Asylrätt, LSS och demokratiska faror

I går twittrade jag med Viktor Banke, högprofilerad jurist inom asylrätten. En av hans tweets fick mig att skriva denna blogg. Tweeten i sin helhet:

Viktor Banke @ViktorBanke
, alltså med det Trägårdh påstår. Att den nationella demokratin offras på konventionernas altare. Jag finner det grundlöst.

Efter det följde en längre diskussion. Men twitter är en rätt dålig kanal för sådana. Bloggen ger andra möjligheter.

Professor Lars Trägårdh sökte på det Timbro-seminarium jag relaterat till svaret på frågan om hur det fungerar med asylrätten som en ovillkorad plikt för staten, i förhållande till det politiska ansvaret för statens ekonomi. Så här sade Trägårdh på en fråga om dessa bindande rättsliga regler som asylrätten idag är:

Jag vill resa den här frågan. den är genuint svår. Jag vill skapa tydlighet. För vad jag inte tror vi vill hamna i är att vi har de här konflikterna. — Och jag bara säger det, vi kan inte fortsätta ha en frikoppling mellan de ekonomiska konsekvenserna och den här typen av mänskliga rättighetslagstiftningar och vårt nationella sociala kontrakt. Det funkar inte. Det betyder inte att vi inte ska ha en internationell juridisk ordning, men vi måste skapa större ordning och reda i detta för att det ska vara politiskt överlevbart.

Och som jag förstår det är det detta som Banke menar är grundlöst. Jag delar inte hans åsikt.

Jag var lokal politiker i 25 år. Jag såg med glädje när Folkpartiledaren Bengt Westerberg införde lagstiftningen om stöd och service till människor med funktionshinder. Människor som varit utanför fick en chans att komma in.

Men allt blev inte bra. Ansvaret för lagstiftningen delades, eller snarare - staten berättade vad som gällde och krävde att kommunerna genomförde det. Kosta vad det kosta ville. Den rättighetslagstiftning som ligger till grund för LSS/LASS-området var rätt i förhållande till den utveckling man såg i början på 1990-talet. Kostnaderna skulle vara modesta. Det skulle inte bli någon större påverkan på kommunal ekonomi.

Men behoven var större än vad någon räknat med. Kostnaderna exploderade, och fortsatte att öka. Kontinuerligt. Fler och fler kommunpolitiker ansåg att situationen var ohållbar. Men staten vidhöll sin åsikt. Rättighetslagstiftningen låg fast. Det var upp till kommunerna att hantera behoven inom sina egna budgetar.

Vad skulle man som ansvarig kommunpolitiker i detta läge göra? Statens svar var: Omprioritera. Men från vad? En kommuns största utgiftsposter är alla lagbundna. Förskola och skola, social omsorg och äldreomsorg står för en kvalificerad majoritet av en kommuns utgifter. Det man som kommunalråd har att hantera är saker som kulturverksamheter, fritids- och föreningsaktiviteter och kanske lite näringspolitik.

Man stod ofta inför två usla val: Antingen slaktar vi kulturverksamheter och fritidsaktiviteter. Det får folk faktiskt sköta själva. Eller så sänker vi kvaliteten inom vård, skola och omsorg mer generellt.

Det första alternativet skulle skapat ett ramaskri. Ingen politiker som ville bli omvald kunde ens tänka sig den vägen. Och hur det samhälle skulle se ut som lämnade såväl kultur- som fritidspolitik för fäfot är nog inge tanke någon är villig att tänka. Kostnaderna för LSS/LASS i Örebro kommun ligger på dryga 10 % av budgeten. Den totala omfattningen av fritid och kultur ligger på ca 5 - 6 %. Så även med detta sätt att se det så skulle kommunpolitikerna behöva spara rejält på kvaliteten inom andra områden.

(Detta är ett förenklat sätt att beskriva verkligheten. Kommunen får vissa specialdestinerade bidrag just för funktionshinderområdet (kommunpolitiker avskyr dessa specialdestinerade bidrag...) som inte följt med kostnadsutvecklingen. Men det visar på de generella problemen.)

Därför har kommunalpolitiker alltid valt den andra vägen. Sparat lite här och lite där. Dragit in lite på äldreomsorgen. Minskat på stödet till barn med särskilda behov i skolan. Försämrat föreningsbidragen. Och så vidare. Man hoppas att det ska märkas mindre, och att man genom andra åtgärder ska kunna öka effektiviteten och därmed behålla kvaliteten.

Men situationen har fått ett antal oönskade konsekvenser. De mest uppenbara är naturligtvis att kvaliteten inom andra områden blivit lägre. Just nu står äldreomsorgen i fokus. Om hur snåla kommunpolitiker dragit in på kvaliteten. Det är sant. Men varför? Den frågan ställs inte. Och om den ändå ställdes skulle få våga säga att det bl.a. beror på LSS - helt enkelt för att det är politiskt ohållbart.

Ett par andra konsekvenser är mer otydliga, men ur demokratisk hänseende mer bekymmersamma.

Varför ska lokala politiker låtsas bestämma över saker man inte kontrollerar? Vad händer när ansvar och makt inte hänger ihop?

