Svart eller vitt, vitt eller svart

I några tidigare bloggar har jag skrivit om hur förvånad jag är över den nuvarande debatten kring flyktingsituationen i världen. Det är som om människor först nu vaknat och insett att världen inte är enbart god, att människor faktiskt dör där ute. Av krig, svält och elände. Det är som om just insikten om att det idag flyr kanske 60 miljoner människor, istället för som mer "normala" 40 - 45 miljoner, har betytt att vårt globala ansvar tagit över allt annat.

Jag har svårt att fatta att vi kan fördra att det flyr 45 miljoner människor, och med en axelryckning räknar med att ett bistånd på 1 % av BNP ska fixa vårt samvete, medan detsamma absolut inte gäller när det flyr 60 miljoner. Finns det en osynlig gräns någonstans däremellan där det som tidigare var en självklar solidarisk politik, för såväl vänster som liberaler, istället blir rasism, främlingsfientlighet och antisolidaritet?

Eller är det helt andra krafter som styr?

• En avgörande skillnad är att människor idag knackar på våra dörrar på ett helt annat sätt. Flykten blir oundviklig att se.
• Ett annat är att systemtänkandet i alla lägen ersatts av individtänkandet. Jag skrev om det i gårdagens blogg. Det som tidigare var kvällstidningsjournalistik: "Hon förlorar på regeringens förslag om sjukförsäkringen!" eller "Han förlorar på förändringarna i LSS" har blivit allmänjournalistikens signum. På samma sätt är det med migrationen. Ingen ser längre systemen, alla beskriver individerna.
• En tredje är bildens (den medialas) genomslagskraft. En bild säger mer än tusen ord. Och alldeles för ofta tillåter vi oss att tro att en bild är sanningen. Som när Henrik Schyffert målar ut motsättningen mellan pizzan och kostnaderna för flyktingmottagandet, eller den senare när julhandelns omfattning ställs mot samma kostnader.
• En fjärde är att politiken snart inte längre är representativ för någon annan än sig själv. Och att denna orepresentativitet också behärskar media. Politikens perspektiv är alldeles för ofta Södermalmsperspektivet. Och där bor också de ledande journalisterna. Stockholms innerstad får bli perspektivet för hela landet. Det blir övertydligt när politiker av skilda slag ser flyktingkaoset från sin egen horizont: "Inte är det kollaps! Jag ser nästan ingen flykting alls på Hornsgatan. Vi öppnade ju nyss vårt första flyktingboende! Och här fungerar minsann både kommunen och landstinget lika bra som förr." Och så missar man, eller undertrycker bilder som denna, eller denna.

Det finns naturligtvis fler orsaker och orsakerna är olika för olika individer. Men ibland verkar det som även kunniga debattörer; politiker, mediafolk och andra, fastnar mer i bilden av verkligheten än själva verkligheten. Och alldeles för ofta handlar det om att bilden av verkligheten tas ur det egna perspektivet, att den egna upplevda sanningen blir den enda sanningen. Eller att man medvetet av olika skäl låter den bli det.

Jag är mycket kritisk mot Centerpertiets migrationspolitik. I huvudsak beror det på att jag menar att partiet talar med dubbla tungor. Man vill få det att låta som om en fri migration går att kombinera med några enkla förändringar av "systemen", system som uppenbarligen bara är till bekymmer. Frågan är varför de då någonsin kommit till, och varför det inte under den period Centerpartiet var i regeringsställning gjordes några större försök att förändra dem.

Svaret är enkelt: Systemen har tillkommit av en anledning. Oftast handlar det om att skydda de svagaste i samhället, de sårbara, de utan röst eller makt, de utan nätverk eller nödvändiga kontakter, de som inte har utan saknar. Det är självklart att dessa system ibland är ineffektiva. Ibland kanske till och med kontraproduktiva. Inte så sällan kostnadsdrivande. Men sannolikheten att de kommit till för att försvåra eller försämra människors liv är minimal.

Vill man förändra systemen, och vill man förändra dem så att det verkligen ger verkan, kommer det att påverka människor. Och här kommer min största kritik och den kritiken slår brett. Mot Centerpartister, men lika gärna mot liberaler i andra partier, mot påstått solidariska vänstermänniskor och högermänniskor, mot de som gärna slänger bibelord i huvudet på andra och de som hävdar att den enda sanna humanismen är att hålla gränserna öppna:

Jag hävdar med eftertryck att ni nästan undantagslöst sitter på era över- eller medelklasstorn och inte vill, kan eller vågar se vad er politik innebär för de som vi tidigare värnade; de svagaste, de sårbaraste, de utan nätverk eller kontakter, de i marginalen och i utanförskap i det folkhemssamhälle som vi försökt bygga. Ni tittar utåt, gör er blick internationell eller global,  och ser nöden i världen. Men ni tittar inte nedåt, mot de sårbara som ändå varit en del av grunden för er makt och fokus för ert ansvar.

