Anne Ramberg och verkligheten

Det går åter att urskilja mönstren. De som gillar, de gillar skarpt. De som ogillar är lika kategoriska. Kommentarerna efter Anne Rambergs söndagsintervju följer de traditionella spåren.

Jag tänkte inte fördjupa mig i själva sakfrågan denna gång, om vad som är eller inte är humanitet när det gäller flyktingmottagandet. Inte heller tänker jag berätta min åsikt om det är bra för Advokatsamfundets generalsekreterare att kalla en moderat riksdagsledamot för en "brun råtta".

Nej - jag tänkte fördjupa mig i den kommunalgrå verkligheten och konsekvenser som kan komma ut av Anne Rambergs offentligt spridda åsikter. Det handlar om individspecifikt och generellt. Och självklart handlar det om hennes åsikt att: "Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden." liksom: "Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien."

Låt oss börja med den första. Så enkelt att säga, så svårt att genomföra.

Vad säger Anne Ramberg egentligen? Som jag tolkar det väljer hon att i alla lägen ha så öppna gränser som möjligt. För att klara detta måste välfärdsuppdraget begränsas. Ramberg beskriver inte att det vare sig finns eller inte finns en övre gräns för vad Sverige klarar av. Men bilden att asylrätten är överställd välfärden i alla lägen är inte omöjlig att tolka in.

Generellt går det att såväl som politiker som tyckare att hävda det. Det finns en politisk skiljelinje mellan det som tidigare skulle beskrivits som nyliberalism, eller som nu beskrivs som GAL, och den socialliberalism, socialdemokrati, konservatism som tidigare byggt sitt välfärdssamhälle just på statens grund. En del hävdar att det är den nya TAN-positionen, men liksom GAL så är själva definitionen så vag att det är svåranvändbar.

Det är alltså rätt enkelt att säga: I valet mellan att värna asylrätten och välfärdssamhället så menar jag att den sanna humanismen i alla lägen väljer asylrätten.

Men när man hamnar i det konkreta, i det individspecifika, blir det svårare. För det är i den kommunalgrå vardagen detta val landar i den konkretion som direkt påverkar individen. Ramberg är inte ovetande om det. Hon tar själv upp de äldres situation när hon säger att de kan känna sig åsidosatta när: "resurser inte räcker för att möta förväntningarna."

Tyvärr är detta också ett exempel på när relativiseringen av välfärden blir en behövlig norm för att klara av det generella åsiktskomplexet. För vad är det som är "förväntningarna"? Och gäller det bara äldre?

Går man ner på individnivå så landar man i avvägningar som varje kommunpolitiker måste göra. Och det är inte enkla avvägningar. Och det handlar om stora pengar. Låt oss ta den nyligen lagda budgeten som exempel. Där menar regeringen att eftersom antalet asylsökande minskat kraftig så kommer kostnaderna för flyktingmottagandet att ha minskat med 30 miljarder till 2019, eller med tre gånger så mycket som det tillskott kommuner och landsting får idag. Om Rambergs linje skulle hålla, kan man försiktigt räkna med att just dessa 30 miljarder istället behövt sparas, delvis på kommunerna, delvis på staten. Låt oss försiktigt räkna med att hälften ska sparas inom kommunsektorn.

15 miljarder är ungefär 35-40.000 anställda. Så kan man naturligtvis inte räkna (lika lite som regeringen låtsades att deras tio miljarder skulle innebära 30.000 nya jobb...), men det kan vara av intresse för att se hur mycket pengar det rör sig om.

När du som kommunpolitiker då sitter där med ditt beting att få saker och ting att gå ihop så handlar det om hur du ska möta dessa förväntningar från allmänheten, som inte kommer att uppfyllas. Och då handlar det om;

• socialsekreterare som inte kommer att klara av sitt jobb, med följd att barn kommer att fara illa.
• resurspersoner som inte kan anställas i skolan, vilket medför att elever inte får det stöd de borde ha rätt till,
• människor med funktionshinder inte får det stöd de hittills haft rätt till,
• äldre som kommer att fastna i ensamhet i hemmet eller på boenden med låg bemanning,
• större barngrupper i förskolan,
• och så vidare.

Men man kanske ska spara in på det som inte är lagstadgat istället. På föreningsbidragen, på kulturskolan, på evenemangen, på allt det som vi hittills menat är nödvändigt för att bygga ett stabilt samhälle?

Det är i detta som det blir problematiskt när man som debattör kommer från en miljö där inget eller lite av detta kommer att påverka dig personligen. För har du resurserna, har du kontakterna och befinner du dig mitt i samhället så kommer dina möjligheter att hantera en försämrad välfärd att vara väsensskilda mot den som befinner sig i eller på gränsen till utanförskap. Bördorna läggs på dem vi hittills sagt oss värna.

Det kommer att få konsekvenser. I ena änden riskerar det att människor som trott att samhället/staten skulle ställa upp för dem upplever sig övergivna. Med ett ökat utanförskap försvagas inte bara individerna, utan också samhället. För mig med rötterna i politiken, ser jag riskerna med en försvagad demokrati som en av de mest bekymmersamma följderna. För risken att de övergivna antingen överger demokratin, eller väljer att rösta för partier och kandidater med en enkel agenda; att slå mot dem där uppe och/eller mot dem som kommit för att ta vår välfärd, är uppenbar.

Kanske är Ramberg medveten om detta. För hon har en lösning. Och den är att höja skatterna för alla utom de fattigaste. Även här är generaliseringen ett problem. Vilka är de fattigaste? Var går gränsen? Är det fattigpensionärer och försörjningsstödstagare? Eller...

Men det är inte det största problemet. För den fråga Ramberg inte får, eller väljer att inte ta upp, är om den politiken överhuvudtaget skulle ge mer resurser till staten. I höstens budget höjer regeringen skatten för människor som tjänar över 38.000:- kronor i månaden. Den statliga skatten omfattar allt fler grupper. Och den så kallade värnskatten, den "tillfälliga" skatten från 1990-talets ekonomiska saneringar, blir allt mer permanent.

För detta får regeringen kritik. Inte bara från den borgerliga oppositionen. Utan också från ekonomer. De flesta är eniga om att höjd skatt på löneinkomster inte ger mer pengar till statskassan. Det kommer istället att påverka arbetsutbudet, färre kommer att jobba mer, liksom synen på värdet av utbildning och kompetenshöjning, fler högkompetenta individer och företag kan lägga sin verksamhet utomlands helt enkelt. (Jämför dagens nyhet om Ericsson...)

På samma sätt som det är enkelt att säga att vi får tumma lite på välfärden, utan att ta ansvar för de konkreta effekterna av det, lika enkelt är det att säga att vi ska höja skatterna för de rikare, utan att bekymra sig över konsekvenserna av det.

