När inga utgifter är heliga (utom flyktingmottagandet då...)

Jag läser med stigande förvåning DNs huvudledare idag. Och när jag kommer till slutet blir det nästan för mycket. Så här skriver det liberala flaggskeppet:

"Enprocentsdogmen har fungerat som en propp. I stället för att trixa med siffrorna och maximera avräkningarna borde regeringen slopa målet och påbörja en ordentlig översyn. Världen kommer inte att gå under om den svenska biståndsbudgeten krymper."

Jag trodde aldrig att jag skulle få läsa detta i en liberal tidning. "Enprocentsdogmen". "Världen kommer inte att gå under om den svenska biståndsbudgeten krymper."

Vad är det då som rättfärdigar detta skifte i liberal politik? Självklart flyktingströmmarna. Kostnaderna för det svenska flyktingmottagandet spränger alla gränser. Hur kommuner och landsting kommer att klara situationen är än så länge höljt i dunkel - merparten av deras kostnader kommer att landa några år framåt. Men även staten börjar gå på knäna.

De hittills kända kostnadsökningarna för staten landar på runt 30 miljarder. Då handlar det om det akuta mottagandet, kostnader som främst Migrationsverket har. Men i går larmade också Arbetsförmedlingen om kostnadsökningar och risk för uteblivna reformer för arbetslösa, sänkt kvalitet och annat fokus än vad som tidigare varit fallet.

I Expressen i går skriver Ann-Charlotte Marteus om fler risker med volymerna i mottagandet. Om en skola som antingen får en generellt sämre kvalitet, eller en skola där vissa elever (invandrarbarn) får en sämre skola och de med svensk härkomst en bättre. Vem hade ens kunnat tänka den tanken bara för ett år sedan?

Det finns ett uppenbart problem med DNs ledarredaktions argumentation kring biståndet. DN argumenterar enligt två linjer:

Huvudlinjen är att allt bistånd inte är effektivt. Det finns massor som borde göras bättre. Det kan till och med uppamma korruption och försämra utvecklingen.

Den underliggande linjen är lite svårare att följa. Den verkar handlar om att det finns någon variant på biståndsbidragslinje inom såväl stat som civilsamhälle som borde kunna minskas.

I en länge förbisedd statlig utredning som nu har nästan 20 år på nacken skrev den dåvarande rektorn för Örebro Universitet, Jan-Erik Gidlund och Per Frankelius om effektivitet i den offentliga sektorn. Den som vill läsa mer om deras arbete kring "Innovativa processer" kan börja här. Enormt förenklat skulle man kunna säga att de kom till resultatet att om vi var lika effektiva som den effektivaste  organisationen globalt på varje välfärdsområde, skulle vi kunna dubbla kvaliteten eller halvera kostnaden för det offentliga välfärdsuppdraget.

Visst vore det fantastiskt. Lika bra välfärd till halva kostnaden. Tänk så det skulle kunna påverka såväl statsbudget, skattenivåer som kostnaderna för flyktingmottagning. Men så enkelt är det inte (vilket författarna var väl medvetna om...).

Men om DN nu tänker rätt borde de i alla fall fundera vidare: Svensk skola ligger i topp vad gäller kostnader. Men resultatet lackar. Vore det inte idé att ta av skolkostnaderna för att finansiera flyktingmottagandet?

Och tänk bara på vilka privata aktörer skolpengen försörjer. Det talar väl för att dra in pengar till skolan. Och bara Skolverket har nästan 500 anställda. Och tänk så många skolbyråkrater som finns såväl lokalt som nationellt. Det handlar inte om de futtiga 1000 statligt anställda som enligt DN försörjs av biståndet. Nej - här talar vi om helt andra siffror.

Vi kan gå igenom välfärdsområde efter välfärdsområde. Vi kommer att hitta ineffektivitet. Vi kommer att hitta bidrag och utgifter som missar målet eller till och med går i motsatt riktning mot det önskvärda. Vi kommer till och med att hitta korruption (det är inte bara med LSS-medel det fuskas).

Men ingenstans har hittills någon liberal sagt att det är OK att minska utgifterna först och sedan kolla vilka effekter det får om den offentliga sektorn inte klarar av att effektivisera sitt arbete. För larmrapporterna om att barn kommer i kläm när socialtjänsten inte klarar sitt uppdrag, elever inte får det stöd de enligt lag är berättigade till, äldre inte får den omsorg ett humant samhälle ska ge dem - de är nog fel. För, som DN skriver; Om alla välfärdskronor var så effektiva vore det illa att sänka anslagen. Sannolikt är det inte fallet. (Jag bytte bara ut biståndskronor mot välfärdskronor...)