Svaren måste sökas långsiktigt. Och min subjektiva bild är följande:

Rekryteringen av kompetenta politiker har aldrig varit sämre än idag. Verksamheten lokalt klarar sig trots, och inte tack vare, den politiska styrningen. Få om ens någon vet vad ekonomistyrning är. Lika få vet vad verksamhetsstyrning innebär. Bara ett citat bland många från oroade tjänstemän från olika kommuner som jag kontinuerligt får:

Intresset för kommunens ekonomi har nog aldrig varit svagare, inte heller kompetensen i dessa frågor inom politiken.

Så länge allt rullar på fungerar det ofta hyfsat. Men när det ekonomiska oansvaret får tydliga följder kommer det att ställa det demokratiska systemet under press. För att ta min hemkommun, Örebro, som jag menar är allvarligt ekonomisk misskött:

Vad händer när årets skattehöjning (helt obegripligt att kommunledningen kunde mörka igenom orsakerna- oansvarig ekonomisk politik - till den) inte räcker, utan de aviserade besparingarna 2016 leder till ytterligare skattehöjningar 2017, 2018, 2019, likväl som fortsatta besparingar inom vården, skolan och omsorgerna? Var finns gränsen för tålamodet? När börjar människor rösta antingen med fötterna, eller snarare med soffan, eller på partier som hävdar att de har de enkla, populistiska lösningarna? Var går gränsen då skattehöjningarna inte längre ger effekten mer pengar i den kommunala budgeten, utan mindre vita jobb och färre skattekronor?

Och kan en sådan utveckling vändas? Och om den kan vändas - hur ont kommer det att göra?

Det har funnits lokala politiker som kritiserat såväl utformningen som omfattningen av LSS. Socialdemokraten och den förre ordföranden i såväl Malmö kommunstyrelse som SKLs dito är väl en av de mest kända. För denna kritik fick han själv omfattande kritik. De funktionshindrade är inte en grupp, är inte individer, som det är enkelt att kritisera för att de får för mycket stöd av samhället.

I år har däremot finansministern sparat på personlig assistans i sin budget. Utan en förändrad lagstiftning, samma rättigheter finns kvar, hävdar hon att LSS/LASS ska kosta mindre, eller snarare att den inte får öka i utgiftstakt lika snabbt som allt annat. Det innebär antingen att färre nya får den assistans de har rätt till, att kvaliteten urholkas för den funktionshindrade eller att den anställde assistenten får sämre utveckling. Eller så väljer kommunerna igen att spara på annat, vård, skola omsorg - med de verksamhetsmässiga och politiska konsekvenser det kan få.

Det är inte svårt att översätta riskerna med hur LSS-frågan hanterats med synen på asylrätten som en ovillkorlig, tvingande rättighet. Det finns samma brist på korrelation mellan makt och ansvar. Det finns samma brist på insikt om att verkligheten förändrats och gjort rättigheterna mer omfattande och kostnadsdrivande än vad som sannolikt någonsin var avsikten. Det finns samma brist på insikt om konsekvenserna för ekonomi, resurser och välfärdens förutsättningar.

Men det finns två skillnader:

För det första kommer kostnaderna för asylmottagandet att överskrida kostnaderna för hela LSS/LASS-lagstiftningen med tiotals miljarder. Som det ser ut nu, med de tuffa regler för asylmottagandet som införts, kanske kostnaderna brutto blir de dubbla. Men den som hävdar att dessa regler är ett brott mot asylrätten måste då också acceptera att kostnaderna kunnat bli än högre, mångdubbelt högre än de LSS/LASS-kostnader som varit ett stort problem för kommuner och lokalt demokratiskt beslutsfattande.

Vilka konsekvenser skulle detta få? Finns överhuvudtaget någon legitimitet kvar för ett politiskt uppdrag som inte har makten men måste ta det fulla ansvaret?

Det leder till den andra skillnaden: Det är svårt att kritisera de funktionshindrades rätt och rättigheter till ett likvärdigt liv. Den svårigheten är inte lika uttalad när det gäller flyktingar.

Risken för att en syn på asylrätten som frikopplad från den nationella demokratin, dess makt och dess ansvar, riskerar att snabbt leda till ett sammanbrott för de stabila, traditionella politiska ideologierna och deras partier. Risken för att populister såväl till vänster som till höger får utökat spelrum får inte underskattas. Vi trodde länge att vi i Sverige var vaccinerade mot den främlingsfientliga högerpopulismen. Men vi var inte bättre än någon annan. Och vi kommer inte att vara bättre än de länder som redan idag hyser krafter som är betydligt mer populistiska den dag det blir tydligt att makten över agendan inte längre ligger i de lokala eller nationella politikernas händer, och att de därför är oförmögna att ta ansvar för den situation de själva varit med och skapat.

Demokrati är svårt. Det handlar om så många saker. Inte minst handlar det om att förvalta det uppdrag att för skattebetalarnas pengar ge dem den gemensamma välfärd de menar sig kunna kräva utifrån att de gjort sin plikt. Det handlar om makt, och om ansvar. Den dag de frikopplas, att makten inte längre ligger hos dem man trodde sig kunna ställa till ansvar, lever demokratin verkligen farligt. Frågan är om vi inte redan är där.

