Asylrätt, LSS och demokratiska faror

I går twittrade jag med Viktor Banke, högprofilerad jurist inom asylrätten. En av hans tweets fick mig att skriva denna blogg. Tweeten i sin helhet:

Viktor Banke @ViktorBanke
, alltså med det Trägårdh påstår. Att den nationella demokratin offras på konventionernas altare. Jag finner det grundlöst.

Efter det följde en längre diskussion. Men twitter är en rätt dålig kanal för sådana. Bloggen ger andra möjligheter.

Professor Lars Trägårdh sökte på det Timbro-seminarium jag relaterat till svaret på frågan om hur det fungerar med asylrätten som en ovillkorad plikt för staten, i förhållande till det politiska ansvaret för statens ekonomi. Så här sade Trägårdh på en fråga om dessa bindande rättsliga regler som asylrätten idag är:

Jag vill resa den här frågan. den är genuint svår. Jag vill skapa tydlighet. För vad jag inte tror vi vill hamna i är att vi har de här konflikterna. — Och jag bara säger det, vi kan inte fortsätta ha en frikoppling mellan de ekonomiska konsekvenserna och den här typen av mänskliga rättighetslagstiftningar och vårt nationella sociala kontrakt. Det funkar inte. Det betyder inte att vi inte ska ha en internationell juridisk ordning, men vi måste skapa större ordning och reda i detta för att det ska vara politiskt överlevbart.

Och som jag förstår det är det detta som Banke menar är grundlöst. Jag delar inte hans åsikt.

Jag var lokal politiker i 25 år. Jag såg med glädje när Folkpartiledaren Bengt Westerberg införde lagstiftningen om stöd och service till människor med funktionshinder. Människor som varit utanför fick en chans att komma in.

Men allt blev inte bra. Ansvaret för lagstiftningen delades, eller snarare - staten berättade vad som gällde och krävde att kommunerna genomförde det. Kosta vad det kosta ville. Den rättighetslagstiftning som ligger till grund för LSS/LASS-området var rätt i förhållande till den utveckling man såg i början på 1990-talet. Kostnaderna skulle vara modesta. Det skulle inte bli någon större påverkan på kommunal ekonomi.

Men behoven var större än vad någon räknat med. Kostnaderna exploderade, och fortsatte att öka. Kontinuerligt. Fler och fler kommunpolitiker ansåg att situationen var ohållbar. Men staten vidhöll sin åsikt. Rättighetslagstiftningen låg fast. Det var upp till kommunerna att hantera behoven inom sina egna budgetar.

Vad skulle man som ansvarig kommunpolitiker i detta läge göra? Statens svar var: Omprioritera. Men från vad? En kommuns största utgiftsposter är alla lagbundna. Förskola och skola, social omsorg och äldreomsorg står för en kvalificerad majoritet av en kommuns utgifter. Det man som kommunalråd har att hantera är saker som kulturverksamheter, fritids- och föreningsaktiviteter och kanske lite näringspolitik.

Man stod ofta inför två usla val: Antingen slaktar vi kulturverksamheter och fritidsaktiviteter. Det får folk faktiskt sköta själva. Eller så sänker vi kvaliteten inom vård, skola och omsorg mer generellt.

Det första alternativet skulle skapat ett ramaskri. Ingen politiker som ville bli omvald kunde ens tänka sig den vägen. Och hur det samhälle skulle se ut som lämnade såväl kultur- som fritidspolitik för fäfot är nog inge tanke någon är villig att tänka. Kostnaderna för LSS/LASS i Örebro kommun ligger på dryga 10 % av budgeten. Den totala omfattningen av fritid och kultur ligger på ca 5 - 6 %. Så även med detta sätt att se det så skulle kommunpolitikerna behöva spara rejält på kvaliteten inom andra områden.

