Sverige, Sverige, Sverige foster... nätverk?

Det kanske inte spelar någon roll?
Det kanske inte hjälper?
Det kanske inte ens är meningsfullt att försöka?

Jag läser Jan Jörnmark i Göteborgs Posten. Om den möjligen förestående kollapsen för nationerna. Om en helt annan värld, uppbyggd på ett helt annat sätt.

Om en värld där migrationen kors och tvärs innebär att nationsgränserna inte längre gäller. Att nationsbegreppet som sådant måste definieras om.

Och den politiker som inte funderar över konsekvenserna av en sådan utveckling bör nog byta bana.

Den övergripande bilden av dagens enorma flyktingvågor är att människor akut flyr från krig. Bilden av en värld där kriget dominerar, och människor flyr, är tydlig. Men är den sann? Visserligen har antalet krig och antalet dödade ökat de senaste åren, men det har skett från historiskt låga nivåer. 1970-talet var betydligt dödligare än 2010-talet än så länge. Det kan man exempelvis läsa om i DN här.

Men på 70-talet var det ingen flyktingkris. Då svämmade inte människor över nationsgränserna globalt. Och det visar på något annat som ligger under det som nu sker.

Hur kommer det sig att Afghanistanska unga män och pojkar står för nästan 20 % av det totala flyktingmottagandet i Sverige idag? Hur kommer det sig att människor på flykt från länder söder om Sahara dör på Medelhavet? Hur kan det komma sig att Migrationsverkets statistik visar på att vi tar emot flyktingar från jordens alla hörn?

Svaret är sannolikt att världen aldrig varit rikare än nu, aldrig mindre än nu, aldrig öppnare än nu. Globaliseringen har inneburit rätt stora förändringar, inte bara för oss rikaste. Det går idag att resa över större avstånd än tidigare för fler. Och fler har råd att betala smugglare eller andra för de tjänster de behöver för att ta sig dit de vill. När man på 1970-talet som flykting var nödd att stanna kvar i närområdet, när flyktingvägen var så lång som benen orkade, har dagens flyktingar helt andra förutsättningar. Det finns helt andra kommunikationsmöjligheter. Och det påverkar migrationen.

21555 afghaner, 6787 eritreaner, 4567 somalier, 1367 etiopier, 814 mongoler hade sökt asyl i Sverige fram till och med oktober. Har alla flytt krig? Eller har de flytt elände, ofrihet, armod, fattigdom, uselhet, förtryck, diktatur? Och om de gör det nu, hur många kommer att göra det i morgon?

Bill Gates lär ha sagt att världsfattigdomen kommer att vara utrotad till 2035. Och det är ju bra. Men vad betyder det konkret? Framförallt om utvecklingen med en ökad inkomstspridning mellan de mycket rika och de som inte har lika mycket fortsätter? Kommer de som inte har så mycket (pengar, demokrati, frihet...) att acceptera att stanna kvar, eller kommer de att använda sina resurser för att byta till något bättre? Och vad får det för konsekvenser?

Som pessibilist är det väl bäst att skriva ner den dystopiska versionen. En utveckling där nationerna gradvis faller samman, helt enkelt för att vare sig det demokratiska systemet eller välfärdsstaten är byggd för att klara av en öppen migration. Demokratin blir obsolet när välfärden inte längre kan distribueras generellt. Och välfärden kan inte distribueras generellt för att intjänandeprocessen inte längre än livslång. Kontraktet mellan dig och staten, och mellan staten och dig, är satt ur spel. Och när det kontraktet inte längre gäller - vilket samhälle ser vi då?

Det finns de som menar att libertarianer använder flyktingkrisen för att aktivt påskynda detta, som de ser det, goda förfall. Staten har blivit för stor, välfärdsstaten är en anomali. Statens uppgift är i huvudsak att ge individen fysiskt skydd och värna rätten till ägande. Resten får individerna sköta själva, bäst de kan.