I den kommunalgrå vardagen härskar en annan logik, en annan verklighet. Där finns redan idag en resursknapphet som riskerar inte bara "förväntningar" utan ibland också basen för välfärdsuppdraget. Där finns också insikten om att höjda skatter sannolikt inte leder till högre inkomster, så länge världen är globaliserad och människor, kunskap och kapital kan flytta över gränser.

Det är i den verkligheten man måste ha fötterna för att kunna förstå de utmaningar som ligger framför. Det är bland de brinnande bilarna i Oxhagen. Det är hos den utåtagerande killen i skolan. Det är hos den dementa kvinnan på boendet som aldrig får komma ut som både fötter och händer måste finnas för att kunna tolka den verklighet som också finns och som varje dag måste hanteras, prioriteras, effektiviseras...

Det är inte den enda verkligheten, men det är EN verklighet.

Jag ser gärna att vi i Sverige är landet som alltid möter människor med den öppna famnen. Som ideolog skulle jag kunna hålla brandtal om behovet av att försvara denna öppenhet.

Men så landar jag i den pragmatiskt kommunalgrå vardagen. Med människor som kanske säger en sak: Humanitet!, men som agerar som vi alltid gjort: Egoism!, oavsett om man har en månadslön på 2.000:- eller 200.000:- kronor. Med människor som har förväntningar på vad man har rätt att kräva av staten och samhället för de pengar man betalat in under sitt liv, oavsett hur långt det har varit. Med välfärdens behov som inte är fyllda, och som inte ens motsvarar de lågt ställda förväntningarnas nöjdhet.

Och då ser jag riskerna med ett än mer uppdelat samhälle, mellan de som har och de som är utan. Och frågan är hur länge de som har kommer att acceptera att bidra till ett samhälle som inte klarar av välfärdssamhällets trygga stabilitet. Men den största frågan är: Vad händer med de människor som hamnar utanför? Och hur kommer de att agera?

Viktor Barth-Kron skriver en intressant krönika i DN idag. Den avslutas bland annat med:
"Samtiden är otacksam för alla med stora visioner. Det saknas folkligt stöd både för kraftig utbyggnad av välfärdsstaten och för en bred liberal reformagenda."

I den trista grå zonen mellan dessa ideologiskt spännande alternativ måste man i huvudsak agera som politiker med ansvar för såväl kommun som nation. Och det är betydligt svårare än att uttrycka generella synpunkter, om än så fina och ideologiskt renläriga.

Ska man bli rädd nu?

Så kommer några opinionsundersökningar som smällare på nyårsafton. Och alla visar samma sak. Ett förändrat politiskt läge. Vi andra kan bekymra oss över några tiondelar hit eller dit. Men det är inte det som är händelserna. Det som sker är att den svenska väljarbasen byter fötter. Och de flesta vandrar till SD. Om SD nu har 20, 25 eller nästan 30% är mindre intressant just nu. Det som visar sig är att Sverige har tre större partier, och fem små.

Hur har det kunnat bli så här? Är det bara flyktingkrisen som är orsaken? Eller är den katalysatorn för ett antal andra skeenden, den enkla vägen att låtsas lösa betydligt mer komplicerade problem?

Redan efter valet 2014 skrev jag en DN-debatt på detta tema. För att förstå SDs framfart måste man klara av att se utanför den enskilda frågan. Det handlar om något större.

I en artikel häromveckan läste jag om hur man försökte förklara Donald Trumps framgångar i opinionen. Artikelförfattaren pekade på den amerikanska (mar)drömmen, om hopplösheten hos en växande skara manliga amerikaner. Där jobben inte finns. Där pengarna inte räcker. Där framtidsdrömmen gått i krasch. De lämnar småstäderna och flyttar till storstädernas centrum eller periferi för att söka det sista hoppet. Men när det inte heller finns där så återstår - Donald Trump och hans förenklade budskap om att åter bygga USA starkt. Och vad passar då bättre i pusslet än att hitta en bit med en gemensam yttre fiende, typ alla muslimer, för att stärka bilden av att man är den enda kandidaten som ser just dessa hopplöshetens amerikaner och deras behov?

Finns den hopplösheten i Sverige också? Det finns rätt mycket som talar för det. Förr kunde man peka på bruksorternas förlorade pojkar. De där som hade livet utstakat för sig: Tvinga sig igenom nio grundskoleår. Sedan ett par år i brukets egen skola. Och sedan livet som arbetare. Visionerna sträckte sig kanske till att bli förman, men sällan längre.

Men när kunskapssamhället tog över, och bruken rationaliserade, försvann den tryggheten. Och utan utbildningstraditioner och med en bild över vad man själv var och var en del av, grundlades problemen.

Men det är inte bara där hopplösheten finns. Utvecklingen av utanförskapsområdena i främst storstädernas ytterområden är en modernare variant av hopplöshetens Sverige. Alldeles för få klarar av skolan. Alldeles för få går vidare i utbildningssystemen. Alldeles för få blir bildade. Alldeles för få skapar sig jobbmöjligheter. Och när föräldrarna misslyckas, riskerar misslyckandets kultur att sprida sig till barnen.

Det är i sådana miljöer som populistiska höger- och vänsterextremer har fått livsluft. Det är som företrädare för hopplöshetens Sverige som SD vuxit fram. Det är deras språk de talar. Det är deras verklighet de säger sig se. Det är en bild som de önskar som de målar. Hur märkligt det än låter blir deras politik en politik som inom sig bär ett hopp om en bättre morgondag, hur falskt och bakåtsträvande det än i realiteten sedan må vara.

Det hade kunnat räcka där. Men det gör det inte. Och det är nu de verkliga problemen kommer. Vad händer om en än större del av befolkningen, knappast associerad med vare sig brukspojkarna eller utanförskapsområdena, upplever att den framtid de trodde fanns inte längre är sannolik. Att det finns en samhällelig hopplöshet, ett ifrågasättande av den utvecklingsoptimism som varit västerlandets bärare i decennier, eller snarare sekler. Att det inte lägre finns något politiskt parti som klarar av att beskriva en bild av det goda samhället, en bättre framtid att hoppas på.

Det blir så enkelt att hitta just de enkla lösningarna och beskriva dem som det som kommer att göra Sverige starkt igen. Stäng gränserna - det är bara flyktingarna som kostar pengar. Vi har själva byggt detta land starkt, och vi kommer att göra det igen. Vi, tillsammans. Mot de andra.

Det som behövs är något eller några partier med en annan agenda, en agenda för hopp. Det fungerar inte med normkritisk queeranalys eller identitetspolitisk agenda. Det fungerar inte med triangulering och ett politiskt spel för att sänka motståndaren och komma ut rätt själv. Det fungerar inte med att vara mot. Man måste var för. För något annat, något bättre.