(Detta är ett förenklat sätt att beskriva verkligheten. Kommunen får vissa specialdestinerade bidrag just för funktionshinderområdet (kommunpolitiker avskyr dessa specialdestinerade bidrag...) som inte följt med kostnadsutvecklingen. Men det visar på de generella problemen.)

Därför har kommunalpolitiker alltid valt den andra vägen. Sparat lite här och lite där. Dragit in lite på äldreomsorgen. Minskat på stödet till barn med särskilda behov i skolan. Försämrat föreningsbidragen. Och så vidare. Man hoppas att det ska märkas mindre, och att man genom andra åtgärder ska kunna öka effektiviteten och därmed behålla kvaliteten.

Men situationen har fått ett antal oönskade konsekvenser. De mest uppenbara är naturligtvis att kvaliteten inom andra områden blivit lägre. Just nu står äldreomsorgen i fokus. Om hur snåla kommunpolitiker dragit in på kvaliteten. Det är sant. Men varför? Den frågan ställs inte. Och om den ändå ställdes skulle få våga säga att det bl.a. beror på LSS - helt enkelt för att det är politiskt ohållbart.

Ett par andra konsekvenser är mer otydliga, men ur demokratisk hänseende mer bekymmersamma.

Varför ska lokala politiker låtsas bestämma över saker man inte kontrollerar? Vad händer när ansvar och makt inte hänger ihop?

Svaren måste sökas långsiktigt. Och min subjektiva bild är följande:

Rekryteringen av kompetenta politiker har aldrig varit sämre än idag. Verksamheten lokalt klarar sig trots, och inte tack vare, den politiska styrningen. Få om ens någon vet vad ekonomistyrning är. Lika få vet vad verksamhetsstyrning innebär. Bara ett citat bland många från oroade tjänstemän från olika kommuner som jag kontinuerligt får:

Intresset för kommunens ekonomi har nog aldrig varit svagare, inte heller kompetensen i dessa frågor inom politiken.

Så länge allt rullar på fungerar det ofta hyfsat. Men när det ekonomiska oansvaret får tydliga följder kommer det att ställa det demokratiska systemet under press. För att ta min hemkommun, Örebro, som jag menar är allvarligt ekonomisk misskött:

Vad händer när årets skattehöjning (helt obegripligt att kommunledningen kunde mörka igenom orsakerna- oansvarig ekonomisk politik - till den) inte räcker, utan de aviserade besparingarna 2016 leder till ytterligare skattehöjningar 2017, 2018, 2019, likväl som fortsatta besparingar inom vården, skolan och omsorgerna? Var finns gränsen för tålamodet? När börjar människor rösta antingen med fötterna, eller snarare med soffan, eller på partier som hävdar att de har de enkla, populistiska lösningarna? Var går gränsen då skattehöjningarna inte längre ger effekten mer pengar i den kommunala budgeten, utan mindre vita jobb och färre skattekronor?

Och kan en sådan utveckling vändas? Och om den kan vändas - hur ont kommer det att göra?

Det har funnits lokala politiker som kritiserat såväl utformningen som omfattningen av LSS. Socialdemokraten och den förre ordföranden i såväl Malmö kommunstyrelse som SKLs dito är väl en av de mest kända. För denna kritik fick han själv omfattande kritik. De funktionshindrade är inte en grupp, är inte individer, som det är enkelt att kritisera för att de får för mycket stöd av samhället.

I år har däremot finansministern sparat på personlig assistans i sin budget. Utan en förändrad lagstiftning, samma rättigheter finns kvar, hävdar hon att LSS/LASS ska kosta mindre, eller snarare att den inte får öka i utgiftstakt lika snabbt som allt annat. Det innebär antingen att färre nya får den assistans de har rätt till, att kvaliteten urholkas för den funktionshindrade eller att den anställde assistenten får sämre utveckling. Eller så väljer kommunerna igen att spara på annat, vård, skola omsorg - med de verksamhetsmässiga och politiska konsekvenser det kan få.