Jag trodde att detta var en mardröm som aldrig skulle slå in. Men frågan är om vi inte idag ser de första tecknen på detta. När staten föreslår olika kvalitet på skolor för flyktingar och medborgare, när flyktingar kan räkna med att bo i tältläger, när partister av olika färg börjar tala om att minska kostnaderna för invandringen genom differentierade bidragssystem - då har vi redan tagit de första stegen.

Det är steg mot ett samhälle där den generella välfärden ersatts av försäkringslösningar, där sociala kontakter och nätverk tagit över samhällets roll som social garant, där företag och organisationer erbjuder betaltjänster för bättre välfärd. Det är ett samhälle där åter härkomst, bakgrund, ekonomiska möjligheter och kontaktnät betyder mer.

Och frågan är om det är så vi vill ha det?

Redan idag skakar välfärdsstaten. Peter Santesson beskriver i Dagens Samhälle ytterligare en baksida av flyktingsituationen. Denna gång är den drabbade inte själv flykting, utan en svensk pojke som inte får det stöd välfärdsstaten egentligen garanterat. Men det är bara en liten bit i ett betydligt större pussel.

Ibland får jag frågan vad jag vill göra. Varför beskriver du bara en negativ bild? Varför ställer du bara en massa frågor? Ge dina svar istället.

Och jag brukar säga: Vi måste sätta stopp. Det finns en gräns för det mottagande vi klarar. Kanske är det 30.000 människor. Kanske det dubbla. Men det finns en gräns för vad välfärdssamhället klarar. Hur det ska ske - om det är först till kvarn, eller bara uppehållstillstånd för kvotflyktingar som gäller och tältläger eller något annat för alla andra - vet jag inte. Men det finns en gräns för vad välfärdssamhället klarar.

Men kanske är det en strid mot väderkvarnar. Kanske är dagens flyktingsituation inte en tillfällig puckel, orsakad av ökande krig, utan en långsiktig förändring av migrationens grundvalar, just nu akut på grund av krig. Beskrivningen av Ledarsidorna talar för det.

Och vad blir svaret då? Är det överhuvudtaget möjligt att tala i termer om reglerad invandring? Eller innebär globaliseringen, de ökade inkomsterna även hos de fattigare och de allt bättre kommunikationsvägarna att folkvandringstiden på nytt är här. Bara betydligt snabbare och betydligt större?

Är det överhuvudtaget möjligt att tala i termer om att bevara välfärdsstaten och välfärdssamhället? Eller har vi öppnat dörren till en helt ny värld, med helt nya strukturer för styrning, makt och ansvar?

Kommunal äldreomsorg

Läser en bra DN-ledare, som så ofta. Denna gång om varför det är bra med kommunal äldreomsorg, trots alla olikheter det kan innebära.

Ledaren är välkommen. Fler borde följa. Det finns nämligen en annan utvecklingstendens nu som pekar åt ett helt annat håll:

Uppdrag granskning (med den sanningshalt man nu möjligtvis kan fästa vid det programmet) gör nedslag i den hemska äldreomsorgen i Piteå där gamla lämnas ensamma...
Socialstyrelsen gör landsomfattande nedslag om natten på äldreboenden för att kolla upp om det finns personal som vet och kan göra det de gör...
Vänsterpartierna gör upp med Sverigedemokraterna i riksdagen och får igenom krav på nationella riktlinjer för bemanning...
och så vidare.

Huvudtemat i dessa nedslag är att äldreomsorgen inte fungerar, att det är kommunernas fel, och att staten skulle kunna göra det bättre. Problemet med den analysen är väl att det är tre fel av tre möjliga.

Svensk äldreomsorg fungerar i huvudsak väl. Det har varit en kvalitetsmässig kontinuerlig förbättring de senaste 20 åren. När Bengt Westerberg (fp) vann valet på temat Eget rum på långvården, så var inte ens rätten till eget rum norm. Nu är den en självklarhet. Istället funderar vi på hur snabbt och mycket vi kan öka på valfriheten för de äldre.

För 20 år sedan var demensboenden något udda. Idag är boenden för människor med olika former av demenssjukdomar istället norm. Det vi nu funderar över är hur vi ska få dessa människor att bibehålla och förhoppningsvis återutveckla de funktioner de behöver för att klara ett gott dagligt liv.

