet borde lyftas mer) eller anläggningar för ridsporten som förbigåtts i årtionden. Hellre skapa långsiktiga avtal med goda förutsättningar för bidrag till breddidrottsföreningarna.
Folkpartiet drev under hela den förra mandatperioden en idrottspolitik i samklang med idrottsrörelsen. Sundin och Baastad visar gång på gång att de inte förstår idrottsföreningarna, och att de även här menar att de som politiker har rätt att göra det de vill göra, över huvudena på dem det berör. Deras åsikt verkar vara att politiker alltid vet bäst.
Det finns ett annat Örebro, ett liberalt Örebro, ett Örebro där örebroarna själva utvecklar och förändrar sin stad, och där politikernas uppgift är att stötta och stödja men aldrig ta över. Om två år är det möjligt för örebroarna att välja den vägen.
Men enligt socialdemokratisk logik måste Vivallaborna få löften. Det är ju inte för inte som man får ihop 80 % av rösterna (med alla möjliga och omöjliga medel...). Så inför valet 2010 handlade det om en fotbollshall för lagen i Vivalla, tillsammans med lokaler för alla föreningar som finns där. Löften. Löften. Löften.
Men tiden går. Och löftena likaså. Först sveks löftet i och med att uppbyggnationen av gymnastikhallen vid Vivallaskolan inte blev något lyft. Istället för att ta chansen och bygga något spännande för fler, blev gymnastikhallen ungefär som förut.
Och nu sviks också löftet om en hall som ska lyfta Vivalla. Istället driver Björn Sundin nu tanken på att bygga en fullstor fotbollsanläggning i Hjärstaskogen. Halva skogen ska fällas, en gigantisk hall byggas och en massa parkeringsplatser ska fram där skogen nu står. (Obekräftade uppgifter talar också om att resten av skogen hotas. Sundin ska ha planer på fler byggnationer i Hjärstaskogen. Men än så länge är de obekräftade. Jag får gräva vidare.)
Sundinhallen kommer att kosta någonstans mellan 100 och 140 miljoner kronor. Den årliga kostnaden blir minst 13,5 miljoner kronor första året, för att sedan öka.
Men är det inte bra med en fotbollshall? Och i Vivalla?
Det finns en klubb som glädjer sig. Det är ÖSK . Den klubb som är tydligast elitsatsande. Men breddfotbollsklubbarna gör minst sagt tummen ner. Det pågår just nu ett uppror bland flera av klubbarna. De ser sina egna bidrag minska, skötselbidrag försvinna, anläggningar misskötas, konstgräsplaner försenas. Och istället ska det byggas en elithall. För vem?
Utnyttjandegraden i Sundinhallen blir låg. Inomhusfotbollsäsongen är rätt kort. November till och med mars kanske. 5 månader x 30 dagar x 5 utnyttjade timmar om dagen = 750 timmar per år. Låt oss dubbla siffran, 1500 timmar per år (det innebär att hallen utnyttjas mellan 6 - 9 varje morgon och mellan 15 - 23 varje kväll). Timkostnaden blir då 9.000:- kronor. Om hallen bara utnyttjas 750 timmar blir timkostnaden 18.000:- kronor. Vem har råd med det?
Självklart måste kommunen subventionera. Men med vilka pengar? När Sundin och Baastad styr skärs stödet till idrotten ner. Föreningsbidragen urholkas. Det finns ingen långsiktighet. Sannolikt måste Sundin och Baastad omfördela ännu mer pengar för att ha råd med hallen. Det blir alltså breddföreningarna, exempelvis i Vivalla, som får betala Sundinhallen.
Till detta kommer självklart att de föreningar, som ÖSK, som utnyttjar Sundinhallen, inte utnyttjar Behrn Arena. Då minskar intäkterna för denna arena, utan möjligheter för kommunen att kompensera.
Men är det inte bra för integrationen? Svaret ges av Sundin själv. I flera av de möten han deltagit i har han sagt att hallen ska dra fotbollslag från hela Mellansverige. Det är inte en hall för Simon Viva, för Ekers IF, för Syrianska, för Hovsta IF. Det är en hall för ÖSK, för Norrköping, för Degerfors (fast de har ju redan en själv), för AIK... Och på något sätt ska dessa elitspelare lyfta Vivalla när de reser dit för att träna.
