Den svåra gränsen

Regeringen avskaffar id-kontrollerna mot Danmark. Folk jublar. Eller inte.

En del jublar för att deras vardag blir enklare.
Andra jublar för att nu sänds nya signaler - Sverige ska återta sin roll som spjutspets i flyktingfrågor.

En del jublar inte för att de tycker att Sverige inte ska ta emot fler.
Andra struntar i jublet för att de pekar på att det är ett slag i en luft som redan innehåller tillräckligt många hinder.

Jag tänker mest på de svåra avvägningarna som politik alltid är.

Fortfarande finns det bland mina kontakter på sociala medier människor som, enligt mitt tycke, rätt självgott säger ungefär så här: "OK, var är katastrofen som skulle komma i och med flyktingmottagandet? Var är välfärdens kollaps?" Underförstått sägs också: Ni hade fel alla ni som ville stänga gränser. Vi hade rätt.

Men hur ser en katastrof ut? Vad kännetecknar en kollaps?

I Nerikes Allehanda skriver en av dem som uttryckt sig ungefär som ovan, ledarskribenten Lars Ströman, om ett fall i Karlskoga där socialtjänsten misslyckats totalt och fått kritik för detta från IVO, den tidigare Socialstyrelsens granskingsenhet. Strömans sakkunskap i frågan är större än min. Jag har ingen sakkunskap om just detta fall, annat än vad som kunnat läsas i media. Om IVO ger kritik är den välgrundad. Mot detta finns inget att invända.

Däremot har jag under de senaste åren talat med politiker från just Karlskoga som beskriver en socialtjänst med utmaningar långt över vad man klarar. Skälet handlar i förstone om att man inte varit dimensionerad för det flyktingmottagande ingen räknat med. Insikten om att man inte klarar sitt uppdrag har varit generell. Insikten om att man inte heller hittar någon väg ur den är lika generell.

I Strömans inlägg ser det ut som det enbart handlar om pengar. Men det är inte så enkelt. Det fattas både pengar, personal och kompetens. Pengar går alltid att skjuta till. Men enligt SKL fattas mer än 1000 socialsekreterare i Sverige idag. Varenda socialsekreterartjänst som inte tillsätts innebär ytterligare en risk för felhantering.

För de drabbade är detta en katastrof. De ser välfärdens kollaps. Den sker inte i det stora. Samhället förändras inte över en natt, vi vaknar inte upp en morgon i ett samhälle där välfärden saknas. Men många små händelser över hela landet lägger ett nytt pussel. Det kan handla om briser i socialtjänsten i Karlskoga, om vanvård i kommunal äldreomsorg i Örebro (som tvingats spara varje år sedan 2010) eller något annat av de centrala välfärdsuppdragen. Sett i det stora syns ingen katastrof. Men varje händelse är en pusselbit i ett nytt pussel.

Det är inte svårt att ställa detta mot en generös flyktingpolitik. Välfärden urholkas långsamt när resurserna inte räcker. Krisen 2015 utlöste ett antal mekanismer som vi ännu inte sett de stora följderna av, eftersom kostnaderna hittills i huvudsak burits av staten. Om ett år kommer kommuner och landsting att belastas till fullo. Då blir krisen än större.

Jag skrev om detta redan 2014. Jag har inte hittills haft skäl att ändra mig. Men det finns ett perspektiv till som man bör fundera över.

Välfärden hade nog kollapsat i alla fall. Men det hade tagit lite längre tid.

Flyktingpolitiken kommer sannolikt de kommande åren att få bära hundhuvudet för att välfärdsstaten tvingas retirera. Resurserna kommer inte att räcka. Det handlar om reda pengar, men det handlar också om personella och rent fysiska resurser. Jag har rätt många gånger pekat på de långtidsutredningar som före detta Kommunförbundet och nuvarande SKL har genomfört. De pekar på att kommunerna behöver höja skatten med upp emot 15:- kronor de kommande åren för att klara välfärdsuppdraget som det ser ut idag, och med den kostadsökningstakt vi sett historiskt. Demografi och välfärdens utveckling har hittills varit förklaringsmodellerna. Nu kommer även flyktingsituationen.

Till detta kommer en stat med enorma utmaningar. Det handlar om försvaret, polisen, infrastruktur - överhuvudtaget den grundtrygghet och de grundförutsättningar ett land behöver. Där har årtionden av tillbakarullning satt Sverige i en svår sits.

Sammantaget innebär detta att statens möjligheter att hjälpa kommunsektorn minskar, oavsett regering.

Hur ska man då hantera detta? Det är tusenmiljarderskronorsfrågan.

Lars Ströman avslutar sin text så här:

"Och sveket mot barnen fortsätter även i nästa vecka - och veckan därpå!
Jag kokar av vrede av bara tanken."