Det är inte svårt att översätta riskerna med hur LSS-frågan hanterats med synen på asylrätten som en ovillkorlig, tvingande rättighet. Det finns samma brist på korrelation mellan makt och ansvar. Det finns samma brist på insikt om att verkligheten förändrats och gjort rättigheterna mer omfattande och kostnadsdrivande än vad som sannolikt någonsin var avsikten. Det finns samma brist på insikt om konsekvenserna för ekonomi, resurser och välfärdens förutsättningar.

Men det finns två skillnader:

För det första kommer kostnaderna för asylmottagandet att överskrida kostnaderna för hela LSS/LASS-lagstiftningen med tiotals miljarder. Som det ser ut nu, med de tuffa regler för asylmottagandet som införts, kanske kostnaderna brutto blir de dubbla. Men den som hävdar att dessa regler är ett brott mot asylrätten måste då också acceptera att kostnaderna kunnat bli än högre, mångdubbelt högre än de LSS/LASS-kostnader som varit ett stort problem för kommuner och lokalt demokratiskt beslutsfattande.

Vilka konsekvenser skulle detta få? Finns överhuvudtaget någon legitimitet kvar för ett politiskt uppdrag som inte har makten men måste ta det fulla ansvaret?

Det leder till den andra skillnaden: Det är svårt att kritisera de funktionshindrades rätt och rättigheter till ett likvärdigt liv. Den svårigheten är inte lika uttalad när det gäller flyktingar.

Risken för att en syn på asylrätten som frikopplad från den nationella demokratin, dess makt och dess ansvar, riskerar att snabbt leda till ett sammanbrott för de stabila, traditionella politiska ideologierna och deras partier. Risken för att populister såväl till vänster som till höger får utökat spelrum får inte underskattas. Vi trodde länge att vi i Sverige var vaccinerade mot den främlingsfientliga högerpopulismen. Men vi var inte bättre än någon annan. Och vi kommer inte att vara bättre än de länder som redan idag hyser krafter som är betydligt mer populistiska den dag det blir tydligt att makten över agendan inte längre ligger i de lokala eller nationella politikernas händer, och att de därför är oförmögna att ta ansvar för den situation de själva varit med och skapat.

Demokrati är svårt. Det handlar om så många saker. Inte minst handlar det om att förvalta det uppdrag att för skattebetalarnas pengar ge dem den gemensamma välfärd de menar sig kunna kräva utifrån att de gjort sin plikt. Det handlar om makt, och om ansvar. Den dag de frikopplas, att makten inte längre ligger hos dem man trodde sig kunna ställa till ansvar, lever demokratin verkligen farligt. Frågan är om vi inte redan är där.

Elysium

Det blev inte så stor uppmärksamhet. Kanske skulle det blivit mer.

När SKLs chefsekonom Bettina Kashefi berättar om kommunernas framtida utmaningar så borde fler oroas. Men det blir inte mer än en suck.

När socialsekreterarnas situation åter uppmärksammas i Dagens Samhälle höjs kanske några fler ögonbryn.

När Eskilstunakuriren som en av många lokaltidningar rapporterar om besparingar på skolan märks det knappast.

Ett nytt mönster etableras. Besparingarna på den välfärd vi trodde vi hade har blivit norm. Men än så länge drabbar den ju inte oss. Det är någon annan, framförallt de svagaste, som får ta stöten. Killen i skolan som inte får rätt till det stöd lagen ger honom. Tjejen som behöver socialens uppmärksamhet för att klara av familjesituationen.

Men om, eller snarare när, Bettina Kashefis förutsägelse slår in, kommer vi alla att märka det. I den förra SKL-prognosen räknade man med att skatterna behövde höjas i genomsnitt 2:- kronor. Det skulle innebära att Dorotea skulle närma sig 37:- kronor i kommunalskatt. Med en ytterligare skattehöjning, främst beroende på asylmottagningen, är 40:- kronors-strecket inte långt borta.