Det är rätt orimligt. Vivalla lyfts inte för att en eller ett par politiker över huvudena på Vivallaborna beslutar sig att bygga en arena för andra. Integration handlar inte om att överheten i sin godhet bygger en lyxarena för andra i ett utanförskapsområde. Integration handlar om att ge människor hopp och egenmakt. Vivalla lyfts av Vivallaborna, med rätt stöd och stöttning. Inte genom att Sundin och Baastad tar över.
Och allt tydligare blir Sundins betongdrömmar. Nu riskerar Hjärstaskogen att ryka. De överenskommelser som tidigare funnits mellan alla partier om Örebro som den gröna staden, blir under Sundin till betongsand. Örebro blir allt mer betonggrå och allt mindre grön. En av de gröna lungorna som Hjärstabor, Vivallabor och Baronbackebor använt förstörs för evigt. Skolbarnens skog huggs ner. Spännande natur blir parkeringsplatser, asfalt och betong.
Än finns det möjlighet att göra om och göra rätt. Hellre börja bygga konstgräsplaner än att bara prata om dem. Hellre skapa fler men mindre hallar, enkla hallar som fungerar för sju- eller niomannaspel. Hellre bygga fler inomhushallar för basket (en typisk integrationsidrott) eller gymnastik (genusperspektivet borde lyftas mer) eller anläggningar för ridsporten som förbigåtts i årtionden. Hellre skapa långsiktiga avtal med goda förutsättningar för bidrag till breddidrottsföreningarna.
Folkpartiet drev under hela den förra mandatperioden en idrottspolitik i samklang med idrottsrörelsen. Sundin och Baastad visar gång på gång att de inte förstår idrottsföreningarna, och att de även här menar att de som politiker har rätt att göra det de vill göra, över huvudena på dem det berör. Deras åsikt verkar vara att politiker alltid vet bäst.
Det finns ett annat Örebro, ett liberalt Örebro, ett Örebro där örebroarna själva utvecklar och förändrar sin stad, och där politikernas uppgift är att stötta och stödja men aldrig ta över. Om två år är det möjligt för örebroarna att välja den vägen.
2011-08-30
Spelmonopol x 2
Läser Expressen. Nu flipfloppar de nya socialdemokraterna igen. Från att ha varit spelmonopolets största försvarare, vill nu Waidelich & Co släppa monpolet och öppna upp för en i princip fri konkurrens på nätet.
Det är bara en av alla de ballonger som Juholt och hans kumpaner släpper upp i olika former. Det känns som om de försöker ta över de nya moderaternas pragmatiska hållning till politik och ideologi. Men som i allt annat är det en enorm skillnad i utförandet. Där det känns som om moderaterna jobbar med en tydlig inriktning och en tydlighet och känslighet i sina frågor, verkar det mer som om sossarna kör på som en elefant i en porslinsbutik. Och eftersom de måste byta från en tidigare politik, till en ny politik och tillbaka till en halvny, så blir trovärdigheten noll. Istället för pragmatism så blir det flipflopp.
Fast det var egentligen inte detta spelmonopol som jag tänkte skriva om. Istället om detta, och detta, och detta. 8-2. 5-0. 6-0.
Vart är fotbollen på väg? Håller vi på att få ett litet antal topplag, med pengar nog att köpa ihop de allra bästa och sedan spöa skiten ur alla andra? Och vart leder detta?
Det finns de som påstår att den spanska ligan är den allra bästa. Jag har varit tveksam till det främst på grund av att det har känts som om skillnaden mellan topp och botten varit för stor. Real och Barca i en klass för sig. Sen några mellanlag och därefter den stora botten. Nu verkar fler ligor gå samma väg. Premier League verkar också bli en topp på några få lag, några däremellan, och sedan den stora bottnen. Frågan är vad som händer i Italien och Tyskland? Men för en amatörtyckare som jag verkar det ännu inte som om de enorma pengarna styr där. Där handlar det bara om de stora pengarna.
Jag gillar inte att titta på matcher som slutar 5-0 eller 8-2. En del av spänningen med fotboll är att det just är den gröna mattans schack, där det handlar om att hitta drag och motdrag under 90 minuter. Men lika ointressant som det är att titta på en schackmästare som klår en amatör i sju drag, lika ointressant är det att se lag som vinner match efter match efter match efter...