Och man måste tala med även sina motståndare, måla bilder och visioner som är begripliga för fler, lyssna och försöka förstå varför människor gör de val de gör och hitta vägar att möta deras hopplöshet och deras oro utan att förringa vare sig dem eller deras känslor.

Men gör vi det?

Idag läste jag ännu en artikel som visar på det motsatta. Jag kan inte annat än bli upprörd över hur två innanförmänniskor, Stockholmselit, väljer att sätta sig på höga hästar, hävda sin moraliska överhöghet och slå neråt på de omoraliska, de utanför såväl Stockholm och kultursidornas elitism som de rätta, moraliska ståndpunkterna. Det är artiklar som denna, det är ett språk som detta, det är ett förringande av människors oro, känslor och rädsla för den hopplöshet som de tycker växer som gör att jag verkligen börjar bli rädd.

Det finns idag inget alternativ till SDs förenklade retorik. Det finns idag inget annat parti som har ett förslag på lösningar på de problem som SDs växande sympatisörskara tycker sig se. Det finns idag inget parti som talar med de människorna, med ett språk man begriper, med en verklighetsbeskrivning man känner igen sig i, med medkänsla också för deras känslor, oro och föreställningar om samtid och framtid.

Det Sverige behöver är ett parti och en politik som kan erbjuda

hopp

Svart eller vitt, vitt eller svart

I några tidigare bloggar har jag skrivit om hur förvånad jag är över den nuvarande debatten kring flyktingsituationen i världen. Det är som om människor först nu vaknat och insett att världen inte är enbart god, att människor faktiskt dör där ute. Av krig, svält och elände. Det är som om just insikten om att det idag flyr kanske 60 miljoner människor, istället för som mer "normala" 40 - 45 miljoner, har betytt att vårt globala ansvar tagit över allt annat.

Jag har svårt att fatta att vi kan fördra att det flyr 45 miljoner människor, och med en axelryckning räknar med att ett bistånd på 1 % av BNP ska fixa vårt samvete, medan detsamma absolut inte gäller när det flyr 60 miljoner. Finns det en osynlig gräns någonstans däremellan där det som tidigare var en självklar solidarisk politik, för såväl vänster som liberaler, istället blir rasism, främlingsfientlighet och antisolidaritet?

Eller är det helt andra krafter som styr?

• En avgörande skillnad är att människor idag knackar på våra dörrar på ett helt annat sätt. Flykten blir oundviklig att se.
• Ett annat är att systemtänkandet i alla lägen ersatts av individtänkandet. Jag skrev om det i gårdagens blogg. Det som tidigare var kvällstidningsjournalistik: "Hon förlorar på regeringens förslag om sjukförsäkringen!" eller "Han förlorar på förändringarna i LSS" har blivit allmänjournalistikens signum. På samma sätt är det med migrationen. Ingen ser längre systemen, alla beskriver individerna.
• En tredje är bildens (den medialas) genomslagskraft. En bild säger mer än tusen ord. Och alldeles för ofta tillåter vi oss att tro att en bild är sanningen. Som när Henrik Schyffert målar ut motsättningen mellan pizzan och kostnaderna för flyktingmottagandet, eller den senare när julhandelns omfattning ställs mot samma kostnader.
• En fjärde är att politiken snart inte längre är representativ för någon annan än sig själv. Och att denna orepresentativitet också behärskar media. Politikens perspektiv är alldeles för ofta Södermalmsperspektivet. Och där bor också de ledande journalisterna. Stockholms innerstad får bli perspektivet för hela landet. Det blir övertydligt när politiker av skilda slag ser flyktingkaoset från sin egen horizont: "Inte är det kollaps! Jag ser nästan ingen flykting alls på Hornsgatan. Vi öppnade ju nyss vårt första flyktingboende! Och här fungerar minsann både kommunen och landstinget lika bra som förr." Och så missar man, eller undertrycker bilder som denna, eller denna.

Det finns naturligtvis fler orsaker och orsakerna är olika för olika individer. Men ibland verkar det som även kunniga debattörer; politiker, mediafolk och andra, fastnar mer i bilden av verkligheten än själva verkligheten. Och alldeles för ofta handlar det om att bilden av verkligheten tas ur det egna perspektivet, att den egna upplevda sanningen blir den enda sanningen. Eller att man medvetet av olika skäl låter den bli det.

Jag är mycket kritisk mot Centerpertiets migrationspolitik. I huvudsak beror det på att jag menar att partiet talar med dubbla tungor. Man vill få det att låta som om en fri migration går att kombinera med några enkla förändringar av "systemen", system som uppenbarligen bara är till bekymmer. Frågan är varför de då någonsin kommit till, och varför det inte under den period Centerpartiet var i regeringsställning gjordes några större försök att förändra dem.

Svaret är enkelt: Systemen har tillkommit av en anledning. Oftast handlar det om att skydda de svagaste i samhället, de sårbara, de utan röst eller makt, de utan nätverk eller nödvändiga kontakter, de som inte har utan saknar. Det är självklart att dessa system ibland är ineffektiva. Ibland kanske till och med kontraproduktiva. Inte så sällan kostnadsdrivande. Men sannolikheten att de kommit till för att försvåra eller försämra människors liv är minimal.

Vill man förändra systemen, och vill man förändra dem så att det verkligen ger verkan, kommer det att påverka människor. Och här kommer min största kritik och den kritiken slår brett. Mot Centerpartister, men lika gärna mot liberaler i andra partier, mot påstått solidariska vänstermänniskor och högermänniskor, mot de som gärna slänger bibelord i huvudet på andra och de som hävdar att den enda sanna humanismen är att hålla gränserna öppna:

Jag hävdar med eftertryck att ni nästan undantagslöst sitter på era över- eller medelklasstorn och inte vill, kan eller vågar se vad er politik innebär för de som vi tidigare värnade; de svagaste, de sårbaraste, de utan nätverk eller kontakter, de i marginalen och i utanförskap i det folkhemssamhälle som vi försökt bygga. Ni tittar utåt, gör er blick internationell eller global,  och ser nöden i världen. Men ni tittar inte nedåt, mot de sårbara som ändå varit en del av grunden för er makt och fokus för ert ansvar.

Vill ni förändra systemen  kommer det knappast att drabba er. Inte era nätverk eller kontaktvägar. Det kommer att drabba dem som tidigare var fokus för er solidaritet. Barnen i de utsatta familjerna. De som lever i utanförskap och av försörjningsstöd. De som är osäkra i sina anställningar, och aldrig vet om lönen räcker hela månaden. Den miljö, oavsett om det gäller bostäder, luft eller vatten som vi sade vi värnade. Den välfärd som skulle ge också vårt samhälles svagaste ett hopp om en bra morgondag, även som gammal.