Lögn, förbannad lögn och statistik

Med statistik går det att bevisa allt. Eller inget.

Jag lyssnar på Hans Roslings anförande på flyktinggalan. Rosling som är en av mina favoriter. Jag vet inte hur många gånger jag rekommenderat hans föredrag kring världens befolkning som bland annat finns på Youtube. Det är folkbildning när den är som bäst.

Hans anförande på flyktinggalan i tisdags har också hyllats. Och visst var det pedagogiskt. Men jag sällar mig inte till hyllningskören denna gång. Och skälet är enkelt. Rosling använder statistik, inte för att folkbilda utan för att opinionsbilda. Det är statistik som är utvald för att passa just det sammanhang han befann sig i. Och då blir det fel.

Man skulle kunna göra en annan berättelse. Den kunde låta så här:

År efter år har miljontals människor varit på flykt. Vartenda år under 2000-talet har mer än 40 miljoner tvingats lämna hus och hem, trygghet och säkerhet för ett liv på flykt och i fattigdom. Skälen varierar. En del flyr från krig. Andra från naturkatastrofer. En del flyr från fattigdom. Andra från förföljelse på grund av att de tror fel, är fel, vill fel.

Vi har vetat det, sett det och ibland förstått det. Sverige har valt att försöka hjälpa dem på det sätt vi kan, med de resurser vi har och kunnat avstå. Det har handlat om bistånd till både katastrofhjälp och långsiktigt samhällsbyggande. Men det har också handlat om att vi har haft så öppna gränser vi tyckt fungera, både för dem som kommer och för det välfärdssystem vi vill bevara här hemma.

Ibland har vi tagit emot något tusental per år, ibland tiotusen eller mer. Men aldrig mer än någon bråkdel av en promille av de som flyr. Ingen av oss har någonsin trott att vårt flyktingmottagande är det som kommer att lösa krisen. Ingen av oss har ens tänkt tanken att vi ska avstå den välfärd vi och våra föräldragenerationer byggt upp för att hjälpa alla miljontals på flykt.

Nu har någon hänt. Antalet flyktingar har ökat. Kanske är det 20 % fler flyktingar idag än vad det varit tidigare under 2000-talet. Kanske 55 eller till och med 60 miljoner istället för 45 som förut. Nöden har ökat i världen, trots att allt fler får det allt bättre.

Det är en skrämmande utveckling. Den arabiska våren har förbytts i islamistisk vinter. Människor flyr. Och ett av de stora skiftena i flyktingpolitiken är att de nu direkt knackar på våra dörrar, i EU och i Sverige. För samtidigt som antalet flyktingar ökat med 20 eller till och med 25 %, ökar antalet som söker sig hit än mer. Just nu, 2014, 2015 och framåt, verkar flyktingströmmarna mångdubblas. Från runt 25.000 år 2013, till det dubbla 2014 och ytterligare en dubblering 2015. Och vad framtiden håller i sitt sköte är det ingen som vet. Men ingen tror på en snabb återgång till det som vi bara för något år sedan tyckte var ett normalt solidariskt bistånd och flyktingmottagande.

Varför har det skiftet skett? Var vi inte solidariska då? Är det enbart helt öppna gränser som är solidaritet? Varför är de flyktingar som flyr idag mer värda än de som flydde för fem år sedan? Så mycket mer att vi väljer att ta av biståndet i en sådan utsträckning att biståndsministern nu inte ens kan lova att alla långsiktiga biståndsprojekt kan värnas?

Låt oss återgå till statistiken för några ögonblick.

Har vi råd med flyktingar, eller som Hans Rosling sade i sitt anförande: "Alla människor ska ha hjälp, överallt!"

Men är det verkligen så? Och varför har det inte alltid varit så?

För att klara av att hålla 4 miljoner människor i flyktinglägren i hyfsat skick krävs 25:- kronor om dagen. Då finns både mat och skolgång. Visst - på en låg nivå, men ändå. Men UNHCR får bara en 10:- kronor om dagen. Man blir tvungen att till och med dra in på matransonerna.

4 miljoner flyktingar, gånger 25:- kronor per dag gånger 365 dagar blir en årskostnad på 36 miljarder 500 miljoner kronor. Det är något mindre än vad vårt asylmottagande sannolikt kostar per år. Och då tar vi bara emot 2 % av de flyktingar som flytt Syrien, internflyktingarna oräknade. Eller en promille av världens alla flyktingar (förr menade vi ju att vi var solidariska när vi tog emot 0,2 promille av världsflyktingarna men nu är inte ens en promille solidaritet...).

Kan vi hjälpa alla människor, överallt?

Man kan fundera på var barn har det värst. I de flyktingläger i Syriens grannländer (inte Saudiarabien då som inte tagit emot några...) där de inte ens får tillräcklig mat för dagen? Eller här i Sverige? Och hur ska vi jämföra kostnader?

Vi tar emot knappt 200 barn/ungdomar per dag. Den senaste prognosen över årskostnaderna ligger på 12 miljarder, 12.000.000.000 kronor. Den kommer sannolikt inte att hålla om utvecklingen fortgår. 2014 tog vi emot 7049 ensamkommande barn/ungdomar. Det är vad vi tar emot på 6 veckor i nuvarande takt. Så siffrorna kommer inte att hålla. Men det är den bästa vi har just nu.