Men det är just detta DN gör idag. Minska biståndet först. Kolla vilka effekter det får i efterhand. Larmrapporterna är nog fel. Kanske är det så att SIDA med flera klarar av att effektivisera. Om inte så gör det ju inget. Sverige behöver inte ge en procent när medel bara är 0,7...

Det är uppenbart att vissa anser att flyktingkonventionen och det svenska ansvaret för den globala flyktingsituationen är överordnat allt annat. Det blir närmast en religiös sanning, att det enda sättet att visa sann humanitet är att vi ska ta emot alla som kommer hit och har flyktingsskäl. Det spelar inga roll vilka konsekvenser det får. Inte för svensk välfärd. Inte för den globala solidariteten utanför flyktingmottagandet.

Jag delar inte den åsikten. Vare sig på kort eller lång sikt.

På kort sikt tar vi pengar från de allra fattigaste och lägger på de som varit så pass rika att de kunnat ta sig hit. Är det sann humanitet?

På lång sikt riskerar vi vårt välfärdssamhälles stabilitet (ingen kan idag säga om det kommer att fungera eller ej - det finns helt enkelt inget att jämföra med) och om det sker kommer vår förmåga att även i fortsättningen vara en humanitär stormakt i världen (om vi nu är det) att begränsas. Är det sann humanitet?

Och som en upplysning till DN. Redan idag tas drygt 20 % av biståndet till det nationella flyktingmottagandet. Vi lägger alltså just nu bara 0,8 % av BNP till traditionellt bistånd. De fattigaste har redan fått betala.

Är det verkligen liberalt?

Är skolkrisen en värderingskris?

Jag läser Peter Wolodarskis intressanta ledarkrönika på dn.se. Ett försök till både breddning och fördjupning av diskussionerna efter PISA-rapporten.

Några timmar senare lyssnar jag på Jan Björklund i Agenda. Han får svara på ungefär samma frågor som alltid. Varför har det inte vänt? Vad kunde du gjort snabbare? Vems är felet?

Och i artikel efter artikel, i blogg efter blogg, i inslag efter inslag, kan man läsa om vad som orsakat krisen. Och vad man ska göra för att rädda den svenska skolan.

Eller kan man?

Ja - man kan läsa om vad som har orsakat krisen. Beroende om man kommer från vänster eller höger i politiken, om man dessutom kommer från professionen (lärare/pedagog/forskare) så läggs ytterligare ett raster till förklaringsmodellerna. En okomplett lista på förklaringsmodeller kan se ut så här:

• Det är valfrihetens fel! (En del forskare, vänsterpolitiker)
• Det är resursbrist! (Grönvänster)
• Det är brist på status hos läraryrket! (De flesta utom de kommunpolitiker som styr skolan...)
• Det är kommunaliseringens fel! (Folkpartiet och lärarfack)
• Det är fel undervisningsmetoder! (Folkpartiet i synnerhet, men även andra Allianspartier och forskare)
• Det är för mycket uppföljning! (Vänsterpartierna och en del skolfolk)
• Det är för lite och fel sorts uppföljning! (Allianspartierna och resten av skolfolket)

Och hur ska man lösa det hela?

Listan ser då ut så här:

• XXX
• YYY
• ZZZ
• En gemensam skolkommission!

Man skulle kunna ta bort alla X, Y och Z - de så kallade obekanta variablerna inom matematiken - het enkelt för att de både är obekanta och variabla. Ingen vet egentligen. Så därför föreslår man allt möjligt. Tusentals nya lärare (som inte finns...). Mindre grupper (som kräver de lärare som inte finns...). Högre löner (som kommunpolitikerna inte klarar av att prioritera fram...). Bättre uppföljning (vad nu det är...). Ändrade undervisningssätt, mer betyd, mindre administration, mer frihet för lärarna, inga riskkapitalbolag i skolsektorn, mindre valfrihet för eleverna, och så vidare, och så vidare...

Sannolikt kommer flera av dessa åtgärder att leda till resultat, om och när de genomförs. Och regeringen har ännu fler på gång. Jag måste ärligt säga att jag imponeras av Jan Björklund och hans engagemang för skolan och skolpolitiken. Det finns en underliggande styrka i hans agerande som i vart fall hos mig skapar respekt för det han försöker göra.