När Patrik Kronqvist skriver om vänsterns blinda rödvinsfläck gör han en nödvändig spaning. Men den är också för smal. För samma värderingsmönster finns i alla partier, hos alla de som hävdar att bara vi roddar i "systemen" så kommer allt att lösa sig.

Och för de flesta av dem kommer det att göra det. För de flesta av dem har inte samma behov av samhällets insatser som de som tidigare levde på vårt samhällets botten.

Men för den som orkar vara så ond att hon inte enbart ser individer utan också system, inte enbart bilder utan också beskrivningar, inte enbart de som knackar på vår dörr utan också dem som aldrig kommer så långt, inte enbart sin närmaste omgivning utan också de som redan idag lever utanför, blir svaren mycket svårare att finna. För det är alltid svårt att ompröva de sanningar man tagit för givna.

Äger jag då sanningen? Är alla de som inte tycker som jag falska profeter, ögontjänare? Knappast. Det finns sannerligen goda människor som gör allt som står i deras makt, både för de som varit utanför länge här hemma och de som kommit hit nyligen på flykt undan faror och elände.

Men behovet av att redovisa alla konsekvenserna av en politik som mer ser behoven av de tusentals som flyr än de tusentals som redan finns här måste redovisas. Det borde man ha gjort långt tidigare. Det måste man göra idag.

Det är ett nytt land jag bor i...

Ivar Arpi skriver i Svenska Dagbladet. Det finns en del som har åsikter om Arpi. Så även jag. Men han pekar kontinuerligt på olika trender som är tolkningsbara.

Idag handlar det om en polis som abdikerar. Som tvingas hantera en situation som den inte är byggd för. Och konsekvenserna av det. Det är skrämmande. Jag vet inte om det är en allmännare trend. En gång är kanske ingen gång.

I Nerikes Allehanda läser vi åter om brinnande bilar. Det är mer eller mindre vardagsmat nuförtiden. Och det som bara för några år sedan skapade enorm nationell uppmärksamhet, blir idag en nyhet främst för lokaltidningen.

Arpi avslutar sin artikel med ett intressant citat:

"-Men jag känner mig rädd för allra första gången för att bo här. Är jag och staten överens om att kontraktet mellan oss nu omförhandlas?"

Det finns en enorm sprängkraft i detta citat. En hållning som riskerar hela vårt samhällsbygge.

Jag återkommer till Lars Trägårdh. Samhällskontraktet. Det där osynliga som håller vardagen samman. Det som byggt vår syn på såväl samhälle som individ under mer än 100 år. Om den starka staten, folkhemmet, som skapar trygghet och välfärd. Om individerna som överlåter en del av sitt självbestämmande på det offentliga, i utbyte både mot tryggheten och välfärden men också möjligheten att vara individ och trygg i sin individualism.

Trägårdh var mycket tydlig i det P1-program jag tidigare bloggat om. Om att det finns gränser för den öppenhet vi säger oss värna. Helt enkelt för att det kontrakt mellan staten och individen som bär hela vårt samhällsbygge inte klarar den öppenhet en del av oss påstår sig värna. Det måste finnas en win/win-situation både för individen och staten. Jag ger av mina resurser, staten vinner. Staten garanterar mig en viss nivå på välfärden, jag vinner.

Men nu skakar detta i grunden. Och det kommer bara att fortsätta. Den flyktingkris vi står inför kommer att omforma vårt samhälle i grunden. Det finns en risk för att det samhälle vi vaknar i imorgon inte är det land vi bodde i igår.

När "PK-eliten" Gardell, Schyffert och Ernman ordnade en insamlingsgala visar sig ett av problemen tydligt. Gardell är en del av den inre kärnan i samhället. Han känner fortfarande inte av att kontraktet mellan honom och staten är ifrågasatt. Och om det ändå börjar naggas i kanten, som i synen på homosexualitet, har han hela Mediasverige till förfogande för att få sina ståndpunkter spridda.

Gardell med flera är inte ensamma i denna kärna. Fortfarande är stora delar också av medelklassen omfattad av detta. Och samhällskontraktet skrivs i första hand inte om för oss. Det är andra som först börjar riva i det finstilta.

Samhällskontraktet omfattar aldrig alla. Det är inte bara den organiserade brottsligheten som säger sig stå utanför. Det finns en sluttande skala av människor som känner sig mer eller mindre delaktiga i det. Bilden av utanförskapssamhället kunde lika gärna vara en bild av de som knappt skrivit under samhällskontraktet. Och det är också där som problemen börjar.

Under 1900-talet var strävan att få allt fler att omfattas av detta kontrakt. Det sociala arbetet var det tydligaste exemplet. Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet försvagades det arbetet, främst under socialdemokratiska regeringar. Alliansregeringen försökte återskapa delar av kontraktet, men misslyckades i huvudsak.

Och frågan är nu hur starkt kontraktet är, om det är stabilt nog att klara av den inströmning av nya människor med andra värderingar och en annan syn på såväl stat, civilsamhälle och individ, och om det är så stabilt att de största delarna av den medelklass de flesta av oss tillhör fortfarande accepterar att samhällskontraktet är en win/win-situation. Trots flyktingkrisens påverkan.

Problemet med detta är att vi inte märker allt i det akuta skeendet. Istället handlar det mer om hur vi lyckas hantera såväl människor som samhälle i ett års, tioårs eller kanske hundraårsperspektiv. Och den beslutshorizonten har ingen.

Dagens flyktingströmmar sätter hela samhället under tryck. Och svaren på om det var rätt politik vi förde 2015 kanske vi inte får förrän om tiotals år. Men såväl medborgargarden som brinnande bilar visar på riskerna med den väg vi valt.

Ett tal som aldrig kommer att hållas...

Förra veckan sökte drygt 3000 människor asyl i Sverige enligt Migrationsverkets statistik. Siffrorna för 2015 börjar närma sig siffrorna för 2014, men ökningstakten den senaste tiden är brantare än 2015. Sannolikheten att vi går mot ett år med ett rekordmottagande är stor. Skulle den senaste veckans siffror stå sig, innebär det att ungefär 150.000 människor på årsbasis skulle söka sig till Sverige.

Just nu ser vi en enorm uppslutning kring flyktingsituationen i Europa. Människor välkomnar de som lyckats fly krigets fasor i främst Syrien. Viljan att hjälpa har plötsligt blivit enorm. Appeller om att inte bara öppna sina hjärtan, utan också sina hem, sina plånböcker och skänka av sitt överflöd strömmar. Människor ser nöden. Medmänniskor vill göra skillnad.