Dessa 12 miljarder, 12.000.000.000:- kronor, räcker alltså till att ta emot några tusental barn i Sverige. Men om vi använde dem till barnen i närområdet skulle de räcka till att ge 1,3 miljoner barn en dräglig tillvaro. Eller kanske vi skulle dubblera givandet till UNHCRs barnarbete i flyktinglägren och ge 650.000 barn 50:- kronor om dagen. Vad skulle det göra för deras liv?

Men vad gör vi istället? Vad gör den svenska regeringen idag, och Alliansregeringen förut. Vi tar av biståndet. Alliansregeringen gjorde det i mindre utsträckning, de röda tar mer. Men utvecklingen är densamma. Det är de fattigaste som får betala.

Just nu tas ungefär 22 % av biståndsbudgeten till det nationella asylmottagandet. Det är ungefär åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor. Siffran kommer att öka. Finansministern sade på pressträffen om budgeten för 2016 att kostnader för asylmottagandet kommer att tas i högre utsträckning från biståndet, och det är ju bra för det påverkar inte budgettotalen. Jag hörde få frågor om solidaritet med de fattigaste då... Och biståndsministern flaggar för att även pågående projekt kommer att brytas.

Åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor, det skulle räcka till att ge 850.000 flyktingar i Syriens närområde en drägligare tillvaro. Men vi väljer att prioritera flyktingmottagandet här hemma.

Men ska då inte alla människor ha hjälp, överallt? Och vad skulle det kosta? Det går ju inte att räkna på. Allt blir meningslöst. Men om vi ändå skulle tänka oss att alla människor som flyr skulle få samma hjälp som mottagandet av barn/ungdomar här hemma. 12 miljarder kronor för att ta emot 12.000 barn/ungdom. En miljon per barn/ungdom. Och det finns 55 miljoner människor på flykt.

Det innebär 55.000.000.000.000:- kronor. 55 biljoner kronor. 55 tusen miljarder kronor. Lika mycket som Sveriges samlade BNP under 14 år. Om vi tog alla pengar från alla människor, företag, organisationer under 14 år så skulle vi kunna hjälpa alla människor på flykt överallt under ett år.

Men så kan man ju inte räkna.

Nej - det kan man inte. Det är lika orimligt som att säga att "Alla människor ska ha hjälp, överallt!" utan att berätta vilka konsekvenser det kommer att få.

Vi måste finna en väg framåt, där vi kan vara stolta, men kanske inte nöjda, med den solidaritet vi förmår visa vår omvärld och denna världens allra fattigaste. Vi måste hitta vägar att både värna solidariteten med de här hemma, den välfärd vi gemensamt byggt för att skapa en trygg framtid för oss själva, våra föräldrar och våra barn och barnbarn och den hjälp och det stöd de miljoner som har det sämre än vi behöver. Vi kommer aldrig att kunna göra allt. Men vi ska göra så mycket vi kan, orkar och förmår.

---

Svensk flyktingpolitik behöver inte statistik av det slaget Hans Rosling berättade om på flyktinggalan. När statistiken övergår från att vara en så rimligt neutral och objektiv beskrivning av världen som möjligt, till att bli en del av ett opinionsbildande arbete, försvagar den både sig själv och sina mål. Och för vår solidaritet med både de få som söker sig hit, och alla de miljoner som aldrig får den chansen, är den en kistspik.

Om opinionen svänger...

Sverige har under lång tid haft en minskande andel medborgare som anser att Sverige ska stänga sina gränser. Främlingsfientligheten, eller kanske mer rädslan för vad som skulle hända med Sverige och med det samhälle vi identifierar oss med, är mindre idag än någonsin. Den utvecklingen är enbart av godo.

Men när media nu redovisar nya siffror som visar på en snabb och kraftig omsvängning i synen på flyktingar, måste man fundera mer över utvecklingen. För den positive innebär svenskarnas ökade vilja att ta emot flyktingar, även i sitt eget hem, enbart en önskvärd utveckling. Men frågorna bakom är fler än svaren.

Den flyktingsituation som Europa och Sverige står mitt i är unik. Den är inte jämförbar med någon annan situation i modern svensk historia. Vare sig flyktingmottagandet från Finland under andra världskriget, eller det år av massivt flyktingmottagande under det Jugoslaviska sönderfallet är jämförbara.

Idag tar Sverige emot över 7000 personer i veckan, mer än 1000 om dagen. På årsbasis skulle ett sådant mottagande innebära att nästan 400.000 människor sökte sig till Sverige. Ingen tror på en sådan utveckling, men samtidigt är det få som tror att vi under överskådlig tid ska se en återgång till tiden före 2013, med jämförelsevis relativt små flyktingströmmar till Sverige.

Av dessa 7000 är mer än 1300 ensamkommande barn/ungdomar. Det är en unikt hög siffra, både för Sverige och i ett EU-perspektiv. Om 7000 flyktingar i veckan ställer Sverige inför stora utmaningar, är de krav 1300 barn/unga ställer än högre.