Det är lätt att koka av vrede, speciellt när du är opinionsskribent. Problemet är att man inte behöver ta ansvar för något, inte de egna synpunkterna på någon fråga, och framförallt inte om den ena synpunkten hänger ihop med den andra.

Någonstans där ute finns däremot en socialsekreterare som går på knäna, medveten att hon inte klarar sitt jobb.
I samma kommun finns en ekonomichef som sannolikt oroas över att kulorna på kulramen verkar bli färre och färre, och det finns inte något svar på hur man ska få tillbaka dem.
Kanske finns också en ansvarsfull politiker som faktiskt funderar mer på hur det ska gå, hur man ska få ihop allt även nästa år och nästa, än på vilka utspel som passar media denna vecka.

Den ekvationen borde vi fundera mer kring. Kanske blir det en katastrof och kollaps. Kanske vi inte ens märker att den kommer.

Om opinionen svänger...

Sverige har under lång tid haft en minskande andel medborgare som anser att Sverige ska stänga sina gränser. Främlingsfientligheten, eller kanske mer rädslan för vad som skulle hända med Sverige och med det samhälle vi identifierar oss med, är mindre idag än någonsin. Den utvecklingen är enbart av godo.

Men när media nu redovisar nya siffror som visar på en snabb och kraftig omsvängning i synen på flyktingar, måste man fundera mer över utvecklingen. För den positive innebär svenskarnas ökade vilja att ta emot flyktingar, även i sitt eget hem, enbart en önskvärd utveckling. Men frågorna bakom är fler än svaren.

Den flyktingsituation som Europa och Sverige står mitt i är unik. Den är inte jämförbar med någon annan situation i modern svensk historia. Vare sig flyktingmottagandet från Finland under andra världskriget, eller det år av massivt flyktingmottagande under det Jugoslaviska sönderfallet är jämförbara.

Idag tar Sverige emot över 7000 personer i veckan, mer än 1000 om dagen. På årsbasis skulle ett sådant mottagande innebära att nästan 400.000 människor sökte sig till Sverige. Ingen tror på en sådan utveckling, men samtidigt är det få som tror att vi under överskådlig tid ska se en återgång till tiden före 2013, med jämförelsevis relativt små flyktingströmmar till Sverige.

Av dessa 7000 är mer än 1300 ensamkommande barn/ungdomar. Det är en unikt hög siffra, både för Sverige och i ett EU-perspektiv. Om 7000 flyktingar i veckan ställer Sverige inför stora utmaningar, är de krav 1300 barn/unga ställer än högre.

Det kan vara svårt att relatera till siffror, men normalt föds i Sverige dagligen ungefär 275 barn. Det nuvarande mottagandet innebär nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. När samhället tidigare haft svårt att hantera välfärden för barn, med nya förskolor, skolor och social trygghet, har födelsetalen varierat mellan 260 och 360 per dag. Nu är ökningen nästan den dubbla.

Hur ska samhället klara det? Var finns resurserna?

Just nu är själva mottagandet överbelastat. Migrationsverket sa bara för några veckor sedan att de hade förmåga att ta emot 4000 per vecka. Idag är antalet tusentals fler. Det innebär att det knappast finns boende för alla. De avtal om mottagande som hittills funnits är överspelade. Nu handlar det dels om att tränga ihop så många som möjligt på så liten yta som möjligt, dels om att använda alla tillgängliga fastigheter, oavsett lämplighet.

Men detta är ändå inte den stora utmaningen. Frågan som måste ställas är vad som händer sedan. Var finns de resurser vi behöver: I förskola och skola. I sjukvård och socialtjänst. På bostads- och arbetsmarknaden?

Svensk integrationspolitik är de senaste årtiondena ett stort misslyckande. Antalet utanförskapsområden har vuxit ohämmat. Idag ser vi nästa utvecklingssteg. De så kallade NOGO-zonerna, bostadsområden där inte ens polisen går säker, ökar stadigt.

Det finns inget idag som pekar på att vi kommer att klara de nuvarande invandringsnivåerna bättre än tidigare. Arbetsmarknaden är fortsatt stel. Bostadsmarknaden likaså. Och välfärdssystemen är redan idag ofta tänjda till bristningsgränsen.

Frågan är vad som kommer att hända med opinionen när den akuta situationen är över och den grå vardagen återkommer.

När det blir uppenbart att det saknas bostäder åt tusentals människor.

När arbetslösheten ökar.

När förskolorna inte längre kan rekrytera vare sig personal eller bygga ut i tillräcklig takt.

När skolornas resursbrist blir uppenbar, först för eleverna med särskilda behov som inte får den hjälp de behöver.

När den vård som redan går på knäna, inte alls hinner med.

När konsekvenserna av socialsekreterarnas oundvikliga val, mellan att hjälpa en unge på glid eller en nyankommen flykting, blir övertydligt.