Men det verkar som om den stora publiken gillar det. De bästa lagen får ännu större intäkter och kan köpa ihop sig ännu fler bollvirituoser. Men eftersom pengar är en bristvara så finns det inte lika mycket pengar kvar till alla andra klubbar. Och skillnaden kommer att öka. Vad kommer det att innebära i förlängningen?
Går man till den nationella fotbollen, och ser på utvecklingen mellan och i Allsvenskan och de underliggande divisionerna, ser man en liknande utveckling även där. De få topplagen får publik och pengar. Sedan blir allt fler bottenlag som inte har pengar. I Superettan finns det fortfarande lag som drar publik och får pengar, men det är sannolikt fler och fler som sitter hemma och tittar på Barca än att gå till Skogsvallen och titta på Hemmalaget. Och under superettan finns knappt publiken längre. Det var annorlunda förr...
Den fundering jag får är hur sporten i så fall förankras i lokalsamhället. Hur blir det med barn- och ungdomsfotbollen? Hur blir det med ledare och tränare? Kommer det att finnas engagerade som vill driva, träna och finansiera lag i division 5, 6 och 7?
Och om inte den stora bredden finns, vad händer då med eliten?
Jag var på ett par matcher på Rynningevallen i våras. Det var minst tio år sen senast. Då sprang jag också på Trängen och Örnsro. Tillsammans med rätt många andra. Men nu är leden glesare. Det gamla föreningssamhället är på väg ut. Frågan är vad som kommer istället.
Går vi mot ett spelmonopol inom fotbollen? Eller snarare ett speloligopol? För en marknadssinnad liberal vänder det sig i magen. För det finns inget värre än privata monopoi.
Media: Expressen, Aftonbladet. SVD
Det är bara en av alla de ballonger som Juholt och hans kumpaner släpper upp i olika former. Det känns som om de försöker ta över de nya moderaternas pragmatiska hållning till politik och ideologi. Men som i allt annat är det en enorm skillnad i utförandet. Där det känns som om moderaterna jobbar med en tydlig inriktning och en tydlighet och känslighet i sina frågor, verkar det mer som om sossarna kör på som en elefant i en porslinsbutik. Och eftersom de måste byta från en tidigare politik, till en ny politik och tillbaka till en halvny, så blir trovärdigheten noll. Istället för pragmatism så blir det flipflopp.
Fast det var egentligen inte detta spelmonopol som jag tänkte skriva om. Istället om detta, och detta, och detta. 8-2. 5-0. 6-0.
Vart är fotbollen på väg? Håller vi på att få ett litet antal topplag, med pengar nog att köpa ihop de allra bästa och sedan spöa skiten ur alla andra? Och vart leder detta?
Det finns de som påstår att den spanska ligan är den allra bästa. Jag har varit tveksam till det främst på grund av att det har känts som om skillnaden mellan topp och botten varit för stor. Real och Barca i en klass för sig. Sen några mellanlag och därefter den stora botten. Nu verkar fler ligor gå samma väg. Premier League verkar också bli en topp på några få lag, några däremellan, och sedan den stora bottnen. Frågan är vad som händer i Italien och Tyskland? Men för en amatörtyckare som jag verkar det ännu inte som om de enorma pengarna styr där. Där handlar det bara om de stora pengarna.
Jag gillar inte att titta på matcher som slutar 5-0 eller 8-2. En del av spänningen med fotboll är att det just är den gröna mattans schack, där det handlar om att hitta drag och motdrag under 90 minuter. Men lika ointressant som det är att titta på en schackmästare som klår en amatör i sju drag, lika ointressant är det att se lag som vinner match efter match efter match efter...
Men det verkar som om den stora publiken gillar det. De bästa lagen får ännu större intäkter och kan köpa ihop sig ännu fler bollvirituoser. Men eftersom pengar är en bristvara så finns det inte lika mycket pengar kvar till alla andra klubbar. Och skillnaden kommer att öka. Vad kommer det att innebära i förlängningen?
Går man till den nationella fotbollen, och ser på utvecklingen mellan och i Allsvenskan och de underliggande divisionerna, ser man en liknande utveckling även där. De få topplagen får publik och pengar. Sedan blir allt fler bottenlag som inte har pengar. I Superettan finns det fortfarande lag som drar publik och får pengar, men det är sannolikt fler och fler som sitter hemma och tittar på Barca än att gå till Skogsvallen och titta på Hemmalaget. Och under superettan finns knappt publiken längre. Det var annorlunda förr...
