Anne Ramberg och verkligheten

Det går åter att urskilja mönstren. De som gillar, de gillar skarpt. De som ogillar är lika kategoriska. Kommentarerna efter Anne Rambergs söndagsintervju följer de traditionella spåren.

Jag tänkte inte fördjupa mig i själva sakfrågan denna gång, om vad som är eller inte är humanitet när det gäller flyktingmottagandet. Inte heller tänker jag berätta min åsikt om det är bra för Advokatsamfundets generalsekreterare att kalla en moderat riksdagsledamot för en "brun råtta".

Nej - jag tänkte fördjupa mig i den kommunalgrå verkligheten och konsekvenser som kan komma ut av Anne Rambergs offentligt spridda åsikter. Det handlar om individspecifikt och generellt. Och självklart handlar det om hennes åsikt att: "Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden." liksom: "Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien."

Låt oss börja med den första. Så enkelt att säga, så svårt att genomföra.

Vad säger Anne Ramberg egentligen? Som jag tolkar det väljer hon att i alla lägen ha så öppna gränser som möjligt. För att klara detta måste välfärdsuppdraget begränsas. Ramberg beskriver inte att det vare sig finns eller inte finns en övre gräns för vad Sverige klarar av. Men bilden att asylrätten är överställd välfärden i alla lägen är inte omöjlig att tolka in.

Generellt går det att såväl som politiker som tyckare att hävda det. Det finns en politisk skiljelinje mellan det som tidigare skulle beskrivits som nyliberalism, eller som nu beskrivs som GAL, och den socialliberalism, socialdemokrati, konservatism som tidigare byggt sitt välfärdssamhälle just på statens grund. En del hävdar att det är den nya TAN-positionen, men liksom GAL så är själva definitionen så vag att det är svåranvändbar.

Det är alltså rätt enkelt att säga: I valet mellan att värna asylrätten och välfärdssamhället så menar jag att den sanna humanismen i alla lägen väljer asylrätten.

Men när man hamnar i det konkreta, i det individspecifika, blir det svårare. För det är i den kommunalgrå vardagen detta val landar i den konkretion som direkt påverkar individen. Ramberg är inte ovetande om det. Hon tar själv upp de äldres situation när hon säger att de kan känna sig åsidosatta när: "resurser inte räcker för att möta förväntningarna."

Tyvärr är detta också ett exempel på när relativiseringen av välfärden blir en behövlig norm för att klara av det generella åsiktskomplexet. För vad är det som är "förväntningarna"? Och gäller det bara äldre?

Går man ner på individnivå så landar man i avvägningar som varje kommunpolitiker måste göra. Och det är inte enkla avvägningar. Och det handlar om stora pengar. Låt oss ta den nyligen lagda budgeten som exempel. Där menar regeringen att eftersom antalet asylsökande minskat kraftig så kommer kostnaderna för flyktingmottagandet att ha minskat med 30 miljarder till 2019, eller med tre gånger så mycket som det tillskott kommuner och landsting får idag. Om Rambergs linje skulle hålla, kan man försiktigt räkna med att just dessa 30 miljarder istället behövt sparas, delvis på kommunerna, delvis på staten. Låt oss försiktigt räkna med att hälften ska sparas inom kommunsektorn.

15 miljarder är ungefär 35-40.000 anställda. Så kan man naturligtvis inte räkna (lika lite som regeringen låtsades att deras tio miljarder skulle innebära 30.000 nya jobb...), men det kan vara av intresse för att se hur mycket pengar det rör sig om.

När du som kommunpolitiker då sitter där med ditt beting att få saker och ting att gå ihop så handlar det om hur du ska möta dessa förväntningar från allmänheten, som inte kommer att uppfyllas. Och då handlar det om;

• socialsekreterare som inte kommer att klara av sitt jobb, med följd att barn kommer att fara illa.
• resurspersoner som inte kan anställas i skolan, vilket medför att elever inte får det stöd de borde ha rätt till,
• människor med funktionshinder inte får det stöd de hittills haft rätt till,
• äldre som kommer att fastna i ensamhet i hemmet eller på boenden med låg bemanning,
• större barngrupper i förskolan,
• och så vidare.

Men man kanske ska spara in på det som inte är lagstadgat istället. På föreningsbidragen, på kulturskolan, på evenemangen, på allt det som vi hittills menat är nödvändigt för att bygga ett stabilt samhälle?

Det är i detta som det blir problematiskt när man som debattör kommer från en miljö där inget eller lite av detta kommer att påverka dig personligen. För har du resurserna, har du kontakterna och befinner du dig mitt i samhället så kommer dina möjligheter att hantera en försämrad välfärd att vara väsensskilda mot den som befinner sig i eller på gränsen till utanförskap. Bördorna läggs på dem vi hittills sagt oss värna.

Det kommer att få konsekvenser. I ena änden riskerar det att människor som trott att samhället/staten skulle ställa upp för dem upplever sig övergivna. Med ett ökat utanförskap försvagas inte bara individerna, utan också samhället. För mig med rötterna i politiken, ser jag riskerna med en försvagad demokrati som en av de mest bekymmersamma följderna. För risken att de övergivna antingen överger demokratin, eller väljer att rösta för partier och kandidater med en enkel agenda; att slå mot dem där uppe och/eller mot dem som kommit för att ta vår välfärd, är uppenbar.

Kanske är Ramberg medveten om detta. För hon har en lösning. Och den är att höja skatterna för alla utom de fattigaste. Även här är generaliseringen ett problem. Vilka är de fattigaste? Var går gränsen? Är det fattigpensionärer och försörjningsstödstagare? Eller...

Men det är inte det största problemet. För den fråga Ramberg inte får, eller väljer att inte ta upp, är om den politiken överhuvudtaget skulle ge mer resurser till staten. I höstens budget höjer regeringen skatten för människor som tjänar över 38.000:- kronor i månaden. Den statliga skatten omfattar allt fler grupper. Och den så kallade värnskatten, den "tillfälliga" skatten från 1990-talets ekonomiska saneringar, blir allt mer permanent.

För detta får regeringen kritik. Inte bara från den borgerliga oppositionen. Utan också från ekonomer. De flesta är eniga om att höjd skatt på löneinkomster inte ger mer pengar till statskassan. Det kommer istället att påverka arbetsutbudet, färre kommer att jobba mer, liksom synen på värdet av utbildning och kompetenshöjning, fler högkompetenta individer och företag kan lägga sin verksamhet utomlands helt enkelt. (Jämför dagens nyhet om Ericsson...)

På samma sätt som det är enkelt att säga att vi får tumma lite på välfärden, utan att ta ansvar för de konkreta effekterna av det, lika enkelt är det att säga att vi ska höja skatterna för de rikare, utan att bekymra sig över konsekvenserna av det.

I den kommunalgrå vardagen härskar en annan logik, en annan verklighet. Där finns redan idag en resursknapphet som riskerar inte bara "förväntningar" utan ibland också basen för välfärdsuppdraget. Där finns också insikten om att höjda skatter sannolikt inte leder till högre inkomster, så länge världen är globaliserad och människor, kunskap och kapital kan flytta över gränser.

Det är i den verkligheten man måste ha fötterna för att kunna förstå de utmaningar som ligger framför. Det är bland de brinnande bilarna i Oxhagen. Det är hos den utåtagerande killen i skolan. Det är hos den dementa kvinnan på boendet som aldrig får komma ut som både fötter och händer måste finnas för att kunna tolka den verklighet som också finns och som varje dag måste hanteras, prioriteras, effektiviseras...

Det är inte den enda verkligheten, men det är EN verklighet.

Jag ser gärna att vi i Sverige är landet som alltid möter människor med den öppna famnen. Som ideolog skulle jag kunna hålla brandtal om behovet av att försvara denna öppenhet.

Men så landar jag i den pragmatiskt kommunalgrå vardagen. Med människor som kanske säger en sak: Humanitet!, men som agerar som vi alltid gjort: Egoism!, oavsett om man har en månadslön på 2.000:- eller 200.000:- kronor. Med människor som har förväntningar på vad man har rätt att kräva av staten och samhället för de pengar man betalat in under sitt liv, oavsett hur långt det har varit. Med välfärdens behov som inte är fyllda, och som inte ens motsvarar de lågt ställda förväntningarnas nöjdhet.

Och då ser jag riskerna med ett än mer uppdelat samhälle, mellan de som har och de som är utan. Och frågan är hur länge de som har kommer att acceptera att bidra till ett samhälle som inte klarar av välfärdssamhällets trygga stabilitet. Men den största frågan är: Vad händer med de människor som hamnar utanför? Och hur kommer de att agera?

Viktor Barth-Kron skriver en intressant krönika i DN idag. Den avslutas bland annat med:
"Samtiden är otacksam för alla med stora visioner. Det saknas folkligt stöd både för kraftig utbyggnad av välfärdsstaten och för en bred liberal reformagenda."

I den trista grå zonen mellan dessa ideologiskt spännande alternativ måste man i huvudsak agera som politiker med ansvar för såväl kommun som nation. Och det är betydligt svårare än att uttrycka generella synpunkter, om än så fina och ideologiskt renläriga.

Kanske lika bra att ge upp...

Ibland funderar jag på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Idag är en sådan dag. Skälet är enkelt. Jag har läst en krönika i Kristianstadsbladet.

Det är en fin krönika. Skriven av den Viktor Banke jag även tidigare relaterat till. Den redovisar de sanna riskerna med de värderingsglidningar som kan inträffa när samhället delas upp i vi och dom. Vi, innanför. Dom, utanför. Vi, svenskarna. Dom, flyktingarna.

Artikeln innehåller alla de rätta orden. Tonen är rätt, anslaget humanistiskt. Ändå så skorrar det så illa att jag funderar på om det överhuvudtaget är värt att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Bankes bild är övertydlig. Det finns onda män, i denna artikel exemplifierade med två professorer (Bauhn och Trägårdh) och en moderat (Beckman), som tas som exempel på dem som är delar av denna värdeglidning. Genom en form av "guilt by association" skapar han känslan att de är företrädare för samma typ av händelser som en gång ledde till det nazistiska maktövertagandet och förintelsen.

Men Banke vill inte vidkännas detta. När jag på twitter menar att det är en fara i att utmåla oss som tycker annorlunda som onda blir svaren:

Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme  Onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
@staffanwerme Vilka vi förresten? Du nämns väl inte?

för att avslutas med

Viktor Banke @ViktorBanke
Skriver: det sker en glidning i synen på främlingar. Nämner exempel.
Någon som inte nämns: så vi som är inte för helt öppna gränser är onda?
Viktor Banke @ViktorBanke
Måste sluta svara de som gör sig så pass dumma att de omöjliggör fruktbar diskussion.

Det finns en risk i ett vi och ett dom. Det finns det när det gäller svenskar och invandrare. Men det finns en lika stor risk i ett vi och ett dom när det gäller att utmåla människor som onda och goda.