När utanförskapet ökar och allt fler bor i oacceptabla NOGO-zoner.

När tilliten i samhället, mellan människor och mellan stat och medborgare minskar.

Idag är statsvetare och opinionsbildare glada över den snabba omsvängning som skett i synen på flyktingmottagande. Men finns inte risken att de då blir lika besvikna över en lika snabb motsatt svängning när dagens euforiska stämningar lagt sig? Är den snabbt svängande opinionen ett uttryck för att vi också kommer att acceptera de försämringar av det välfärdssamhälle vi hittills känt som blir en sannolik följd av migrationen?

Behöver det gå så långt? Är det inte bara att lösa krisen, samla in lite mer pengar och öppna våra hjärtan? Är det inte bara trötta, cyniska gubbar och tanter som egentligen är främlingsfientliga som försöker bygga upp en stämning för att få opinionen att följa sina egna, dolda agendor?

Kanske är vi sådana.

Eller så är vi helt enkelt politiskt intresserade, samhällsengagerade människor från olika politiska arenor och med olika politiska bakgrunder som ser en situation där frågorna är många, men svaren desto färre. Människor som oroar sig för vad som händer med Sverige och världen, Sverige i världen, när politiker flyr från sitt ansvar att redovisa konsekvenserna av den politik som förs. Som oroas av att inte heller media ställer de nödvändiga frågorna, och kräver de nödvändiga svaren. Som är rädda för vad som kommer att hända med de verkligt främlingsfientliga krafter som finns, den dag systemen bryter samman.

I fjol ökade Örebro kommuns befolkning med drygt 2000 personer. Och politikerna slog sig för bröstet för att det gick så bra för kommunen. Prognoserna som kommunen baserar sin verksamhet, sitt skatteuttag och sina resurser utifrån bygger på en likartad befolkningsökning de kommande åren. Det har inneburit att de styrande partierna menat sig dels vara tvingade att höja skatten med 50 öre, dels fortsätta besparingarna inom såväl skolan som äldreomsorg och social välfärd. Den sociala välfärdens sparbeting är 100 miljoner kronor, eller ca 3 % av den totala budgeten. Då var plötsligen den stora befolkningsökningen en belastning.

Med dagens invandringsnivåer och fördelning över riket kommer Örebro att växa med långt över 2000 personer per halvår. Vilka konsekvenser det får för kommunens verksamheter, resurser och behov av skatteuttag är det ingen som än frågat om.

Men de frågorna måste ställas. Helst av den media som i detta helt verkar abdikerat från sin granskande roll.

Så den inledande funderingen kvarstår: Är den snabba omsvängningen i opinionen ett verkligt trendbrott, eller riskerar vi en lika snabb motsatt opinionsrörelse den dag verkligheten hinner ikapp oss?

Tvångsvårda terrorister?

Den senaste veckan har stridslinjen i svensk politik åter gått genom integrations- och migrationspolitiken. Denna gång triggad av det program som Stockholms stad tagit. Reaktionerna har varit hårda från kritikerna. En del har försökt nyansera bilden. Frågan vad man gör med återvändande terrorister som inte kan bevisas ha direkt medverkat i folkmord eller liknande brott som kan straffas i Sverige oavsett var de begås, är problematisk. Men den är ännu mer problematisk än vad de flesta verkar inse.

Låt mig peka på tre problem och ett förslag till lösning.

För det första: Går det att rehabilitera återvändande terrorister som inte är en del av det utanförskap som flera av åtgärderna verkar försöka lösa? Beskrivningarna av vilka som rekryteras till IS breddas hela tiden. Bilden av att det är ungdomar på glid, i utanförskap, utan utbildning, jobb eller framtidsmöjigheter verkar vara falsk. Alldeles för många exempel finns uppenbarligen att det också är högpresterande unga som dras till terrorismen.

Men läser man förslagen från såväl Örebro som Stockholm verkar det som man fortfarande är fast i bilden av den utslagne unge terroristen som ska ha hjälp med skola, jobb och bostad. Visst finns de fortfarande. Men är skola, jobb och bostad verkligen lösningen? Eller handlar lockelsen om något annat, något som socialtjänsten inte kan rå på, hur väl man än förstår sig på Socialtjänstlagen? Och vad blir då lösningen på det?

För det andra: Hur väl fungerar socialtjänsten i sitt uppdrag att rehabilitera, oavsett om det handlar om missbruk eller engagemang i olagliga rörelser? Svaret är tyvärr rätt negativt. Svensk socialtjänst lyckas alldeles för sällan med att förändra människors livsval. Förändringsviljan måste i huvudsak komma från individen själv, och då kan en bra socialtjänst stötta individen i hennes kamp för ett nytt liv. Men att tvångsförändra någon som inte själv vill förändras, är i princip omöjligt.