Men det återstår massor.

Ett av de större kvarvarande problemen är hur synen på den åldrande människan påverkar vård och omsorg. Alldeles för ofta blir en äldre människa främst en del av ett kollektiv, en grå del av en grå massa. Obehövd. Ointressant. Obeforskad. För mig som liberal är det självklart att detta också har en politisk vinkling. Det är en av de sista socialdemokratiska/socialistiska bastionerna som fortfarande väntar på att falla. Individualismen måste också kunna gälla en nybliven pensionär lika väl som en pigg 90-åring eller en 75 åring med begynnande problem med minnet.

Det finns en övertro på att en statlig normering skulle innebära en bättre omsorg om dessa de äldre. Jag delar inte den uppfattningen. Istället måste vi i framtiden hitta vägar att lösa såväl vård som omsorg om de gamla på många nya, olika sätt. Ett statligt normsystem riskerar att bli så stelt och inramat att det istället för att öka möjligheterna till bättre omsorg, hindrar den nödvändiga utvecklingen.

Detta blir också en tydlig politisk skiljelinje. Vänsterpartiernas och SDs beslut om statlig normering av bemanning är just en sådan mer eller mindre kollektivistisk stelbenthet som gör den gamla människan till främst en del av ett kollektiv. Alla ska ha lika.

Men vården och omsorgen om de gamla handlar om något helt annat. Alla ska ha rätt att ha olika.

Vem vill leva ett liv som är precis likadant som grannens? I just detta kvarter ska alla gå upp klockan 7, äta samma gröt och mackor, få samma lunch på samma tid, dricka kaffe klockan 10 och klockan 3 och gå och lägga sig klockan 8 senast. Låter det som en dröm? Knappast. Men den drömbilden har varit den som alldeles för många äldre människor varit en del av.

Framtidens äldreomsorg handlar om individualism och olikhet. Varje åldrande människa ska ha rätt till ett liv utifrån sin egen vilja, sina egna förutsättningar och sina möjligheter att forma sin egen framtid. Den olikheten skapas knappast av en allsmäktig stat.

Tea Party -> syjunta

Jag ska börja med det mest kontroversiella: Vi behöver en svensk Tea Party-rörelse! (vågar man skriva så i dessa dagar?)

Men: Det mesta den amerikanska varianten står för kan man förkasta...

Nu blir kanske frågan: Vad menar han egentligen? Jo:

Jag har varit aktiv i lokalpolitiken i Örebro i drygt 20 år. Men min bakgrund är inte politikerns. Jag blev inte aktiv förrän i 30-årsåldern. Innan dess hann jag med både studier och arbete. Heltidspolitiker blev jag inte förrän efter 40-årsdagen. Under hela denna period har jag sett hur kraven på den offentliga sektorn ökat. Ofta har svaret på alla utmaningar för samhället varit: Mer resurser till det offentliga. Eller: Mer personal till det offentliga. Eller: Nya uppdrag för det offentliga. Det finns snart sagt inget som inte kommuner, landsting eller stat ska klara av.

Under en lång tid har jag också varit tillskyndare för en sådan politik. Den typ av liberalism jag bekänt mig till har ofta inneburit att det offentliga ska göra mer. Så länge det finns välfärdsproblem så finns det utrymme för ökade offentliga utgifter. Inte förrän alla är garanterade välfärd så kan vi inom det offentliga slå oss till ro.

Men jag har under lång tid funderat över dessa "sanningar". Funderingarna började redan på 1990-talet då jag i en artikel i Dagens Industri kunde läsa om effektivitet i kommunal förvaltning. De skrev om att det inte var kostnaderna som betydde mest när det gällde kvalitet. Istället var det kommunernas effektivitet som var avgörande.

De senaste åren har detta blivit övertydligt. Sveriges Kommuner och Landsting, ibland tillsammans med andra aktörer, har givit ut en mängd "Öppna Jämförelser". Där kan man gång efter annan visa att välfärdens kvalitet inte i första hand hänger samman med hur mycket den kostar, utan hur effektiv kommunen är, hur mål hanteras, uppföljning och utvärdering sker och hur man arbetar med lärande organisationer.