Banke är ett lysande exempel på den nomenklatura som de facto definierar sig som de goda. Inte så att det skrivs ut. Men mellan varenda rad i denna artikel, liksom i flera andra, går det att läsa:

Det är andra som står för värdeglidningar - inte jag. Det är andra som jämnar vägen för de onda - inte jag. Det är därför de är onda och inte jag.

Man behöver inte vara så övertydlig så att det skrivs i en artikel som tar sitt ursprung i förintelsen. Banke är inte heller ensam i denna sin beskrivning. Men bilden sätts gång på gång: Vi är goda, vi står för den enda sanningen.

Det är tragiskt. Därför att Banke har rätt. Det finns en oroande värdeglidning. Det finns oroande tecken på en allt mer exklusiv nationalism, byggd på det vi och det dom som en gång slet Europa i stycken, år efter år, krig efter krig. Det finns oroande tecken på att det människovärde som vi trodde var absolut, inte längre är det. Det finns partier, till vänster och till höger, som allt mer påminner om den tid vi kanske trodde var för alltid över; kommunismens spöke börjar irra runt i europeisk politik och gör sällskap med en allt tydligare fascistisk demon. Kanske är de en och samma, skilda bara utifrån vilket perspektiv man ser dem...

Men när Banke och de andra goda beskriver verkligheten som de gör, sätter de sig på onåbara elfenbenstorn. De skapar en sanning som inte går att ifrågasätta. Och då finns inget utrymme för diskussion, samtal, förståelse, möten.

Den kommunalgrå vardagen är verkligen kommunalgrå. Den handlar alldeles för ofta om att ställa människor mot varandra i resursbristens verklighet. Ska pengarna gå till pojkarna med särskilda behov i skolan, eller till de gamla kvinnornas behov i hemtjänsten? Ska pengarna gå till förebyggande socialt arbete i utanförskapsområden, eller till ytterligare en vända på hem för missbrukaren? Har vi råd att behålla antalet förskollärare så att inte barngrupperna blir för stora? Är kulturskolan verkligen så viktig? Måste kommunen stötta föreningsverksamhet i en så stor utsträckning? Ska vi ta emot ytterligare ett antal flyktingar, oavsett vad det kostar och innebär för vår övriga verksamhet?

Vad är ont? Vad är gott? Vad är rätt? Vad är fel?

När jag försöker förstå den verklighet jag ser har jag landat i att vi inte kan ta emot hur många flyktingar som helst. Den välfärd vi byggt, den välfärd som jag själv sett inifrån - inte alls så stabil och förtroendeingivande som man önskade, klarar inte 10.000 asylsökande i veckan. Kanske inte ens 1.000 i veckan, år efter år. Konsekvenserna på välfärd och välfärdens samhälle av ett sådant mottagande blir för stora.

Men är jag ond för det? Är jag en av dem som skapar de värderingsglidningar Banke beskriver? Och vad kan man i så fall göra åt det?

Ibland verkar det bara finnas ett på- och ett av-läge.

På-läget innebär i princip en oreglerad invandring. (Fast inte ens de goda säger det. När man frågar blir ofta svaret: Jag är inte för en oreglerad invandring, men för en ovillkorlig asylrätt. Men om man frågar om ifall denna ovillkorliga asylrätt innebär att Sverige långsiktigt ska ta emot 10.000 människor i veckan (något som tidigare sannolikt definierats som en oreglerad invandring) och vilka konsekvenser det innebär, blir svaret ofta tystnad...)

Av-läget är att stänga gränserna. (Fast de onda säger inte det. Men hela politiken de vill ha ska göra det så besvärligt för alla som ens funderar på att ta sig till Sverige att de samlade effekterna blir att gränserna stängs, kanske med undantag för ett litet antal kvotflyktingar. Och när man frågar om konsekvenserna för asylrätten, för det internationella samarbetet, för risken för fler konflikter mellan stater och människor, blir svaret ofta tystnad...)

Ibland verkar det också som om de som verkligen är för antingen på- eller av-läget önskar, nej nästan kräver, att vi som inte befinner oss där ska definiera oss som antingen det ena eller det andra. Ond eller god. Sann eller falsk.

Och ondskan och godheten, sannheten eller falskheten, beror på från vilken sida man betraktas.

När jag läser Bankes, och flera andras, artiklar skräms jag av detta. Den svartvita bild av verkligheten som målas upp. Uppdelandet av människor. Byggandet av murar och grävandet av diken mellan oss och dem som inte delar den verklighetsbeskrivning man själv står för.

Och jag anar, utan att veta, att på den andra sidan, den som inte har tillgång till tidningarnas debatt- och kultursidor, är beskrivningarna av Banke och hans likar än värre. Beskrivningarna av hoten, hatet och fientligheten som möter de som står upp för Bankes värderingar är skrämmande. Murarna än högre. Dikena avgrundsdjupa.

Men mitt emellan står sannolikt rätt många. Oroade över konsekvenserna för välfärden. Lika oroade över konsekvenserna för människovärdet.

Och jag undrar: Finns det inte ett sätt att med respekt för den andre söka samtalet? Måste verkligheten beskrivas i enbart två nyanser? Kan vi inte försöka förstå varandra? Går det inte att vägra acceptera att människor med en annan åsikt måste ha fel, vara falska, stå för det onda?

Hans Andersson, länge verksamhetsledare för stiftelsen Cesam, brukar säga att motsatsen till krig är inte fred, utan samtal. Jag delar den åsikten.

Kanske går det inte att tala med de allra värsta rasisterna, fascisterna, nazisterna. Men det måste gå att tala med de andra, utan att kräva att de definierar sig som antingen eller. Vi måste söka detta samtal, lokalt, nationellt och internationellt, ständigt, respektfullt, ödmjukt, baserat i en stark övertygelse om var våra egna värderingar har sin grund och sitt fäste.

Om vi inte tror det är det ju lika bra att ge upp. Då kan man bygga vidare på sitt elfenbenstorn i trygg förvissning om att man själv ändå sitter på den enda sanningen. Då kan man lika gärna ge upp att försöka. Försöka förstå. Försöka finna svar. Försöka väga och avväga.

Gårdagens asylpolitik fungerar inte längre

Ibland springer man på intressanta diskussioner på nätet. Som i går då jag av en händelse såg en tweet om ett Timbro-arrangemang. En diskussion mellan ledarskribenten Widar Andersson, professor Lars Trägårdh och Timbros Andreas Johansson Heinö om det nya Sverige.

Självklart låg de nya migrationsströmmarna som grund för diskussionen. Men titeln på arrangemanget var mer hämtad från de tankar Lars Trägårdh lanserat - behovet av ett nytt samhällskontrakt - till exempel här i GP. Jag rekommenderar dig som har en timme över att lyssna igenom länken.

Jag har flera gånger själv bloggat om behovet av en förnyelse av tankarna kring detta samhällskontrakt, på svensk socialdemokratiska uttytt: "Gör din plikt, kräv din rätt!". Men idag ska jag fördjupa mig i två andra frågor som dök upp på seminariet.

Lars Trägårdh är rätt tydlig i sin kritik av hur vi idag definierar de nationella avtal, överenskommelser och konventioner som styr migration och asyl. Gång efter gång pekar han på att det måste finnas en korrelation mellan det nationella politiska systemet och de internationella konventionerna som styr människors rätt till asyl. Man kan inte, säger i princip Trägårdh, spela bort den nationella demokratin på de internationella konventionernas altare.

Men det är det vi gör idag i Sverige. Det finns massor av förespråkare; ledarskribenter som Lars Ströman på Nerikes Allehanda eller Axel Voronov på Eskilstunakuriren, politiker som Jonas Sjöstedt eller Annie Lööf, experter på just asylfrågor som Viktor Banke eller Frida Johansson Metso, som hävdar just detta: De internationella konventionerna kring asyl tar över hela det nationella beslutsfattandet. Riksdag och regering har bara att acceptera och lösa frågan. Hur den ska lösas överlåter de däremot mer än gärna till just riksdag och regering.

Med det svenska system vi har, med en omedelbar åtkomst till stora delar eller hela den svenska välfärdsmodellen för i princip alla som vistas i landet, med eller utan uppehållstillstånd, skapar det risker för enorma utmaningar för det demokratiska systemet. Vår självbild är att vi har råd att hjälpa alla. Tiggarna ska få bostad och mat. De som vistas i landet utan rätt till asyl eller uppehåll ska få sjukvård och skola (och kanske socialbidrag till och med om inte Kammarrätten i Sundsvall ändrar Förvaltningsdomstolens beslut). I väntan på beslut, och framförallt när du fått beslut om tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd, öppnar sig hela välfärdssektorn för dig.

Är det rimligt? Är det möjligt?

Förstår jag Trägårdh rätt så menar han att det sannolikt inte är så. Ett sådant system riskerar själva grundvalen för det nationella demokratiska system vi byggt under hundra år. Det system som genererat det som Trägårdh brukar beskriva som statsindividualism - att vi lämnar allt mer av välfärdsarbetet till staten, för att kunna förverkliga oss själva (kanske det som också innebär att vi är de lyckligaste(?) ensammaste människorna på jorden...). Om inte längre de nationella politikerna, i kommuner, landsting och i riksdagen, är förmögna att hantera en situation där välfärden ska fördelas till allt fler, utan att resurserna samtidigt ökar, kommer detta demokratiska system att ställas till svars. Och frågan är vad som händer. Om det samtidigt innebär att den homogena kultur som präglat Sverige (lyssna till Johansson Heinös inlägg om Herbert Tingsten citat från 1967 ca 56:30 in i programmet) förbyts i något annat ökar riskerna än mer.

I ena vågskålen kan alltså grunden för det demokratiska systemet ligga, om man väljer att tro på Trägårdh.

I den andra vågskålen ligger frågan om hur samhället kommer att se ut. Kommer vi att försaka den generella välfärden för att klara av en fortsatt stor invandring? Eller kommer välfärdssystemet att på något sätt ändå att klara av det? Är ett samhälle med mångfaldskultur en möjlighet, eller är det en återvändsgränd? Frågorna är många, svaren färre, men framförallt saknas ett tydligt vägval. Vart vill vi, vilka vägar ska vi i så fall vandra, och vad kommer det att kosta?

En av frågeställarna på slutet av seminariet var en advokat. Frågan handlar i huvudsak om just de internationella konventionernas stabilitet. Om vi ifrågasätter asylrätten, vilka andra internationella konventioner kommer i så fall att skaka?

Trägårdhs svar är intressant. Han pekar nämligen på den internationella affärsvärlden som skapat en i viss mån parallell juridisk ordning. Och där fungerar det betydligt bättre med att slita konflikter, än vad gäller asylfrågan.

Det leder in på den andra funderingen kring varför det ser ut som det gör. Och det handlar om den globalisering som inte rör varor, utan människor.