Den fundering jag får är hur sporten i så fall förankras i lokalsamhället. Hur blir det med barn- och ungdomsfotbollen? Hur blir det med ledare och tränare? Kommer det att finnas engagerade som vill driva, träna och finansiera lag i division 5, 6 och 7?
Och om inte den stora bredden finns, vad händer då med eliten?
Jag var på ett par matcher på Rynningevallen i våras. Det var minst tio år sen senast. Då sprang jag också på Trängen och Örnsro. Tillsammans med rätt många andra. Men nu är leden glesare. Det gamla föreningssamhället är på väg ut. Frågan är vad som kommer istället.
Går vi mot ett spelmonopol inom fotbollen? Eller snarare ett speloligopol? För en marknadssinnad liberal vänder det sig i magen. För det finns inget värre än privata monopoi.
Media: Expressen, Aftonbladet. SVD
2010-07-03
Om fotboll
Satt på O'Learys idag som "fotbollexpert". Nja - snarare bisittare. Experten hade jag bredvid mig, Thomas Nordahl. På andra sida Thomas satt Markus Astvald, en av ÖSKs kommande storspelare. Vi skulle prata lite om de två kvartsfinalerna, Argentina-Tyskland och Paraguay-Spanien.
För att göra en lång historia kort; jag lyckades totalt. Trodde först på 2-1 till Tyskland, men i pausen var min kommentar: Nu kommer Argentina att köra hårt i 15 minuter. Får de inget mål då kan det rinna iväg med 3-4 mål för Tyskland. Vilket hände.
Och Spanien. Trodde på en match där spanjorerna skulle bolla i sidled men att de trots dåligt spel skulle vinna på mål av Villa i den 64 minuten. Fick vänta i 15 minuter till. Men sen gjorde Villa sitt mål.
Så även en blind höna kan finna sina korn...
Fotboll är viktigt för många. Eller som Bill Shankly sade: "Någon sade att fotboll är viktigare än liv och död för dig, och jag sade: Det är viktigare än så." O'Learys var fullt av fotbollsälskare, av båda könen faktiskt. Det är kul!
Fotbollen förenar mycket och många. Den enda helt globala idrotten. Det är kul att vara en liten del av denna enorma sport, som åskådare och som tyckare.
I dagens DN kan man läsa en krönikör som har en annan inställning till fotbollen. Lena Andersson, DN kolumnist, skriver om kriget och könsmakten i sporten. Det är också intressant läsning. Men samtidigt så bedrövande.
Tänk om man alltid skulle behöva vara så politiskt korrekt som Lena Andersson. Alltid se klasskamper, könskrig, manliga hierarkier och allt annat oacceptabelt i allt som man betraktar. Hur trist livet skulle vara. Som jag läser Lena Andersson vill hon att alla människor ska ha rätten att utvecklas som de själva vill, samtidigt som ingen får göra något som är annorlunda än någon annan. Vi ska alla bli grå möss, rädda att göra något som inte är OK eller PK. Den vänsterretoriken köper jag inte, vare sig det gäller livet eller fotbollen. Båda två är mycket viktigare än så!
För att göra en lång historia kort; jag lyckades totalt. Trodde först på 2-1 till Tyskland, men i pausen var min kommentar: Nu kommer Argentina att köra hårt i 15 minuter. Får de inget mål då kan det rinna iväg med 3-4 mål för Tyskland. Vilket hände.
Och Spanien. Trodde på en match där spanjorerna skulle bolla i sidled men att de trots dåligt spel skulle vinna på mål av Villa i den 64 minuten. Fick vänta i 15 minuter till. Men sen gjorde Villa sitt mål.
Så även en blind höna kan finna sina korn...
Fotboll är viktigt för många. Eller som Bill Shankly sade: "Någon sade att fotboll är viktigare än liv och död för dig, och jag sade: Det är viktigare än så." O'Learys var fullt av fotbollsälskare, av båda könen faktiskt. Det är kul!
Fotbollen förenar mycket och många. Den enda helt globala idrotten. Det är kul att vara en liten del av denna enorma sport, som åskådare och som tyckare.