Men samtidigt funderar jag om han egentligen har makt över situationen. Om det överhuvudtaget är en skolpolitisk fråga. Eller om det ens är en politisk fråga.

Om det Peter Wolodarski skriver är sant (vilken man ju inte har skäl att betvivla) håller hela västvärlden på att sacka efter. Öst tar makten. Väst tar ledigt. Och tänk om det är just så enkelt. Och så komplicerat.

Tänk om skolans problem i grunden inte egentligen handlar om vare sig lärarlöner, ordning och reda, betyg, lärarutbildning, katederundervisning, eller något annat av alla de förslag alla möjliga experter eller andra lägger. Tänk om allt detta inte är grunden för problemen, utan istället frukten av en annan förändring. En mer djupgående, mer svårhanterbar, mindre politisk.

Tänk om det istället handlar om ett värderingsskifte.

Tänk om skolans problem handlar om hur vi ser på världen, hur vi ser på varandra, hur vi ser på oss själva.

Västvärlden håller på att genomgå en dramatisk förändring av grunden för samhällsbygget. Och Sverige ligger i framkant. Från ett samhälle som i vart fall i teorin baserades på (som man säger i den första regeringsförklaringen från Alliansen) en judisk/kristen etik och moral. Till - ja till vaddå?

Kanske är jag bara en förvirrad själ som är ensam i mina grubblerier kring vart världen är på väg och vilken grund vårt samhällsbygge vilar på. Men när jag är ute och pratar med människor kan jag ibland tycka att det är fler som bär på samma funderingar.

Kanske ska jag i några bloggar framöver fundera kring dessa värderingsförskjutningar och vad de skulle kunna innebära. Låt mig bara peka på en (enormt förenklad) sådan:

Har vi vandrat från Hyland-Sverige till Robinson-Sverige?

Hylands Hörna var hela Sveriges TV-program. Lättsamma sketcher blandades med musik och samtal. Allt handlade om att skapa gemenskap kring ett TV-program där alla kunde vara med.  Gemenskapen var själva grundbulten för programmet. Det handlade om att välja till. Samtidigt kunde man följa tävlingar där spetskunskaper stod i centrum. 10.000:- kronorsfrågan var bara en där du mätte din egen kunskap mot världens samlade.

När Robinson damp ner i rutan var fortfarande svensk TV en rätt enhetlig aktör. Men programidén var helt annorlunda. Nu handlade det delvis om kamp. Men framförallt om att skapa pakter, om att vara tillräckligt gatsmart för att kunna tala väl och tala illa om de andra programdeltagarna utan att det skadade dig själv, och framförallt om att rösta ut rätt personer.

Och sedan dess har vi sett program efter program där det i olika grad handlar om att rösta bort människor, om att hitta sätt att dupera dina motspelare, om att hitta vägar att styra, eller manipulera, andra till att göra det du själv tjänar mest på.

Inte var det så att världen var god 1970 och blev ond 1997. Men Robinson är en del i en större kontext som handlar om förändrade samhällsvärderingar. Och sådana påverkar oss alla. Och de påverkar skolan.

I ett samhälle där det är viktigare att skapa pakter för att manipulera och rösta bort andra, än att kämpa för att bli bäst, för att kunna jämföra dig mot hela världens samlade kunskaper, kämpar politiker av alla olika schatteringar en ojämn kamp med sina förslag om en annan skola. I ett samhälle där motsättningarna mot de andra (och där utanförskap och innanförskap är något man tillfälligtvis förtjänar eller avtvingas) är den bärande idén, får den gemensamma skolutvecklingen en rätt tuff motvind att jobba mot.

De värderingar som bär Robinson-samhället är inte allenarådande. De är inte ens de viktigaste. Men att de finns och att de manifesteras är ett tecken på att samhället förändrats. Och det ställer tre frågor på sin spets:

Till vad håller samhället på att förändras?
Är det bra?
Vad ska vi göra åt det?

Media: DN, SVT

Samhällets ansvar

Hanne Kjöller har i ett par krönikor tagit upp var gränsen för det offentliga går. Först var det nattis. Idag är det vem och för vad man ska ha rätt till viss kommunal assistans. Båda frågorna rör både konkreta och mer filosofiska frågor.