Hur kan det komma sig att det 2015 kom tiotusentals afghanska män och ungdomar till Sverige? Att vi ser hundratusentals eller miljoner människor söka sig från krig, fattigdom och elände i sina hemländer till fred, rikedom och välfärd i väst? Handlar det bara om krig?

Sannolikt inte. En stor del av förklaringarna ligger sannolikt, hur märkligt det än må låta, i ett ökat globalt välstånd. Den flykt som i går var omöjlig eftersom det vare sig fanns pengar eller transportresurser, är idag möjlig för många. Och om utvecklingen fortsätter kommer allt fler att omfattas av dessa möjligheter. Migrationen är här för att stanna...

Det är denna ekvation som det demokratiska systemet nu måste hantera. Och man kan inte göra det med gårdagens redskap. Asylpolitiken byggdes upp efter Andra världskriget med de förutsättningar som då fanns. Visst var flyktingströmmarna i Europa större då än nu. Men de var i huvudsak regionala, inomeuropeiska. Systemet skapades inte för en globaliserad migration.

Och kombinationen ovillkorlig rätt att få sin asylansökan prövad, asylrättens omfång, en globaliserad migration och den svenska välfärdsmodellen är sannolikt inte funktionell. Frågan är i hur många av de demokratiska migrationsmottagarländerna den är det.

Vi ser idag länder som hanterar denna situation olika. Vi har sett Sverige svänga 180 grader, från öppna gränser till identitetskontroller. Och vi ser de olika lägren i asylpolitiken bygga murar mellan varandra. De som hävdar att asylrätten och de internationella konventionerna är skrivna i sten, oförändringsbara och bara att hantera för den nationella demokratin. De som hävdar att den enda lösningen är att bygga högre murar, avbryta internationella samarbeten, begränsa och stänga in.

Men ingen av dessa vägar är framgångsrik.

Det Sverige, Europa, och världen, skulle behöva idag är politiska ledare som kunde ta i frågan kring migration på ett nytt sätt. Migration i en globaliserad värld, migration där välståndsspridningen gör det möjligt för fler att migrera, migration i en värld med krig och förföljelse, klimat- och miljöhot, ekonomisk ojämlikhet och ofärd, migration i en värld där människor både vill och kan flytta till jobb och framtid, och så vidare. Hur kommer ett sådant system att se ut? Hur påverkar det dagens konventioner, och i vilka fall måste de förkastas, omförhandlas, förnyas, förändras?

Det borde vara slut på tiden då den egna sanningen i asylfrågan är den enda sanningen, oavsett vilken sanning denna är. Det borde vara tid för samtal; lokalt, nationellt och internationellt.

Ett abdikerat ledarskap på den mediala bildens altare...

Välkommen nya år. Det är nog fler än jag som skulle önska att man kunde säga att det självklart bleve ett gott nytt år. Men sannolikheten för det motsatta är stor. I min blogg-lista ligger en halvfärdig blogg med arbetsnamnet "Den perfekta stormen" som handlar om hur så många samverkande faktorer nu riskerar många samhällens stabilitet. Jag återkommer till den så småningom.

Men nu en återblick för att använda historien (även om den är mycket ung) som bas för en fundering om framtiden. Jag kommer att använda invandringsfrågan som exempel. Men frågan är betydligt större än en enskild politisk fråga, hur brännande den än är. Den handlar om demokratins och rättssamhällets framtid. Och jag kommer att använda nio länkar för att beskriva den utveckling jag anar.

I förrgår skrev en jurist, Oskar Taxén, på Kommunal på DN-debatt om hur politiken abdikerat till förmån för juridiken. Hans ingång var ganska smal, framförallt handlade den om hur upphandlingarna juridifieras, smalnas in, även när det finns ett politiskt svängrum. Men bilden är större än så. På Expressens ledarsida skriver Johannes Forssberg om andra varianter av missbruk av juridik som slagträ i den politiska debatten.

Taxén och Forssberg har diametralt motsatta ingångspunkter i sin syn på juridikens roll. Taxéns resonemang bygger på att politikerna inte tar det ansvar de borde, utan lämpar över det på domstolar. Forssbergs istället på att politikerna använder domstolarna som vapen i en politisk kamp om någon form av makt. Men vad den makten sedan innehåller är oklart.

För att förtydliga juridikens roll i samhället beskriver Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, i sin blogg hur det borde fungera. Juridiken är politikens ramverk. Även politiker måste förhålla sig till lagarna och enbart riksdagen kan förändra dem. Ibland enklare (lagar och förordningar), ibland svårare (som med grundlagarna). Ibland nationellt, ibland internationellt (som FN-konventioner och EU-fördrag). Juridikens roll kan beskrivas i sådana rätt svartvita termer. Men juridiken är ingen perfekt vetenskap. All juridik är en fråga om tolkningar av olika bestämmelser i olika dokument, lokala, nationella och internationella. Intressen står mot varandra. Ibland hyfsat rena och objektiva (som exempelvis att resurserna inte räcker till allt). Ibland elakt subjektiva (som när Kina just i dagarna försöker annektera Spratley-öarna i Sydkinesiska sjön, bara för att de är störst, mäktigast och har flest soldater). Drömmen om den perfekta juridiska grunden, ramen, lagstiftningen är och förblir en dröm.

För att det ska fungera krävs en stark demokrati med en öppenhet och genomsynlighet där makten och ansvaret hänger ihop. Ingen domare är vald (och tur är väl det) - deras ansvar ligger i att tolka gällande ramverk rätt. Inte heller tjänstemän är valda. Deras makt baseras på de lagar, regler och delegationer som politikerna gett dem. Det är ungefär samma variant i den minsta kommunen som för regeringen. Chefen för utbildningsförvaltningen har ingen egen makt - all makt är henne given antingen av riksdagen, regeringen eller kommunfullmäktige. Chefen för Migrationsverket saknar också egen makt. Den är honom (i detta fall) given av riksdag och regering. Lagar, regleringsbrev, delegationsordningar och budgetomfattningar sätter gränserna för chefskapet.

Det är bara politikerna som väljs. Och det är bara de som borde visa ledarskap när gråzonerna blir för stora, när samhället förändrats fortare än lagarna, när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Det ledarskapet är politikens maktcentra. Det borde vara omfattande. Och ansvaret borde prövas - kontinuerligt i debatten i de öppna politiska forumen (riksdagen, fullmäktige, mediala debatter...) men framförallt i öppna demokratiska val.

Men vad händer då ledarskapet inte finns? Eller då gråzonen mellan politik och administration blivit för stor och för grå? Eller då det kontinuerliga ansvarsprövandet exempelvis i media inte är tillräckligt objektivt?

Jag har i flera bloggar beskrivit min syn på den framväxande teknokratin. Politikerna abdikerar till förmån för tjänstemännen. Lokalt, som i min hemkommun Örebro, blir det ibland övertydligt. Nämnderna som borde besluta, saknar beslutsärenden på sina dagordningar. Politikerna syns bara när det är goda nyheter. När ansvaret ska avkrävas är det alltid någon annan som ska schavottera. Istället för att medborgarna ska kunna se vem som fattar besluten och avkräva ansvaret av dem, tas besluten av ovalda tjänstemän bakom stängda dörrar och ansvaret läggs alltid på någon annan.

Om allt fungerat som det borde, skulle det svenska förvaltningssystemet kunnat hantera detta. Ett av de finaste ordpar jag känner är "oväldiga tjänstemän". Tjänstemän i offentlig sektor som väljer att enbart tolka de regler som styr deras arbeten och lägger grunden såväl för politiskt beslutsfattande som för neutral verksamhetsstyrning. Man kan diskutera var gränsen mellan politik och tjänstemän går. Och den diskussionen måste pågå (den är inte ny - kolla bara denna 14 år gamla DN-ledare...) eftersom den rör demokratins hjärta.

Men vad händer när myndigheter, inte bara de uttalat opinionsbildande som nämns i ovanstående ledare, börjar agera politiskt med en politisk agenda?

Varför har vi den flyktingdebatt vi har? Varför har vi inte kunnat hantera frågan på ett intellektuellt hyfsat sätt? Varför är det fortfarande möjligt att likt människorättsjuristen Viktor Banke i dagens DN under kulturdebatt (!) beskriva verkligheten ur enbart ett perspektiv - ett mainstreamat medialt godhetsperspektiv - utan att antingen själv avkrävas någon form av konsekvensanalys, alternativt att media (i detta fall DN-kultur) skapar en balans av artiklar med olika perspektiv?

Och vad får det för konsekvenser för statsapparaten, administrationen, de oväldiga (?) tjänstemännen?

Straxt före jul skrev DN en intressant artikel. Den handlar om hur ett antal chefer för statliga förvaltningar redan i september insåg hur illa ställt det var med det svenska flyktingmottagandet och hur stora påfrestningar som väntade samhället. Bristen på politiskt ledarskap blev övertydligt. Det mediala trycket på politikerna som de goda humanisterna (som i alla läger stod upp mot allt som kunde andas SD-politik) var så stort att ingen vågade.

Men vad gjorde tjänstemännen? Vem ryckte i nödbromsen? Vem berättade om krissamtalen? Vem tog ordet "oväldig" ad notam och beskrev riskerna med de nivåer på flyktingmottagande som väntade?

Ingen. Ingen!

Istället går Migrationsverkets GD Anders Danielsson tillsammans med DN ut i den famösa artikeln om att Anders "klarar flyktingvågen om han får vara sig själv." Det är som om chefen glömt krissamtalen, eller det bristande politiska ledarskapet. Tjänstemannen har själv blivit politiker, och därmed hamnat under samma press som de politiker som borde leda honom. Bilden av politikern, bilden av GDn, är det viktiga. Och i detta fall var det att vara god, vara mot allt som kunde andas SD-politik, vara för allt som sade att enbart Sverige hade en human asylpolitik, och att vi nog skulle klara det bara vi tog i lite grann ett litet tag.

Det var vare sig lagar, regleringsbrev, budgetar eller delegationsordningar som styrde Sverige, våra politiker och våra ledande tjänstemän. Istället var det kraven på att passa i en medial bild av den gode svensken, en politik personifierad av PK-eliten (med namn som Schyffert, Gardell och Ernman), som styrde såväl politiker som byråkrater.

Och som fortfarande i alldeles för stor utsträckning gör det. Nationellt, såväl som lokalt.

I den intressanta SR-dokumentären "Föregångslandet" kan man lyssna på hur lokala tjänstemän inte har vågat beskriva den verklighet de jobbar i. Risken att man mer eller mindre offentligt ska förknippas med politik som under hösten beskrivits som alltifrån fascism över främlingsfientlighet till SD-anpassning, skapar en rädsla att ens beskriva verkligheten som man som ansvarig tjänsteman lever i. Läs denna artikel om hur den anonyma tjänstemannen beskriver verkligheten. Och fundera på hur illa det är ställt i en samhällsapparat där tjänstemän inte vågar beskriva sin verklighet under eget namn.