I dagens DN kan man läsa en krönikör som har en annan inställning till fotbollen. Lena Andersson, DN kolumnist, skriver om kriget och könsmakten i sporten. Det är också intressant läsning. Men samtidigt så bedrövande.
Tänk om man alltid skulle behöva vara så politiskt korrekt som Lena Andersson. Alltid se klasskamper, könskrig, manliga hierarkier och allt annat oacceptabelt i allt som man betraktar. Hur trist livet skulle vara. Som jag läser Lena Andersson vill hon att alla människor ska ha rätten att utvecklas som de själva vill, samtidigt som ingen får göra något som är annorlunda än någon annan. Vi ska alla bli grå möss, rädda att göra något som inte är OK eller PK. Den vänsterretoriken köper jag inte, vare sig det gäller livet eller fotbollen. Båda två är mycket viktigare än så!
2010-06-16
Idrott och politik
Jag fick idag förmånen att prata en halvtimme på Svenska Fotbollsförbundet och Svensk Elitfotbolls arenamöte på InfraCity i Upplands Väsby. Inledde mitt anförande med att meddela att det skulle bli 30 minuters ohämmad PR för Örebro, ÖSK och KIF Örebro.
Därefter försökte jag redogöra för det arbete vi håller på med kring idrotten. Tog avstamp redan 1999/2000 när diskussionerna om Gamla Trä, på Eyravallen, var uppe för diskussion. Berättade om de olika vägar utvecklingen tagit. Talade om vårt arbete med det civila samhället och alla de breddföreningar som finns - som är en av de viktigaste grundstenarna också för satsningen på eliten.
Funderade lite över framtiden. Om att det vore bra att ÖSK i en framtid ägde hela Behrn Arena som ett idrottsligt "nöjesfält". Gärna ihop med KIF Örebro. Om hur viktigt det är med ständiga samtal om idrottens roll, både på bredden och i eliten. Om hur vi måste fundera över hur vi ständigt utvecklar våra arenor för att göra staden attraktiv, och sporten till en stadsmagnet.
Idrotten, både bredden och eliten, gör ett fantastiskt arbete för samhället. Alldeles för få politiker är numera engagerade i idrottsfrågor. Bristen på anknytning till de gamla folkrörelserna börjar synas. Det finns många skäl varför man som politiker behöver engagera sig i idrotten. På det sättet hör idrott och politik verkligen ihop.
Sedan är det alltid trevligt att höra de många positiva orden om Örebro. Det märks att Örebro på många olika sätt numera finns i många olika sammanhang, nationellt och kanske också internationellt. Örebro märks. Örebro tar plats. Örebro är en positiv kraft. Örebro förändrar och förnyar.
Det tycker jag är kul!
Därefter försökte jag redogöra för det arbete vi håller på med kring idrotten. Tog avstamp redan 1999/2000 när diskussionerna om Gamla Trä, på Eyravallen, var uppe för diskussion. Berättade om de olika vägar utvecklingen tagit. Talade om vårt arbete med det civila samhället och alla de breddföreningar som finns - som är en av de viktigaste grundstenarna också för satsningen på eliten.
Funderade lite över framtiden. Om att det vore bra att ÖSK i en framtid ägde hela Behrn Arena som ett idrottsligt "nöjesfält". Gärna ihop med KIF Örebro. Om hur viktigt det är med ständiga samtal om idrottens roll, både på bredden och i eliten. Om hur vi måste fundera över hur vi ständigt utvecklar våra arenor för att göra staden attraktiv, och sporten till en stadsmagnet.
Idrotten, både bredden och eliten, gör ett fantastiskt arbete för samhället. Alldeles för få politiker är numera engagerade i idrottsfrågor. Bristen på anknytning till de gamla folkrörelserna börjar synas. Det finns många skäl varför man som politiker behöver engagera sig i idrotten. På det sättet hör idrott och politik verkligen ihop.
Sedan är det alltid trevligt att höra de många positiva orden om Örebro. Det märks att Örebro på många olika sätt numera finns i många olika sammanhang, nationellt och kanske också internationellt. Örebro märks. Örebro tar plats. Örebro är en positiv kraft. Örebro förändrar och förnyar.
Det tycker jag är kul!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)