Gud och familjen, domstolarna och krigen

Är det möjligt att dra ut konsekvenserna av olika enskilda handlingar, att försöka se en större helhet bakom detaljerna? Blir det bara spekulativt eller meningslöst, kanske till och med larvigt?

Det tydligaste exemplet på motsättningen mellan helhet och detaljer är väl klimatepolitiken. Klimatförändringsförnekarna ser detaljer som pekar åt olika håll. Klimatvetenskaparna försöker hitta sambanden. Och aldrig mötas de två. Varje liten väderhändelse kan tolkas, varje fenomen subjektiviseras.

Ändå är klimatet enkelt att hantera. Det går att mäta, väga, "statistikisera" både på höjden och tvären.

Men hur ska man hantera människans utveckling, samhällsutvecklingen vi alla är en del av? Går det att påstå att det finns en mänskligt inducerad klimatförändring inom det sociologiska området? Eller händer det som sker oberoende av vad vi tycker, tänker och gör, en predestinerad utveckling från en position till en annan?

Ett par inlägg den senaste veckan visar på svårigheten i den frågan. Men samtidigt som frågan är svår, är den omöjlig att bortse från.

I söndags sändes Idévärlden på SVT. Programmet berörde i korthet kristendomens betydelse för samhället. Ni som har läst min blogg har kunnat se att detta är ett av mina favoritområden. Liksom teologen Bengt Kristensson Uggla i programmet hävdar jag att kristendomen, de kristna normerna och dogmerna, är det som byggt vårt samhälle. Det går inte att bortse från betydelsen av kristendomen när vi funderar över varför samhället ser ut som det gör, varför vi beter oss som vi gör, varför vi tycker, tänker och känner som vi gör.

Till skillnad från Kristensson Uggla menar jag dock att vi är på väg in i en ny tid. Det är som såväl Joel Halldorf i Expressen och den text han refererar till i The Guardian menar - vi är på väg in i en postliberal tidsålder. Som Martin Kettle skriver: But it is not just the economic liberalism of the 80s that has hit rough water. So too has the socio-cultural liberalism of the 60s, with its belief in universal rights and the meaninglessness of difference. 

Men inte bara det. Vi är också på väg in i en postkristendomsålder. För den liberalism som format 1900-talets västvärld har haft sin grund i de traditionellt kristna dogmerna, traderade mellan generationer i århundraden.

Nu ser vi detta liberala samhälle lösas upp. Men vi ser också det kristna samhället lösas upp, eller kanske mer det kristet-kulturella samhället. Utmaningarna kommer inte bara från de andra religionerna och filosofierna som konkurrerar om utrymmet. Islam är det tydligaste exemplet just nu. Men det ateistiska konceptet, eller det vetenskapscentristiska, är kanske mer dominerande. Med liberalismen som handgången vän, har det inneburit ett upplösande av normer och dogmer. Frigörelsen från allt har lett till att inget längre är gemensamt.

Kan man säga att det är så? Är detta en sanning? Eller är det, som författaren Johan Norberg så ofta skriver om och hävdar, senast i SR i söndags, att allt bara blir bättre?

Det för mig över till det andra av veckans inlägg. En liten notis i ett EKO-program. Om att föräldrar allt oftare strider om sina barn när de separerar. Det är trist. Men det är inte allt. Lite längre ner säger domaren, rådmannen, vid Malmö tingsrätt följande:

– Men vi ser också en ökad konfliktbenägenhet i samhället. Vi har tittat på hur mycket övriga tvister har ökat, tvister där man processar om pengar och egendom, och de har under samma period ökat med 29 procent. Så vi kan ju se att man är mer konfliktbenägen.

Samtidigt som världen blir allt bättre, blir vi allt mer konfliktbenägna. Det gäller både barn och pengar. Frågan är varför.

Min personliga uppfattning är att det är en konsekvens av just den politik som velat frigöra människan från andra människor. Idag kallas den normkritik, men det är ett steg på en längre väg. Och en början är den liberala synen på familjen som något i huvudsak ont, något som enbart stänger in individerna och förminskar dem.

Man kan fråga sig varför familjen är så betydelsefull i många religioner, inte minst de två stora som konkurrerar idag. Såväl kristendom som islam är ofta byggda på och runt bilder av familjen, med både ansvar och befogenheter, krav och möjligheter. Bilderna är olika, tolkningen av dem leder också åt diametralt motsatta håll. Men ändå finns de där. Kanske beror det på att familjens roll i det lilla också spelar roll i det stora.

Det finns skäl till varför det i Bibeln handlar om man och kvinna, om föräldrarna och deras barn. Det finns skäl till varför vi lovar varandra livslång trohet. Det finns skäl för varför vi ska hedra våra föräldrar och inte ha åtrå till vår nästas hustru. Inte spelar det någon roll för Gud hur vi är, vilka vi ligger med, vilka äktenskapsformer vi tror på, om ett barn kommit till på det ena eller det andra sättet. Men kanske är det så att de normer vi grundlägger i familjen också spelar roll för hur vi sedan agerar i samhället.

Ett samhälle där man menar att familjen i huvudsak är något ont kommer att lida brist på anknytningar.
Ett samhälle där inte tvåsamhetens livslånga löften är normerande, kommer att skapa ökad risk för konflikter. I det lilla och det stora.
Ett samhälle där ingen bryr sig om att hedra sina föräldrar kommer att leda till ökad allienation också mellan generationerna.
Ett samhälle där jaget och jagets frihet är allt är inte längre något samhälle, utan ett posthumanistiskt experiment.

Och så vidare.

Kanske behöver människan något större att tro på, än att det nog blir lite materiellt bättre i morgon än vad det var idag. Kanske finns det i oss nedlagt en önskan om att om inte finna, så ändå söka en mening som är större än oss själva och det vi kan åstadkomma i livet. Kanske finns det i oss en längtan, både till den personliga friheten och till den personliga gemenskapen, med andra som söker detsamma som jag.

För mig som liberal har dessa tankar varit omöjliga att ens säga i det parti där jag var verksam. Inte för att de inte fick sägas, utan därför att det inte existerade någon som helst förståelse ens för den kontext i vilka de hade sin grund. I det gamla Folkpartiet, det nuvarande Liberalerna, var det normkritiken, individualiseringen och den personliga friheten som var vägen, sanningen och livet. Normativ, dogmer och religion var något obsolet. Det tror jag är det största hindret för de svenska liberalerna att finna en plats på den politiska kartan idag. Man kan hitta massor av bra förslag på enskilda områden. Men det finns ingen som berättar vart man är på väg, vilket samhälle vi vill ha och varför just normkritiken, dogmlösheten och den oändliga personliga friheten leder till en större lycka för fler. I det perspektivet blir den organiserade liberalismen lika vilsen som sina medlemmar, som i individualismens sanna anda mer tror på att ett parti mest är en plattform för de egna idéerna, än för en gemensam politik för fler. Det kan fungera momentant, men grunden saknas och därmed långsiktigheten.

Vad blir då konsekvenserna?

Alla människor är inte de starka, fria, egocentrerade individualisterna som är målet för dagens liberalism. En del av oss är snarare svaga, söker mening och gemenskap med andra som också söker i en värld där vilsenheten ökar.

Så kommer då en dag en man, eller kvinna, som säger: Följ mig. Jag vet vart vi är på väg. Jag ser fienden, ondskan, den fiende vi ska besegra. Följ mig så får du mening med ditt liv. Så följer vi, en del oreflekterat andra för att det inte finns något alternativ. Och den vägen - den leder nästan alltid till fördärvet.