Den viljan måste tas på allvar. Men den räcker inte. Det räcker inte med att just nu öppna våra hjärtan. De flyktingströmmar vi idag ser kommer att kräva enorma samhällsförändringar. Men hittills har dessa förändringar lyst med sin frånvaro. Det finns en stor vilja från politiker att ställa upp för att manifestera solidaritet med dessa de mest utsatta. Men hur långt sträcker sig denna solidaritet? Och finns något parti och någon politiker som kan ta ledartröjan i den förändring som måste till.

För något måste göras. Och vi som är inne i politiken vet egentligen vad som borde göras. Men vem kan, vill och vågar ta i detta förändringsarbete? Därför har jag skrivit ett tal till den politiker som inte bara vill tala de fina orden, utan lägga en grund för en verklig förändring. Och det är fritt för vem som helst att använda det, utan några krav på vare sig ersättning eller erkännande.

Så låt oss börja:

Vänner. Den värld vi kände finns inte mer. För en del av oss verkar det ha varit ett ganska brutalt uppvaknande. Fast egentligen har vi både anat och vetat. Länge. Den arabiska våren blev aldrig någon riktig vår. Bakslag följde på bakslag. Iskalla vindar från totalitära system frös den demokrati som spirade. Och krig följde på krig.

Vi såg det redan då. Människor som började fly, söka sig en fristad från våldet och kriget, söka sig en framtid som kanske innebar att räddas från en säker död, från förtryck och från vardagens misär. När städer bombas sönder och samman, när till och med sjukhus och skolor blir legitima mål för dessa satans mördare, måste vi i de demokratiska staterna ta det ansvar vi lagt på oss själva: Vi måste stå upp för öppenhet. Vi måste stå upp för medmänsklighet. Vi måste stå upp för solidaritet med människor på flykt.

Och det har vi gjort. Jag ser med stolthet tillbaka på ett Sverige som varit öppnare, medmänskligare och mer solidariskt med flyende människor än något annat i Europa. Vi har låtit människor söka trygghet hos oss, vi har delat med oss av vårt välstånd och vi har låtit solidariteten väga tyngre än egenintresset.

Ni, mina vänner, har gjort enormt mycket. Ni har burit bördor. Ni är värda både respekt och tacksamhet. Ändå vill jag idag säga: Trots allt det ni gjort, räcker det inte. Vi lever i en ny värld. Och det kräver än mer av oss.

Därför vill jag idag be er ge mig mandat för att med de andra partierna samtala om den väg Sverige behöver välja för att fortsätta vara ett tryggt, öppet och solidariskt samhälle. Den vägen är inte enkel. Den vägen kommer att kosta på för varenda en av oss. Och jag kommer att öppet att redovisa vad jag menar att vi måste göra i denna internationella och nationella situation av nöd och utmaningar:

För det första: Hundratusentals nya svenskar behöver någonstans att bo de kommande åren. Vi måste starta ett nytt miljonprogramsprojekt. Vi måste börja bygga hus nu, och fortsätta i en ökande takt ända fram till dess behoven är fyllda.

Därför kommer jag att kräva att hela bostadspolitiken läggs om. Byggreglerna måste förenklas så att fler, enkla och billiga bostäder kan byggas snabbt. Ett snabbspår för nya byggplaner måste utformas. Marknadskrafterna måste få större inflytande över bostadssektorn.

I klartext betyder det att vi måste bygga fler enkla, billiga bostäder med lägre kvalitet. Vi kommer inte att kunna överklaga byggplaner på samma sätt som förut. Samhället kommer att förändras.  Risken finns att de nya bostadsområdena utvecklas till utanförskap och förslumning. Men idag handlar det om tak över huvudet, väggar till skydd och ett golv att ställa säng och stolar på.

Min förhoppning är att vi någon gång i framtiden kan förbättra dessa områden. Men om vi idag slår in på den banan skapar vi enorma risker för att det välfärdens land vi en gång byggt, blir något annat. Utanförskapet riskerar att cementeras och bli norm. Social sammanhållning riskerar att bli skilda världar. Men finns någon annan väg?

För det andra: Arbete är grunden till välfärd, för oss som är födda här likaväl för de som kommit hit senare. Men med den arbetsmarknad vi idag har, saknas jobben för alldeles för många av de flyktingar som kommer hit. Trösklarna är för höga. De enkla låglönejobben för få. Om man inte ens kan få det första, enkla låglönejobbet är vägen oftare stängd för karriärer till de bättre jobben.

Riksdagens partier tillsammans med arbetsmarknadens parter måste ta sitt ansvar att förändra detta. Vi måste förändra lagstiftningen kring arbetsrätten. Den trygghet som vi idag har när det gäller att riskera sitt arbete kommer att bli lägre när vi förändrar LAS. Vi måste förändra skatterna så att fler kan överleva trots att lönerna är lägre. Vi måste se över hur introduktionsbidrag och försörjningsstöd och andra bidrag måste anpassas till en ny situation. Vi måste tillsammans se över hur arbetsmarknaden ska fungera för att öppna för fler människor, ibland utan eller med kort utbildning och bristande språkkunskaper. Jobbet är nyckeln för välfärd, men en lika stor nyckel till integration.

Det samhälle vi nu bygger är annorlunda. Klyftorna kommer att öka. Sänker vi lönerna för att fler invandrare ska komma i jobb, kommer det att påverka oss alla, unga och gamla, men mest de som redan idag har minst. Förändrar vi introduktionsbidrag och försörjningsstöd för att klara av de ökande flyktingströmmarna, kommer det också att påverka alla andra som är i behov av samhällets stöd. Fler kommer att bli vad vi idag kallar fattiga. Levnadsstandarden kommer att bli lägre för fler.

Den väg vi därigenom vandrar är riskfylld. Jag upprepar: Vi riskerar att skapa en grund för utanförskap. Utanförskap kan leda till social oro. Social oro kan rubba samhällets grundvalar. Men vad är vårt alternativ? Att stänga våra gränser för människor på flykt? Att blunda och hålla för öronen för att slippa se och höra lidandet?

Var och en av er är en del av det sociala kitt som håller ihop ett samhälle. Det är genom era insatser, i föreningar och organisationer, i era familjer och nätverk, som kraften finns för att bryta en sådan utveckling. Jag kan inte göra mer än att vädja om att var och en av er blir en del av det nya samhällskontrakt som vi behöver skapa.

För det tredje: Vår välfärd sätts på prov. Resurserna till förskolan och skolan, till äldreomsorgen och sjukvården, till social omsorg och sådant som vi idag tar för självklart kommer att behöva ifrågasättas. Jag kräver att kommunerna och landstingen inte ska lida brist på ekonomiska resurser. Statsbidragen måste öka. Men kommuner och landsting måste prioritera. Det är slut med bidrag till lyxarenor och jippon. Det är dags för ansvarstagande för dem som behöver det mest.