Vill ni förändra systemen  kommer det knappast att drabba er. Inte era nätverk eller kontaktvägar. Det kommer att drabba dem som tidigare var fokus för er solidaritet. Barnen i de utsatta familjerna. De som lever i utanförskap och av försörjningsstöd. De som är osäkra i sina anställningar, och aldrig vet om lönen räcker hela månaden. Den miljö, oavsett om det gäller bostäder, luft eller vatten som vi sade vi värnade. Den välfärd som skulle ge också vårt samhälles svagaste ett hopp om en bra morgondag, även som gammal.

När Patrik Kronqvist skriver om vänsterns blinda rödvinsfläck gör han en nödvändig spaning. Men den är också för smal. För samma värderingsmönster finns i alla partier, hos alla de som hävdar att bara vi roddar i "systemen" så kommer allt att lösa sig.

Och för de flesta av dem kommer det att göra det. För de flesta av dem har inte samma behov av samhällets insatser som de som tidigare levde på vårt samhällets botten.

Men för den som orkar vara så ond att hon inte enbart ser individer utan också system, inte enbart bilder utan också beskrivningar, inte enbart de som knackar på vår dörr utan också dem som aldrig kommer så långt, inte enbart sin närmaste omgivning utan också de som redan idag lever utanför, blir svaren mycket svårare att finna. För det är alltid svårt att ompröva de sanningar man tagit för givna.

Äger jag då sanningen? Är alla de som inte tycker som jag falska profeter, ögontjänare? Knappast. Det finns sannerligen goda människor som gör allt som står i deras makt, både för de som varit utanför länge här hemma och de som kommit hit nyligen på flykt undan faror och elände.

Men behovet av att redovisa alla konsekvenserna av en politik som mer ser behoven av de tusentals som flyr än de tusentals som redan finns här måste redovisas. Det borde man ha gjort långt tidigare. Det måste man göra idag.

Lite mer föräldraförsäkring, fler perspektiv.

Jag gör härmed det sista (?) inlägget kring föräldraförsäkringens utformning. Och det kommer åter att handla om perspektiv. Men denna gång ett ekonomiskt sådant.

Fast vi börjar med barnen.

För vem är försäkringen? Är den som de flesta liberaler (folkpartistiska sådana) numera hävdar en rätt för föräldern att vara hemma? Eller är den en rätt för barnet att ha en förälder hemma under de första månaderna av livet?

Egentligen är svaret på de frågorna avgörande för hur man ser på statens rätt att bestämma över bidraget. Är det en vuxenrättighet har staten sannolikt både rätt och möjlighet att bestämma i en liberal tolkningstradition. Är det barnets rätt, är det betydligt mer osäkert utifrån samma liberala tolkning.

Bilden av föräldraförsäkringens (och själva namnet leder ju alltid tanken till en vuxenrättighet) kompliceras dock om man också tar med de ekonomiska aspekterna av bidraget.

För närvarande tjänar kvinnor mindre än män generellt sett. Livslönen är, beroende på hur man räknar, mellan en knapp miljon och drygt tre miljoner lägre. En del av detta beror på att kvinnor stannar hemma längre med barnen. Så långt är nog alla överens. Men vad innebär det om man antingen individualiserar eller förlänger den oöverlåtelsebara tiden, för barnet och för familjen?

När jag pratar med insatta och ärliga liberaler, mellan skål och vägg, erkänner de öppet att en sannolik effekt av en ökad oöverlåtelsebar tid innebär att fler familjer kommer att korta tiden de tar ut som föräldralediga. En del gör det för att vare sig kvinnan eller mannen vill. Andra gör det för att de är nödda till det.

Man kan tycka illa om att familjer gör privatekonomiska kalkyler för hur man använder föräldraförsäkringen. Men för rätt många handlar det om att klara av vardagen. Räntor ska betalas. Mat ska köpas in. Kläder behövs. Och då måste man göra avvägningar. Fortfarande blir det sannolikt ofta så att den med högst lön blir hemma kortast tid. Är det orimligt?

Men de flesta som diskuterar föräldraförsäkringen behöver aldrig göra sådana överväganden. Utifrån sitt medelklassperspektiv klarar de av att hantera de minskade inkomsterna, oavsett vem som är hemma. Och då blir det så enkelt att beskriva alternativen som Gefle Dagblad gör idag. För i den rikes värld spelar inte pengar någon roll.

Men om man för en gångs skull ska använda klassbegreppet kanske man ska göra det här. För det som riskerar att hända är att barn till fattigare föräldrar drabbas när föräldraförsäkringen individualiseras allt mer. En trång ekonomi tillåter inte den högst avlönade att vara hemma. Och om inte dagarna då kan överlåtas, återstår enbart att korta ledigheten. Barn till lågavlönade får alltså en kortare tid med sina föräldrar än barn till högavlönade.

Är det en rimlig hållning? Är det en rimlig liberal tanke? Ska en familjs inkomstnivåer vara bestämmande för hur länge ett barn kan få ha sina föräldrar hemma?

Åter - ur ett vuxenperspektiv är det sannolikt helt OK. För de vuxnas rättigheter minskar ju inte.

Men ur ett barnperspektiv blir frågan mer problematisk. Även ur en socialliberals synvinkel. För bidragen ska väl inte användas till att försämra för de sämst ställda?