Detta är den ena grundstenen i mina tankar kring behovet av en svensk Tea Party-rörelse. Var finns de som vågar ifrågasätta den "sanning" som framförallt byggts av socialdemokrater som trodde på det allomfattande folkhemmet? Var finns den svenska rörelse som kräver mer kvalitet för de skattepengar man lägger, istället för att kräva mer resurser, större offentligt uppdrag, ökade kommunala utgifter?

Den andra grundstenen är synen på människan. Jag är sprungen ur några av de folkrörelser som byggde det moderna Sverige. Frikyrkorörelsen. Nykterhetsrörelsen. Naturskyddsrörelsen. Dessa folkrörelser befolkades av män och kvinnor som i gemenskap förändrade inte bara sina egna liv, utan även sina närmastes och till slut även samhället. Deras utomparlamentariska agerande lade faktiskt den starkaste grunden för den svenska demokratin.

Jag kan berätta om hur mina släktingar förändrade sina liv. Från försupenhet till nykterhet. Från fattigdom och utanförskap till arbete och innanförskap. De var inga speciella människor. De flesta har gjort mycket små märken i tiden. Men de förändrade sina egna liv, sina familjers situation, blev engagerade i nykterhetsrörelse och frikyrkorörelse, byggde sin egen framtid.

Hur ser dessa klassresor ut idag? Var finns de som säger: Jag vill klara mig själv! Jag vill göra det tillsammans med mina grannar! Vi vill göra det tillsammans!

Jag tror att det finna stora risker i att vi politiker, den offentliga sektorn, svensk media, i alldeles för stor utsträckning är så fast i det socialdemokratiska folkhemmet att vi inte ens reflekterar över att det skulle kunna finnas en annan utvecklingsväg än den vi kört de senaste årtiondena. En väg där egenmakten ökar. En väg där staten inte ska göra allt. En väg där de enskilda människorna säger: Vi kan själva bygga det samhälle vi vill ha, utan den överbyggnad som politiker och offentliga tjänstemän innebär.

Visst finns det faror i en sådan utveckling. Om den skulle bli som i USA, där den populistiska, reaktionära, högervridna Tea Partyrörelsen agerar, riskerar vi ett samhälle med ökande klyftor.

Men om ingen ställer frågan om gränserna för det offentliga uppdraget, om ingen söker förnyelsen för det civila samhället, riskerar vi istället ett samhälle där människor förkvävs, där eget engagemang eroderar, där utvecklingen avstannar, där demokratin till slut eroderar och bara det teknokratiska skelettet står kvar.

När nu de nya moderaterna snart är lika socialdemokratiska som de gamla socialdemokraterna i sitt kramande om den offentliga sektorn, när det politiska slagfältet blivit koncentrerat till en minimal mittfåra, där politiken handlar mer om vem som är duktigast att styra istället för om ideologier, då behövs de andra tankarna mer än någonsin. I dagens DN reflekterar Håkan Bodström över detta. Demokrati handlar om att bryta åsikter, att samtala utifrån olika utgångspunkter, att försöka vinna individer, väljare, medborgare för den egna saken. Ett land med bara en politik, en åsikt, ett parti för alla, är en demokratisk mardröm.

Jag kallar mig fortfarande för vänsterliberal. Men för mig är en vänsterliberal hållning en hållning som tror på den enskilda människans möjligheter. En vänsterliberal hållning är en hållning som tror på att människor i gemenskap kan förändra både sig själva, sina närmaste och samhället till det bättre utan att det offentliga alltid lägger sig i.

Det borde gå att förena en diskussion om det offentliga uppdragets omfattning, med kraven på ett samhälle med ökad social jämlikhet. Det borde vara uppdraget för en svensk variant för en svensk Tea Party-variant. Varför inte kalla den syjunta, en rörelse som betytt mer för samhällsutveckling och samhällsansvar än de flesta anar!