Men inte ens det räcker.

Vi kommer att behöva prioritera mer. Det kommer inte att finnas resurser till allt. Vi har helt enkelt inte så många lärare och förskollärare, sjuksköterskor och läkare, undersköterskor och socialsekreterare som behövs. Jag kommer att kräva en storsatsning på utbildning av de grupper som är viktigast för välfärden. Men det tar tid. Och det är tid som saknas.

Därför måste du acceptera att den välfärd du tagit för given inte längre är det på samma sätt. Det kommer kanske inte att finnas stödpersoner till din son i skolan. Alla undersköterskor som vårdar din mamma med demenssjukdom kommer inte att ha den bästa utbildningen. Inte heller flyktingarna kommer att kunna tas emot som förr. Mottagandet måste både bli snabbare och enklare och inte ha den kvalitet vi skulle önska.

En av de debatter som nu förs är frågan om permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd. Mitt besked är: Det är en ickefråga. Från och med idag kommer alla uppehållstillstånd att vara tillfälliga. Det beror helt enkelt på att vi inte kommer att ha resurser till att göra så långtgående prövningar som vi vill. Integrationen kommer att bli lidande. Men det finns inga alternativ. Förhoppningen är att vi snart ska klara av att bestämma om uppehållstillstånd ska permanentas. Men vi är inte där idag.

Vänner, jag har pekat på några av de förändringar som måste göras. Det är inte allt. Men tre saker är tydliga:

Vårt land kommer att förändras.

Varenda en av oss kommer att bli påverkad.

Inte ens detta räcker.

En av de största utmaningarna är inte enbart politisk. Den handlar om värderingar, kultur och normer. Vi politiker kan göra en del. Men inte allt.

Vi måste skapa ett normativt system som är så starkt att det klarar av de utmaningar den nya invandringssituationen ställer på oss. Kravet på att den som kan arbeta, också ska arbeta ska bli ännu tydligare. Inget bidrag ska ges utan motprestation. Den som inte omfattar det svenska samhällets syn på demokrati, jämställdhet och människovärde har ingen rätt att gömma sig under den trygghet dessa värden ger. På samma sätt är det med de värden som byggde vårt land: Religionsfriheten är absolut. Tryckfriheten och tankens frihet likaså.

När människor flyr från andra samhällssystem, från andra normativa system, från andra kulturella system, kommer man att bära med sig dem även i det nya landet. Ingen av oss förändras över en natt. En del kommer inte ens att förändras över en livstid.

Därför är det viktigare än någonsin att vi står fast vi de ideal som en gång byggde vårt land starkt, och som burit det genom både freds- och krigsperioder i världen. Vår lagstiftning måste bli än tydligare i vad vi förväntar oss av de människor som söker vår trygghet, och vad som blir följden om man inte accepterar de värden som bygger vårt land.

Men det mesta av de normer, värderingar och den kultur som formar ett land byggs av människor och kontakter mellan människor. Inget politiskt parti, ingen politisk församling, inga beslutade lagar kan tvinga människor att mötas. Därför blir min vädjan här en vädjan om att ni ska söka upp den andre, möta henne i hennes vardag, visa honom vad det innebär att vara en del i det svenska samhället. Den uppgiften lägger jag på era axlar. Det är ert ansvar.

Och vi måste lyckas. Tillsammans. För alternativet är oacceptabelt. Vi kan inte släppa de värderingar som gjort vårt land öppet, demokratiskt, humanistiskt, fritt. Vi kan inte acceptera värderingar som gör skillnad på kvinnor och män, på deras rättigheter och skyldigheter, som kräver lydnad och underkastelse, som sätter olika värde på olika människor. Det spelar ingen roll om värderingarna är politiska, filosofiska eller religiösa. De hör inte hemma i vårt land.

Vänner, den värld vi kände finns inte mer. Morgondagen är för alltid förändrad. Vi står inför svåra vägval. Inget av dem är enkelt. Men för att ni ska kunna välja väg tillsammans med oss måste vi vara öppna om vad vi vill göra och vad vi förväntar oss av er. Bara då skapas grunden för den förändring som kan leda oss in i den framtid vi nyss inte trodde var sann.

---

 OK, jag inser att det är lite pekoralistiskt. Kanske är jag också för pessimistisk, både vad gäller resurser, risker och normativa system. Men jag blir rätt trött på tomheten bakom de många fina orden. Och bristen på konkretion om vad alternativen innebär.

Så istället för att se detta som ett tal som aldrig kommer att hållas, kan man också se det som en vädjan till partierna och deras ledare att berätta om vilka konkreta förändringar som krävs för att vi ska värna vår öppenhet, vår humanism och vår välfärd. Att fylla sina fina ord med konkret innehåll.

För det är väl det vi alla vill?

Migration: En investering kan också leda till konkurs

Det är uppenbart att det finns en skillnad mellan den offentliga och den privata sektorn när det gäller investeringar. Sällan har väl kraven på nya, publika investeringar varit högre än idag. Och ofta handlar kraven om att ”man ska utnyttja den historiskt låga räntenivån”.

Men när näringslivets företrädare får frågan vad riksbankens senaste räntesänkning innebär, blir svaret knappast att man nu tänker utnyttja samma låga räntenivå. Istället handlar det om att investeringar istället riskerar att hållas tillbaka. I riskanalysen finns en stor osäkerhet kring framtiden. Sannolikheten för att en låg räntenivå ska behållas, vägs mot såväl korta som längre kassaflöden och investeringens livslängd.

Sådana analyser förekommer sällan inom den offentliga sektorn, och framförallt inte inom kommunal eller landstingskommunal verksamhet. Undantaget infrastruktursektorn handlar den ekonomiska analysen mest om vad kommunen/landstinget kommer att få betala under den kommande treårsperioden. Och få politiker har vare sig kunskap eller intresse för mer djupgående ekonomiska analyser.

Det är självklart att det ska finnas en skillnad i synen på investeringar mellan privat och offentlig sektor. Den offentliga sektorns investeringar; i skolor och förskolor, i sjukhus och bibliotek, har ett annat ”lönsamhetsperspektiv”. Samhällsnyttan, de säkra långsiktiga intäkterna och de lika långa avskrivningsperioderna spelar roll. Men det innebär också en ofta alldeles för stor osäkerhet kring hur det offentliga uppdraget kommer att klaras på sikt. Om stora resurser binds i investeringarnas följder, inte bara räntor, amorteringar och nedskrivningar, utan också drift, underhåll och reinvesteringar, kan kommande välfärdsförändringar att skapa enorma utmaningar. Demografin är en sådan utmaning. Miljö- och klimat en annan.