Frågan om nattis är självklart ekonomisk. Både för samhället och för den enskilde. Är det rimligt att samhället alltid ska ställa upp med barnomsorg? Till vilken kostnad som helst? Om alla kommuner blir tvungna att ha nattis, kan en persons nattarbete sysselsätta både personal på natten och kommande dag.

Men den har också en mer filosofisk sida. Vilket ansvar har vi för vårt eget liv och för våra barns liv? Är det självklart att en småbarnsförälder ska jobba kvällar och nätter? Och vad händer om inga andra jobb finns? Vilka nya krav ställer vi på oss som föräldrar om 24-timmarssamhället än mer genomförs? Vilken plats finns för barn och familj?

Det är enkelt att tänka sig en skiftarbetande ensamstående mamma som jobbar tre nätter i sträck. Innebär det att hennes barn ska tas om hand om det offentliga dessa tre nätter och efterföljande dagar? Är det rimligt att ett barn inte får se sina föräldrar på halva veckor?

Vilket ansvar har båda föräldrarna, och det nätverk som kan finnas runt? Vilket ansvar har arbetsgivaren att anpassa arbetet efter familjesituationen? Vilket ansvar har det offentliga?

Ser man bara till ekonomin är det kanske enklare. Men om man försöker belysa frågan ur ett helhetsperspektiv blir det svårare.

På samma sätt är det med ledsagandet, assistansen från kommunen. Med den information som ges i krönikan måste man fråga sig vilket samhälle vi är på väg in i. Hur kompensatoriskt ska samhället vara? Får det räcka med förskola, skola och försörjningsstöd, eller går gränsen någon annan stans?

Men den mer filosofiska delen, som Kjöller också berör, är vad som bygger ett samhälle. Alldeles för ofta i Sverige idag verkar det som om vi tror att det är den offentliga sektorn som bygger samhället starkt. Jag vill med eftertryck hävda något annat.

Styrkan i den offentliga sektorn bygger på styrkan i det civila samhället. Grunden för att den offentliga sektorn ska kunna jobba ligger i de värderingar, de normer, de etiska överväganden, som finns i det civila samhället. Det offentliga samhället står sig slätt om det utifrån sitt överifrånperspektiv ska försöka genomföra allt det goda som välutbildade tjänstemän och politiker övervägt.

Inte minst visar detta sig i de problem det offentliga finner i sitt arbete mot utanförskap och segregation. Det hjälper inte hur många socialsekreterare eller arbetsförmedlare som anställs. Förändringen måste komma inifrån. Det starka samhället, den goda välfärden, byggs genom de broar som människor själva bygger mellan varandra. Det offentliga kan bara vara ett stöd till, eller ett stopp för, sådana broar.

I nästan varje blogg försöker jag göra en lokal återkoppling till blogginnehållet. Så även här. Under den förra mandatperioden, under liberal ledning, sökte Örebro kommun att hitta vägar till denna svåra samverkan med det civila samhället. Den tiden är nu över. Det finns inte längre någon i kommunledningen som försvarar det synsätt vi försökte genomföra. Nu är det kommunen som gäller, oavsett om det handlar om arbetsåtgärder i Vivalla, byggandet av idrottshallar i samma områden (som ingen kommer att ha råd att använda), eller långsiktigheten i föreningsbidrag. Det offentliga perspektivet har tagit över.

På kort sikt kan det verka som samhället skulle bli bättre, ju mer det offentliga tar över. Kommunala politiker och tjänstemän kan ju vältaligt beskriva de beslut de tar och bevekelsegrunderna för dem. Men långsiktigt leder det till ett svagare samhälle. När det offentliga övergår från att vara en stöttande organisation, till det som ansvarar för det mesta i samhället, vittrar de band som knyter oss människor samman. Vi går från att vara medskapande, medansvariga, till att bli oansvariga klienter i den mäktiga patronens hand.

Media: DN

Revisionism - nej tack!

Lyssnade i fredags på en diskussion om Ture Sventon. Eller snarare om Åke Holmberg och hans språk från 1953. Skälet var att förlaget ville ta bort ordet "neger" från boken och översätta det med något annat. Författarförbundet, som ansvarar för boken, vägrade.

Jag tycker de har helt rätt. Av två skäl.