Det kan vara svårt att relatera till siffror, men normalt föds i Sverige dagligen ungefär 275 barn. Det nuvarande mottagandet innebär nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. När samhället tidigare haft svårt att hantera välfärden för barn, med nya förskolor, skolor och social trygghet, har födelsetalen varierat mellan 260 och 360 per dag. Nu är ökningen nästan den dubbla.

Hur ska samhället klara det? Var finns resurserna?

Just nu är själva mottagandet överbelastat. Migrationsverket sa bara för några veckor sedan att de hade förmåga att ta emot 4000 per vecka. Idag är antalet tusentals fler. Det innebär att det knappast finns boende för alla. De avtal om mottagande som hittills funnits är överspelade. Nu handlar det dels om att tränga ihop så många som möjligt på så liten yta som möjligt, dels om att använda alla tillgängliga fastigheter, oavsett lämplighet.

Men detta är ändå inte den stora utmaningen. Frågan som måste ställas är vad som händer sedan. Var finns de resurser vi behöver: I förskola och skola. I sjukvård och socialtjänst. På bostads- och arbetsmarknaden?

Svensk integrationspolitik är de senaste årtiondena ett stort misslyckande. Antalet utanförskapsområden har vuxit ohämmat. Idag ser vi nästa utvecklingssteg. De så kallade NOGO-zonerna, bostadsområden där inte ens polisen går säker, ökar stadigt.

Det finns inget idag som pekar på att vi kommer att klara de nuvarande invandringsnivåerna bättre än tidigare. Arbetsmarknaden är fortsatt stel. Bostadsmarknaden likaså. Och välfärdssystemen är redan idag ofta tänjda till bristningsgränsen.

Frågan är vad som kommer att hända med opinionen när den akuta situationen är över och den grå vardagen återkommer.

När det blir uppenbart att det saknas bostäder åt tusentals människor.

När arbetslösheten ökar.

När förskolorna inte längre kan rekrytera vare sig personal eller bygga ut i tillräcklig takt.

När skolornas resursbrist blir uppenbar, först för eleverna med särskilda behov som inte får den hjälp de behöver.

När den vård som redan går på knäna, inte alls hinner med.

När konsekvenserna av socialsekreterarnas oundvikliga val, mellan att hjälpa en unge på glid eller en nyankommen flykting, blir övertydligt.

När utanförskapet ökar och allt fler bor i oacceptabla NOGO-zoner.

När tilliten i samhället, mellan människor och mellan stat och medborgare minskar.

Idag är statsvetare och opinionsbildare glada över den snabba omsvängning som skett i synen på flyktingmottagande. Men finns inte risken att de då blir lika besvikna över en lika snabb motsatt svängning när dagens euforiska stämningar lagt sig? Är den snabbt svängande opinionen ett uttryck för att vi också kommer att acceptera de försämringar av det välfärdssamhälle vi hittills känt som blir en sannolik följd av migrationen?

Behöver det gå så långt? Är det inte bara att lösa krisen, samla in lite mer pengar och öppna våra hjärtan? Är det inte bara trötta, cyniska gubbar och tanter som egentligen är främlingsfientliga som försöker bygga upp en stämning för att få opinionen att följa sina egna, dolda agendor?

Kanske är vi sådana.

Eller så är vi helt enkelt politiskt intresserade, samhällsengagerade människor från olika politiska arenor och med olika politiska bakgrunder som ser en situation där frågorna är många, men svaren desto färre. Människor som oroar sig för vad som händer med Sverige och världen, Sverige i världen, när politiker flyr från sitt ansvar att redovisa konsekvenserna av den politik som förs. Som oroas av att inte heller media ställer de nödvändiga frågorna, och kräver de nödvändiga svaren. Som är rädda för vad som kommer att hända med de verkligt främlingsfientliga krafter som finns, den dag systemen bryter samman.

I fjol ökade Örebro kommuns befolkning med drygt 2000 personer. Och politikerna slog sig för bröstet för att det gick så bra för kommunen. Prognoserna som kommunen baserar sin verksamhet, sitt skatteuttag och sina resurser utifrån bygger på en likartad befolkningsökning de kommande åren. Det har inneburit att de styrande partierna menat sig dels vara tvingade att höja skatten med 50 öre, dels fortsätta besparingarna inom såväl skolan som äldreomsorg och social välfärd. Den sociala välfärdens sparbeting är 100 miljoner kronor, eller ca 3 % av den totala budgeten. Då var plötsligen den stora befolkningsökningen en belastning.

Med dagens invandringsnivåer och fördelning över riket kommer Örebro att växa med långt över 2000 personer per halvår. Vilka konsekvenser det får för kommunens verksamheter, resurser och behov av skatteuttag är det ingen som än frågat om.

Men de frågorna måste ställas. Helst av den media som i detta helt verkar abdikerat från sin granskande roll.

Så den inledande funderingen kvarstår: Är den snabba omsvängningen i opinionen ett verkligt trendbrott, eller riskerar vi en lika snabb motsatt opinionsrörelse den dag verkligheten hinner ikapp oss?

Men om det inte fungerar???

Torsdagen den 10 september. Jag lyssnar på Sveriges Radio. Studio ett om flyktingkatastrofen och ett panelsamtal med en präst, en nationalekonom och en sociolog. Om det nya Sverige och de utmaningar som vi måste räkna med när så många flyktingar kommer hit.