Även jag har personliga erfarenheter av detta. Också till mig har det kommit meddelanden från kommunala chefer som beskriver en helt annan verklighet än den mediala. Alltid har det varit med krav på att jag inte för dem vidare i sådan form att de kan spåras.

Det finns omfattande risker med denna samhällsomvandling vi nu ser. Med en politik som redan abdikerat. Och med en tjänstemannakader som inte vågar vara oväldig, eftersom den mediala bilden och det mediala trycket är så stort.

Så vad kommer att hända? Peter Santesson beskriver i Dagens Samhälle en konsekvens av detta. Om hur det offentliga samtalet inte är det samtal som förs i samhället, utan bara i delar av det. Vilka konsekvenser det kan få för politiker som framförallt lyssnar på den förhärskande mediala bilden. Och vilka konsekvenser det kan få för dem som anser sig vara oföreträdda i detta samtal.

Problemet är att när inte politiken klarar av ledarskapet, eller juridiken ramhållandet, så riskerar samhällets bas att erodera. Och vad händer då?

Just nu är det de "goda" som styr den mediala mainstreambilden. Men vad händer den dag pendeln svänger? Vad händer om det då inte finns politiker som vågar visa ledarskap, emot mainstreambilden, eller oväldiga tjänstemän som vågar beskriva sin verklighet som de står mitt uppe i?

Den mediala demokratin, opinionokratin, innehåller betydande faror för ett starkt demokratiskt rättssamhälle. Även den som menar att asylrätten är överordnad allt annat politiskt beslutsfattande borde oroas över om alltifrån kommunala förvaltningar till nationella myndigheter inte vågar stå för det oväld de borde värna över allt annat.

Flyktingkrisen och extremhögerbekämpning

Det är märkligt så ord kan hantera verkligheten. Ibland förändrar de den. Ibland lever de i ett parallellt universum.

De senaste dagarna har ett par citat fångat mitt intresse. De är båda från DN. Dels ledarsidan. Dels en intervju med Stefan Löfven. Låt oss börja med den senare.

I intervjun är det uppenbart att Löfven vill visa att regeringen hanterat den akuta flyktingsituationen och nu kan skåda framåt. Flera gånger skrivs ungefär samma sak: Vi håller nu på att ta oss ur den här krissituationen.

Löfven räknar med att antalet flyktingar kommer att fortsätta minska. Från dagens takt på drygt 3000 i veckan (uppenbarligen 4000 när intervjun gjordes) och neråt. Regeringen har tidigare pekat på att man måste ner under 2000 och helst under 1000 personer i veckan för att klara välfärdsuppdraget.

I det läget kan det vara bra att påminna om att 3000 i veckan är drygt 150.000 personer per år. Det är en siffra som sände kalla kårar genom landet bara för någon månad sedan, då Migrationsverkets oktoberprognos landade. Nu är det uppenbarligen ett normalläge. Och det är intressant.

På samma linje är DNs ledarsida. Där skriver man: Särskilt efter flyktingkrisen kommer Stefan Löfvens gamla tankefigur från industrifacken att bli destruktiv. (Min fetstil)

Det är uppenbart att både DNs ledarredaktion och statsministern tänker på samma sätt. Flyktingkris är synonymt med en situation där många tusen kommer till Sverige varje vecka. När antalet går neråt är krisen över.

Men är det så?

I flera tidigare bloggar har jag pekat på de forskare (ex vis Trägårdh) som pekar på att vi befinner oss i en ny era. Den nya folkvandringstiden är här. Migrationen, av olika skäl, är här för att stanna... Man kan fly från krig, men lika gärna från klimat, ofärd eller förföljelse. Man kan flytta för att man vill och kan lämna ett fattigare land till ett land med bättre framtidsutsikter. Man flyttar med och för jobbet, för livsstilen, för vänskapen, för kärleken.

Frågan verkar mer vara hur stor del av befolkningen som kommer att vara migranter, än om det finns alternativa utvecklingsvägar. (Det finns alltid alternativ. Och prognoser slår i princip aldrig in. Men om man inte funderar kring olika utvecklingsvägar så kan man sluta fundera överhuvudtaget och bara leva för stunden...)

Oavsett detta spelar det roll hur man ser på olika frågor. Och hur man uttrycker sig.

När statsministern säger att vi håller på att ta oss ur krissituationen visar det två saker menar jag. För det första att han inte vet, vill eller vågar tala om vad som kan vänta - en folkvandringstid som just startat men som absolut inte är över.

För det andra försöker han, medvetet eller omedvetet, skapa en förljugen bild av vad flyktingkrisen handlar om. För det sannolika är att själva det akuta flyktingmottagandet inte är krisen. Den stora krisen handlar om när de system vi byggt upp under årtionden ska anpassas till en ny situation. När kostnaderna för invandringen börjar synas ordentligt på kommunal nivå. När resurserna inte räcker till för allt vi trodde de skulle räcka till för. När skatterna höjs och kvaliteten på välfärden i bästa fall är oförändrad, men sannolikt sjunkande. När utanförskapet ökar. När kulturkrockarna blir vardag. När otryggheten ökar.

Jag erkänner -  det är en dystopisk bild. Förhoppningsvis är den för svart, för negativ, för pessimistisk. Men det är en av flera realistiska bilder av vad som kan komma att hända.

Flyktingkrisen är inte över bara för att årstakten på asylsökande minskat från över en halv miljon till hundrafemtiotusen. Kanske är det bara slutet på början.

För nu kommer rapporterna allt oftare om problemen i det akuta lägets fotspår. Rätt ofta handlar det om socialsekreterare och deras arbetssituation. Som här. Det behöver inte ens vara direkt sammankopplat med flyktingkrisen. Men hela den offentliga sektorns funktionalitet hänger ihop.

Men det handlar också om bostäder som inte borde godkännas som bostäder, om läget var någorlunda normalt. Kanske kommer det att fortsätta och accentueras och sprida sig till andra sektorer. Ingen vet. Men det måste vara någon som har ett sådant utvecklingsscenario i tankarna.

I det läget kan framförallt inte statsministern tillåta sig att låta som om krisen nu är över och att solskensdagar väntar. För risken med vad som händer om det inte blir som det låter, är att populism både till höger och till vänster tar över. Främst är det SD som riskerar få ytterligare framgångar. Och med det finansieringssystem vi har, är läget valåret 2018 skrämmande. Det är då den stora övervältningen av kostnader på kommunerna börjar...

Men det är problematiskt också när den största opinionssidan verkar tro att flyktingkrisen snart är över. Det visar på ett övergripande problem för opinionsbildning kring de faktorer som lyfter de höger- och vänsterpopulistiska extrempartierna i Europa.

I en intressant ledare i Bohuslänningen skriver Svend Dahl om Nationella Frontens framgångar i Frankrike. Om riskerna med att politiska motståndare går samman över blockgränserna bara för att ett annat parti är ännu värre. Jag tänker avsluta bloggen med ett par citat från denna ledare.

I dag handlar det om att en betydande del av väljarkåren i de flesta europeiska länderna misstror etablerade partiets förmåga att hantera konsekvenserna av ekonomisk globalisering och stora migrationsströmmar, och dessutom ser sig själva som förlorare på utvecklingen.

När politikens egentliga huvudmotståndare på så sätt gör gemensam sak, lär det enbart förstärka bilden av de etablerade partierna som ointresserade av de problem väljarna ser.

Om inte de etablerade partierna förmår skapa en mer attraktiv bild och vision av framtiden än populister och extremister till höger och vänster, och relevanta konkreta vägar att nå dit, kommer alla försök att marginalisera dem att misslyckas.

Då är undanhållande och förskönande verklighetsbeskrivningar särskilt illa fungerande, framförallt för den som säger sig vilja leda landet.

I skuggan av skuggan...

Vilket land ska Sverige vara?

Finns det något parti som har ett svar på den frågan?

I skuggan av den pågående flyktingvågen, eller om det är en permanent höjning - en ny folkvandringstid, måste frågan både ställas och besvaras. Av de partier som vill leda landet. Av de politiker som vill leda såväl partier som regeringar.

Och tyvärr blir svaret:

Det verkar som ingen har någon aning vare sig vad vi är, vart vi är på väg eller vad vi vill vara. En del låtsas som om de har det. En del spelar ett spel. Men ingen besvarar den viktigaste frågan:

Vilket land ska Sverige vara?

Om man gör det mycket svartvitt finns det bara två alternativ:

Det ena handlar om ett land med öppna gränser. Vi kan kalla det reglerad invandring, men den regleringen är mer eller mindre en formell prövning om asylskäl föreligger. Om svaret är ja - då blir det permanent uppehållstillstånd. Historiskt har 50-60 % av asylanterna fått bifall, vilket kan innebära allt ifrån 100.000 till 300.000 med dagens flyktingsituation. Till detta kommer anhöriginvandring.

Det Sverige är något annat än vad vi känt. Det handlar om ett land där välfärden urholkas, antingen för alla eller för de nya. Det handlar om ett land där klyftorna ökar, där otryggheten ökar såväl vad gäller arbetsmarknad, boende, som social omsorg. Mottagningssystemet handlar i huvudsak om att skapa en absolut lägsta godtagbara standard för de som kommer. Och den standarden är betydligt lägre än allt vi hittills känt. Låglönejobb ställer krav på ändrade regler för försörjningsstöd, för bostadskvalitet, för arbetsrätt. Och det påverkar sannolikt också förutsättningarna för såväl skatteinbetalningar som välfärdskostnader.

Politiskt skulle man kunna hävda att detta samhälle är ett nyliberalt, eller kanske libertarianskt, samhälle. Staten bestämmer enbart vad lägsta godtagbara standard är, men det är du själv och din familj, klan, nätverk eller vad du nu ingår i som tar huvudansvaret för din välfärd.

Den andra huvudlinjen handlar om verkligt reglerad invandring, om att omdefiniera asylrätten och skapa gränser som klarar en reglerad invandring och i huvudsak värna det välfärdssystem vi byggt. Asyl ges inte längre till alla med asylskäl, utan det är den nationella välfärdens begränsningar som också sätter taket för asylmottagandet.

Det kommer att skapa bekymmersamma internationella komplikationer. Om ett land överger de asylregler som styr, liksom de regler kring migration som finns inom EU, skakar en av de strukturer som hållit i över 50 år. Följderna internationellt är oklara.

Men nationellt går det att kombinera en stark välfärd med ett mottagande som i alla tider före idag hade ansetts vara mycket generöst. Kanske klarar Sverige 50.000 flyktingar per år. Kanske något fler eller något färre. Men det är välfärdens finansiering och övriga resurser som är bestämmande för de volymer som ska gälla.