Kvinnobad och flickgymnastik

Skolverket beslutade nyligen att en muslimsk friskola, Al-Azharskolan i Vällingby, enligt skollagen har rätt till att dela på pojkar och flickor under gymnastikundervisningen. Pojkarna undervisas av manliga lärare, flickorna av kvinnliga. Skälet är religiöst.

Är det rimligt? Att det har stöd i lagen är sannolikt, eftersom Skolverket lär kunna sin lagstiftning. Men är det rimligt, eller för att använda ett uttryck som blivit populärt i sommar; "i enlighet med svenska värderingar"?

Svenska skolor separerar barn från början. Det vanligaste är åldersseparationen. Man hävdar att just det år du föds är betydelsefullt för när du får börja skolan. Man kan ha invändningar mot det, och det har vissa haft. Frågan om man ska ha både höst- och vårantagning till skolorna är inte ny.

En annan separationsvariant handlar om behov och förmåga. En del elever får specialanpassad undervisning, eller borde få det enligt skollagen. Barn med särskilda behov kan få hela eller delar av sin utbildning anpassad efter sina egna behov, i en vanlig klass eller i en anpassad klass eller skola.

En tredje separationsvariant har könskaraktär. Det händer att såväl gymnastik som andra ämnen bedrivs där pojkarna är för sig och flickorna för sig. Flickor och pojkar utvecklas olika fort och det kan få konsekvenser. Men det är sannolikt ovanligt att detta sker generellt, eller över en längre tid.

Så varför gnälla över A-Azharskolans separation av flickor och pojkar? Varför inte göra som flera gör, jämföra hur det var när man själv gick i skolan (ja - på min tid var det faktiskt uppdelat på gymnasiet), och hävda att det är en storm i ett vattenglas?

Utbildningsministern ger enligt flera media ändå Skolverket bakläxa. Jämställdheten är en matrisfråga. Så även om flickorna och pojkarna får likvärdig undervisning, även i gymnastik, menar Fridolin att jämställdheten måste genomsyra även denna undervisning. Har han rätt? Är de "svenska (jämställdhets)värderingarna" överordnade lagen?

Frågan är mer komplex än vad den i förstone verkar. Och den handlar om de kulturkrockar vi allt mer upplever och kommer att uppleva.

Jag ska inte mer än nödvändigt upprepa bilden av WVS Engelhartkarta. Den där Sverige befinner sig längst upp, längst ut. Mest sekulärt. Mest individualistiskt. Vi som tror vi är världens centrum vad gäller värderingar, är egentligen i dess periferi. Visserligen rör sig många länder åt vårt håll, men utvecklingen är vare sig snabb eller förutbestämd. Vissa länder rör sig åt diametralt motsatt håll.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 var en av Kristdemokraternas vinstpuckar att man fick in att skolan var byggd på en "judisk-kristen-värdegrund". Är det så? Och om svaret är ja - hur påverkar det resten av samhället?

Svaret är inte enkelt. Sannolikt beror det också på var man står i religiösa, etiska och moraliska frågor. För mig, med den kristna bakgrund och etik jag bär med mig, är just denna bakgrund ett av motiven till att synen på människan är som den är. Och det påverkar både skola och samhälle. Det finns ett band mellan judisk och kristen normativitet som håller. Och det är tack vare denna som såväl upplysning som sekularism kunnat uppstå. Det är tack vare, och inte trots, de kristna dogmerna som exempelvis jämställdheten fått fotfäste i Europa och Amerika. Utvecklingen är vare sig radrätt eller konsekvent. Men det spelar roll när det i Bibeln finns ord som både hävdar kvinnans och mannens lika värde, att staten och religionen är olika saker och att religionens förste ledare ständigt tog den minstes, förlorarens, perspektiv.

Det har varit så naturligt för oss att vi inte har behövt förhålla oss till det. Även om vi kallar oss sekulära, ateister eller agnostiker så har själva traditionen, dogmerna, burit. Det har funnits en väv av värderingar och värden, som vi inte behövt försvara eftersom de inte ifrågasatts. Visst har de förändrats över tid. Men det har varit en stilla förändring, kontinuerlig i sitt agerande mot ökad individualism och tolkningsbara mot den bakgrund de tagit avstamp i.

Mot detta ställs nu islam med en ofta helt annan världsbild. Det handlar inte bara om synen på män och kvinnor och deras plats såväl i familj som samhälle. Det handlar om en helt annan syn på religion och samhälle, om religion och individ, om sekularism och religion, om individ och kollektiv. Och vi har så svårt att förhålla oss till det.

Det blir så uppenbart när vi inte ens kan komma överens om hur frågorna ska formuleras. Får man ställa frågan om islam som majoritetsreligion kan kombineras med västerländsk demokrati? Får man ställa frågan om islam i sig innehåller normativ som gör det svårare för jämställdhet, för individualism, för sekularism? Eller är det islamofobi? Kan man vara kritisk mot de normativ och de dogmer som följer med islam (OK - jag är mycket medveten om att man inte kan generalisera islam lika lite som man kan generalisera någon annan religion, men diskussionen kring islam måste ändå tas och då tvingas man också generalisera) utan att bli stämplad som SD-are, islamofob, rasist? Måste en sådan kritik leda till strid, kulturkamp, fientligheter?

Eller kan det demokratiska samhället visa en sådan styrka att även vid svåra värderingskonflikter väljer vi att lösa dem med samtal istället för med vapen? Islam är inte den enda sådan konflikt vi haft att hantera, det räcker med att minnas hur vi hanterade och fortfarande hanterar frågor som har med kommunism att göra. Är kommunism de facto något som ifall den blir en "majoritetsideologi" leder till diktatur och mänsklig förnedring? Är socialism bara en finare omskrivning av denna omänskliga ideologi? Och hur hanterar vi det faktum att det faktiskt finns människor som hävdar att de är såväl socialister som kommunister, och ändå är goda, välanpassade samhällsmedborgare? Är de egentligen smygonda, eller går det att kombinera?

Och motsatt: Går det att på demokratisk väg inskränka jämställdheten så vitt det gäller viss skolundervisning? Eller skilda badtider för kvinnor och män? Var går gränsen? Och vad är receptet om man inte vill dit?

Frågan om könsuppdelad gymnastik och separata badtider är bara toppen på ett isberg. Och vi är knappast beredda på hur vi ska lösa dem. Problemet är bara att vi hittills inte valt att se de resterade delarna av isberget, den stora massa som finns men som ännu är osynlig. Det är därför vi hamnar där vi gör.

Risken att vi hamnar i en situation där å ena sidan idiotiska förslag som burkiniförbud, eller murar mot omvärlden i allmänhet och muslimer i synnerhet, kan få spridning och finna grogrund, och å andra sidan en "det löser sig för olikhet är bra och inget är bättre än det andra"politik står mot varandra är uppenbar. Men oavsett vilken av dessa vägar vi väljer, riskerar vi ökade motsättningar, ökad polarisering och ökad risk för konflikter.

Min uppfattning, som jag erkänner kan vara fel, är att ett tydligt ställningstagande för vissa grundläggande skyldig-, fri- och rättigheter i ett samhälle är nödvändigt ur ett politiskt perspektiv. De behöver inte vara gemensamma för alla partier. Men om partierna ska fungera som centralpunkter för en vidare samhällsutveckling, behöver man tydliggöra de minsta gemensamma nämnare som just deras ideologi står för. En del kommer då att vara lika mellan höger och vänster, liberaler och konservativa. Andra kommer att skilja. Men först då får människor möjlighet att se skillnaderna, och möjlighet att välja de som står för den väg man själv vill vandra. Det kan komma att bli en mer konfliktfylld politik. Men det är där, i den demokratiska konflikten, som också det demokratiska samhället byggs.

