Gud och familjen, domstolarna och krigen

Är det möjligt att dra ut konsekvenserna av olika enskilda handlingar, att försöka se en större helhet bakom detaljerna? Blir det bara spekulativt eller meningslöst, kanske till och med larvigt?

Det tydligaste exemplet på motsättningen mellan helhet och detaljer är väl klimatepolitiken. Klimatförändringsförnekarna ser detaljer som pekar åt olika håll. Klimatvetenskaparna försöker hitta sambanden. Och aldrig mötas de två. Varje liten väderhändelse kan tolkas, varje fenomen subjektiviseras.

Ändå är klimatet enkelt att hantera. Det går att mäta, väga, "statistikisera" både på höjden och tvären.

Men hur ska man hantera människans utveckling, samhällsutvecklingen vi alla är en del av? Går det att påstå att det finns en mänskligt inducerad klimatförändring inom det sociologiska området? Eller händer det som sker oberoende av vad vi tycker, tänker och gör, en predestinerad utveckling från en position till en annan?

Ett par inlägg den senaste veckan visar på svårigheten i den frågan. Men samtidigt som frågan är svår, är den omöjlig att bortse från.

I söndags sändes Idévärlden på SVT. Programmet berörde i korthet kristendomens betydelse för samhället. Ni som har läst min blogg har kunnat se att detta är ett av mina favoritområden. Liksom teologen Bengt Kristensson Uggla i programmet hävdar jag att kristendomen, de kristna normerna och dogmerna, är det som byggt vårt samhälle. Det går inte att bortse från betydelsen av kristendomen när vi funderar över varför samhället ser ut som det gör, varför vi beter oss som vi gör, varför vi tycker, tänker och känner som vi gör.

Till skillnad från Kristensson Uggla menar jag dock att vi är på väg in i en ny tid. Det är som såväl Joel Halldorf i Expressen och den text han refererar till i The Guardian menar - vi är på väg in i en postliberal tidsålder. Som Martin Kettle skriver: But it is not just the economic liberalism of the 80s that has hit rough water. So too has the socio-cultural liberalism of the 60s, with its belief in universal rights and the meaninglessness of difference. 

Men inte bara det. Vi är också på väg in i en postkristendomsålder. För den liberalism som format 1900-talets västvärld har haft sin grund i de traditionellt kristna dogmerna, traderade mellan generationer i århundraden.

Nu ser vi detta liberala samhälle lösas upp. Men vi ser också det kristna samhället lösas upp, eller kanske mer det kristet-kulturella samhället. Utmaningarna kommer inte bara från de andra religionerna och filosofierna som konkurrerar om utrymmet. Islam är det tydligaste exemplet just nu. Men det ateistiska konceptet, eller det vetenskapscentristiska, är kanske mer dominerande. Med liberalismen som handgången vän, har det inneburit ett upplösande av normer och dogmer. Frigörelsen från allt har lett till att inget längre är gemensamt.

Kan man säga att det är så? Är detta en sanning? Eller är det, som författaren Johan Norberg så ofta skriver om och hävdar, senast i SR i söndags, att allt bara blir bättre?

Det för mig över till det andra av veckans inlägg. En liten notis i ett EKO-program. Om att föräldrar allt oftare strider om sina barn när de separerar. Det är trist. Men det är inte allt. Lite längre ner säger domaren, rådmannen, vid Malmö tingsrätt följande:

– Men vi ser också en ökad konfliktbenägenhet i samhället. Vi har tittat på hur mycket övriga tvister har ökat, tvister där man processar om pengar och egendom, och de har under samma period ökat med 29 procent. Så vi kan ju se att man är mer konfliktbenägen.

Samtidigt som världen blir allt bättre, blir vi allt mer konfliktbenägna. Det gäller både barn och pengar. Frågan är varför.

Min personliga uppfattning är att det är en konsekvens av just den politik som velat frigöra människan från andra människor. Idag kallas den normkritik, men det är ett steg på en längre väg. Och en början är den liberala synen på familjen som något i huvudsak ont, något som enbart stänger in individerna och förminskar dem.

Man kan fråga sig varför familjen är så betydelsefull i många religioner, inte minst de två stora som konkurrerar idag. Såväl kristendom som islam är ofta byggda på och runt bilder av familjen, med både ansvar och befogenheter, krav och möjligheter. Bilderna är olika, tolkningen av dem leder också åt diametralt motsatta håll. Men ändå finns de där. Kanske beror det på att familjens roll i det lilla också spelar roll i det stora.

Det finns skäl till varför det i Bibeln handlar om man och kvinna, om föräldrarna och deras barn. Det finns skäl till varför vi lovar varandra livslång trohet. Det finns skäl för varför vi ska hedra våra föräldrar och inte ha åtrå till vår nästas hustru. Inte spelar det någon roll för Gud hur vi är, vilka vi ligger med, vilka äktenskapsformer vi tror på, om ett barn kommit till på det ena eller det andra sättet. Men kanske är det så att de normer vi grundlägger i familjen också spelar roll för hur vi sedan agerar i samhället.

Ett samhälle där man menar att familjen i huvudsak är något ont kommer att lida brist på anknytningar.
Ett samhälle där inte tvåsamhetens livslånga löften är normerande, kommer att skapa ökad risk för konflikter. I det lilla och det stora.
Ett samhälle där ingen bryr sig om att hedra sina föräldrar kommer att leda till ökad allienation också mellan generationerna.
Ett samhälle där jaget och jagets frihet är allt är inte längre något samhälle, utan ett posthumanistiskt experiment.