För det första historian: Åke Holmberg levde i en annan tidsperiod. Språket var annorlunda. Betydelsen av ord annorlunda. Men också den upplevda världen var annorlunda. Vi visste mindre om vissa saker. Vi visste kanske mer om andra. Om världen visste vi absolut mindre. Världen var större, människor fanns längre bort och det avvikande var sannolikt både mer spännande, oroande och kanske också störande. Vi levde fortfarande i skuggan av ett andra världskrig där människa ställts mot människa, "ras" mot "ras", religion mot religion och demokrati mot diktatur.

Det är i detta perspektiv Holmberg skriver. Och han skriver bra. Johannes Åman har i DN redovisat detta. Om herr Omar, denne sannolike muslim, som inte är någon nidbild av vare sig araber eller muslimer, utan snarare tvärsom. Ska då denna skrift "revisioneras"? Frågan är egentligen större - ska vi göra om historien, eller bilden av historien?

Åman menar att det är bra att en del texter skaver. Jag delar den synpunkten. För 50 år sedan kunde man säga neger utan att blinka. Det var en del av den tidens samhälle. Idag använder vi inte ordet eftersom vi inser att det finns ett förminskande i det. Men blir historien, eller bilden av historien, sannare om dagens barn, unga och vuxna inte får läsa en text, skriven för 60 år sedan, med ord vi idag inte använder? Knappast. Snarare tvärsom.

Så till skäl två. Det finns en ideologi som jobbat hårt med revisionism. Kommunisterna har alltid varit glada i att förändra det som gick fel i historien. Eller mer förändra skrivningen kring det som en gång gått fel. Visst kan det vara långsökt att dra parallellen mellan Åke Holmbergs användande av ordet neger med kommunistisk revisionism. Men parallellen finns där.

Vilka rätt gör vi idag, som inte morgondagen kommer att acceptera? Vilka sanningar omfattar vi idag som överbevisats av morgondagen? Vilket språk använder vi idag som inte används i morgon? Vem har rätt att omtolka det jag gör idag för att anpassa det till en annorlunda morgondag?

Jag tycker inte att någon har den rätten. Låt ljuset lysa över varje tidsålders handlande, görande, skrivande och pratande. Ibland blir ljuset klart, skarpt och avslöjande. Ibland blir samma ljus förlåtande. Och ibland kanske ljuset till och med visar att en del saker var bättre förr. Men minst förljugenhet blir det alltid om ljuset inte filtreras innan det når det objekt det belyser.

Om fotboll

Satt på O'Learys idag som "fotbollexpert". Nja - snarare bisittare. Experten hade jag bredvid mig, Thomas Nordahl. På andra sida Thomas satt Markus Astvald, en av ÖSKs kommande storspelare. Vi skulle prata lite om de två kvartsfinalerna, Argentina-Tyskland och Paraguay-Spanien.

För att göra en lång historia kort; jag lyckades totalt. Trodde först på 2-1 till Tyskland, men i pausen var min kommentar: Nu kommer Argentina att köra hårt i 15 minuter. Får de inget mål då kan det rinna iväg med 3-4 mål för Tyskland. Vilket hände.

Och Spanien. Trodde på en match där spanjorerna skulle bolla i sidled men att de trots dåligt spel skulle vinna på mål av Villa i den 64 minuten. Fick vänta i 15 minuter till. Men sen gjorde Villa sitt mål.

Så även en blind höna kan finna sina korn...

Fotboll är viktigt för många. Eller som Bill Shankly sade: "Någon sade att fotboll är viktigare än liv och död för dig, och jag sade: Det är viktigare än så." O'Learys var fullt av fotbollsälskare, av båda könen faktiskt. Det är kul!

Fotbollen förenar mycket och många. Den enda helt globala idrotten. Det är kul att vara en liten del av denna enorma sport, som åskådare och som tyckare.

I dagens DN kan man läsa en krönikör som har en annan inställning till fotbollen. Lena Andersson, DN kolumnist, skriver om kriget och könsmakten i sporten. Det är också intressant läsning. Men samtidigt så bedrövande.

Tänk om man alltid skulle behöva vara så politiskt korrekt som Lena Andersson. Alltid se klasskamper, könskrig, manliga hierarkier och allt annat oacceptabelt i allt som man betraktar. Hur trist livet skulle vara. Som jag läser Lena Andersson vill hon att alla människor ska ha rätten att utvecklas som de själva vill, samtidigt som ingen får göra något som är annorlunda än någon annan. Vi ska alla bli grå möss, rädda att göra något som inte är OK eller PK. Den vänsterretoriken köper jag inte, vare sig det gäller livet eller fotbollen. Båda två är mycket viktigare än så!