Och jag häpnar.

Häpnar över aningslösheten. Häpnar över den naiva tilltron till den godhetsvåg som just nu sveper över delar av landet. Häpnar över att så få verkligen vågar problematisera utmaningarna.

Prästen, Håkan Sandvik, upprepar gång på gång som ett mantra, att det kommer att lösa sig OM en människa har en grundtrygghet, bestående av jobb och bostad. Då kan man klara också kulturella skillnader. Och han får medhåll av de övriga paneldeltagarna. Men följdfrågorna uteblir: Vad händer om detta stora OM inte uppfylls?

Och vad finns som pekar mot att vi idag är närmare att uppfylla detta OM än tidigare?

De senaste två veckorna har nästan 7.800 människor sökt asyl i Sverige. Det är en årstakt som innebär att antalet asylsökande kan bli mellan 150.000 och 200.000 fram till nästa höst. Det är en exceptionell summa som sannolikt inte kommer att uppnås.

Men redan nu är tillströmningen så stor att mottagningssystemet knakar. Redan idag hör vi att Migrationsverkets medarbetare går på knäna. Situationen för socialsekreterarna i många kommuner är likartad. Snart kommer trycket på förskolor och skolor, vårdcentraler och sjukhus att öka. Välfärdens grunder sätts under allt större press.

Kanske kommer vi trots allt att klara detta. Kanske håller välfärdssystemen. Då återstår ändå det stora OM som prästen talade om. Jobben och bostäderna. Det som är grunden för att det mångkulturella samhället ska hålla ihop. Och var finns de?

Bostadsbristen är skriande. Regeringen saknar helt politik för att åtgärda den. Och frågan är om det ens är möjligt att bygga bort en bostadsbrist, där de som behöver de nya bostäderna saknar ekonomiska förutsättningar för att äga eller hyra dem.

På samma sätt är det med jobben. Var finns de jobb som ska skapa den grundtrygghet som är den andra förutsättningen för detta OM? Var finns ingångsjobben, låglönejobben, de tillfälliga jobben som gör det möjligt för fler att komma in?  Var finns tankarna om att sänka trösklar och öppna dörrar?

När Folkpartiet liberalerna för någon vecka sedan föreslog milda förändringar för hyresrätter, lite mera marknad, slogs dörrarna igen från såväl regeringen, de flesta övriga partier liksom från Hyresgästföreningen.

När Folkpartiet liberalerna i sitt förnyelsearbete dessutom föreslår små förändringar av arbetsrätten, förändringar som bara marginellt kommer att påverka den nya invandringens utmaningar, stängs dörrarna snabbt från såväl regering som fack.

De partier som står för förändringar på bostadsmarknaden samlar idag bara ett parlamentariskt stöd på runt 10 % av väljarkåren och då är ändå inte förändringarna tillräckliga.

Partier som vill förändra arbetsrätten för att sänka trösklarna något samlar kanske någon procent mer, men långt ifrån så många som skulle krävas för en riksdagsmajoritet.

Då återstår ändå de svåra frågorna. På bostadsmarknaden inte bara marknadshyror, utan förändrade kvalitetskrav, bygg- och planförutsättningar, finansieringslösningar. På arbetsmarknaden inte bara förändringar i arbetsrätten, utan även förändrade lönestrukturer för en framväxande låglönesektor.

Det finns idag inte ett enda riksdagsparti som för fram krav på sådana förändringar. Och skälet är enkelt: Det finns ingen respons hos väljarna för en sådan politik.

Kvar står då vad som väntar bakom detta OM, som prästen talade så väl kring, när det inte uppfylls. När inte bostäderna finns. När jobben uteblir. När utanförskapet befästs.

Det finns idag inga skäl att tro att de långsiktiga förändringar som krävs för en förändrad och förhoppningsvis förbättrad integrationsprocess har någon chans att finna en politisk hemvist. Det finns ännu färre skäl att tro att integrationen kommer att fungera bättre när vi tar emot mångdubbelt fler invandrare än tidigare. Sannolikheten att de system vi byggt upp och värnar - den generella välfärdens alla beståndsdelar, den goda arbetsmarknaden, boendet med kvalitet - kommer att klara de utmaningar vi idag ställs inför är små.

Och vi ser redan allt bredare sprickor. Dagens Nyheter rapporterar idag om hur gäng av ensamkommande ungdomar inte får det stöd de behöver av en socialtjänst som inte klarar sitt uppdrag. En liten pusselbit i ett allt större pussel.

En präst kan vila i förvissningen om att det är hans uppgift att sprida hopp i en mörk värld. Men när politiker och partier gör detsamma, är det bekymmersamt. Idag måste alla partier, och mitt eget parti Folkpartiet liberalerna i synnerhet, göra en analys av vad som händer bakom detta OM. OM inte jobben finns. OM inte bostäderna räcker. OM inte välfärden står stabil.

Vilket samhälle ser vi då?

Jag menar att det sedan länge funnits liberala skäl att förstärka det informella samhällskontrakt som skapar grunden för vårt välfärdssamhälle. Kärnan är enkel: Vilka förmåner har jag som medborgare rätt att kräva av staten, och vilka åtaganden förpliktigar jag mig därför att genomföra?