Och så vidare.

Kanske behöver människan något större att tro på, än att det nog blir lite materiellt bättre i morgon än vad det var idag. Kanske finns det i oss nedlagt en önskan om att om inte finna, så ändå söka en mening som är större än oss själva och det vi kan åstadkomma i livet. Kanske finns det i oss en längtan, både till den personliga friheten och till den personliga gemenskapen, med andra som söker detsamma som jag.

För mig som liberal har dessa tankar varit omöjliga att ens säga i det parti där jag var verksam. Inte för att de inte fick sägas, utan därför att det inte existerade någon som helst förståelse ens för den kontext i vilka de hade sin grund. I det gamla Folkpartiet, det nuvarande Liberalerna, var det normkritiken, individualiseringen och den personliga friheten som var vägen, sanningen och livet. Normativ, dogmer och religion var något obsolet. Det tror jag är det största hindret för de svenska liberalerna att finna en plats på den politiska kartan idag. Man kan hitta massor av bra förslag på enskilda områden. Men det finns ingen som berättar vart man är på väg, vilket samhälle vi vill ha och varför just normkritiken, dogmlösheten och den oändliga personliga friheten leder till en större lycka för fler. I det perspektivet blir den organiserade liberalismen lika vilsen som sina medlemmar, som i individualismens sanna anda mer tror på att ett parti mest är en plattform för de egna idéerna, än för en gemensam politik för fler. Det kan fungera momentant, men grunden saknas och därmed långsiktigheten.

Vad blir då konsekvenserna?

Alla människor är inte de starka, fria, egocentrerade individualisterna som är målet för dagens liberalism. En del av oss är snarare svaga, söker mening och gemenskap med andra som också söker i en värld där vilsenheten ökar.

Så kommer då en dag en man, eller kvinna, som säger: Följ mig. Jag vet vart vi är på väg. Jag ser fienden, ondskan, den fiende vi ska besegra. Följ mig så får du mening med ditt liv. Så följer vi, en del oreflekterat andra för att det inte finns något alternativ. Och den vägen - den leder nästan alltid till fördärvet.

Lite mer föräldraförsäkring, fler perspektiv.

Jag gör härmed det sista (?) inlägget kring föräldraförsäkringens utformning. Och det kommer åter att handla om perspektiv. Men denna gång ett ekonomiskt sådant.

Fast vi börjar med barnen.

För vem är försäkringen? Är den som de flesta liberaler (folkpartistiska sådana) numera hävdar en rätt för föräldern att vara hemma? Eller är den en rätt för barnet att ha en förälder hemma under de första månaderna av livet?

Egentligen är svaret på de frågorna avgörande för hur man ser på statens rätt att bestämma över bidraget. Är det en vuxenrättighet har staten sannolikt både rätt och möjlighet att bestämma i en liberal tolkningstradition. Är det barnets rätt, är det betydligt mer osäkert utifrån samma liberala tolkning.

Bilden av föräldraförsäkringens (och själva namnet leder ju alltid tanken till en vuxenrättighet) kompliceras dock om man också tar med de ekonomiska aspekterna av bidraget.

För närvarande tjänar kvinnor mindre än män generellt sett. Livslönen är, beroende på hur man räknar, mellan en knapp miljon och drygt tre miljoner lägre. En del av detta beror på att kvinnor stannar hemma längre med barnen. Så långt är nog alla överens. Men vad innebär det om man antingen individualiserar eller förlänger den oöverlåtelsebara tiden, för barnet och för familjen?

När jag pratar med insatta och ärliga liberaler, mellan skål och vägg, erkänner de öppet att en sannolik effekt av en ökad oöverlåtelsebar tid innebär att fler familjer kommer att korta tiden de tar ut som föräldralediga. En del gör det för att vare sig kvinnan eller mannen vill. Andra gör det för att de är nödda till det.

Man kan tycka illa om att familjer gör privatekonomiska kalkyler för hur man använder föräldraförsäkringen. Men för rätt många handlar det om att klara av vardagen. Räntor ska betalas. Mat ska köpas in. Kläder behövs. Och då måste man göra avvägningar. Fortfarande blir det sannolikt ofta så att den med högst lön blir hemma kortast tid. Är det orimligt?

Men de flesta som diskuterar föräldraförsäkringen behöver aldrig göra sådana överväganden. Utifrån sitt medelklassperspektiv klarar de av att hantera de minskade inkomsterna, oavsett vem som är hemma. Och då blir det så enkelt att beskriva alternativen som Gefle Dagblad gör idag. För i den rikes värld spelar inte pengar någon roll.

Men om man för en gångs skull ska använda klassbegreppet kanske man ska göra det här. För det som riskerar att hända är att barn till fattigare föräldrar drabbas när föräldraförsäkringen individualiseras allt mer. En trång ekonomi tillåter inte den högst avlönade att vara hemma. Och om inte dagarna då kan överlåtas, återstår enbart att korta ledigheten. Barn till lågavlönade får alltså en kortare tid med sina föräldrar än barn till högavlönade.

Är det en rimlig hållning? Är det en rimlig liberal tanke? Ska en familjs inkomstnivåer vara bestämmande för hur länge ett barn kan få ha sina föräldrar hemma?

Åter - ur ett vuxenperspektiv är det sannolikt helt OK. För de vuxnas rättigheter minskar ju inte.

Men ur ett barnperspektiv blir frågan mer problematisk. Även ur en socialliberals synvinkel. För bidragen ska väl inte användas till att försämra för de sämst ställda?