Denna bristande insikt kring grundläggande ekonomiska spelregler spelar sannolikt också en roll för den diskussion som förs kring migrationens konsekvenser. Är invandring en intäkt eller en kostnad? Är den en investering för framtiden, och i så fall – är den lönsam eller inte?

I ett antal artiklar har jag uttryckt en oro för konsekvenserna för den offentliga sektorns verksamheter, om flyktinginvandringen fortsätter att ligga på lika höga nivåer kommande år som den gjort de senaste. Om Migrationsverkets prognoser stämmer, kommer utmaningarna för skolsystemet, för sjukvården liksom för sociala- och arbetsmarknadsåtgärder att bli enorma.

Mot detta argumenteras i huvudsak längs två linjer. Den första hävdar att vi har ett ansvar att, oavsett konsekvenserna, agera liksom vi hittills gjort. Problemet är att de som företräder denna linje aldrig redovisar dessa konsekvenser av den politik de vill föra. Det blir därmed en omöjlig diskussion att föra.

Den andra linjen handlar mer om invandringens lönsamhet. Sverige tjänar på öppenhet, menar man. Liksom den redovisning Arena Idé redovisat pekar företrädarna på olika parametrar som historiskt visar hur invandring berikat Sverige.

Denna argumentation har fördelen med att den såväl är öppen med sina faktagrunder, liksom öppnar för en seriös diskussion. Men åter riskerar politikernas brister i ekonomi kunskap att sätta käppar i hjulet för diskussionen. Synen på investeringar kan här tjäna som tydliggörande exempel.

Även om invandringen varit och kommer att förbli en långsiktigt lönsam investering måste också de kortsiktiga faktorerna redovisas. För att ett företag ska ha råd med även en långsiktigt lönsam investering, krävs ett positivt kassaflöde, antingen från den nya investeringen, eller mer realistisk - från tidigare gjorda investeringar. Andra intäkter måste balansera utgifterna för investeringen. Klarar inte bolaget det innebär det ekonomiska bekymmer, och risk för konkurs, oavsett investeringens långsiktiga lönsamhet.

Denna risk står inte den offentliga sektorn inför. Men insikten om att även om invandring på sikt kan vara lönsam inte innebär att man kan strunta i de kortsiktiga utgifterna verkar saknas. Få hävdar att invandring är lönsam från dag ett. Tyvärr är det lika få som söker utröna vilka utgifter den offentliga sektorn på kort sikt står inför. Vad kostar alla nya förskolor, skolor och vårdcentraler som krävs om invandringsnivåerna behålls? Hur stora blir utgifterna för nya bostäder och arbetsmarknadsåtgärder? Vilka personalkostnadsökningar är inräknade i budgeten?

Kommuner och landsting kan inte som staten agera finanspolitiskt. De pengar som finns är de som redovisas i resultaträkningen. Om en verksamhet ökar sin kostnadsmassa, innebär det antingen att andra undanträngs, eller att kommunen budgeterar för ett negativt resultat. Men det regelverk som styr kommuner och landsting tillåter inte sådana budgeteringar. Det troliga är därför att kommuner och landsting i så stor utsträckning som möjligt väljer att bortse från de kortsiktiga kostnaderna för flyktingmottagandet i sitt budgetarbete. Därefter uttrycks olika grader av förvåning när budgeten inte håller.

Sverige mår väl av öppenhet. Vår demografi pekar mot att vi behöver ha ett inflöde av nya människor som kan bära upp såväl offentlig som privat sektor. Men den öppenhet vi har gentemot omvärlden måste också visas mot det skattekollektiv som främst på kort sikt ska stå för de ökade utgifter migrationen och dess följdutmaningar innebär.

En större kunskapsbas kring grundläggande företagsekonomi hos de politiker som leder landets kommuner och landsting skulle i det läget vara ovärdelig. Tyvärr går utvecklingen ofta åt motsatt håll. Ekonomisk kunskap och ekonomiskt ansvarstagande överlåts åt tjänstemännen. Som en politisk tjänsteman en gång sade till mig: "Ingen har vunnit ett kommunalval på en ekonomisk fråga!" Den lokala politiken blir istället en tummelplats för kommunikation om de egna visionernas förträfflighet och motståndarens uselhet.

Men därutanför, i förskolan och skolan, i sjukvården och socialtjänsten, fortsätter medarbetarna att arbeta med allt tyngre arbetsuppgifter till allt lägre ersättning. Och politikerna blundar. Istället för att lära och ta ansvar, fortsätter de flesta att hoppas, drömma och tycka att även migrationen, integrationen och utanförskapet ska kunna lösas – av någon annan.

Mer marknadskrafter i bostadspolitiken

När Boverket släppte rapporten om vad de reglerade hyressystemen inneburit för hyresrätten, var det två myter som krackelerade.

För det första - Boverkets roll. Boverket har varit en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Som så ofta är syftet gott - vi ska skapa de allra bästa bostäderna för alla. Men resultaten har inte alltid blivit de önskade. En fråga som måste ställas är hur Boverket påverkat bostadsbyggandet i sin helhet? Svenskarna lever i de största, och ofta dyraste, lägenheterna. Byggkostnaderna i Sverige är långt över snittet. Och segregationen ökar...

För det andra - Allmännyttans roll. Vilka konsekvenser har de allmännyttiga, kommunalägda bolagen haft för bostadsmarknaden de senaste årtiondena? Har de inneburit förnyelse, eller har de rent av konserverat och förstärkt bostadsbrist, segregation, utanförskap?

Svaret är inte helt givet. Men synen på allmännyttan måste modifieras. Och det gäller i allra högsta grad i Örebro.

ÖBO har en unik position på den svenska fastighetsmarknaden. Bolagets totala dominans i Sveriges 6;e största stad (i Sveriges 7;e största kommun) är nästan monopollik. Eftersom Örebro har en större andel hyresrätter än andra kommuner, blir bolagets roll än mer dominerande.

ÖBO har dessutom sedan länge varit en del av det socialdemokratiska partiet, med den lokala Hyresgästföreningen som lydigt redskap. Det socialdemokraternas arbetarkommun tyckt, har genomförts av ÖBO. Och ÖBOs generösa bidrag till Hyresgästföreningen har knutit dem samman i en ohelig allians. Ibland har det varit otydligt vem som ägt och styrt bolaget. Har det varit alla örebroare, genom fullmäktige? Eller har det varit Hyresgästföreningen, redskap till socialdemokraterna?

ÖBOs enorma maktbas, med den makt som socialdemokraterna utövat genom Hyresgästföreningen, har gjort ÖBO till den viktigaste delen för ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Och inget parti har vågat röra ÖBO. Bilden av ÖBO som garanten för ett fint Örebro har målats under decennier. Men den bilden är falsk.