Hittills har responsen varit rätt obefintlig.

I och med att vi sannolikt befinner oss i en ny era av migrationsströmmar, är en diskussion kring detta än viktigare. Denna diskussion måste föras i flera parallella spår. Dels måste det handla om plikter kontra förmåner. Dels måste det handla om medborgarskapets betydelse.

Grunden för vårt välfärdssamhälle är både värderingsmässig och resursstyrd. Värderingar som exempelvis synen på demokrati, jämställdhet, människans unika och lika värde är nödvändiga för att den generella välfärden ska fungera. Insikten om att vi alla har en plikt att genom arbete och beskattning bidra till denna välfärd är lika grundläggande.

Men i och med de nya migrationsmönstren förändras detta. Alla som kommer till Sverige omfattar inte synen på vare sig demokrati, jämställdhet eller människans värde. Förhoppningen om att dessa kulturella, religiösa eller filosofiska skillnader snabbt ska försvinna är osannolika. Därför måste vi våga ställa oss frågan hur vi värnar denna grund för välfärden.

På samma sätt är det med resurserna.  Vem ska omfattas av den generella välfärden när behoven ökar mer än resurserna? Ska alla få det lite sämre? Eller måste vi kräva att vi, exempelvis genom medborgarskap, kvalificerar oss in i olika välfärdssystem? Vilka konsekvenser får de olika vägvalen? För individen och för samhället?

Det finns en rädsla att diskutera de materiella konsekvenserna av en ökad migration. Men rädslan att i och mellan partierna diskutera de sociala, etiska, filosofiska, andliga konsekvenserna är än större. Ingen vill riskera att därigenom bli stämplad rasist, nationalist, islamofob…

Ändå måste vi våga lyfta den diskussionen. Vi borde gjort det tidigare. Vi måste göra det idag.

Sveriges liberala parti måste våga ställa frågan: Vad händer OM vare sig bostäder, arbeten eller grundtrygghet är den sannolika utvecklingen på dagens invandring?

Vad händer OM det inte fungerar?

Vem ansvarar för skolan?

Jag lyssnade till Tvärsnytt i går. Folkpartisten Roger Haddad från Västerås och skolkommunalrådet Thomas Esbjörnsson, socialdemokrat, från Örebro. De pratade om valfrihetens problem och utmaningar.

Esbjörnsson var rätt tydlig i det han sade. Valfriheten var för honom bara ett problem. De som drabbades var de svagaste eleverna. Bara de starka vann.

Vilket var hans alternativ? Här blev det omedelbart svårt att förstå den socialdemokratiska politiken. I början lät det som om han helt ville avskaffa valfriheten, men det ville han väl inte, eller... I vart fall fick det inte vara som det var idag.

Roger Haddad pekade också på de problem sena och många omval kan få för skolorna. Men han pekade också på de lokala möjligheter till sista möjliga dag för omval av skola som kommunen själv kan fatta. Men inte ens i Örebro, där socialdemokraterna ser valfriheten inom skolan som ett gigantiskt problem, är detta gjort.

Det finns två huvudsakliga kritikvägar mot hur socialdemokraterna både lokalt och nationellt närmar sig skolfrågan. Låt mig bena lite:

Vem ansvarar för skolan? Socialdemokraterna ligger själva bakom kommunaliseringen. Det är kommunerna som är huvudman. Det är Thomas Esbjörnsson som ser till att prioritera, eller prioritera bort, resurser till skolan. I Örebro är det övertydligt att Esbjörnssons parti väljer att prioritera bort medel till skolan.

Men hela tiden skyller sossarna på regeringen och Jan Björklund (fp). Det är som ett mantra. Det är inte deras fel, det är alltid någon annans. Men ser man konkret på hur sossarna fördelar pengarna hemmavid ser man att trots att skatteintäkterna ökar, trots ökade bidrag för skolutveckling och lärarutveckling, så prioriteras resurserna totalt ner. Ingen regering kan tvinga kommunerna att fördela på ett visst sätt. Så ansvaret vilar helt på sossarnas, och Thomas Esbjörnssons, axlar. (Fast egentligen på Lena Baastads - eftersom hon är(?) högsta ansvariga för ekonomin.)

På samma sätt är det med deras nationella skolsatsningar. De vill ha fler lärare och mindre klasstorlekar. Men hur ska de se till att kommunerna gör som de säger nationellt? Ingen kan, inte minst Löfven, tvinga kommunerna att fördela. Så sannolikt skulle sossarna i Örebro fortsätta att prioritera asfalt och betong och prioritera bort elever och lärare, oavsett regering och oavsett statsbidrag.

Är valfriheten då till enbart för de starka? Knappast. Jag kan räkna upp fall efter fall efter fall där jag fått kontakt med elever och föräldrar som tack vare det fria skolvalet kunnat välja bort en skola som inte fungerade för dem av olika skäl. Och tack vare att de fick välja så klarade eleven sin skolgång.

Esbjörnsson och sossarna tror att de i alla lägen kan välja bättre än eleverna och föräldrarna. De tror inte på att ökad egenmakt innebär bättre skolgång för fler. Som så ofta ser de aldrig individerna, utan bara kollektiven. Den undertryckta eleven, eleven med speciella inlärningskrav, eleven som vantrivs, finns inte hos sossarna. Där finns bara en grå massa av likadana barn och unga som kan flyttas utifrån ett politiskt, administrativt synsätt.