Det finns inga andra huvudalternativ. Vänsterpartiets tro att det ska gå att kombinera skattehöjningar och öppna gränser är drömmar. Sverigedemokraternas prat om stängda gränser och lämnade internationella sammanhang likaså. Det kan man leva med. Problemet är att inget annat parti förmår skapa en trovärdig bild av vad man själv vill.

Låt mig ta tre avskräckande exempel:

För det första regeringen. På två månader har man gått från att hävda att det inte finns några gränser för vår kapacitet till att säga att taket inte bara är nått utan också sprängt. Regeringen regerar inte. Den reagerar. Ingen vet vilket land man vill ha, hur man ska få välfärd och migration att hänga ihop. Och regeringen försöker inte ens att ge några svar. Man administrerar mest myndigheternas nödrop.

Det är skrämmande att ha en sådan ledning för ett land. Risken för felbeslut, försenade eller uteblivna beslut är uppenbar. (Jag skulle kunna länka till massor av exempel på hur regeringen hattar runt. Men det blir så övernegativt. Och jag är negativ nog ändå...)

På andra sidan står Centerpartiet. Partiet som hävdar att de öppna gränserna kan fixas med lite roddande i befintliga system. Som i den senaste debattartikeln i Expressen. Flyktingar ska fixa bostäder själva. Man ska få jobba från dag ett. Och flyktingbarn över 15 ska få det sämre. Det finns bara några problem: Bostäderna finns inte, framförallt inte till de priser en flykting kan betala. Risken för bostadsmisär är uppenbar. Och jobben - var finns de som de nya flyktingarna ska få? De som inte ens kan språket? Till vilken ersättning? Risken för lönedumpning är uppenbar med de konsekvenser det får för välfärdssystemet. Men - Centerpartiet döljer konsekvenserna av sin politik, lika väl som de döljer att deras tre förslag inte ens skummar på ytan till en lösning. Vill Centerpartiet gå mot den nyliberala nattväktarstaten eller inte?

Och i mitten står Liberalerna. Och velar som vanligt. Jag har läst partiets senaste ställningstagande om man stöttar regeringens förslag eller inte, och blir bara ledsen. För det enda mitt parti har att komma med är att vi minsann är i vart fall lite snällare än regeringen. I vart fall mot barnfamiljer. Men om regeringens förslag inte hjälper och man så småningom beslutar än tuffare regler, var står Liberalerna då? Ska vi traska patrull efter regeringen, alltid lite snällare, lite menlösare, lite meningslösare? Vad vill Liberalerna egentligen med migrationspolitiken och välfärdssamhället? Värnar vi asylrätten mer än välfärden? Är vi beredda att ta konsekvenserna av endera valet? Hittills har jag inte sett något som tyder på att partiet valt någon väg. Det är en lealös hållning som är ohållbar i längden. Om regeringen bara reagerar, och Liberalerna reagerar på den reaktionen, är man inte ens tvåa på pucken.

Idag presenterades den senaste SCB-undersökningen av partisympatierna. Det enda intressanta var att Sverige nu har två 39 % block och ett 20% parti. Och nu går åter tyckandet varmt om vad man ska göra åt det.

Mitt enkla bidrag är att alla de partier som gått bakåt i opinionen borde fundera över vad politiskt ledarskap är. Som ledare måste man ibland lämna bekvämlighetszonen och våga. Men det gör inget parti och ingen partiledare idag. Så länge det fortsätter, är sannolikheten för en fortsatt vandring mot tre likstora politiska block alldeles för stor.

Det kommer inte att räcka

Så fick då Sverige gränskontroller. Plötsligt var det som för 24 timmar sedan enbart var en rasistisk ytterkantspolitik, svensk mainstreampolitik. Till och med Migrationsverkets GD säger nu att det är nödvändigt, och att det kommer att bli långvarigt.

Men ännu tvekar många om det egentliga skälet till varför gränskontrollerna införs. Anders Danielsson säger att det är för att vi måste kontrollera alla som kommer för att ge dem ett humanitärt acceptabelt mottagande. Men det handlar vare sig om att inskränka asylrätten eller mottagandevolymerna. Inte heller minister Ygeman säger det självklara.

Det handlar om volymerna.

Men politikerna vågar, kan eller vill inte.

För Folkpartiet är flyktingkrisen kanske mer skrämmande än för många andra partier. Skälen är enkla. Partiet är splittrat i två falanger, de som inte vill stänga gränserna och de som vill. Och fallhöjden till riksdagsspärren är försumbar. När partiets integrationspolitiska grupp presenterade sitt milda och till intet förpliktande förslag i februari i år, gick ett antal framträdande liberaler i taket. Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Frida Johansson-Metso med flera valde att tydligt frondera mot den partistyrelse, och i Ohlssons fall partiledning, de tillhör.

Vi ser tyvärr fortfarande spåren av detta. Folkpartiet, Sveriges liberala parti, klarade inte av att hålla en god diskussion igång internt. Vi som menade att gränsen var nådd, målades ut som onda, främlingsfientliga, rasister. I förra veckan var det en folkpartist som menade att han inte kunde vara med i samma parti som jag - enbart för att jag hävdade att vi måste se till välfärdens kostnader också när det gäller flyktingmottagande...

Det är självklart att det socialliberala alternativet i svensk politik borde ha tagit ledarrollen både vad gäller migration och integration. För de hänger samman. Integrationen måste inte enbart handla om hur vi skruvar i systemen för att några fler ska få jobb. Det måste handla om välfärdens bas, och medborgarskapets plikter och rättigheter. Framtidens liberalism måste kunna svara på frågor som handlar om hur man kvalificerar sig för nationell välfärd i ett internationellt migrationssamhälle. För den som tror att migrationen slutar när kriget i Syrien lugnat ner sig, är sannolikt ute och cyklar. Vad händer exempelvis när klimatet hotar fler än de allra fattigastes liv och trygghet?

Och det påverkar migrationen. Även om vi säger att Flyktingkonventionen är den enda orubbliga delen i svensk lagstiftning, så måste vi våga ställa frågan vad det innebär att söka asyl i Sverige? Är det skydd från krig, eller omedelbar tillgång till hela välfärdskakan? Är det exempelvis rimligt att fortsätta acceptera att papperslösa har rätt till tillgång till välfärden, men inte plikten att delta i uppbyggandet av den? Jag menar att det inte kan vara så.

Men Folkpartiet fegar. Istället för att peka ut en riktning i den viktigaste och mest akuta frågan i svensk politik på årtionden, väljer partiets ledning att tassa så försiktigt man kan för att inte stöta sig med den falang som redan i februari hotade partiets sammanhållning. Det är inte hållbart.

Folkpartiet har ställt sig vid sidan om migrationspolitiken. Frågan är vad det får för konsekvenser. Och frågan är om partiets ledning klarar av att ta sig ur sin letargi och ta ansvar för något mer än partiets kortsiktiga opinionssiffror, till exempel för Sverige.

Står flyktingkonventionen över Sveriges Riksdag?

Jag läser media, kollar tweets och facebook. Och slås av att så många försöker göra ner Moderaternas förslag för att hantera flyktingkrisen. Det finns tre linjer:

Dels de som hävdar att Moderaterna nu mer eller mindre är fascistiska, bruna, rasister - epiteten känner inga gränser. Det är som det brukar, mest på twitter förståss. Den linjen är som vanligt meningslös att bry sig om. Epitetsklistrande, förminskande, gulit by association - är ingen grund för en vettig politisk diskussion.

Dels de som hävdar att förslagen inte går att genomföra. Man försöker frammana bilder av vägspärrar på Öresundsbron där ingen slipper igenom. Den linjen är intressantare. Frågan här måste vara vilka alternativ som är möjliga. Varför har, som Ivar Arpi säger i Studio ett, Sverige på en vecka tagit emot fler flyktingar än Danmark under hela denna kris? Måste det vara vägspärrar, eller kan vi hitta andra alternativ som gör det möjligt för oss att fortsätta ha en reglerad invandring?

Men den tredje ståndpunkten är den intressantaste. Det är de experter och jurister som hävdar att Sverige är bundet av ett antal internationella konventioner som gör det omöjligt för oss att genomföra det Moderaterna just föreslagit. Det kan vara såväl Dublinkonvention som Flyktingkonvention. Huvudpoängen är att dessa konventioner står över svensk lag, och därmed är oomkullrunkeliga.

Men är det så?

Internationell rätt är inte enkel. Den bygger på att vissa juridiska principer ska gälla alla traktatsstater, och att dessa principer ska vara långsiktigt hållbara. Skälet är förstås enkelt - om inte principerna är långsiktigt hållbara så försvåras internationella kontakter. Det kan gälla handel, kommunikationer, kvalitetsbestämmelser - men också migration och asyl.

Men det finns ett stor men - som i princip alla experter och jurister jag läst och hört undvikit att tala om.

Vad skulle hända om Sverige övergav Dublinförordningen? Eller sade: Nej - läget är sådant just nu att vi gör en paus i att tillämpa FNs flyktingkonvention. Vi klarar det helt enkelt inte längre?

Svaret är - sannolikt - ingenting.

För trots allt är internationell rätt betydligt mer politik än vad nationell juridik är. Även i fall där det finns sanktionsmöjligheter är det inte säkert att de används. Internationell rätt är fortfarande den starkes rätt. Om Ryssland ockuperar Krim är det emot alla internationella konventioner. Men det är politikerna som avgör vilka, hur och i vilken omfattning sanktioner ska införas. För att inte tala om Kinas 50-åriga ockupation av Tibet, och nuvarande agerande i Sydkinesiska sjön... När USA använder drönare för att på andra länders territorium utan rättegång avrätta terrorister, och genom misstag en del andra oskyldiga också, blir reaktionerna möjligtvis politiska.

Eller ta Europa. Vi kan och bör fördöma Ungerns agerande i flera frågor, inte bara vad gäller flyktingar. Det finns också ett antal liberaler som försöker dra igång en granskning inom EU kring hur Ungerns agerande stämmer överens med EUs regler. Men det är mer politik än juridik, även om juridiken ligger till grund för det politiska agerandet.

Om Sverige övergav Dublinförordningen kunde resultatet bli att övriga EU-länder kastade ut Sverige ur gemenskapen. Men är det någon som tror att det skulle ske?

Om Sverige hävdade att man behövde en paus i asylmottagandet - vad skulle hända? Vilka sanktioner skulle kunna införas, vilka åtgärder från omvärlden kunde vi förvänta oss?

Det finns uppenbara risker med att frånträda internationella konventioner. Det internationella samarbetet som leder till fred, tillväxt och välstånd hotas. Riskerna för EU om en av de grundläggande friheterna - människors rörlighet - inskränks är uppenbara. Men de är av politisk, och inte juridisk natur.