Till denna "ystra" förutsägelse ska läggas SKLs tidigare arbeten i beredningen kring välfärdens långsiktiga finansiering. Den räknade med att skatterna skulle behöva höjas upp emot 45:- kronor fram till 2035 om vi fortsatte att utveckla välfärden som tidigare. Men då var utgångsläget en befolkningsökning på 0,4 % per år (asylmottagandet idag motsvarar mellan 1% och 2%) samtidigt som kostnadsanalysen byggde på en mycket liten minskning av arbetstiden. Och om utgångsläget förändras, till exempel genom att skattenivån är högre, förändras hela prognosbanan.

Den fråga man måste ställa sig är om det är ens en rimlig tanke. Kan vi höja skatterna så mycket utan att det får konsekvenser? Svaret är sannolikt nej. Internationellt sett går utvecklingen åt ett annat håll. Och vi konkurrerar med hela världen om arbetskraft, företag och kunskap. Risken att vi redan idag ligger nära taket vad gäller skatter är stor. Ytterligare skattehöjningar kommer inte att öka intäkterna. Den gemensamma kakan blir helt enkelt mindre.

Frågan är vad vi då ska göra?

Jag har i flera fall refererat till professor Lars Trägårdh på bloggen. Hans tankar om samhällskontraktet som håller oss samman och som skapar stabilitet i såväl det statliga inkomstsystemet som utgiftssystemet (vi tycker det är OK att betala höga skatter eftersom vi vet att vi får tillbaka bra välfärd) är intressanta. Han beskriver svenskar som statsindividualister, som överlämnat den sociala välfärden till staten genom att betala skatter, och för att få förverkliga sig själv.

Bilden är träffande. Men frågan är vad som nu är på väg att hända med den. Klarar vårt skattesystem av en utveckling där vi betalar in allt högre skatter, men får allt sämre välfärd? Eller vad blir konsekvenserna?

I huvudsak vill de som vill fortsätta att ha mycket öppna gränser förändra de rådande systemen. De system som utvecklats under 1900-talet för att värna och förbättra välfärden på alla plan. Det kan gälla såväl arbetsrätt som lönebildning, social trygghet och skola, bostäder och livsmedelsmiljö. Och så vidare. Det samhälle som då skapas är ett samhälle med stora klyftor mellan dem som har och dem som saknar.

Ett sådant samhälle är möjligt. För länge sedan läste jag en forskarrapport (jag kommer inte att kunna länka den...) som vad jag minns hävdade att stabila samhällen har två vägar att gå: Antingen en liten lönespridning och stor social välfärd, helt enkelt ett samhälle med små klyftor. Eller så ett samhälle med stora klyftor, men där det finns stora chanser att göra klassresor. Det är ett kunskapssamhälle, utan eliter baserade på arv, kontaktnät eller andra för underklasserna opåverkbara faktorer.

Rapporten visade att bilden av USA var den andra. Men utfallet var inte alls så. USA kännetecknas idag av att det är svårt att göra klassresor. Det är inte en meritokrati, utan snarare en modern variant av aristokrati. (Det kan vara en av grunderna för Donald Trumps framgångar om man ska tolka Johan Ingerös artikel)

Det finns andra debattörer som hävdar att vi måste börja fundera över medborgarskapets betydelse. I Sverige har vi sedan länge valt att minska betydelsen av medborgarskap. Rösträtten tillkommer också de med uppehållstillstånd. Även de som vistas illegalt i landet har rätt till viss vård och skolgång.

Men med de ökade migrationsströmmarna, väcks nu frågan om medborgarskapet ska vara definierande för rätten att erhålla samhällets stöd. Man kan exempelvis läsa Expressens ledare som ett av flera tecken i tiden, även om tidningen i detta begränsar sig till de illegala. Men vandringen börjar alltid någonstans.