Problemet är att vare sig partier eller politiker är vana att diskutera i de banorna. Med den rekrytering partierna har idag, är det sannolikt att många politiker inte ens har den förmågan. Så det är en lång väg att vandra för att kunna göra dessa förändringar. Men någon gång måste vi börja.

Annars kommer vi att gång efter gång stå inför frågan om just denna separering, detta förbud, denna rättighet eller denna skyldighet är förenlig med en lagstiftning som alltid kommer att vara på mellanhand.

Kristofobin förblindar

Hade demokratin som vi känner den kunnat uppstå i ett system som inte hade de kristna grundvärderingarna ingjutna i sig? Frågan är retorisk - vi kommer aldrig att få veta. Det moderna demokratiska systemet uppstod i det kristna Europa, även om rötterna sträcker sig betydligt längre tillbaka. Ingen ska underskatta grekernas betydelse.

Hade liberalismen kunnat uppstå utan det system som byggt sina grundvalar på den kristna etiken, moralen och normerna? Hade Adam Smiths idéer kunnat förverkligas om det inte funnits ett ramverk utanför, ett normativt sett att se på såväl människa som samhälle, som burit den politiska tankevärld han byggde? Var Anders Chydenius föregångsgärning, som präst och liberal, ett exempel på att de två inte är motsatser, utan kanske till och med förutsättningar för varandra?

De senare tankarna skriver Thomas Idergaard om i SvD under julhelgen. Hans nedskrivna tankar är likartade de jag själv burit sedan jag en gång blev medlem i Folkpartiet. Men insikten om detta är idag ofta obefintlig inom såväl partier som kyrka. Och det påverkar också samhället.

Är det rätt att inte bara kritisera islamism, utan även islam? Finns det skäl att också våga kritisera andra religioner och samhällssystem, byggda på religion och filosofi med grunden i buddhism, hinduism och andra religioner? Eller innebär en sådan inställning, att det västerländska samhällssystemet är bättre, att det är grundat på en kristen normativ tradition, per definition att man är fobisk? Islamofob, hindufob, buddhafob?

Visst finns det fobiska tankar inom en del av islamkritiken. Men frågan är om det inte är tydligare med det omvända. Att de kristofoba tankarna är både mer uppenbara och tydliga och påverkar samhället mer.

Egentligen skulle jag inte vilja använda ordet "fobi" för de yttringar som sker. En fobi är ett sjukdomstillstånd, som ska behandlas genom kognitiv beteendeterapi. Men de flesta "kristofober" jag mött har inget behov av detta. Men deras ogillande inställning till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet skapar ändå motsättningar. På samma sätt gissar jag att det ofta är med den "islamofobi" som ofta slarvigt klistras på människor som ogillar islam.

I en månad har det pågått en diskussion om det är könet eller kulturen som ligger bakom sexualbrotten. Efter Köln har frågan om mannens roll som passiv könsvarelse eller aktiv kulturvarelse blivit central. Bara ett par exempel från den sista veckan: Per Wirtén i Expressen drar in även de manliga poliserna som medskyldiga män, lika ansvariga som de som begår brotten. Ann Heberlein i Sydsvenskan som problematiserar kring kulturen och mansnormerna.

Den diskussionen lär nog fortsätta ett tag till. Men det finns en metadiskussion som också borde upp på bordet. Den som handlar om det mångkulturella samhällets gemensamma bas. Om den finns. Om den ska finnas. Hur den ska definieras.

För många liberaler är denna syn idag problematisk. Inte för att man upplever den så. Man äger ju svaret på den fråga ingen ställer. Det är normkritiken som är centrum i samhällsbygget. Men inte vilken normkritik som helst. Det är bara viss normkritik som är viktig. I huvudsak handlar det om genus och etnicitet, som professor Sara Kristoffersson skriver om på DN- Kultur. Men det innebär också att själva normkritiken har blivit den enda godtagbara normen. Men denna normativa bas är tom. Kristoffersson avslutar sin artikel:

Frågan är emellertid vad själva termen normkritik egentligen tillför. Den är allt och ingenting. Även nya termer måste problematiseras och ifrågasättas, inte okritiskt sväljas med hull och hår.

Så är det också i realiteten. När man skrapar på ytan, som jag ett antal gånger gjort i mitt parti, så visar det sig att även de normkritiska äger ett stort antal normer som inte får kritiseras. Det kan handla om synen på jämställdhet, genustillhörighet, mångkultur, demokrati. Det senaste året har normerna kring vad som är öppenhet, rasism, godhet, medmänsklighet med mera skapat skiljelinjer i samhället på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om.

Men detta senaste år har också visat hur svårt det är att hantera ett normativt komplex med dagsaktuella känslor som grund. Det som var rasistisk ondska för ett år sedan, är idag mainstreamad godhet. Den öppenhet som för ett år sedan var den enda sanna godhetens väg, är idag höjden av meningslös politisk naivitet. Den som för ett år sedan hade förespråkat ett Sverige med ökade skillnader mellan olika människor, ett återinförande av det tydliga klassamhället, hade fått vidkännas ord som är betydligt grövre än rasism-ordet. Idag låter statsministern oss veta att vi måste undersöka alla vägar, även denna, för att kunna lösa situationen.

Tydligare kan knappast det samhälle som valt normkritiken som enda norm definieras. När verkligheten förändras är det svårt att hitta vägen framåt. När grunden för de egna tankarna enbart blir mig själv, mina egna önskningar och min egen förståelse av såväl medmänniskor som samhälle, slits det kitt som hållit såväl samhälle som människor samman sönder.

Vilken rätt har jag att hävda att mitt sätt att se på samhället är riktigare än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min etik, min moral, min kultur, är bättre än din?
Vilken rätt har jag att hävda att min religion är en bättre modell för samhällsbyggandet än din?

För Sverige skapar detta kanske större problem än för något annat land i världen. Det är inte för inte vi är världens mest sekulariserade, och samtidigt mest individualiserade/egocentrerade, samhälle. Det får konsekvenser. (Kolla igen på World Values Surveys undersökningar som du finner här...)

Vilken väg ska vi gå? Vilket samhälle är det vi eftersträvar? Vilka grunder ska vi bygga detta samhälle på?

Medvetet eller omedvetet har de kristna värderingarna format vårt samhälle i århundraden. De är och har aldrig varit oföränderliga, allmänt omfattade eller okritiskt accepterade. Men det har funnits ett ramverk, ett normativt förhållningssätt, till både större och mindre företeelser i samhället.

Att påstå det är ett självmordsprojekt inom politiken idag. Kristendomen har absolut inget företräde framför andra religioner. De kristna normerna är obsoleta. Att hävda kristendomens företräde och betydelse är som att göra sig själv omöjlig. Men på frågan vad vi bygger vårt samhälle på för grunder, och vilket samhälle vi eftersträvar, blir svaren luddiga. Det blir lite kärlek (odefinierbart) och respekt (lika odefinierbart) på normkritikens grund. Och vilket samhälle vi vill ha blir som bäst mer av allt (materiell konsumtion i huvudsak) till alla.

När allt rullar på som vanligt, har det fungerat. Frågan är vad som händer den dag de verkliga kriserna är här. Vilken bas, vilken grund kommer vi då att landa på? Vilka normer, dogmer, etiska och moraliska överväganden kommer att styra oss, politiken och samhället?

Samhället skakar. Och kyrkorna sviker.

Det är omöjligt att gå förbi massakrerna i Paris. Men jag tänker vare sig fundera över varför det kunde ske, eller hur man ska hantera de akuta frågorna kring skuld, vedergällning, möjlig dialog, islams inblandning eller något annat. Kanske kommer något av frågorna kring islam i en senare blogg. Det finns rätt mycket att säga om det.

Men denna blogg har ändå beröringspunkter med Paris. Och den börjar med den här intervjun i Magasinet Neo. Läs den först!