Jag säger inte att Sverige ska lämna vare sig Dublinförordningen eller Flyktingkonventionen. Men det är meningslöst att försöka slå juridik i huvudet på varandra för att lösa en akut situation.

I förmiddags kunde man läsa att Sverige under måndagen tog emot drygt 2100 asylsökande. Runt 740 av dem var ensamkommande ungdomar. Årstakten för mottagandet ligger nu på långt över en halv miljon. Och om antalet ensamkommande fortsätter i samma takt som hittills kommer över 200.000 ungdomar att komma till Sverige. I eftermiddags drog Migrationsverket tillbaka siffrorna. Det "råder osäkerhet" kring dem. Oavsett vilket är antalet som aldrig söker asyl fortfarande ett okänt mörkertal, tusentals människor som kanske finns någonstans i landet. Som också kommer att påverka våra möjligheter till såväl nationell välfärd som internationell solidaritet.

Kanske blir det inte så illa. Men hittills i år har alla prognoser Migrationsverket gjort överträffats med råge. Och trenden är inte minskande, utan ökande.

De flesta menar nu att det finns ett tak för vad vi klarar. Då borde vi fundera över följande frågor:

Kortsiktigt:
Var finns det taket? För vuxna? För ungdomarna?
Vad blir konsekvenserna om det överskrids?
Vilka åtgärder kan vi genomföra för att inte hamna i den situationen?
Om vi redan är där - vad måste vi nu göra akut?

Långsiktigt:
Vad krävs för att klara välfärden? För alla? För flyktingarna?
Vad krävs för att skapa jobb, utbildning, innanförskap?
Hur reformerar vi de internationella systemen för såväl välfärd som migration?

Den debatten lyser fortfarande alldeles för mycket med sin frånvaro. Istället kastas epitet på varandra:

Du är dum, fascist, rasist, främlingsfientllig, sverigedemokrat. Dina idéer går inte att genomföra!

Nej - det är du som är dum, naiv, vänsterflummare. Inte en konkret åtgärd har du föreslagit!

Det kanske vore dags att tala med varandra istället. Men för det krävs politiskt ledarskap. Och den bristen är alldeles för tydlig idag.

Sverige, Sverige, Sverige foster... nätverk?

Det kanske inte spelar någon roll?
Det kanske inte hjälper?
Det kanske inte ens är meningsfullt att försöka?

Jag läser Jan Jörnmark i Göteborgs Posten. Om den möjligen förestående kollapsen för nationerna. Om en helt annan värld, uppbyggd på ett helt annat sätt.

Om en värld där migrationen kors och tvärs innebär att nationsgränserna inte längre gäller. Att nationsbegreppet som sådant måste definieras om.

Och den politiker som inte funderar över konsekvenserna av en sådan utveckling bör nog byta bana.

Den övergripande bilden av dagens enorma flyktingvågor är att människor akut flyr från krig. Bilden av en värld där kriget dominerar, och människor flyr, är tydlig. Men är den sann? Visserligen har antalet krig och antalet dödade ökat de senaste åren, men det har skett från historiskt låga nivåer. 1970-talet var betydligt dödligare än 2010-talet än så länge. Det kan man exempelvis läsa om i DN här.

Men på 70-talet var det ingen flyktingkris. Då svämmade inte människor över nationsgränserna globalt. Och det visar på något annat som ligger under det som nu sker.

Hur kommer det sig att Afghanistanska unga män och pojkar står för nästan 20 % av det totala flyktingmottagandet i Sverige idag? Hur kommer det sig att människor på flykt från länder söder om Sahara dör på Medelhavet? Hur kan det komma sig att Migrationsverkets statistik visar på att vi tar emot flyktingar från jordens alla hörn?

Svaret är sannolikt att världen aldrig varit rikare än nu, aldrig mindre än nu, aldrig öppnare än nu. Globaliseringen har inneburit rätt stora förändringar, inte bara för oss rikaste. Det går idag att resa över större avstånd än tidigare för fler. Och fler har råd att betala smugglare eller andra för de tjänster de behöver för att ta sig dit de vill. När man på 1970-talet som flykting var nödd att stanna kvar i närområdet, när flyktingvägen var så lång som benen orkade, har dagens flyktingar helt andra förutsättningar. Det finns helt andra kommunikationsmöjligheter. Och det påverkar migrationen.

21555 afghaner, 6787 eritreaner, 4567 somalier, 1367 etiopier, 814 mongoler hade sökt asyl i Sverige fram till och med oktober. Har alla flytt krig? Eller har de flytt elände, ofrihet, armod, fattigdom, uselhet, förtryck, diktatur? Och om de gör det nu, hur många kommer att göra det i morgon?

Bill Gates lär ha sagt att världsfattigdomen kommer att vara utrotad till 2035. Och det är ju bra. Men vad betyder det konkret? Framförallt om utvecklingen med en ökad inkomstspridning mellan de mycket rika och de som inte har lika mycket fortsätter? Kommer de som inte har så mycket (pengar, demokrati, frihet...) att acceptera att stanna kvar, eller kommer de att använda sina resurser för att byta till något bättre? Och vad får det för konsekvenser?

Som pessibilist är det väl bäst att skriva ner den dystopiska versionen. En utveckling där nationerna gradvis faller samman, helt enkelt för att vare sig det demokratiska systemet eller välfärdsstaten är byggd för att klara av en öppen migration. Demokratin blir obsolet när välfärden inte längre kan distribueras generellt. Och välfärden kan inte distribueras generellt för att intjänandeprocessen inte längre än livslång. Kontraktet mellan dig och staten, och mellan staten och dig, är satt ur spel. Och när det kontraktet inte längre gäller - vilket samhälle ser vi då?

Det finns de som menar att libertarianer använder flyktingkrisen för att aktivt påskynda detta, som de ser det, goda förfall. Staten har blivit för stor, välfärdsstaten är en anomali. Statens uppgift är i huvudsak att ge individen fysiskt skydd och värna rätten till ägande. Resten får individerna sköta själva, bäst de kan.

Jag trodde att detta var en mardröm som aldrig skulle slå in. Men frågan är om vi inte idag ser de första tecknen på detta. När staten föreslår olika kvalitet på skolor för flyktingar och medborgare, när flyktingar kan räkna med att bo i tältläger, när partister av olika färg börjar tala om att minska kostnaderna för invandringen genom differentierade bidragssystem - då har vi redan tagit de första stegen.

Det är steg mot ett samhälle där den generella välfärden ersatts av försäkringslösningar, där sociala kontakter och nätverk tagit över samhällets roll som social garant, där företag och organisationer erbjuder betaltjänster för bättre välfärd. Det är ett samhälle där åter härkomst, bakgrund, ekonomiska möjligheter och kontaktnät betyder mer.

Och frågan är om det är så vi vill ha det?

Redan idag skakar välfärdsstaten. Peter Santesson beskriver i Dagens Samhälle ytterligare en baksida av flyktingsituationen. Denna gång är den drabbade inte själv flykting, utan en svensk pojke som inte får det stöd välfärdsstaten egentligen garanterat. Men det är bara en liten bit i ett betydligt större pussel.

Ibland får jag frågan vad jag vill göra. Varför beskriver du bara en negativ bild? Varför ställer du bara en massa frågor? Ge dina svar istället.

Och jag brukar säga: Vi måste sätta stopp. Det finns en gräns för det mottagande vi klarar. Kanske är det 30.000 människor. Kanske det dubbla. Men det finns en gräns för vad välfärdssamhället klarar. Hur det ska ske - om det är först till kvarn, eller bara uppehållstillstånd för kvotflyktingar som gäller och tältläger eller något annat för alla andra - vet jag inte. Men det finns en gräns för vad välfärdssamhället klarar.

Men kanske är det en strid mot väderkvarnar. Kanske är dagens flyktingsituation inte en tillfällig puckel, orsakad av ökande krig, utan en långsiktig förändring av migrationens grundvalar, just nu akut på grund av krig. Beskrivningen av Ledarsidorna talar för det.

Och vad blir svaret då? Är det överhuvudtaget möjligt att tala i termer om reglerad invandring? Eller innebär globaliseringen, de ökade inkomsterna även hos de fattigare och de allt bättre kommunikationsvägarna att folkvandringstiden på nytt är här. Bara betydligt snabbare och betydligt större?

Är det överhuvudtaget möjligt att tala i termer om att bevara välfärdsstaten och välfärdssamhället? Eller har vi öppnat dörren till en helt ny värld, med helt nya strukturer för styrning, makt och ansvar?

Några tankar om en ny asyl- och migrationspolitik

-->

För en dryg vecka sedan gick det fortfarande att diskutera flyktingkrisen i generella termer. Frågorna om var de asylsökande skulle bo, leva och få sin del av välfärden var inte akuta, annat än för de mest initierade. Liksom för de kommuner som redan gick på knäna.

Situationen i Filipstad kan tjäna som exempel. En mindre kommun tar emot 900 flyktingar. Ansvariga politiker och tjänstemän uttrycker sig rätt drastiskt i lokaltidningen. De kommer inte att ha möjlighet att erbjuda förskola och skolgång. Den kommunala servicen darrar. Och från staten hörs inget.

En vecka senare beslutar Malmö införa det andra steget av tre i sin krisorganisation. Läget är akut.

 Vi är alla medvetna om siffrorna: Idag ankommer knappt 2000 personer per dag till Sverige. Det är mer än en femdubbling av antalet asylsökande jämfört med perioden 2010-2013. Under samma period ankom i medeltal 300 ensamkommande barn/ungdomar per månad till Sverige. Idag handlar det om nästan 300 ensamkommande i huvudsak ungdomar per dag.

För att göra situationen övertydlig: Antalet ensamkommande ungdomar idag motsvarar nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. Det föds ungefär 100.000 barn per år, eller ca 270 barn varje dag. De nuvarande migrationsnivåerna är som att fördubbla den siffran.

Det finns idag ingen politik för hur detta ska hanteras. Det saknas svar både på hur vi ska hantera den kortsiktiga situationen, den kris i flyktingmottagandet som vi nu är mitt uppe i. Och det saknas helt svar på hur samhället ska förändras på längre sikt för att klara av att integrera dessa människor.

Frågorna blir allt mer konkreta, allt mer i behov av snabba svar:

Hur ska vi få fram tillräckligt antal gode män till de ensamkommande ungdomarna?
Var ska alla flyktingar bo?
Var finns vårdpersonal som klarar de nya uppgifterna?
Hur ska kommunerna planera för förskolor och skolor?

Vilka socialsekreterare ska sköta det dagliga jobbet?

Var finns resurserna?

När Centerpartiet, det parti som tydligast hävdat sig stå för en öppen migrationspolitik i sak redovisar sina förslag till en förändrad migrations- och integrationspolitik är ett av huvudnumren att kommunerna åter ska ta över integrationsarbetet och arbetet med att få invandrarna i jobb. Även om lösningen tidigare prövats, och misslyckats trots en tiondel så många asylsökanden, påstår partiet att de har lösningen på problemen.