Medborgarskapets betydelse kan vara viktig, framförallt om man tror på Trägårdhs analyser av samhällskontraktet. Det är medborgaren som genom att rösta ger de valda rätt att företräda henne inom de områden hon valt att överlämna till staten. Det är medborgaren som betalar in skatt. Det är medborgaren som erhåller återbetalningen från staten i form av trygghet och välfärd. Den som inte är medborgare men ändå har rätt att vistas i landet, exempelvis genom att söka asyl, hänvisas till den välfärdsnivå medborgarna gemensamt väljer att avsätta. Men gränsen är tydlig.

Vi behöver inte gå längre än över sundet, till Danmark, för att se ytterligare steg på den utvecklingen. Och det finns onekligen fördelar med den. Samhällskontraktet bibehålls. Asylrätten kan värnas.

Men den ställer samtidigt mängder av frågor:
Vem ska ha rätt att vara medborgare?
Och vad konstituerar ett medborgarskap - bara födsel eller intjänande eller...?
De som lever i landet och inte är medborgare - vilken levnadsstandard är acceptabel?
Hur påverkar ett land där människorna är uppdelade stabiliteten, tillväxten, förtroendet?
Ökar inte riskerna för korruption, när klyftorna ökar och möjligheten till klassresor är låg?

Och så vidare, och så vidare...

Ibland tänker jag på filmen Elysium. Är det ett sådant samhälle vi är på väg in i? Bara att både de rikaste och de utanför fortfarande finns på samma planet?

När inga utgifter är heliga (utom flyktingmottagandet då...)

Jag läser med stigande förvåning DNs huvudledare idag. Och när jag kommer till slutet blir det nästan för mycket. Så här skriver det liberala flaggskeppet:

"Enprocentsdogmen har fungerat som en propp. I stället för att trixa med siffrorna och maximera avräkningarna borde regeringen slopa målet och påbörja en ordentlig översyn. Världen kommer inte att gå under om den svenska biståndsbudgeten krymper."

Jag trodde aldrig att jag skulle få läsa detta i en liberal tidning. "Enprocentsdogmen". "Världen kommer inte att gå under om den svenska biståndsbudgeten krymper."

Vad är det då som rättfärdigar detta skifte i liberal politik? Självklart flyktingströmmarna. Kostnaderna för det svenska flyktingmottagandet spränger alla gränser. Hur kommuner och landsting kommer att klara situationen är än så länge höljt i dunkel - merparten av deras kostnader kommer att landa några år framåt. Men även staten börjar gå på knäna.

De hittills kända kostnadsökningarna för staten landar på runt 30 miljarder. Då handlar det om det akuta mottagandet, kostnader som främst Migrationsverket har. Men i går larmade också Arbetsförmedlingen om kostnadsökningar och risk för uteblivna reformer för arbetslösa, sänkt kvalitet och annat fokus än vad som tidigare varit fallet.

I Expressen i går skriver Ann-Charlotte Marteus om fler risker med volymerna i mottagandet. Om en skola som antingen får en generellt sämre kvalitet, eller en skola där vissa elever (invandrarbarn) får en sämre skola och de med svensk härkomst en bättre. Vem hade ens kunnat tänka den tanken bara för ett år sedan?

Det finns ett uppenbart problem med DNs ledarredaktions argumentation kring biståndet. DN argumenterar enligt två linjer:

Huvudlinjen är att allt bistånd inte är effektivt. Det finns massor som borde göras bättre. Det kan till och med uppamma korruption och försämra utvecklingen.

Den underliggande linjen är lite svårare att följa. Den verkar handlar om att det finns någon variant på biståndsbidragslinje inom såväl stat som civilsamhälle som borde kunna minskas.