För mig som liberal är det inte valfriheten som är problemet, utan snarare grunden för varför man väljer och väljer om. Sker valet utifrån rationella skäl är det bra. Sker val och omval på grund av tillfälliga önskningar, är det sämre. Mitt jobb blir i så fall att se till så att fler kan och klarar av att göra rationella val.

På samma sätt är det att välja från eller välja till. I sossarnas Örebro blir frånvalen allt tydligare. Det finns skolor som inte klarar sitt uppdrag tillräckligt väl. Kunskapsmässigt, ordningsmässigt eller på annat sätt. Eleverna väljer från skolorna.

För mig som liberal handlar det då om att göra så många skolor som möjligt så bra som möjligt. Alla skolor ska kunna vara tillvalsskolor utifrån sina specifika förutsättningar. Det innebär exempelvis en helt annan syn på såväl skolstyrning som lärarnas uppgifter och förutsättningar, till ordningsperspektivet och kunskapsmålens vikt i politiken.

Nationellt kan det tyckas som om socialdemokraterna närmar sig Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik. Men när man kommer ner på kommunnivå, som i Örebro, är skillnaderna fortfarande avgrundsdjupa. Den socialdemokratiska, kollektivistiska flumskolan lever tyvärr kvar hos alldeles för många socialistiska kommunpolitiker.

Det är dags att förstatliga skolan.

Media:  SR, SVT,

Varför är mer pengar svaret på allt?

Idag skriver regeringen på SVD Brännpunkt om ytterligare en satsning i den kommande budgetpropositionen. Det handlar dels om investeringar i järnvägar och vägar, dels om förenklade regler och sänkta skatter för företagare. Det är bra.

För det mesta handlar annars satsningar i Sverige om mer pengar. I Örebro är det regeln utan undantag. En ny budget ska alltid handla om hur många nya miljoner politikerna ska satsa.

Jag är och har varit en del av detta spel. År efter år har min politiska gärning varit att öka kommunens kostnader med en miljon här och en miljon där. Jag har tillsammans med de andra politikerna gnölat över att det nästan varje år bara är 30 miljoner nya kronor att fördela.

Men de senaste tio åren (lång tid men kort tid i politiken) har jag börjat omforma min syn på såväl ekonomi som kommunalt uppdrag.

Ekonomin, dels beroende på att nästan alla långtidsutredningar säger att det inte kommer att fungera. De kommande åren kommer antalet äldre att bli mycket större, fler blir gamla, fler blir glada gamla men en del blir sjuka gamla. Det kommer att kosta. Hur kan vi då tro att vi hela tiden kan öka det kommunala uppdraget.

Dels beror det på att jag ser hur illa kommunal verksamhet sköts, och hur mycket pengar som går upp i rök. Det finns så många heliga kor som ingen politiker törs röra. Det finns så mycket ineffektivitet inom offentlig sektor som ingen ens orkar börja se. Rätt mycket av denna ineffektivitet beror på en bristande politisk styrning, där beslut inte fattas, beslut fattas på olika nivåer - ibland med helt motsatta effekter, där "beslutskompetenta" politiker fattar än det ena, än det andra beslutet utan att kolla upp hur långsiktigt det är och så vidare.

Min övertygelse är att vi skulle kunna få minst lika bra kvalitet på verksamheterna i kommunen om vi hade en bättre politisk men även administrativ styrning.

Men min tveksamhet har också grundlagts för att jag börjat ifrågasätta det samhälle där den offentliga sektorn allt mer blir allt. När vi tog över makten i Örebro 2006 så var en av de frågor vi började arbeta med hur vi som kommun skulle förhålla oss till det civila samhället. Det finns en föreställning hos såväl politiker som tjänstemän inom offentlig sektor att den är grunden för allt. Jag menar att det är en vanföreställning. Den offentliga sektorn har sin grund i det civila samhället. Det är det civila samhället, individer, nätverk, familjer, föreningar, organisationer, som historiskt och även idag bygger den värdekärna som den offentliga sektorn vilar på. Ett av de grundläggande politiska uppdragen borde därför vara att stärka de positiva krafterna inom den civila sektorn.

Istället lägger nu kommunledningen i Örebro förslag efter förslag på hur kommunen ska göra mer på alla områden. Stort och smått. Läxläsning. Tegelbruk. Jumbotroner. Heltider. Friskolor.

Det går säkert bra på kort sikt. Men frågan är vilket samhälle det formar. Det är en spegelbild av den ekonomiska utvecklingen de senaste tiotalet år. Varje beslut att värna en positiv ekonomisk utveckling var sannolikt rätt i det korta perspektivet. Men den långsiktiga följden blev en värld i total ekonomisk obalans. Och då - när kollapsen någon gång kommer - är det svårt att hitta de skyldiga.

Problemet med förändringarna inom de tre sektorerna, den civila, den privata och den offentliga, är bara att man då sannolikt får se utvecklingen i hundraårs, snarare än tioårsperspektiv.


Media: SVD, NA, DN