När man läser förslagen från de två aktuella kommunerna, lyser en annan bild igenom. Här ska människor som med stor sannolikhet varit med om folkmord, terrorism och liknande händelser, men som inte kunnat beläggas med sådana bevis att de kunnat fällas inför domstol, ändå ges rehabiliterande insatser, oavsett om de verkar avse lämna sin terrorbana eller inte. Sannolikheten att detta skulle leda till en god utveckling är marginell.

För det tredje och viktigaste: Det är uppenbart att det finns en skillnad mellan vad människor i allmänhet tycker, och vad vissa upplysta politiker, tjänstemän och mediamänniskor menar. Reaktionerna på det centerpartistiska kommunalrådet Rasmus Perssons prat om "pojkar" som återvänder från mördandet var inte nådiga och ofta över gränsen. Reaktionerna på det rödgrönrosa styret i Stockholm har hållit samma magnitud.

I juridiken brukar man ibland tala om "det allmänna rättsmedvetandet" och de problem man kan ha som lagstiftare när man inser att man borde stifta en lag som inte har stöd hos allmänheten. En sådan lag blir inte effektiv, oavsett hur bra den än är. På samma sätt är det motsatsvis. Om allmänheten inte tycker att ett agerande ska vara straffbart, så kommer lagstiftaren så småningom att tvingas ändra lagen. Det är det som just nu tyvärr verkar ske med cannabisbruk, för att ta ett exempel.

När det gäller återvändande terrorister verkar det allmänna rättsmedvetandet inte bara säga, utan högt och tydligt ropa: "Sätt dem i fängelse! Inte mina skattepengar till terrorister! Sluta klema med dem - det är hårda tag som gäller!" Och det måste man förhålla sig till som beslutsfattare och beslutspåverkare oavsett om man är politiker, tjänsteman eller ledarskribent. Annars kommer klyftan mellan de som beslutar om skatterna, och de som betalar dem, att bli allt större. Och den är redan för stor.

Så även om det fanns en relevans i tankarna kring rehabilitering av "pojkarna" som varit nere i Syrien och mördat, eller som i Stockholms fall av dem som "kommer hem från strider utomlands" så är det sannolikt omöjligt att någon längre tid upprätthålla en acceptans för att ta skattemedel till hälsoåtgärder, försörjningsstöd eller bostäder till dem. Det kommer att slita sönder samhället och skapa en än mer ökad misstro mot lokala politiker. Risken att det också påverkar tilltron till demokratin är uppenbar. De åtgärder som enligt beslutsfattarna är till för att värna det demokratiska samhället, riskerar att istället börja gräva dess grav.

Men vad ska man då göra? Kommunernas socialtjänst vare sig ska eller får straffa människor. Det är polis, åklagare och domstolar som ska hantera bevisen, och kriminalvården som ska straffa. Men vad gör man då med de som deltagit i terrorhandlingar, och som inte vill lämna den miljön?

Svaret är inte enkelt. Men jag ska komma med ett förslag som inte alls är perfekt, och som inom sig också rymmer stora risker för missbruk från statens sida. Men kanske kan någon fundera vidare.

Svensk lag innehåller några tvångslagar. Den som missbrukar kan exempelvis tvingas till vård, om hon "kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående". Det är ett allvarligt ingripande i den personliga integriteten, men det används kontinuerligt av svensk socialtjänst.

Kan man förändra lagstiftningen även kring återvändande terrorister, där det inte finns bevis som räcker till fällande dom, men där det är uppenbart att den återvändande deltagit i strider och inte vill lämna sin terroristbakgrund? Går det att skapa en LTVT - Lag om TvångVård av personer som deltagit i Terroraktiviteter" som är rättssäker nog?

Denna tanke väcktes efter att jag läst vad SÄPO idag säger kring terroristresorna i Aftonbladet. Om det är så att SÄPO: "har väldigt bra koll på hur många som reser, vi vet i princip alla och vi har koll på vilka som kommer tillbaka"så borde det också gå att ordna med ett system som hanterar dessa människor när de återvänder till Sverige. Framförallt i en så unik situation som vi befinner oss i för närvarande, med en organisation som förutsatt sig att bekriga allt den värld vi bekänner oss till står för.

Tyvärr är det bara att erkänna att knappast ens denna lag - om tvångsvård av människor som inte vill förändra sig - skulle vara effektiv. Men kanske skulle det finnas en större acceptans från samhället runt om för åtgärder som inte bara upplevs som mesigt naiva, utan som även inskränker friheten för dessa människor, även om dessa inskränkningar tillnärmelsevis inte är i samma omfattning av de inskränkningar deras deltagande i terrorism orsakat tusentals oskyldiga personer.

För tänk om det är som David Nyström skriver i Gefle Dagblad. Vi befinner oss redan i det tredje världskriget - det är bara det att vi ännu inte vet om det...