Vilken roll ska religionen spela i samhället? Och vad har kristendomen och den kristna kyrkan för roll att spela? Är det bara ett introvert betraktande av en gud bland andra, ängsligt sökande efter den väg som såväl det sekulära samhället och övriga religioner kan acceptera. Eller finns det ett annat uppdrag?

Jag ska börja med ytterligare ett par frågor: Kan man som kristen i det 21 århundradet förespråka att den egna religionen har fördelar framför alla, att kristendom är den enda rätta vägen? Eller innebär det att man antingen är fobisk mot alla andra religioner eller helt enkelt utanför samtidens krav på hyfsat mainstreamad religionssyn. En syn som hävdar att kristendom är en privatsak, och att alla försök att "pracka på andra" din tro, oavsett om de är barn eller vuxna, är någon form av övergrepp. Och att kristendomen och alla dess normer och dogmer skulle kunna anses som styrande för samhällsbygget är ju rent befängt.

Eller?

Av en händelse läste jag Smålandspostens ledare för ett tag sedan. Och fastnade för hur filosofen  Jürgen Habermas förändrat sin syn på religionens plats i samhället. Habermas trodde tidigare på att religion skulle försvinna ur samhället. Men han har omprövat sina åsikter. Han talar numera om det "postsekulära samhället". Ett samhälle där religion är en nödvändighet för att skapa mänsklig värdighet på ett plan filosofin inte klarar. Habermas är inte troende. Han verkar göra skillnad på religionen som något som behövs som kanalisator för den transcendens som behövs för att synliggöra de osynliga värdena och värderingarna, och den personliga tron på en gud eller på Gud. Och vad jag hittills läst gör inte Habermas skillnad på olika religioner, även om han är medveten om att han agerar i en kristen kontext. (Kan läsa lite mer om Habermas tankar här i en SvD artikel)

Har han rätt? Och vad innebär det för Sverige i så fall?

Jag hoppas att du läst den första länken innan du kommit så här långt. För frågan är vad som sker om man kombinerar de två ateisterna Habermas och Ferguson. Spelar det roll vilken religion som bestämmer riktningen på samhällets grundläggande värderingar? Betyder det något att det är just kristendomen som legat till grund både för synen på människans värde och värdighet, liksom för de värderingar som styr de pragmatiska, sekulära lagstiftarna?

Det är uppenbart att Ferguson menar det. Kristendomen har en särställning för skapandet av det samhälle som klarat av att bygga såväl välstånd som demokrati. Ferguson argumenterar visserligen för sex idéer som han hävdar vara de grundläggande för västvärldens framgångar. Men frågan är om de hade kunnat uppstå i ett annat system, byggt på andra grunder än de kristna? Frågan återstår att besvara.

Men vad gör vi innan dess?

I flera andra bloggar har jag skrivit om problemet att vi i Sverige saknar en sammanhållande berättelse om vad Sverige är. Att överhuvudtaget tala om behovet av en svensk nationalism kan få oanade konsekvenser. Är det inte likhetstecken mellan nationalism och fascism? Jag hävdar med emfas att det inte är det. Det behövs en positiv nationalism för att värna det i samhället vi vill värna.

Demokrati. Jämlikhet. Jämställdhet. Öppenhet. Frihet. Människors lika värde oavsett bakgrund.

Dessa ord är ingen fullständig uppställning. Men de pekar på grunderna för att Sverige är vad vi är. Till det skulle jag vilja lägga ytterligare två ord med tydlig kristen prägel:

Nåd.

Förlåtelse.

Jag hävdar att det svenska samhället inte hade varit vad det varit om inte nåden och förlåtelsen varit omedvetna följeslagare för samhällsbyggarna. Ingen av oss är fullkomlig. Insikten om att också jag kommer att behöva Guds nåd och förlåtelse ligger till grund för hur vi ser på alla i samhället, hög som låg. Inför Gud är vi alla lika. Lika usla. Vi behöver Hans nåd och hans förlåtelse för att kunna gå vidare. Vi klarar det inte själva. Ingen av oss, inte en enda, är rättfärdig inför Gud.

Inte heller detta är en komplett beskrivning av kristendomens påverkan på samhällsbygget. Medvetet eller omedvetet agerar vi fortfarande i viss utsträckning i en riktning som har sin grund i de kristna dogmerna och normerna. Vi klarar av att, liksom Habermas, göra skillnad på kristendom och kristen tro. Men det kristna tunnas allt mer ut. Och de värderingar som burit samhället hittills ersätts av - normkritik???

I denna kontext hade kyrkorna kunnat spela en viktig roll. Som bärare av tusenåriga traditioner hade man kunnat vara en del av det som överbryggde dåtiden och framtiden. Men kyrkorna har abdikerat. De normativ som hittills varit vägledande ifrågasätts i sann normkritisk anda. De dogmer som burit kyrkan anses obsoleta. I Svenska Kyrkan är inte ens kärnan i tron, Jesus och hans krav på unicitet, vägledande. Kristendomen är bara en väg till gud. Alla andra är lika bra.

Det finns en risk att detta leder till något vi inte önskat. Normkritiken blir normlöshet. Dogmifrågasättandet blir ett samhälle utan riktlinjer. Kraven på att det sekulära ska vara styrande i allt blir kontraproduktivt när inte människan och hennes värde och värdighet kan beskrivas i transcendenta termer.

Den stora frågan i spåren av terrorattackerna är kanske inte hur de ska hanteras idag. Den stora frågan är kanske mer vad vårt samhälle byggs av, vilken syn på människa, samhälle och tro som ska vara vägledande. Vilka dogmer och normer som sätter ramarna för vårt agerande.

Men i Sverige, liksom i stora delar av Västeuropa, verkar insikten om trascendensens vikt vara obefintlig. Den ses som bäst över axeln som något förlegat, men allt oftare som något som måste motarbetas i modernismens och realismens spår.

Men om Habermas har rätt, leder detta fel. Vare sig politik eller filosofi klara av att ta över religionens roll. Ett samhälle utan religionens andlighet blir ett samhälle utan kompass. Och frågan är vart detta leder.

Kanske är det så att den viktigaste insikten som vårt sekulära samhälle nu behöver göra, är att inse att om man menar att om Gud och Jesus inte finns, så måste man som ateist faktiskt återuppfinna dem.

Frihetens pris

Hur stora friheter tål ett samhälle?

Jag läser Johannes Forssberg i Expressen. En intressant ledare om religionsfrihetens gränser. Jag har bloggat om just detta för några månader sedan, och har lovat ett par av mina läsare att komma tillbaka till diskussionen om de utmaningar vår syn på aborter idag står för. Kanske i morgon om inte migrationsfrågorna åter måste upp på bordet.

I en diskussion på twitter med Andreas Ericsson, VD och skribent på magasinet NEO, ifrågasätter jag hans omedelbara slutsats; att religionsfriheten ska omförhandlas eller inskränkas. Vi är sannolikt inte eniga kring vad detta skulle få för konsekvenser. Men oavsett detta är hans frågeställning berättigad. Och den måste kunna besvaras.

Man kan se religionsfriheten, liksom statens a-religiösa hållning, från (minst) två håll. Dels handlar det om rätten att tro på vad man vill, och kräva av staten att den accepterar konsekvenserna av min tro. Motsatsvis handlar det om rätten att vara fri från religiös påverkan, både från staten och från andra religiösa yttringar.