I en länge förbisedd statlig utredning som nu har nästan 20 år på nacken skrev den dåvarande rektorn för Örebro Universitet, Jan-Erik Gidlund och Per Frankelius om effektivitet i den offentliga sektorn. Den som vill läsa mer om deras arbete kring "Innovativa processer" kan börja här. Enormt förenklat skulle man kunna säga att de kom till resultatet att om vi var lika effektiva som den effektivaste  organisationen globalt på varje välfärdsområde, skulle vi kunna dubbla kvaliteten eller halvera kostnaden för det offentliga välfärdsuppdraget.

Visst vore det fantastiskt. Lika bra välfärd till halva kostnaden. Tänk så det skulle kunna påverka såväl statsbudget, skattenivåer som kostnaderna för flyktingmottagning. Men så enkelt är det inte (vilket författarna var väl medvetna om...).

Men om DN nu tänker rätt borde de i alla fall fundera vidare: Svensk skola ligger i topp vad gäller kostnader. Men resultatet lackar. Vore det inte idé att ta av skolkostnaderna för att finansiera flyktingmottagandet?

Och tänk bara på vilka privata aktörer skolpengen försörjer. Det talar väl för att dra in pengar till skolan. Och bara Skolverket har nästan 500 anställda. Och tänk så många skolbyråkrater som finns såväl lokalt som nationellt. Det handlar inte om de futtiga 1000 statligt anställda som enligt DN försörjs av biståndet. Nej - här talar vi om helt andra siffror.

Vi kan gå igenom välfärdsområde efter välfärdsområde. Vi kommer att hitta ineffektivitet. Vi kommer att hitta bidrag och utgifter som missar målet eller till och med går i motsatt riktning mot det önskvärda. Vi kommer till och med att hitta korruption (det är inte bara med LSS-medel det fuskas).

Men ingenstans har hittills någon liberal sagt att det är OK att minska utgifterna först och sedan kolla vilka effekter det får om den offentliga sektorn inte klarar av att effektivisera sitt arbete. För larmrapporterna om att barn kommer i kläm när socialtjänsten inte klarar sitt uppdrag, elever inte får det stöd de enligt lag är berättigade till, äldre inte får den omsorg ett humant samhälle ska ge dem - de är nog fel. För, som DN skriver; Om alla välfärdskronor var så effektiva vore det illa att sänka anslagen. Sannolikt är det inte fallet. (Jag bytte bara ut biståndskronor mot välfärdskronor...)

Men det är just detta DN gör idag. Minska biståndet först. Kolla vilka effekter det får i efterhand. Larmrapporterna är nog fel. Kanske är det så att SIDA med flera klarar av att effektivisera. Om inte så gör det ju inget. Sverige behöver inte ge en procent när medel bara är 0,7...

Det är uppenbart att vissa anser att flyktingkonventionen och det svenska ansvaret för den globala flyktingsituationen är överordnat allt annat. Det blir närmast en religiös sanning, att det enda sättet att visa sann humanitet är att vi ska ta emot alla som kommer hit och har flyktingsskäl. Det spelar inga roll vilka konsekvenser det får. Inte för svensk välfärd. Inte för den globala solidariteten utanför flyktingmottagandet.

Jag delar inte den åsikten. Vare sig på kort eller lång sikt.

På kort sikt tar vi pengar från de allra fattigaste och lägger på de som varit så pass rika att de kunnat ta sig hit. Är det sann humanitet?

På lång sikt riskerar vi vårt välfärdssamhälles stabilitet (ingen kan idag säga om det kommer att fungera eller ej - det finns helt enkelt inget att jämföra med) och om det sker kommer vår förmåga att även i fortsättningen vara en humanitär stormakt i världen (om vi nu är det) att begränsas. Är det sann humanitet?

Och som en upplysning till DN. Redan idag tas drygt 20 % av biståndet till det nationella flyktingmottagandet. Vi lägger alltså just nu bara 0,8 % av BNP till traditionellt bistånd. De fattigaste har redan fått betala.

Är det verkligen liberalt?