Men som så ofta blir det mest många, innehållslösa ord när migrationens akuta, och integrationens långsiktiga utmaningar ska konkretiseras ner i faktiska förslag. De verkliga åtgärder som skulle krävas: En annan lönebildning med en verklig låglönesektor, en sänkning av levnadsstandarden för fler genom lägre nivåer på försörjningsstöd och etableringsersättning, en bostadsmarknad med enkla lågstandardbostäder, lägre kvalitet på de centrala välfärdsuppdragen (skolan, äldreomsorgen, den sociala omsorgen) och så vidare, lyser med sin frånvaro. Skälet? Det skulle förändra det svenska välfärdssamhället i grunden.

Det är uppenbart att det saknas en politik som motsvarar de utmaningar ett flyktingmottagande på dessa nivåer ställer vårt land. Regeringen är handlingsförlamad. Oppositionen saknar reella alternativ. Vare sig krav på EU eller kommunerna är någon lösning på grundproblemet: Välfärdsstaten klarar inte det uppdrag den nu ställs inför.

Det finns inget annat alternativ än att vi nu måste vända på samtliga stenar, söka samtliga möjliga lösningar för att klara vår uppgift. Grunden är ett värnande av den reglerade invandringens principer. Liksom en tydlighet är att politikens huvudsakliga ansvar är nationellt. Det är de svenska skattebetalarnas avstådda löner som har burit upp välfärden, inte bara för dem själva utan också för de övriga medborgarna. Det finns inte, och har aldrig funnits, ett av medborgarna givet uppdrag att för deras skattepengar lösa internationella flyktingsituationer utan vare sig början eller slut.

Sverige är i behov av en helt ny syn på migrations- och flyktingpolitiken. Nedan redovisas i fem punkter hur en sådan förändring kan ske. I detta måste vi vara medvetna om att förändringarna kan komma att få konsekvenser för hur vi själva och omvärlden ser på vår förmåga att upprätthålla FNs flyktingkonvention. Sannolikt är den i grunden överspelad. Forskaren Joakim Ruist skriver i Svenska Dagbladet om att det är dags att överge den. Dess syfte var enbart att lösa situationen efter andra världskriget. Dagens flyktingströmmar kräver en helt ny syn på hur världen ska hantera migrationsströmmar orsakade av krig, förföljelse, armod eller katastrofer.

Ett nationellt program för en ny migrationspolitik i 2000-talets folkvandringstid kan bygga på fem principer:

1)   Sverige ska mångdubbla antalet kvotflyktingar. Riksdag och regering ska i statsbudgeten bestämma hur många kvotflyktingar landet kan ta emot, avsätta medel för dem och ålägga kommunerna att ta emot dem. En nivå i paritet med det totala flyktingmottagandet 2012-13, d.v.s. runt 30.000 personer, kan vara ett riktvärde.

2)   Människor som utöver dessa kvotflyktingar söker asyl i Sverige ska, om asylskäl finns, beviljas tillfälliga uppehållstillstånd. De omfattas inte av det välfärdsuppdrag som genomförs av kommuner och landsting. Det blir statens uppgift att bestämma nivåer för den välfärd som ska ges, liksom att finansiera och genomföra den.

3)   Biståndet ska upprätthållas. Det är orimligt att ta pengar från de allra mest utsatta i krigets eller ofärdens närhet för att lägga på flyktingmottagande i Sverige.

4)   Anhöriginvandring ska tillåtas, enbart i de fall där den i Sverige boende anhörige kan visa att såväl försörjning som bostad klarar av att hantera de nyankomna anhöriga.

5)   Permanenta uppehållstillstånd ges till den som har ordnad försörjning, oavsett om det handlar om direktinvandring, eller en omvandling av tillfälliga uppehållstillstånd i enlighet med punkt 2.

Ibland låter det som om tiden före 2013 karaktäriserades av en värld utan flyende. Men under de första åren av 2000-talet var antalet flyktingar i världen mellan 40 och 45 miljoner. Redan då fanns behoven. Men vi valde andra lösningar för att visa vår solidaritet.

I november ska Folkpartiet ta ställning för hur partiets framtida migrationspolitik ska utformas. Folkpartiet slits idag av motsättningar mellan oss som är mer restriktiva, och de som vill öppna gränserna ytterligare. Denna slitning är en spegelbild av det omgivande samhället, den nationella och lokala politiken, där vi allt mer lever i parallella strukturer, oförmögna att vare sig vilja eller kunna se motparternas bilder av världen nära och långt borta.

Det är en orimlig hållning, oavsett vilken sida man står på. För att Folkpartiet ska klara av att bli en starkare liberal kraft i framtiden måste vi klara av att ta tuffa beslut i respekt för varandras olika åsikter. Och för att Sverige ska klara av att fortsätta att vara en stormakt i välfärd och för migration, krävs samma respekt när samtliga frågor ställs, samtliga möjliga och omöjliga svar prövas och målen för samhällsbygget förnyas.

Vi kan ju alltid hoppas...

Migrationsfrågan fortsätter att vara den "enda" frågan i svensk politik. Idag presenterar såväl Folkpartiet som Moderaterna sina budgetmotioner, men de kommer i skuggan av den stora FRÅGAN. Jag ska återkomma om Folkpartiets budgetväg, som jag i huvudsak gillar i en senare blogg.

Men när uppgifter om att Migrationsverket tar höjd för ytterligare 100.000 flyktingar i år presenteras är det en fråga som kommer att sätta hela vårt välfärdssystem under en unik press. Och den frågan måste hanteras.

Fortfarande finns det personer som hävdar att allt kommer att gå. Att det bara handlar om att hitta bostäderna, skruva lite i skolsystem och vård, fixa sysselsättning så löser det sig. Och lösningarna på krisen ligger alltid någon annan stans.

I en twitterdiskussion med Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman, som är en  av dem som hittills varit del i de som mer betonar öppnare vägar in i landet än lägger förslag på konkreta lösningar för flyktingarna som kommit hit, visar sig problemet övertydligt. När jag ber om konkreta förslag på lösningar blir Strömans svar:

@staffanwerme Asylansökningar på ambassader på Balkan, då kommer 95 procent av dem som söker att få avslag - alltså kan de inte komma.

eller

@staffanwerme Permanent fördelningsmekanism i EU. Det finns sannolikt majoritet för det.

eller

@staffanwerme Kortsiktiga åtgärder för billigare och smidigare mottagande.

Som synes är det tre vägar som Ströman följer:
Dels Balkanflyktingarna. Men det är bara en rännil av de asylsökande.
Dels att det är en EU-fråga. Men det är en fråga vi inte kan hantera själva, inte vet var den hamnar i slutänden och sannolikt är medräknad i Migrationsverkets arbete.
Dels att det ska till några oklara åtgärder som gör allt billigare och bättre.

När jag åter ber om svar på hur Ströman ser på problemen, var han hittar pengarna, bostäderna, personalen, skolorna, vårdcentralerna och så vidare, blir han tyst. Nej inte helt. Istället kommer en eftersläng:

Lars Ströman @larsstroman
@staffanwerme Du menar att jag ska redovisa på en karta var 100 000 asylsökande ska bo?

Misstolkningen av motståndaren är ett bekymmer i detta. Likaså de som hävdar att jag och flera andra som frågar för att vi är oroliga, egentligen har en annan, brun, fascistoid, främlingsfientlig agenda. Tyvärr är en del liberaler inte bättre än andra här. Ströman är inte ensam.

Men vilka utmaningar står vi inför? Ströman pekar i en annan tweet mot Joakim Ruist som bloggar om frågan, och som har en stabil forskarbakgrund bakom sig. I en blogg om SDs budgetbesparingar på invandringen inför valet 2014 går han igenom kostnaderna för invandringen. Siffrorna han använder är från 2007 och är således överspelade.

Intressant är att han använder en invandrad grupp från Irak, Somalia och Afghanistan, någorlunda jämförbar med merparten av de som kommer till Sverige idag. För att göra en längre historia kortare, hävdar Ruist att en flyktinginvandrare kostar ungefär 100.000 per individ (exklusive ensakommande barn/ungdomar - jag gissar att gruppen var så liten då att den var försumbar). Det innebär att det inte skulle vara så kostsamt att ta emot 175000, det blir ju bara 17,5 miljarder. Men till detta får man sedan lägga så kallade processkostnader (som jag förstår det är det kostnaderna för själva asylmottagandet med boenden, bedömningar o.s.v.), som Ruist beräknade till ca 50 miljarder inför valet 2014. Och nu börjar problemen.

Inför valet 2014 var bedömningen att mottagandet skulle vara mindre än hälften av de 175.000 som Migrationsverket nu tar höjd för. Innebär det att processkostnaderna idag också dubbleras? 100 miljarder kronor som ska läggas till de 17,5? Eller finns skalfördelar? Eller är det istället så att det finns "skalnackdelar"? Kostnaderna för mottagandet blir högre när det saknas nödvändig infrastruktur?

Det är dessa frågor vi måste bena i och våga ställa oss. Allt är möjligt, men vad kommer det att innebära? För välfärden? För samhället? För oss som redan bor här? För flyktingarna?

Idag finns det tre huvudfåror i svensk migrationsdebatt. Dels de som mest ser till vårt globala ansvar och vill underlätta för fler att ta sig hit, som inte ställer så många frågor om hur det ska gå till. Dels de som problematiserar, både till höger, vänster och mitt i och ställer frågor men saknar många svar. Dels de som likt SD ser all invandring som problem och som hittar svaren överallt.

Det är denna kamp som kommer att fortsätta. Och den livsavgörande kommer att vara hur det kommer att gå. Rebecca Weidmo Uvell bloggar om en variant av detta. Jag väljer att peka på tre möjliga huvudutvecklingsvägar.

1) Antingen går allt bra. Vi klarar av ekonomin, hittar bostäder och jobb både på kort och längre sikt. Förskolorna och skolorna fixar både personal och fastigheter och sjukvården får många nya invandrade sköterskor och läkare.

Min bedömning av detta scenario är att det är totalt orealistiskt. Det är en dröm som man kan hoppas på slår in. Men det är oacceptabelt att politiker grundar sin politik på drömmar och fromma förhoppningar. Det kan och ska opinionsbildare göra. Men det riskerar att driva ett land till kaos om det blir politikens grund.

2) Eller så blir det en tid av utmaningar, problem och ansträngningar. Det blir bekymmer under en lång tid, utanförskapet ökar, arbetslösheten likaså. Välfärdssystemen sätts under kraftig press. Den svenska välfärden förändras, mer eller mindre beroende på hur vi hanterar flyktingfrågan både akut och långsiktigt. Det kommer att bli ett annat samhälle, med ökande klyftor, mer fattigdom, annorlunda välfärdsservice. Den kulturella identiteten kommer att sättas på prov i mångfaldens kakafoni. Tilliten minskar och statens uppdrag blir både viktigare och svårare.