Det har funnits två olika liberala strömningar som betonat endera av dessa två varianter. Den nordeuropeiska/anglosaxiska som betonat religionen som en viktig kraft även i politiken. Och den syd/mellaneuropeiska som mer betonat att religionen är en privatsak som inte får påverka politiken. Sveriges liberala strömning, där Folkpartiet med sitt frisinne länge var en tydlig del, betonade den förstnämnda. Och även sedan frisinnet mer eller mindre försvunnit, antingen genom väljarflykt eller genom att allt färre omfattas av den synen på samhälle och politik, så har synen på religionen som en viktig frihet kommit att prägla det svenska liberala partiet.

Under modern tid har detta inte varit något större problem. En överväldigande merpart av den svenska befolkningen har mer eller mindre helhjärtat omfattats av en samhällssyn som haft sin grund i den "judisk-kristna-idétraditionen" för att tala med kristdemokratisk Alliansprosa. Religionsfrihetens båda sidor har hanterats. Ibland tack vare att den svenska kyrkligheten blivit allt mindre knuten till de religiösa dogmerna. Ibland tack vare att staten och de kyrkliga dogmerna vandrat hand i hand, utan att ifrågasättas.

Men något har hänt, och detta något kommer än mer att hända. Och det handlar om mångkulturens gränser.

Religionsfrihet är rätt obekymmersamt så länge alla omfattas av ungefär samma värderingsnormativ, oavsett religiös eller a-religös hemvist. Men vad händer när normativen krockar? Vem har tolkningsföreträde? När politiken som omfattas av merparten av medborgarna blivit för modernistisk för en del med en mer konservativ livshållning (som barnmorskan)? Eller då helt nya normativ kommer in med andra grunder för sin normativa hållning (där islam är det idag tydligaste exemplet med en helt annan syn på såväl samhälle som människa än den vi hittills delat)? Eller då det normativa komplexet ifrågasätts av subkulturer, oavsett vilka, och det saknas en gemensam sammanhållande grund för det fortsatta samhällsbygget?

Hur ska samhället hantera dessa utmaningar? Innebär det att statens normativa funktion blir viktigare inom de flesta samhällsområden? Eller klarar ett samhälle att fortsätta utvecklas med en minimal gemensam normativ kärna? Hur långt ska samhällets normativa funktion sträcka sig? Hur långt inne i den privata sfären kan man acceptera antingen en total frihet, eller krav på en statlig normering? (Jämställdheten är ett av de tydligaste exemplen, men absolut inte det enda. Där skillnaden är mindre mellan även de konservativa kristna och staten, men betydligt större mellan mainstreamislam och staten. Ska religionsfriheten omfatta islams uttryck om de gudagivna skillnaderna mellan den styrande mannen och den behagande kvinnan? Kan staten acceptera gudstjänstlokaler, som moskéer där kvinnor inte får vistas i mannens och gudens rum utan förvisas till en plats utanför? Innebär det en otillbörlig påverkan på såväl vuxna som medföljande barn? Eller är det en del av religionsfriheten?)

Barnmorskans kamp för att få vara barnmorska, men slippa aborter, är en tydlig skiljelinje inom vårt tidigare allomfattande normativ. Därför är det enkelt att göra intressant. Vi ser medvetet eller omedvetet gränsen mellan det vi är vana vid och det ovanliga.

Men de stora frågorna, och de stora utmaningarna, ligger inte där. De ligger mer i synen på vad ett mångkulturellt samhälle är, vilka friheter som är (guda)givna och vilka krav samhället rättmätigt ska ställa på alla sina innevånare, medborgare eller ej, oavsett religion, kulturell tillhörighet, eller annan grupptillhörighet.

Tänk om religionsfrihet enbart är möjligt i ett samhällle där nästan alla ändå omfattas av den dominerande religionens etiska och moraliska imperativ. Får den frågan ens ställas?

Vågar vi ens lyfta den diskussionen?

Tvångsvårda terrorister?

Den senaste veckan har stridslinjen i svensk politik åter gått genom integrations- och migrationspolitiken. Denna gång triggad av det program som Stockholms stad tagit. Reaktionerna har varit hårda från kritikerna. En del har försökt nyansera bilden. Frågan vad man gör med återvändande terrorister som inte kan bevisas ha direkt medverkat i folkmord eller liknande brott som kan straffas i Sverige oavsett var de begås, är problematisk. Men den är ännu mer problematisk än vad de flesta verkar inse.

Låt mig peka på tre problem och ett förslag till lösning.

För det första: Går det att rehabilitera återvändande terrorister som inte är en del av det utanförskap som flera av åtgärderna verkar försöka lösa? Beskrivningarna av vilka som rekryteras till IS breddas hela tiden. Bilden av att det är ungdomar på glid, i utanförskap, utan utbildning, jobb eller framtidsmöjigheter verkar vara falsk. Alldeles för många exempel finns uppenbarligen att det också är högpresterande unga som dras till terrorismen.

Men läser man förslagen från såväl Örebro som Stockholm verkar det som man fortfarande är fast i bilden av den utslagne unge terroristen som ska ha hjälp med skola, jobb och bostad. Visst finns de fortfarande. Men är skola, jobb och bostad verkligen lösningen? Eller handlar lockelsen om något annat, något som socialtjänsten inte kan rå på, hur väl man än förstår sig på Socialtjänstlagen? Och vad blir då lösningen på det?

För det andra: Hur väl fungerar socialtjänsten i sitt uppdrag att rehabilitera, oavsett om det handlar om missbruk eller engagemang i olagliga rörelser? Svaret är tyvärr rätt negativt. Svensk socialtjänst lyckas alldeles för sällan med att förändra människors livsval. Förändringsviljan måste i huvudsak komma från individen själv, och då kan en bra socialtjänst stötta individen i hennes kamp för ett nytt liv. Men att tvångsförändra någon som inte själv vill förändras, är i princip omöjligt.

När man läser förslagen från de två aktuella kommunerna, lyser en annan bild igenom. Här ska människor som med stor sannolikhet varit med om folkmord, terrorism och liknande händelser, men som inte kunnat beläggas med sådana bevis att de kunnat fällas inför domstol, ändå ges rehabiliterande insatser, oavsett om de verkar avse lämna sin terrorbana eller inte. Sannolikheten att detta skulle leda till en god utveckling är marginell.

För det tredje och viktigaste: Det är uppenbart att det finns en skillnad mellan vad människor i allmänhet tycker, och vad vissa upplysta politiker, tjänstemän och mediamänniskor menar. Reaktionerna på det centerpartistiska kommunalrådet Rasmus Perssons prat om "pojkar" som återvänder från mördandet var inte nådiga och ofta över gränsen. Reaktionerna på det rödgrönrosa styret i Stockholm har hållit samma magnitud.

I juridiken brukar man ibland tala om "det allmänna rättsmedvetandet" och de problem man kan ha som lagstiftare när man inser att man borde stifta en lag som inte har stöd hos allmänheten. En sådan lag blir inte effektiv, oavsett hur bra den än är. På samma sätt är det motsatsvis. Om allmänheten inte tycker att ett agerande ska vara straffbart, så kommer lagstiftaren så småningom att tvingas ändra lagen. Det är det som just nu tyvärr verkar ske med cannabisbruk, för att ta ett exempel.

När det gäller återvändande terrorister verkar det allmänna rättsmedvetandet inte bara säga, utan högt och tydligt ropa: "Sätt dem i fängelse! Inte mina skattepengar till terrorister! Sluta klema med dem - det är hårda tag som gäller!" Och det måste man förhålla sig till som beslutsfattare och beslutspåverkare oavsett om man är politiker, tjänsteman eller ledarskribent. Annars kommer klyftan mellan de som beslutar om skatterna, och de som betalar dem, att bli allt större. Och den är redan för stor.