Örebro är den stad, utanför de tre stora, som har störst problem med utanförskap. Örebro har betydligt större problem med hemlöshet. Örebros arbetslöshet är högre än rikssnittet. Örebros välfärd är sämre än jämförbara städers. På område efter område är Örebro sämre än jämförbara städer. Men skatten är högre och ÖBO är en helig ko.

Nu måste denna falska helighet brytas. Och vi kan börja med att ta avstamp i Boverkets rapport. Om inte ÖBOs våta filt lagts över Örebro, hade det funnits minst 400 fler lägenheter i staden. Fler hade kunna flyttas hit. Fler hade fått bra bostäder. Fler hade fått billigare bostäder. Pengar hade kunnat gå från reavinster till bättre skola, tryggare äldreomsorg, lägre hyreshöjningar efter renoveringar.

Folkpartiet i Örebro vågar det inga andra vågar. Vi föreslår att ÖBO både ska köpa, bygga nytt, renovera och sälja fastigheter. Vi vill sälja försiktigt, bara fastigheter omfattande 2500 lägenheter de kommande åren. Och vi gör det för att Örebro ska bli en bättre stad för ännu fler.

I morgon kommer bostadsfrågan att diskuteras på Folkpartiets landsmöte. Då kommer jag att yrka på att hyresrätten ska bli friare, att bostadspolitiken ska bli liberalare. En del tror att det innebär en högervridning, att jag abdikerar från det sociala ansvaret. Jag menar att det är tvärs om. En god social bostadspolitik förutsätter liberalare regler, mer av marknadsekonomi och en medvetenhet om att gigantiska kommunala bolag sannolikt skapar fler problem än de löser.



- Posted using BlogPress from my iPad

Vem värnar medelklassen?

I dagens SvD kan man läsa en intressant artikel. Partsinlaga? Javisst. Men ändå intressant. Beskrivningen av vem som betalar för den svenska välfärden är, för att använda en term från ett annat politikområde, rätt normkritisk. För normen är precis som författarna beskriver att de rika kommer undan allt mer, medan de fattiga drar lasset både för sig själva och för de rika.

Men tänk om författarna har rätt. Tänk om det inte bara är en partsinlaga. Vad skulle det innebära?

All politik är lokal, brukar det heta. Och låt mig ta ett exempel från min kommunalgrå vardag för att tydliggöra hur den politiska normen sannolikt agerar kontraproduktivt gentemot såväl utanförskap som välfärd.

Örebro är känd för att vara ett socialdemokratiskt skyltfönster. Kommunsocialismen har blomstrat i staden i decennier. Och den är fortfarande stark. Politiken är alltings centrum. Politiker startar bolag, bygger stad, tar emot näringslivet på sina rum i Rådhuset för att ge råd och stöd och ger örebroarna gåvor i all välmening.

Kommunalskatten har varit hög. Det är OK att höja skatt, men skattesänkningar är tabu. Kommunen kan alltid och ska alltid göra mer. Privata alternativ är möjligtvis en yttersta utväg. Ingen får vara kund. Hellre brukare, medborgare eller kanske kamrat. Egenmakt låter säkert fint, men måste hanteras av politiker.

Analyserar man den politik som den nuvarande socialdemokratiska kommunledningen genomför är den ytterligare ett antal kilometer på samma väg. Fokus ligger inte på att öka de välståndsbyggande krafterna, utan på att ge "gåvor" till de fattiga. Det handlar förenklat om Vivalla. Man startar Västerbolag som ska "utveckla" Vivalla. Man ska bygga fotbollshallar som ska "utveckla" Vivalla. De kommunala bolagen ska tvinga sina underleverantörer att anställa vivallabor för att "utveckla" Vivalla. Man planerar att flytta kommunala arbetsplatser till Vivalla för att "utveckla" området.

Och på samma sätt är det med övrig näringslivspolitik. Universitetet, forskning och arbetsplatser med krav på medarbetare med spetskompetens är inte i fokus. Istället handlar det om lastbilar, lagerjobb, handel. Visst är det nödvändiga jobb, men fokus är hela tiden samma. Socialdemokraterna bygger en stad för, av och med låglönejobb. Och det slår igenom även i den egna organisationen. En sammanpressad lönestruktur. Det är Kommunal som äger kommunens lönebildning. Akademikeryrken lågprioriteras. Lärare, sjuksköterskor, socionomer, arkitekter - det är bara att börja lista.

Detta har lett till att Örebro har en svag medelklass och få rika. Medelskattekraften är nästan 7 % lägre än rikssnittet. Det innebär, förenklat, att Örebroarna i snitt har 7 % lägre inkomst än genomsnittssvensken. Vi är helt enkelt lite fattigare.

Det finns sannolikt en del rent partipolitiska perspektiv i detta. Socialdemokraterna har ett egetintresse av att hålla människor kvar i låglönejobben. Det är där de har sina väljare. Det är inte för inte som Vivalla nu får alla möjliga projekt som ska "lyfta" området. Sossarna kan ju nu visa sig vara de goda gåvornas givare till de 80 % som röstade på dem där just för de löften de gav om att någon skulle ordna det för dem.

Men är det en långsiktig väg mot ökad välfärd, ökat välstånd och en långsiktigt hållbar kommun? Svaret är, ännu mer efter SvD-artikeln, ett rungande nej. När politiker tar över medborgarnas ansvar, passiviseras de och blir än mer bidrags- eller politikerberoende. Kortsiktiga projekt ersätter långsiktigt välståndsbyggande.

Det Örebro behöver är en helt annan politik. Istället för att motarbeta rikedom, som socialdemokraterna nu gör, borde vi jobba mer för att värna medelklassen, underlätta för fler att bli rika och finna vägar för att stötta människor att lyfta sig själva ur fattigdom och utanförskap.

Det borde vara självklart att en regionhuvudstad, universitetsstad och universitetssjukhusstad skulle ha en medelskattekraft som låg högt över rikssnittet, och där regionhuvudstaden ledde regionen vad gäller välståndsbyggande krafter. Men i Örebro är det tvärsom.

När Folkpartiet presenterar sitt budgetalternativ kommer vårt fokus att vara helt annorlunda än i den socialdemokratiska budgeten. Det behöver Örebro. Örebro behöver ett parti som inte motarbetar rikedom, utan som välkomnar den. Örebro behöver ett parti som ser människans inneboende kraft att själv ta ansvar för sitt liv, med den stöttning som behövs, men absolut inte mer än nödvändigt.

Den framtida välfärden är beroende av hur väl vi klarar av att få fler att bli aktiva medeklassmedborgare, inte hur många projekt för utanförskapsområden som politiker startar.

Media: SvD, NA