Det är min huvudhypotes, den mest positiva jag kan tro på. Huvudfrågan är vad vi gör på längre sikt. Hur länge ska vi ta emot ett stort antal flyktingar? Ska vi överge flyktingkonventionen och anpassa mottagandet efter vårt välfärdsystem (som Ruist förespråkar i en debattartikel)? Hur stora förändringar på välfärdssamhället kan vi klara av utan att det demokratiska systemet sätts under för stor press? Och det leder oss till den sista punkten.

3) De främlingsfientliga vinner. I allt mitt bloggande är detta mitt worst case-scenario. Det är därför jag med en dåres envishet fortsätter ställa frågor, frågor som jag är medveten om riskerar min politiska framtid i Folkpartiet. Men vad händer om, eller snarare när som känslan är just nu, systemen rasar? När vi ser en flyktingkris på hemmaplan, där pengarna tas från vård, skola och omsorg för att klara av flyktingmottagandet? När välfärdssystemen inte bara förändras, utan monteras ner? När utanförskapet föder bristande tillit, ökat våld och otrygghet?

De senaste åren har många av oss vaknat upp och insett att vi inte är annorlunda än alla andra. Även i Sverige kan invandrarpopulister växa över alla breddar. Och var finns taket för deras tillväxt?

Just nu befinner sig stora delar av den politiska nomenklaturan, liksom den mediala och kulturella, i en form av hybris. Efterdyningarna efter skrammelgalan sitter fortfarande i. 100.000 fler asylsökande blir bara en krusning på ytan.

Det är en fara i det. De nödvändiga frågorna ställs inte. De nödvändiga svaren ges inte. Vi befinner oss i en situation där vi färdas i en allt högre hastighet mot ett mål vi inte ser och inte förmår beskriva. Och om allt vi hoppas på inte kommer att inträffa, vad händer då?

Skrammelgalan var en god uppvisning i solidaritet. Men om jag räknat någorlunda rätt, kräver Migrationsverkets nya siffror en helt ny uppställning. Det behövs ungefär tio skrammelgalor per dygn, året runt, bara för att klara de basala behoven.

Och det är nog något knappt ens Gardell, Schyffert och Ernman i PK-eliten tror på...

Lögn, förbannad lögn och statistik

Med statistik går det att bevisa allt. Eller inget.

Jag lyssnar på Hans Roslings anförande på flyktinggalan. Rosling som är en av mina favoriter. Jag vet inte hur många gånger jag rekommenderat hans föredrag kring världens befolkning som bland annat finns på Youtube. Det är folkbildning när den är som bäst.

Hans anförande på flyktinggalan i tisdags har också hyllats. Och visst var det pedagogiskt. Men jag sällar mig inte till hyllningskören denna gång. Och skälet är enkelt. Rosling använder statistik, inte för att folkbilda utan för att opinionsbilda. Det är statistik som är utvald för att passa just det sammanhang han befann sig i. Och då blir det fel.

Man skulle kunna göra en annan berättelse. Den kunde låta så här:

År efter år har miljontals människor varit på flykt. Vartenda år under 2000-talet har mer än 40 miljoner tvingats lämna hus och hem, trygghet och säkerhet för ett liv på flykt och i fattigdom. Skälen varierar. En del flyr från krig. Andra från naturkatastrofer. En del flyr från fattigdom. Andra från förföljelse på grund av att de tror fel, är fel, vill fel.

Vi har vetat det, sett det och ibland förstått det. Sverige har valt att försöka hjälpa dem på det sätt vi kan, med de resurser vi har och kunnat avstå. Det har handlat om bistånd till både katastrofhjälp och långsiktigt samhällsbyggande. Men det har också handlat om att vi har haft så öppna gränser vi tyckt fungera, både för dem som kommer och för det välfärdssystem vi vill bevara här hemma.

Ibland har vi tagit emot något tusental per år, ibland tiotusen eller mer. Men aldrig mer än någon bråkdel av en promille av de som flyr. Ingen av oss har någonsin trott att vårt flyktingmottagande är det som kommer att lösa krisen. Ingen av oss har ens tänkt tanken att vi ska avstå den välfärd vi och våra föräldragenerationer byggt upp för att hjälpa alla miljontals på flykt.

Nu har någon hänt. Antalet flyktingar har ökat. Kanske är det 20 % fler flyktingar idag än vad det varit tidigare under 2000-talet. Kanske 55 eller till och med 60 miljoner istället för 45 som förut. Nöden har ökat i världen, trots att allt fler får det allt bättre.

Det är en skrämmande utveckling. Den arabiska våren har förbytts i islamistisk vinter. Människor flyr. Och ett av de stora skiftena i flyktingpolitiken är att de nu direkt knackar på våra dörrar, i EU och i Sverige. För samtidigt som antalet flyktingar ökat med 20 eller till och med 25 %, ökar antalet som söker sig hit än mer. Just nu, 2014, 2015 och framåt, verkar flyktingströmmarna mångdubblas. Från runt 25.000 år 2013, till det dubbla 2014 och ytterligare en dubblering 2015. Och vad framtiden håller i sitt sköte är det ingen som vet. Men ingen tror på en snabb återgång till det som vi bara för något år sedan tyckte var ett normalt solidariskt bistånd och flyktingmottagande.

Varför har det skiftet skett? Var vi inte solidariska då? Är det enbart helt öppna gränser som är solidaritet? Varför är de flyktingar som flyr idag mer värda än de som flydde för fem år sedan? Så mycket mer att vi väljer att ta av biståndet i en sådan utsträckning att biståndsministern nu inte ens kan lova att alla långsiktiga biståndsprojekt kan värnas?

Låt oss återgå till statistiken för några ögonblick.

Har vi råd med flyktingar, eller som Hans Rosling sade i sitt anförande: "Alla människor ska ha hjälp, överallt!"

Men är det verkligen så? Och varför har det inte alltid varit så?

För att klara av att hålla 4 miljoner människor i flyktinglägren i hyfsat skick krävs 25:- kronor om dagen. Då finns både mat och skolgång. Visst - på en låg nivå, men ändå. Men UNHCR får bara en 10:- kronor om dagen. Man blir tvungen att till och med dra in på matransonerna.

4 miljoner flyktingar, gånger 25:- kronor per dag gånger 365 dagar blir en årskostnad på 36 miljarder 500 miljoner kronor. Det är något mindre än vad vårt asylmottagande sannolikt kostar per år. Och då tar vi bara emot 2 % av de flyktingar som flytt Syrien, internflyktingarna oräknade. Eller en promille av världens alla flyktingar (förr menade vi ju att vi var solidariska när vi tog emot 0,2 promille av världsflyktingarna men nu är inte ens en promille solidaritet...).

Kan vi hjälpa alla människor, överallt?

Man kan fundera på var barn har det värst. I de flyktingläger i Syriens grannländer (inte Saudiarabien då som inte tagit emot några...) där de inte ens får tillräcklig mat för dagen? Eller här i Sverige? Och hur ska vi jämföra kostnader?

Vi tar emot knappt 200 barn/ungdomar per dag. Den senaste prognosen över årskostnaderna ligger på 12 miljarder, 12.000.000.000 kronor. Den kommer sannolikt inte att hålla om utvecklingen fortgår. 2014 tog vi emot 7049 ensamkommande barn/ungdomar. Det är vad vi tar emot på 6 veckor i nuvarande takt. Så siffrorna kommer inte att hålla. Men det är den bästa vi har just nu.

Dessa 12 miljarder, 12.000.000.000:- kronor, räcker alltså till att ta emot några tusental barn i Sverige. Men om vi använde dem till barnen i närområdet skulle de räcka till att ge 1,3 miljoner barn en dräglig tillvaro. Eller kanske vi skulle dubblera givandet till UNHCRs barnarbete i flyktinglägren och ge 650.000 barn 50:- kronor om dagen. Vad skulle det göra för deras liv?

Men vad gör vi istället? Vad gör den svenska regeringen idag, och Alliansregeringen förut. Vi tar av biståndet. Alliansregeringen gjorde det i mindre utsträckning, de röda tar mer. Men utvecklingen är densamma. Det är de fattigaste som får betala.

Just nu tas ungefär 22 % av biståndsbudgeten till det nationella asylmottagandet. Det är ungefär åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor. Siffran kommer att öka. Finansministern sade på pressträffen om budgeten för 2016 att kostnader för asylmottagandet kommer att tas i högre utsträckning från biståndet, och det är ju bra för det påverkar inte budgettotalen. Jag hörde få frågor om solidaritet med de fattigaste då... Och biståndsministern flaggar för att även pågående projekt kommer att brytas.

Åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor, det skulle räcka till att ge 850.000 flyktingar i Syriens närområde en drägligare tillvaro. Men vi väljer att prioritera flyktingmottagandet här hemma.

Men ska då inte alla människor ha hjälp, överallt? Och vad skulle det kosta? Det går ju inte att räkna på. Allt blir meningslöst. Men om vi ändå skulle tänka oss att alla människor som flyr skulle få samma hjälp som mottagandet av barn/ungdomar här hemma. 12 miljarder kronor för att ta emot 12.000 barn/ungdom. En miljon per barn/ungdom. Och det finns 55 miljoner människor på flykt.

Det innebär 55.000.000.000.000:- kronor. 55 biljoner kronor. 55 tusen miljarder kronor. Lika mycket som Sveriges samlade BNP under 14 år. Om vi tog alla pengar från alla människor, företag, organisationer under 14 år så skulle vi kunna hjälpa alla människor på flykt överallt under ett år.

Men så kan man ju inte räkna.

Nej - det kan man inte. Det är lika orimligt som att säga att "Alla människor ska ha hjälp, överallt!" utan att berätta vilka konsekvenser det kommer att få.

Vi måste finna en väg framåt, där vi kan vara stolta, men kanske inte nöjda, med den solidaritet vi förmår visa vår omvärld och denna världens allra fattigaste. Vi måste hitta vägar att både värna solidariteten med de här hemma, den välfärd vi gemensamt byggt för att skapa en trygg framtid för oss själva, våra föräldrar och våra barn och barnbarn och den hjälp och det stöd de miljoner som har det sämre än vi behöver. Vi kommer aldrig att kunna göra allt. Men vi ska göra så mycket vi kan, orkar och förmår.

---

Svensk flyktingpolitik behöver inte statistik av det slaget Hans Rosling berättade om på flyktinggalan. När statistiken övergår från att vara en så rimligt neutral och objektiv beskrivning av världen som möjligt, till att bli en del av ett opinionsbildande arbete, försvagar den både sig själv och sina mål. Och för vår solidaritet med både de få som söker sig hit, och alla de miljoner som aldrig får den chansen, är den en kistspik.