Så även om det fanns en relevans i tankarna kring rehabilitering av "pojkarna" som varit nere i Syrien och mördat, eller som i Stockholms fall av dem som "kommer hem från strider utomlands" så är det sannolikt omöjligt att någon längre tid upprätthålla en acceptans för att ta skattemedel till hälsoåtgärder, försörjningsstöd eller bostäder till dem. Det kommer att slita sönder samhället och skapa en än mer ökad misstro mot lokala politiker. Risken att det också påverkar tilltron till demokratin är uppenbar. De åtgärder som enligt beslutsfattarna är till för att värna det demokratiska samhället, riskerar att istället börja gräva dess grav.

Men vad ska man då göra? Kommunernas socialtjänst vare sig ska eller får straffa människor. Det är polis, åklagare och domstolar som ska hantera bevisen, och kriminalvården som ska straffa. Men vad gör man då med de som deltagit i terrorhandlingar, och som inte vill lämna den miljön?

Svaret är inte enkelt. Men jag ska komma med ett förslag som inte alls är perfekt, och som inom sig också rymmer stora risker för missbruk från statens sida. Men kanske kan någon fundera vidare.

Svensk lag innehåller några tvångslagar. Den som missbrukar kan exempelvis tvingas till vård, om hon "kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående". Det är ett allvarligt ingripande i den personliga integriteten, men det används kontinuerligt av svensk socialtjänst.

Kan man förändra lagstiftningen även kring återvändande terrorister, där det inte finns bevis som räcker till fällande dom, men där det är uppenbart att den återvändande deltagit i strider och inte vill lämna sin terroristbakgrund? Går det att skapa en LTVT - Lag om TvångVård av personer som deltagit i Terroraktiviteter" som är rättssäker nog?

Denna tanke väcktes efter att jag läst vad SÄPO idag säger kring terroristresorna i Aftonbladet. Om det är så att SÄPO: "har väldigt bra koll på hur många som reser, vi vet i princip alla och vi har koll på vilka som kommer tillbaka"så borde det också gå att ordna med ett system som hanterar dessa människor när de återvänder till Sverige. Framförallt i en så unik situation som vi befinner oss i för närvarande, med en organisation som förutsatt sig att bekriga allt den värld vi bekänner oss till står för.

Tyvärr är det bara att erkänna att knappast ens denna lag - om tvångsvård av människor som inte vill förändra sig - skulle vara effektiv. Men kanske skulle det finnas en större acceptans från samhället runt om för åtgärder som inte bara upplevs som mesigt naiva, utan som även inskränker friheten för dessa människor, även om dessa inskränkningar tillnärmelsevis inte är i samma omfattning av de inskränkningar deras deltagande i terrorism orsakat tusentals oskyldiga personer.

För tänk om det är som David Nyström skriver i Gefle Dagblad. Vi befinner oss redan i det tredje världskriget - det är bara det att vi ännu inte vet om det...

Maskeringsförbud???

Varför denna beröringsångest?

Gårdagens debatt mellan alla och SD hade sin upprinnelse i en motion, ett förslag från SD att införa maskeringsförbud på allmän plats. Men diskussionen handlade främst om muslimska kvinnors burkor och niqab, om de är förtryckta och om hederskultursvåld.

Konfliktlinjerna var klara. SD menade att islams uttrycksformer kränker kvinnor och att många muslimska kvinnor upplever sig förtryckta och att det kan leda till våld baserat på en hederskultur.

De andra pratade om människors lika värde, om religionsfrihet, om att man även kan anse att västerländska kvinnor klär sig utifrån manliga ideal. Känns skiljelinjerna igen? Ledde diskussionen någonstans?

Problemet med diskussionen är dels att vi andra partier tillåter SD att vara dem som leder diskussionen, dels att vår argumentation baserar sig på känslomässiga motsättningar istället för på sak.

Hur skulle vi då kunna agera?

Vi skulle kunna analysera frågorna och fundera över hur vi bäst löser problemen. Då kanske diskussionen skulle gå så här:

Finns det problem med att kvinnor med muslimsk bakgrund, eller med annan religiös bakgrund, förtrycks? Kan burka, niqab och slöja vara en del av detta förtryck?

Svaret på den frågan är sannolikt ja. Det finns uppenbart problem med kvinnosynen hos vissa muslimer. Uppdrag Gransknings dolda kameror visar med övertydlighet detta.

Kravet på att just kvinnor ska beslöja sig är en tydlig patriarkal struktur. Kvinnan är underordnad mannen. På samma sätt går beröringsvägran mot vår syn på jämställdhet och jämlikhet

Synen på att unga flickor ska bära en viss sorts klädsel innebär också problem. Vår syn på barnens rätt att själva välja livsstil går tvärs mot detta. Problemen blir större genom att man i tidiga år manifesterar en olikhet mellan pojkar och flickor som kan bli en grund till en ojämställdhet i vuxenlivet.

Om vi vågar konstatera detta, borde nästa fråga bli hur stort problemet är? Och när vi konstaterat det, kan vi fundera över hur vi ska lösa det.

Är problemet stort? Sannolikt inte. De allra flesta med muslimsk bakgrund i Sverige lever ett hyfsat sekulariserat liv. Tron är inte huvudsaken för dem, utan en del av bakgrundskulturen. Precis som för de flesta svenskar.

Vår diskussion med SD borde därför innehålla frågor kring hur de ser på omfattningen av problemet, om hur de ser på de sekulariserade muslimerna, om att deras bild av muslimerna i huvudsak bygger på felaktiga analyser av läget.

Men det räcker inte. Stannar vi där kommer ändå deras bild att vinna. Statistik över ett problems omfattning vinner inga debatter. Vi måste våga gå vidare.

För vi måste våga bejaka att det förekommer förtryckande strukturer även inom islam. Och då måste vi också fundera på vilka vägar vi ska välja för att hantera dem. Det går inte att hänvisa till att det finns liknande förtryck inom kristendom, judendom eller hinduism. Det går inte att peka på lättklädda västerländska oreligiösa kvinnor och säga att de också är förtryckta. Två fel gör inte ett rätt.

Så hur hanterar man då detta? Genom att föreslå bättre lösningar.

Är ett maskeringsförbud på allmän plats ett bra förslag för att minska förtrycket? Knappast. Sannolikt kan det istället leda till än mer isolering och än mer förtryck för de kvinnor och flickor SD säger sig hjälpa. Sannolikt leder det till ännu större klyftor och ännu mindre vilja till assimilation, om det nu är dit man vill. SDs politik är kontraproduktiv mot allt de säger sig vilja.

För mig som liberal handlar det om helt andra lösningar. Låt mig ta några exempel:

Det handlar om en förskola och skola som ger alla elever, oavsett bakgrund, tillräckliga kunskaper och tillräcklig styrka att kunna välja sin framtid själv. Om en skola som ger eleverna möjligheter att vara individer, inte delar av ett kollektiv.

Det handlar om ett öppet och respektfullt samtal mellan företrädare för många parter, där vi från majoritetssamhället står fast vid våra värderingar, men i respekt också lyssnar till andras synpunkter.

Det handlar om att majoritetssamhället vågar ställa upp krav som ska omfatta alla, där det inte finns någon förhandlingsmån, men också en förståelse för individernas behov att söka trygghet och bekräftelse i religioner, seder och kulturer som är oss främmande.

Det handlar om ett samhälle där alla, oavsett kön, bakgrund eller religion, kan och ska göra sin plikt innan man kräver sin rätt, som de gamla sossarna sa. Man ska jobba. Man ska studera. Man ska vara en del av samhället om man vill ta del av samhällets rättigheter.

---

Alla ovanstående tankar är generella. De gäller inte bara muslimer. De gäller oss alla. De har ett tydligt liberalt och individualistiskt perspektiv, sätter individen och hennes plikter och rättigheter i centrum.

Och de skapar en bild som blir en effektivare motbild till den som SD vill utmåla. Vi är liberaler, engagerade i en liberal rörelse för att skapa ett liberalare samhälle. Vi har inte engagerat oss för att förhålla oss till SD. Vi har engagerat oss för att driva de liberala idéerna.

För ett mänskligare samhälle. För individen. För framtiden.

Media: NA

Rätten att häda

Jag är kristen. Det är inget jag kan välja av och till. Min tro följer med mig som en oavtagbar ryggsäck, ibland tung att bära, ibland full av allt som behövs för det goda livet. Tron är vare sig något söndagsnöje eller någon snuttefilt. Den är en del av mig, en del av det jag är.

Tron är en och odelbar. Men med tron följer en syn på såväl Gud som människan, på världen och på livet efter. De flesta av alla dessa dogmer, normer och etiska rättesnören är sannolikt förändringsbara. Men förändringarna går långsamt, och det är bra. Tanke och eftertanke ska förankras i såväl trons historia som de tolkningar av trons alla skrifter som andra gjort under årtusenden.

Denna långsamma förändringstakt är inte alltid politisk korrekt. Vi lever i ett samhälle som förändras så snabbt att knappast någon hänger med. Tekniken och vetenskapen skapar helt nya framtider. Vår kunskap växer ständigt. Snabbare, fortare, högre.

Men även normsystemen förändras. Ibland går denna förändring lika snabbt som de tekniska landvinningarna. Ibland är de till och med drivna av tekniken och forskningen. När vetenskapen förändrar människans sätt att se på sig själv (till exempel att en man och en kvinna behövs för att göra ett barn som sedan kvinnan föder) förändras samhällets normer nästan lika snabbt. Men kyrkan släpar efter.

Och det är bra. Normsystem är inte heller något man kan välja och välja bort. De normsystem vi väljer påverkar inte bara oss själva utan hela samhället. Synen på man och kvinna, på vuxnas rätt till barn oavsett livsval, på familjen, på människans värde är alla frågor som är för stora att bestämmas av vetenskapens tekniska landvinningar. Etik, moral och normer är något annat än teknik och vetenskap. Att ändra snabbt är inte alltid rätt. Att släpa efter kan vara det radikala.

Dessa tankar far igenom mitt huvud när jag sitter på traktorn och putsar fårens beteshagar. Vilka normer ska gälla, och varför? Och frågan blir brännande i dessa dagar av Muhammedförolämpningar och tryckfrihetstal. Vilka normer ska gälla? Religionens eller demokratins? Eller är den ena en förutsättning för den andra?

När fotografen Elisabeth Ohlson Wallin visade sina fotografier av en naken Jesus var det många som ogillade det. Det var protester och krav på att de inte skulle visas.

Inte heller jag gillade bilderna. För mig handlade de inte om att Jesus genom bilderna tog parti för en svag grupp i samhället. Istället handlade bilderna om att sexualisera såväl Jesus som Guds kärlek. I ett samhälle där sex på många sätt tagit över all syn på kärlek, blir detta ett sätt att förminska och förvärdsliga Gud och den kärlek som är ofattbar. Men jag valde att inte protestera. Mer om detta till sist.

Nu protesterar muslimer runt om i världen mot filmer och bilder som visar profeten Muhammed i ofördelaktig dager. Och i västvärlden talar ledare såväl om rätten till tryckfrihet som behovet av respekt för de som tar illa vid sig.

Även i ett demokratiskt samhälle måste det finnas ett antal normer som är bestående, eller i vart fall förändras mycket långsamt. Synen på tryckfrihet är en sådan norm. Men vi ser även här konvulsionerna när det tryckta ordet inte längre är tryckt. Min blogg är ett typexempel på den nya tidens utmaningar kring tryckfrihet. Den existerar bara på nätet, och hur ska den då hanteras?

Ska vi då luckra upp tryckfriheten, bara för att fler människor kan ge sina tankar till känna, provocera, rentav häda, eller ska den värnas? Min egen uppfattning är klar: Tryckfriheten ska värnas så långt det bara går. Ett samhälles styrka mäts bland annat av hur den normsättande majoriteten klarar av att hantera de avvikande.

Här har delar av den muslimska världen fortfarande en väg att vandra. Det finns alldeles för mycket förtryck av oliktänkande, oavsett om det handlar om religion eller politik. Och det finns alldeles för lite frihet.

Hur ska då västvärlden agera? Stå upp för tryckfriheten? Kräva att tecknare, konstnärer, provokatörer visar respekt?

Tryckfriheten - självklart.

Respekt - det beror på.

I ett liberalt samhälle, där rätten att vara den individ du själv väljer är central, måste också respekten för den andre vara grundläggande. Den liberala individualismen gränsar till såväl egoism som egocentrism. Därför måste vår politik vara betydligt tydligare kring normer, moral och etik än månne andra partiers. Och här får religionen, märkligt nog, en central roll. Som bärare av mångtusenåriga normer, kan religionen bli en positiv kraft även i en sekulär världsuppfattning. Varför? Därför att de normer religionen bär på visat sig vara tillräckligt lagom (eller lagom lite) förändringsbara för att skapa förutsättningar för ett samhälle där varje människas unika värde ständigt är i centrum och som därför utvecklats till det samhälle vi idag lever i.

Men om kraven på respekt kan uppfattas som om stater och ledare kräver självcensur eller om det kan uppfattas som att vi har tryckfrihet, men... är detta kontraproduktivt. Vare sig frihet eller tryckfrihet är något värd om den omgärdas av ett samhälle där normen är censur.

Vi som tror, oavsett om det är på den Gud jag själv bekänner mig till, eller någon annan, måste acceptera att människor tror annorlunda, eller är helt indifferenta till religion. Vi måste till och med acceptera att det finns människor som vill förminska, förnedra, häda det vi tycker är heligt.

Och handen på hjärtat, nog är det så att den Gud som är allsmäktig, oändlig, ofattbar, klarar av att en människa bekänner sig till en annan religion än den rätta, helt struntar i religion och tro, eller till och med hädar. Det finns ju en tid efter tiden för Gud att hantera det. Då är det nog svårare för oss människor att orka strunta i att försvara den Gud som är allsmäktig, oändig, ofattbar.

Media: DN

Gud och sexuell läggning

För drygt 100 år sedan, då Folkpartiets föregångare bildades, var det några frågor som stod i fokus. Som alltid var utbildningsfrågorna centrala. Redan under 1800-talets mitt var det engagerade liberaler som drev frågorna om folkskola för alla. Demokratifrågorna var också självklara. Blåklinten, Folkpartiets symbol, var också symbol för rösträttsrörelsen.

En annan fråga som engagerade var religionsfriheten. Konventikelplakatet hade avskaffats knappt 50 år tididgare. Statskyrkan var redan då på väg att släppa banden med staten, även om det tagit nästan 100 år till (och ännu är tyvärr inte alla band klippta). Dåtidens liberaler krävde rätt för alla att få tro på vad de ville.

Religionsfriheten har därefter varit en av svensk liberalisms signum. Denna religionsfrihet har också varit en av den svenska rättsstatens signum. Rätten att tro, antingen att någon gud finns eller att tro att det inte finns någon gud, är självklar. Och den är fortfarande sprängstoff.

I Malmö fick idag rabbinen i den judiska församlingen sin bil förstörd. Människor blir och har blivit, även i Sverige, förföljda för sin tro. Och vi är många som kan vittna om den mobbing som förekom även mot oss som tillhör den kristna "majoriteten" när vi som unga inte var som alla andra. Det finns fortfarande idag en rädsla från många kristna att våga stå för sin tro, om den på något sätt avviker från det som betecknas som samhälleligt acceptabelt.

Vem vill idag stå för en religion som motarbetar kvinnliga präster?
Vem vill idag stå för en religion som menar att Gud kan göra under?
Vem vill idag stå för en religion som bekänner sig till vissa oföränderliga normer?

Och om vi som "majoritetskristna" tycker det är problematiskt, hur ska då andra grupper och andra religioner ha det?

Jag kan inte undvika att tänka på detta när jag får ett mail från en av mina vänner i den församling jag tillhör. Nu är han pastor i en församling i Fellingsbro. Den församlingen har engagerat sig i många av de flyktingar som kommer till Sverige och Fellingsbro. Och nu är han både förtvivlad och ledsen.

Skälet? Ett par av hans församlingsmedlemmar, Amireh och Zeinab, ska utvisas. De kommer från Iran och har flytt till Sverige. De har blivit kristna och riskerar hårda straff om de sänds tillbaka. Men enligt min vän har migrationsverket gjort bedömningen att de inte har tagit tillräckligt avstånd från den islam de tidigare tillhört.

Jag baxnar. Är det verkligen sant? Ska man i Sverige, detta nådens år 2012, bli bedömd om man är tillräckligt mycket kristen, eller tillräckligt lite muslim, för att sedan få ja eller nej till att stanna?

Tänk om det istället hade handlat om sexuell läggning. Om man valt att ställa samma sorts frågor till en homosexuell:

Är du tillräckligt mycket bög?
Men du levde ju heterosexuellt innan, inte har du lämnat heterosexualiteten tillräckligt?
Äsch, du ljuger ju om din homosexualitet bara för att få stanna i Sverige.
Du kan ju strunta i att säga att du är homosexuell när du kommer hem igen så blir allt bra.

Visst är det förnedrande! Visst är det oacceptabelt! Visst är det otänkbart!

I Sverige 2012 verkar det kunna gå till på just detta sätt. Men då handlar det om religion.

Jag vet inte hur det känns att vara homosexuell. Men mina vänner som berättat om det har berättat om något som är odelbart med den övriga personen. På samma sätt är det i vart fall med min tro. Jag kan inte välja att vara kristen, eller välja bort det, bara för att någon stat eller någon myndighet vill det. Min tro är odelbar med mig själv. Den, liksom de dagliga tvivlen, är det som definierar mig som människa.

Men det verkar som om migrationsverket menar att det inte är fallet. Tro är något som man liksom en jacka kan ta av och på. Kristen här. Muslim där. Det är ju ändå samma gud som ändå inte finns...

För 100 år sedan var religionsfriheten en av de liberala grundstenarna i det bygge som skapade välfärdslandet Sverige. Det är den fortfarande. Och insikten om religionens plats och betydelse, för enskilda liksom för samhällen, borde sannolikt vara mycket större hos svenska myndigheter.

Media: NA, Sändaren, Dagen,
Tvärsnytt,

Integration

Idag besökte folkpartiets integrationsminister Erik Ullenhag Örebro. Tillsammans träffade vi bland annat IUC, Ideellt Utvecklingscentrum, och styrelse och imamer på Örebro moské. När Erik berättade att han denna dag skulle vara i Örebro föreslog vi möten med ett tema: Vägar till integration. Och vi valde besök utifrån de utmaningar och möjligheter vi ser i Örebro.

Ideellt utvecklingscentrum (IUC) är en framgångssaga för Folkpartiet och koalitionen. Det är vi i Folkpartiet som haft ansvaret för samverkan med det civila samhället de senaste fyra åren. Men vi har haft ett starkt stöd från alla i koalitionen. De senaste fyra åren har det skett mer på detta område än vad det gjorde på hela tiden mellan 1994 och 2006. Den tiden kan på många sätt betecknas som mörk vad gäller civilsamhället. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister har ett kluvet förhållningssätt till civilsamhället. I hyllningstalen är det bara fina ord. Men när det kommer till realiteten blir ofta fackets röst styrande. Civilsamhället hotar jobben, oavsett om de finns eller överhuvudtaget kan finnas i någon annan sektor än den civila.

I vårt samtal på IUC berättades både om socialt företagande och ideella krafter som sökt kontakt med kommunen. Det viktiga för oss var att samtala om hur vi kan använda socialt företagande för integration. Oavsett bakgrund borde sociala företag kunna bli en väg in på arbetsmarknaden. I Storbritannien omsätter sociala företag mer än hela jordbrukssektorn. I Örebro finns det fröer för denna expanderande sektor. Men vi måste kunna göra mer. Kommunen måste ha fler redskap och större förståelse för vad socialt företagande innebär och står för. Man kan ofta inte använda samma redskap för sociala företag som privata företag. Jag tror integrationsministern fick med sig lite funderingar kring detta.

Det andra besöket var på Örebro Moské. Du kan lyssna på Erik på Radio Örebro. Det var ett mycket trevligt besök. Vi blev som vanligt väl mottagna och hade ett långt och intressant samtal kring integration, kring främlingsfientlighet och kring öppenhet. Det var kanske signifikativt att mötet ägde rum samma dag som riksdagen debatterade terrorismhotet.

Till skillnad från Sverigedemokraterna i riksdagen har Folkpartiet alltid stått för två saker som spelar enormt stor roll för såväl integration som öppenhet. Det handlar om individualismen, att man aldrig kan kollektivisera människor, aldrig dra alla över en kam, vägra skuldbelägga bara för att man tillhör en klass, religion, nation, ett kön. Ingen blir terrorist bara för att man är muslim, inte heller för att man är kristen, eller ateist.

Det handlar också om det öppna samhället. För oss liberaler har alltid människan varit det viktiga. Visst kan gränser mellan länder vara nödvändiga, men de får aldrig vara mer låsta än just det nödvändiga. Det finns alldeles för många tecken på en slutnare värld. Det gäller för oss liberaler att stå upp för det öppna samhället, mot hoten både från höger och vänster.

Erik Ullenhag redogjorde för sina och regeringens åtgärder för integration. Det handlar bland annat om att fortsätta bryta den passivisering som socialdemokratisk bidragspolitik under tiotals år låst in alldeles för många invandrare i. Nu gäller jobb eller studier från första dagen. Det handlar också om att se individerna, inte kollektiven. Ersättningarna som kommer till dig när du anländer till Sverige gäller dig som person, inte som en del i en familj. Det handlar om att se till så att både kvinnor och män kommer ut på arbetsmarknaden, eftersom arbete är den viktigaste förutsättningen för integration. Individuella planer görs upp för dig för att dina kunskaper, erfarenheter och möjligheter ska tas tillvara och underlätta för ingången på arbetsmarknaden. Det handlar om många andra beslut också. Erik Ullenhag har gjort en rivstart som integrationsminister. Integrationen är en av de viktigaste frågorna för Sverige de kommande åren.

Jag gladde mig åt reaktionerna från vännerna från Örebro moské. De såg åtgärderna som mycket välkomna. Deras medskick handlade mycket om att de söker att vara en aktiv del i dagens samhälle. Islam är en del av dagens samhälle. Såväl religiösa som sekulära muslimer är och kommer att ta plats, i skolor, i arbetslivet, i politiken, i civilsamhället. Det är bra. Mångfaldens samhälle är det växande samhället. Mänskliga kontakter skapar förutsättningar för dialog och minskar riskerna för rädsla och fientlighet. Mångfald visar sig också historiskt vara en av de viktigaste förutsättningar för såväl ekonomisk som välfärdstillväxt.

Samtidigt måste man vara tydlig med att mångfaldens samhälle ställer större krav på oss alla att vara medvetna om vilka grundvärden alla måste omfatta. Demokrati, jämställdhet, jämlikhet, synen på mänskligt värde och så vidare måste omfatta oss alla. De värdena kan vi förmedla i dialog, aldrig i konfrontation.